Jag har gjort utredning inom öppenpsyk och uppfyller alla kriterierna för Komplex PTSD. En psykolog sa till mig att jag inte kan få den diagnosen för att jag har ”så mycket annat” ( = ADHD och autism).
Våldsutsatthet och diagnostisering
Hade nyligen en tid hos psykiatrin. Själva mötet i sig gick helt ok, men det var med någon som arbetar under handledning och därav inte själv var den som tog beslut.
Under mötet bad jag bland annat om att jag ville se över den diagnos som sattes på mig när jag var ca 20 (nu är jag 38.) Då jag inte tror att den stämmer av flera orsaker.
När personen jag träffat hade pratat med sin handledare återkom hon till mig.
Psykologen/handledaren tyckte inte det var meningsfullt att kolla på den diagnosen alls. Att det var nästan omöjligt att bli av med.
Men det som gjorde mig både chockad, ledsen och irriterad var hans motivering.
Han motiverade detta med att jag haft svårt I relationer vilket ju hör till diagnosen. Därför ansåg han diagnosen högst troligt rätt.
Det triggade mig väldigt mycket och jag grät och tappade helt fotfästet i några dagar.
Till saken hör (Vilket jag varit ärlig om till dem så det är något de vet.)
Att jag blivit utsatt för våld i nära relation och går i samtal för hjälp att läka från det hos kommunens stödberksamhet som arbetar enbart med våld i nära relation. Det är en förälder och senare även personen jag var gift med som gjort detta.
Det är även detta som påverkar mitt mående och min funktion mycket just nu, vilket var geundorsaken till mötet.
Så att påstå att en diagnos är rimlig endast baserat på det och att uttala sig så till någon som försöker läka från att ha blivit våldsutsatt nästan hela sitt liv.
Att använda det som argument för en diagnos endast.
Inte ok.
Kändes som han mer eller mindre sa att våldet jag utsatts för är pågrund av vem jag är. Att jag har en diagnos. För om inte ser jag inte relevansen.
Visst kan trauma vara en faktor till att man utvecklar en diagnos men oavsett kan man ju inte ensamt heller sätta diagnos endast pga det.
Kändes extremt nedvärderande och beskyllande och triggade alla mina rädslor av…
Kanske? Tänkt om mina förövare igentligen inte var förövare? Tänk om de hade rätt hela tiden? Tänk om jag är fel som människa? Tänkt om problemet ligger i vem jag är precis som de antytt, sagt och betett som som tills jag trode på det? Tänk om vi alla har fel och ”förövarna” alltid haft rätt?
Om en psykolog på öppenvårdspsykiatrin på ett stort sjukhus ser det så??? Tänkt om det är sanningen?
Min samtalskontakt kallade psykologen för jubelideot när jag återberättade. Berättade för det de gjorde mig rädd att gå till henne med. Gav mig känslan av: Tänk om alla bara kommer bevisa för mig att något I min innersta person är fel och allt är mitt fel endå? Fast ingen kan säga vad jag gör fel eller borde istället.
Aja jag kommer komma förbi det och tror inte på honom längre. Men känns inte alls ok att uttrycka sig så. Extremt nedvärderande!
Sparkad efter sjukdomsskov
Arbetade inom slutenvården i psykiatrin som timvikarie, var otroligt omtyckt bland både personal och patienter. Fick ett skov i min bipolära sjukdom och behövde själv vård under en period på ett annat sjukhus. När skovet var över och jag var i mitt normala tillstånd fick jag sparken i ett mejl med info där det stod att personal måste vara mentalt stabila för att kunna arbeta i psykiatrin.
Fick ingen hjälp i slutenvården
Jag var inlaggd för ca 1,5 år sedan. Jag hade inte fått någon konkret hjälp på avdelningen, vi hade inte pratat om mina mediciner eller vad orsaken var till varför jag faktiskt mådde dåligt. Varje läkarsamtal hade handlat om att de frågade mig varför jag var inlaggd och sen var det inte mer med det. Jag fick en ny läkare varje gång och fick gå på permission en gång som vart riktigt jobbig så jag åkte tillbaka ganska direkt. Därefter fick jag höra av läkaren ”att det är jag som bestämmer om jag klarar av en permission eller inte”, varav jag tänker ”okej”. Det går några dar, kanske en vecka jag kommer inte exakt ihåg och jag får mitt nästa läkarmöte där jag tänker att ”nu ska jag väll prova en till permission och se hur det går.” Men från ingenstans i slutet av samtalet så säger läkaren ”okej då skriver vi ut dig på torsdag (inom två dar)” och jag får panik! Kom ihåg att jag har inte fått någon hjälp alls utav dem, vi har inte pratat om mina mediciner, vilket jag vet att andra patienter på avdelningen gjorde för de berättade det, vi hade inte pratat om en stegvis plan för utskrivning eller vad som skulle hända efter att jag blev utskriven, jag har dessutom träffat olika läkare vid varje samtal, så jag har inte fått någon hjälp alls. Därför när läkaren säger ”okej då skriver vi ut dig” så får jag panik och blir livrädd för att jag hade inte förväntat mig att det skulle gå så snabbt, och jag skriker ”jag tar mitt liv” för att jag är så fruktansvärt rädd för vad jag kommer att göra mot mig själv om jag blir utskriven nu. Sidenote, jag förstår att man behöver bli utskriven efter en kort period och jag var redan inställd på det, problemet var att jag gått på EN permission som inte gick bra och därför hade jag velat få gå på en till, dessutom som jag nämnt ovan fick jag NOLL hjälp ifrån dem.
Det värsta är dock att jag läser i min journal sedan att läkaren har skrivit ”patienten hotar med suicid när utskrivning kommer på tal”. När jag läste detta fick jag ytterligare panik, för anledningen till att jag skrek ”jag tar mitt liv” var inte ett hot, utan det var jag som skrek på hjälp för att jag faktiskt trodde att jag skulle göra det om jag blev utskriven nu. Så jag bestämmer mig för att prata med läkaren igen, denna gång mycket lugnare och försöka förklara att jag verkligen är livrädd för att jag ska göra något hemskt mot mig själv och att det inte var ett hot. Efter andra samtalet läser jag i min journal ”patienten hotar med att gå ut framför en bil om hon blir utskriven” varav bilen bara var ett exempel ifrån mig på vad jag var rädd att jag skulle göra och ännu en gång tolkar den här läkaren det som ett hot. Jag försöker prata med skötarna på avdelningen varav dem säger att dem ska försöka förmedla min oro till läkaren, men inget händer. Jag lyckas få till ännu en permission men den fick jag kriga för och läkaren tog inte min suicid risk som allvarlig utan hon tolkade det fortfarande som ett hot. Jag fick alltså ingen hjälp angående mediciner eller vad planen var för utskrivning. Det är det mest fruktansvärda jag har varit med om. Hur kan man inte ta sin patient seriöst? Och skriva att suicid risken är låg och att det bara är ett hot mot personalen för att patienten inte vill bli utskriven? När patienten i självaverket bara försöker uttrycka sin oro om sitt mående. Det är fruktansvärt oproffetionellt. Att jag är vid liv idag är tack vare min familj som fick ta hand om mig och vaka över mig när vården brast.
Skadlig jargong
Jobbar inom heldygnsvården på vuxenpsykiatrin. På ronden säger överläkaren om en patient på avdelningen ”En anorektiker med BMI X är rent av en tjockis”. Jag har själv erfarenhet av svår anorexia och denna trigger ledde till ett bakslag. Den här typen av uttalande är inte bara tecken på grav inkompetens utan är rent livsfarlig. Det spelar ingen roll att det sägs bakom stängda dörrar, den här attityden avspeglas i bemötandet och vården av patienterna.
Fick ångestdämpande utan att ha ångest
Jag var inlagd på slutenvården under LPT. Jag blev dissociativ, personalen tryckte in den starkaste ångestdämpanden jag hade in i min mun och tvingade mig att svälja trots att jag inte ens hade ångest. Jag mådde inte direkt bättre, när jag kom tillbaka var jag bara alldeles snurrig.
Psykiatrin vet inte vad de ska göra
På grund av mina trauman från tidigare vård kan jag i de allra flesta vårdsammanhang inte vara på ett möte utan att försvinna iväg i dissociation. Jag kan höra men jag får svårt att se och känna. Jag blir även så innesluten i mig själv så jag kan sällan prata alls eller mer än något enstaka ord. Jag upplever att psykiatrin inte alls vet vad de ska göra och att det här begränsar att jag ska kunna få hjälp överhuvudtaget. Om det fanns mer kunskap hade jag kanske inte behövt känna att det inte kommer finnas hjälp för mig bara för att jag lider av dissociation.
Dissociation uppfattades som psykos
Har haft mycket svåra dissociationer tidigare. Minns inte alls när jag var i dissociationen. Det utlöstes alltid när tex personal inom vården blev fysiskt nära. Reaktionen är från tidigare mycket svåra trauman. Kunde fastna i hyperventilation i timmar. Helt okontaktbar och ingen reaktion på smärta. Jag uppfattades psykotiskt och plötsligt stod det att jag hade paranoid schizofreni som var terapi resistent. Det finns överhuvudtaget inte något sådant antydan idag och vården idag blir chockad över hur det så lättvindigt skrevs in som diagnos.
Ingen kunskap om dissociation
För några år sen led jag av dissociation, depersonalisation och derealisation. Det varade i ungefär två år och var verkligen skitläskigt, för jag visste inte vad som höll på att hända och trodde jag hade blivit galen. Läkaren sa att det var en blandning av autism och ångest, vilket skulle kunna varit fallet, men det kändes samtidigt förminskande då han inte heller gjorde några åtgärder för att jag skulle få hjälp. En vanlig ångestfylld tjej typ, trodde han väl. När jag gick på utredning senare sa dom att jag var psykotisk och proppade i mig nästan ett dussin olika neuroleptika (som givetvis inte hjälpte). Dom gick över huvudet på mig och min röst blev inte hörd för fem öre. Så den ena var förminskande och den andra tog till mer drastiska åtgärder än det behövdes, allt för att dom inte har någon kunskap om dissociation.
”Gör du så när du inte vill prata?”
Efter jag kom tillbaka efter en kraftig dissociation sa en personal på avdelningen ”gör du så när du inte vill prata med oss längre?” Och fick det att framstå som ett aktivt val jag gör för att slippa prata om det svåra och mörka jag har varit med om. I själva verket är det ett högst ofrivilligt tillstånd som uppstår till följd av svåra trauman.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
