Möter en patient inom öppenvården, han frågade vilken psykolog jag hade, sedan berättar han att han fått ett rasistiskt bemötande från sin psykolog på mottagningen.

Fick inte ens gråta på avdelning. Blev tillsagd när jag var väldigt ledsen pga trauma. ”Tvätta av ansiktet och sluta gråta”. Slutenvård.

Kom in en ny person/patient som skulle dela rum med mig på slutenvård. Hen var ganska irriterad och arg för att hen behövde vara där, mådde väldigt dåligt. En vårdare som skulle se till hen sa med otrevlig röst, ”fan vad jobbig du är” hen svarade ”vad sa du”? Då sa vårdaren ”nä ingenting.”. Sen gick hen till mig och sa, ”hörde du det där..?” Jag sa ja.

Psykiatriakuten. Blir alltid hemskickad oavsett varför jag är där & hur dåligt jag mår bara för att läkare läser i journalen att jag har EIPS och då alltid säger att dbt är det enda som kan hjälpa mig & dom kan inte hjälpa med något där. Jag tror inte ens att jag har eips, känner inte igen mig i diagnosen, har aldrig utreds för det utan läkarna har skrivit det i journalen som diagnos utan någon utredning.

Jag ringde till BUP-akuten direkt i anslutning till att min 10-åriga son gjort ett allvarligt suicidförsök och där jag som förälder lyckats avbryta. I andra änden svarade en skötare som frågar om vi vill åka in eller om vi vill stanna kvar hemma.

Blev nekad inläggning med hänvisning till att BI var fullt. Jag fick därför ingen hjälp öht

Jag har haft kontrakt på självvald i kanske två år men bara använt det två eller tre gånger. Idén bakom är väl bra, att individen ska ta ansvar över sin situation och lägga in sig vid kritiska dagar eller när en behöver mer stöttning, att det inte behövs läkarbedömning osv. Men för min del har det varit väldigt svårt att använda självvald. Först och främst för att det krävs att jag ska ringa in och fråga och riskera ett nej. Sen att det på min avdelning knappt är någon stöttning alls om man är på självvald. Du måste själv be om hjälp. Själv be om samtal. Osv. Det var ingen som sökte upp mig, om jag låg på rummet hela dagen lät de mig ligga där. Och sen om en självskadar så ryker kontraktet och en får åka hem direkt. Det finns säkert någon bra anledning till det …
Men ja. Det är väl en blandning av bra och dåligt. Tanken är väl att en ska känna sig stolt efter att ha tagit kontroll över situationen och sin vård, men jag kände mest skam och att det hela var onödigt för jag fick ingen annan hjälp än låsta dörrar.

Min bror blev inskriven med LPT efter att det upptäckts att han hade långtgående planer på att begå självmord. Metod, tidpunkt, material… allt var klart. Men väl på avdelningen sa han att han mådde bättre, så då fick han åka hem efter en vecka. Hem till ensamheten och planerna. Några dagar senare avslutade han livet som planerat. Man lät honom. Psykiatrin och läkarna lät honom.

Jag hade varit inlagd på LPT i en vecka efter att ha genomfört ett suicidförsök som resulterade i behandling på IVA när jag försökte ta mitt liv igen på avdelningen. Efter suicidförsöket fick jag träffa en läkare som konstaterade att min suicidrisk var extremt hög oavsett om jag var hemma eller på avdelningen. Därför bestämde han att jag var jag var inte spelade någon roll och att jag därför skulle skrivas ut direkt efter suicidförsöket. Inom några timmar fick polis och ambulans hämta mig och jag var tillbaka på avdelningen dagen efter. Efter ytterligare en natt på IVA.

En läkare sa rakt upp i ansiktet på mig, nu är det såhär att jag är utbildad det är inte du!
   Jag blev chockad och kände mig kränkt. Jag var inlagd akut frivilligt och en läkare som inte känner mig satt och sa något så förnedrande!

Vad han inte vet är att jag visst har utb i grunden och väldigt brett påläst innan jag hamnade i kontakt med psykiatrin