Blev remiterad till en mottagning för medicinhjälp pga otrolig smärta dag som natt- efter att ha fått oxynorm/oxyxontin/dolcontin(morfin Depå) samt snabbverkande morfintabletter. Jag mådde inte alls fint – jag slungades in bland de tyngsta missbrukaren i staden och fick för första gången tillgång till heroin (bara ett exempel på vilket smörgåsbord av droger som jag nu dagligen skulle få tillgång till). Vården jag skulle få lät väldigt fin på informationsmötet; allt från läkare; arbetsterapeut;kurator;psykolog med mera – nu ett år efter ’behandling’ med suboxone och metadon har jag för första gångerna i mitt liv känt att jag inte vill ha det längre… (livet). Psykologen jag träffade på denna mottagning frågade mig hur sugen jag var på heroin för tillfället och om medicineringen hjälpte… Jag fick upplysa denna psykolog om att jag inte var där pga något missbruk – utan att jag var en smärtpatient. Hen skakade på huvudet och gick till sin dator och läste i min journal i 40 minuter. Sen träffades vi aldrig mer. De senaste 4 månaderna har jag besökt både den vanliga akuten och psykakuten ett tiotal gånger. Nu senast började läkaren jag pratade med nästan gråta efter att jag berättade om min nuvarande situation – och sa bara ’förlåt förlåt förlåt – men jag får inte hjälpa dig då du är inskriven på mottagningen för medicinhjälp’. Jag tvingas till minst 2 övervakade urinprov i veckan + saliv/blodprov på uppmaning för att få ut min medicin för smärtan jag har. Jag drömmer om att få bli opererad och komma loss ur detta djävulens grepp. Min familj och vänner har märkt stor skillnad på mig från och med att jag började ’där’. Dom har aldrig sett mig må så dåligt som nu. Jag har sett folk bli knivskurna; glasfönster/dörrar insparkade och vilda slagsmål. För att ens komma in på avdelningen måste man ta sig till ett litet rum och trycka på en knapp – sen kommer personal så småningom och öppnar dörren – men innan dess är du fast.. Det finns vara hissdörrar och dörr in till avdelningen.. Alla som jobbar på avdelningen har synliga överfallslarm på sig… Ibland står det stora vakter och tittar på en med en blick som säger ’kom igen då!’.. Allt detta för att slippa gråta av smärta.. Jag vågar knappt skriva detta då jag outar mig direkt – men jag bryr mig inte – det är viktigt att folk får veta!

Jag blev utsatt för sexuella övergrepp av min pappa men vågade inte berätta för någon. Min klassföreståndare såg att jag inte mådde bra och när jag var 14 blev slutligen skickad till BUP.

På BUP fick jag sitta i ett möte tillsammans med mina föräldrar och två bup-personal. Den ena personalen frågade om det var något som hänt som tyngde mej. Pappa satt på andra sidan bordet och gav mej långa blickar, vad skulle jag säga?
Min mamma berättade att jag aldrig ville sova på nätterna och att det varit så i åratal. BUP skrev ut sömntabletter åt mej. Tack så mycket för hjälpen.

Jag sökte hjälp för mina problem (förmodligen av neuropsykiatrisk karaktär mm) och husläkare + psykolog ville att jag skulle göra en utredning. Dock menade psykiatrin att jag måste ta antidepp i 3 veckor och se om det hjälper innan de tar vidare ställning. Detta trots att depression inte alls är min problematik. Konstigt åtgärd.

Var precis utbränd. Extremt sjuk. De sade att jag var bland top fem värsta fallen de mött. Jag hade en psykolog som hade problem med dåligt humör ibland. Jag var dessutom då diagnosticerad bipolär. Jag låg på golvet i totalt sammanbrott. Min fru ringer psykologen och frågar vad hon skall göra. Då säger psykologen till min fru att, varför i hela friden ringer du till mig, han är väl inte suicid eller.

Psykratin ansåg jag hade för högt blodtryck. Då avbröt dom min medicin och sa till mig att gå till vårdcentralen och få det sängt.
Ja fick en tid. Läkare där ville kontrollera tryck två ggr i veckan.
Det va bra tyckte läkare . Jag hade förklarat för denna läkare fyra gånger att det blir högt på grund av medecin som jag inte får nu. Men vet inte om läkare förstod mig. Jag hade svårt förstå vad läkare sa . Jag blev arg en gång för hen förstod inte vad jag sa. Hen skrev att jag ville komma till psykiatri för att få medicin. Psykratin och vårdcentral ligger i samma hus men kan / får inte prata med varandra . När ja väl gick tillbaka till psykiatrin blev jag bemött som jag va ny patient.
Fick ta blodtryck tre veckor till pissa fyra gånger på två veckor.
Jag fixa allt men under sju veckor va det de enda jag orkade med resten blev jag sängliggande.
Tyvärr fast medicin nu svårt att komma ur det och 18 månader har gått.

Min systerdotter har under en längre tid mått extremt dåligt och har åkt in och ut på psykakuten flertal ggr.

Det hon fick hjälp med va att få äta 13 olika tabletter om dagen. Inga samtal, stöd, förslag på aktiviteter, rutiner osv. Mådde hon sämre ökades medicineringen. Galet!

Hade levt med ätstört och självdestruktivt beteende i 5-6 år, och sen när jag slutligen tog kontakt med min husläkare för det fick jag rådet att ta en paus från gymnasiet, eftersom hen ”bara” trodde det handlade om skoltrötthet och ”vanlig” tonårsförvirring. Tog ytterligare tre år och otaliga husläkare innan nån tog mig på allvar och skicka remiss till KBT. Efter att jag varit självdestruktiv i nio år.

Min pappa sökte hjälp av psykiatrin efter påtryckningar från mig i januari 2018. Han skrevs in akut på grund av självmordstankar och fick stanna mellan tisdagen och fredagen. På fredagen skrevs han ut (utan att ha fått träffa en terapeut eller psykolog under hela inläggningstiden) av en at-läkare med ett recept på sömntabletter i handen. Hem fick han åka, sömndepraverad med en kraftig urininfektion (som förhindrade honom att sova även om han hade en burk sömntabletter) och våldsam ångest. Om någon hade bemödat sig att öppna hans journal hade de sett att både min farfar och två av farfars bröder avlidit av suicid, det står nämligen längst upp i journalen. Vidare hade de kunnat läsa att pappa hade fått ect i omgångar och att det faktiskt fungerat rätt bra. All den där psykofarmakan som de promt skulle proppa i honom gav honom bara bieffekter och hade gjort det i över 15 års tid. Jag tror att han blev bara mer nere när han fick ångestpåslag och så torr mun så han knappt kunde prata efter en doshöjning. Nej, hem skulle han. Äta mer verkningslösa mediciner skulle han. Platsbrist fick vi anta. Han orkade kämpa i tio dagar till. Då hade ingen återkoppling gjorts, inga övriga åtgärder. Hem och dö.

Nu har ett år gått, jag har anmält vården han fick i omgångar. Jag får ingen återkoppling hur jag än gör. Nu senast ivo-anmälde jag i september. Antar att de så småningom kommer att höra av sig. Hade varit lättare att hantera sorgen och smärtan efter min pappas bortgång om vi döttrar hade fått prata med någon, fått hjälp att ta reda på vad som hänt och hjälp med att förstå. Men nej, de enda som bemött oss i sorgen var poliserna som kom med dödsbeskedet.

Under en längre inläggning noterade jag en skötare som alltid var sur och butter. Hen var säkert 23-25 år. Jag såg aldrig att hen pratade med några patienter och inte heller med mig. Hen var mer av en fångvaktare/övervakare. Serverade mat. Öppnade och stängde dörrar.

De gånger hen sken upp var när överfallslarmen sattes igång. Hen sprang iväg med ett glatt och upphetsat ansikte. Hann larmet stängas av innan hen hann lämna avdelningen kom hen tillbaka med tunga steg och om ännu mer sur och frustrerad. Det var inget hen dolde. En gång när hen hindrats (inte fått komma iväg) från det hen verkade tycka vara det roligaste, inom sitt arbete, så satt hen med en dagstidning. Hetsade och hade sig när hen vände blad. Den gången kunde jag inte hålla truten och bad hen ”ta det lugnt med tidningen” och att hens beteende var inte särskilt ”trevligt utan spred oro”.

Jag kom i kontakt med psykiatrin efter ett suicidförsök när jag var ensam utomlands. När jag blev skickad till vuxenpsykiatrin från vårdcentralen accepterade dem mig som ett ”gränsfall” mellan vårdcentral och öppenpsykiatri. Jag var alltså ett ”gränsfall” när jag var djupt deprimerad, knappt hade livsvilja och hade självmordstankar. Efter det träffade jag aldrig en psykolog igen utan hade ett läkarsamtal i halvåret där dom kollade om jag fortfarande var deprimerad och skrev ut medicin. Uppkopplingssamtalen på min första medicin blev uppskjutet i en månad och på mina olika sömnmediciner har jag inte fått någon uppkoppling förrän nästa läkartid. När min första sömnmedicin inte fungerade rekommenderade läkaren att jag skulle ”experimentera lite” med dem. Min andra sömnmedicin fick jag precis innan jag blev skickad till vårdcentral där jag inte fick någon återkoppling på dem alls. Min läkare sa också åt mig att ”dubbla din dos om du vill” på min depressionsmedicin.