Jag var inlagd på självvald inläggning under sommaren och hade fortfarande dagar kvar enligt mitt kontrakt. Men avdelningen blev full och då fick jag veta att om det skulle komma in en akut patient under natten så skulle jag behöva lämna min plats, eftersom jag var inlagd på SVI. Det kändes förjävligt. Som att bara för att jag var där på SVI så var jag automatiskt minst sjuk och inte i behov av att vara inlagd på riktigt.
Mest förjävligt kändes det att gå och lägga sig och veta att jag kanske skulle bli väckt mitt i natten och utslängd. Men som tur var blev det inte så.

När jag var 19 år blev jag utsatt för ett sexuellt övergrepp, hade då varit under vård sedan 13 års ålder pga tidigare trauman och självdestruktiva beteenden, och under hela denna tiden blivit hårt medicinerad med allt möjligt (något som aldrig hjälpte utan snarare förvärrade mitt mående). När jag berättade för mina vårdare om övergreppet så vet det enda stöd jag fick ett recept på Oxazepam (sobril) utan några som helst varningar om beroenderisk eller det faktum att den typen av preparat aldrig skall tas mer än 2 veckor i streck. Jag använde den på ett väldigt självdestruktivt sätt i ca 6 månader. På många vis hade jag tur att mitt betroende inte varade längre än några månader, men trots den förhållandevis korta tid jag åt denna medicin så har jag än i dag (12 år senare) fortfarande skador i nervsystemet som yttrar sig i smärta och skakningar. Jag förstår inte hur man kan skriva ut något sådant till någon med tydliga självdestruktiva tendenser, inte ge stöd i ett pågående trauma och inte ge ordentliga varningar för farorna med dessa mediciner. Benzo tog livet av två av mina vänner och jag tror inte jag någonsin kommer kunna förlåta sjukvården för den skada den gjort mig och mina kära

Genom alla åren har jag mått sämre under sommaren där det sker en uppsving i frekvens av självskadebeteende och intensitet i ätstörning men ändå så lyckas psykiatrin nästan varje år göra något strax innan sommaren som innebär byte av läkare eller behandlare som inte riktigt hinner bli klart innan semestrarna och jag lämnas själv hela semesterperioden. I år hände exakt det. Fick en ny läkare och hann träffa honom två gånger innan han gick på semester och efter senaste besöket skulle han undersöka möjligheten att remittera mig till någon mer specialiserad enhet då mitt självskadebeteende eskalerar. Jag får ingen information kring när han ska på semester och är under tron att han skulle ta tag i det innan semestern men nej får några veckor senare reda på att jag måste vänta till efter sommaren. Öppenvården hänvisar mig till akutpsykiatrin om jag inte klarar av att vänta tills augusti medan akutpsykiatrin säger att de inte kan göra något utan att alla insatser som
kan vara hjälpsamma för mig måste ske genom öppenvården.

Ortopedi och kirurgläkarna är handfallna då jag gång på gång inkommer till akuten till följd av självskadebeteendet men allt de kan göra är att somatiskt behandla och sen skicka hem mig. Remiss på remiss på remiss från somatiken till psykiatrin besvaras med någon version av ”det finns inget vi kan göra från akutpsykiatrins sida, hänvisas till öppenvården”. Men öppenvården anser att jag kan vänta några veckor till utan problem. Trots att jag uttryckt oro att avlida till följd av skadorna och att jag behöver något stöd här och nu för att kunna överleva.

Vid ett besök med akutpsykiatrin så lovade läkaren mig att jag skulle prioriteras och bli kallad till en annan läkare som inte har semester men en vecka senare hade jag inte hört något mer om det. Ringde öppenvården som då meddelade att det inte finns möjlighet och att jag minsann kan vänta tills ordinarie läkare är tillbaka från semestern.

Jag är rädd att denna sommar kommer ta död på mig.

Jag får ingen behandling av Region Stockholm för PTSD för att psykiatrin anser att jag ”har för komplex problematik” (PTSD samt NPF-diagnoser).

I mina öron betyder ”har för komplex problematik” att patienten är i stort behov av behandling.

Enligt lag ska de som behöver vården mest prioriteras men det gäller tydligen bara fysiska sjukdomar …?

Jag menar inte att just jag ska gå före alla andra men det verkar som om det är ett genomgående förhållningssätt de har inom psykiatrin, när det gäller patienter med flera diagnoser och/eller stora vårdbehov. 
Man måste vara ”lagom” psykiskt sjuk för att få den hjälp man behöver, man får varken ha ”för lite” eller ”för mycket” psykiska problem.

Blev i maj remitterad till psykiatrin pga ökad suicidrisk och ångest/depression. Kommer på ett bedömningsmöte med psykolog som dels funderar på att lägga in mig, men samtidigt är tveksam att jag ska tillhöra psykiatrin. 1 månad senare har jag nytt bedömningsmöte fast med läkaren, mår då lite bättre och suicidrisken är något mindre (mind you, fortfarande existerande) och enligt journalen är min suicidrisk inte existerande i nuläget, men kan öka vid dippar i mående, samt att jag inte uppvisar något adepressivt. Blir på nytt ifrågasatt om jag ska vara på psykiatrin.
Psykiatrin vill inte ha mig pga ”för frisk”, primärvården vill inte heller pga att jag är ”för sjuk”. Hur psykiatrin sen kan anse att en patient med uttryckt suicidrisk och planer, samt ångest sen >10 år tbx i tiden, inte anses vara sjuk, är för mig mycket oklart

Jag var inlagd för en svår depression. Jag har även autism, vilket gör att jag har svårt med mycket intryck och förändringar. Det var väldigt mycket stök på avdelningen under vårdtiden. Larm som gick, patienter som skrek många timmar per dag. (Det är såklart inte deras fel.) I slutet av inläggningen blev det prat om att jag behövde stanna lite längre för medicinjustering för att förbättra min depression då jag hade allvarliga suicidplaner och gjort förberedelser. Nästa dag gav överläkaren beslut att jag skulle skrivas ut. Jag fick inga frågor om självmordstankar vid utskrivningssamtalet.

Medicin är det som hjälper mig när jag är svårt deprimerad, och jag kände mig väldigt sviken att läkaren kunde skriva ut en patient i skicket som jag var då. Samtidigt som utskrivningssamtalet hade väldigt många larm gått och det var åter mycket skrik på avdelningen. Allt sammantaget ledde till att jag fick ett kraftigt ”meltdown” (ett väldigt kraftigt ångestanfall). Något som är vanligt vid autism, särskilt vid förändringar och intryck. En sjuksköterska började skrika på mig att ”lugna ner mig” och ”prata om det”. Något som är omöjligt för mig i det tillståndet, det är inget jag väljer. Jag kände mig väldigt skärrad efter att sjuksköterskan gjorde det.

Väl påväg hem efter utskrivningen insåg jag att jag skulle vara död vid slutet av dagen utan mer hjälp, jag var verkligen akut suicidal. Jag ringde 112 och fick åka till psykakuten. Jag bad om att få höja mitt antidepressiva läkemedel, vilket läkaren godkände. Jag blev snabbt bättre och är nu fri från suicidtankar.

Senare såg jag att läkaren skrivit i utskrivningsanteckningen att mina suicidtankar var på ”habituell nivå” (hen frågade som sagt inte om det vid utskrivning). Detta trots att jag sagt flera gånger till läkaren, under samma inläggning, att jag inte har suicidtankar när jag inte är deprimerad. Jag hade varit död idag om jag inte ringt det där samtalet till 112. Jag är väldigt skärrad vilket risk de försatte mig i.

Jag är 17 år och har varit patient hus BUP sedan mars 2022. Det jag vill uppmärksamma är hur bra min upplevelse varit, framförallt med min psykolog då. Hon har varit helt fantastisk och hjälpt mig på sätt som ingen annan kunnat. Jag läser ofta om negativa upplevelser av just BUP, vilket självklart är väldigt tragiskt, men jag vill ändå belysa att det faktiskt inte måste vara så. Jag känner ett otroligt starkt förtroende för min psykolog och hon är väldigt kompetent. Jag hade turen att hitta ”rätt” psykolog direkt, men i och med det så uppmanar jag verkligen andra till att byta psykolog om det inte känns rätt. Jag hade aldrig kunnat ta till mig hjälpen utan att ha en god relation till min psykolog, och därför vill jag bara trycka på att man inte ska nöja sig om man inte är nöjd med vården. Summan av detta är att det verkligen går att fp hjälp och att hitta en bra psykolog, och att man inte ska vara rädd för att byta.

På ett möte med en personal där jag blev frågad om min ätstörning pratade vi om min vikt. Jag sa då att jag inte väger mig och inte vet hur mycket jag väger eller om eller hur mycket jag gått ner i vikt. Får då svaret att ”du borde väl ha märkt om dina kläder blivit större”. Precis som om det varit en viktsjukdom jag sökt vård för. Efter detta började jag sedan att väga mig ibland och verkligen se till att jag gick ner i vikt och fick köpa nya kläder.

När jag blev skickat till akutmottagningen för suicidbedömning blev jag efter ett samtal med läkaren, där jag nekade all form av planer eller tankar på suicid, tvångsinlagd. Jag blev lurad in på avdelningen för att sedan få veta att jag inte fick lämna. När jag fick panikångest och förtvivlat grät och inte förstod varför de gjorde så mot mig och sa att det kändes ännu värre än innan kom en av personalen in och sa att ”det förstår du väl själv att det blir så”. Efter detta var jag så traumatiserad att jag vid öppenvårdsmottagningen hade så mycket ångest i min stödkontakt att jag sällan kunde prata, jag bad bara om att få skrivas ut och skakade under hela samtalen. I min journal beskrivs jag som en arg tonåring i min frigörande fas. Jag var livrädd för vuxna och försökte i hemlighet vid flera tillfällen ta mitt liv som ingen visste om. I denna period var jag också utsatt för upprepat sexuellt våld som blev märkbart eftersom jag oftast var sluten och arg i perioder efter övergreppen. Ingen frågade mig varför jag inte kunde prata eller varför jag var arg i perioder. Idag när jag söker vård hos psykiatrin dissocierar jag för att jag är skrämd för livet av hur de vuxna behandlade mig.