Blev mycket sämre psykiskt av att vara inlagd och har trauman från att vara där.
Åka hem och hoppas det blir bättre
Efter en lång tid med extremt hög stress, trauma och ingen hjälp av BUP fick jag till slut hjälp av min pappa att söka på BUP akuten. Jag hade starka impulser att självskada och hade planer på att ta mitt liv. Att söka BUPs akutmottagning var helt min egen vilja. Väl där ville de inte ens träffa mig, vi fick inte ens komma in utan de gav oss bara ett telefonnummer. Det var ett telefonnummer till BUP akuten. Så pappa ringde och förklarade situationen (att jag hade starka impulser att självskada och planer på att ta mitt liv), det enda de sa var ”vart bor ni?” och när pappa sa vår adress sa de: ”men det är så nära så åk ni hem istället så får vi hoppas att det blir bättre”.
BUP akuten har alltså gett mig rådet (när jag har aktiva planer på att avsluta mitt liv) att åka hem och hoppas att det blir bättre.
Jag har aldrig vågat söka mig till psykakuten efter det, trots att det har behövts.
Skriva ut lugnande under bordet
Var på psykakuten med en nära anhörig som mådde mycket dåligt och var suicid. Hjälpen blev två Atarax och sen åka hem. En sköterska tipsade om att ”leta reda på en skum läkare som kunde skriva ut lugnande under bordet”.
Kopierade gammal journalanteckning
Efter ett läkarbesök på öppenpsyk upptäckte jag att läkaren kopierat en ett år gammal journalanteckning som en annan läkare skrivit. Hen hade även skrivit in värden för blodtryck, puls och vikt trots att hen inte ens tagit dem! Jag har påpekat detta för en chef där som säger att det är svårt att göra något åt.
”Bete dig så då”
Juli 2012
Jag var inlagd på HDV.
Jag är ung (21). Liten. Rädd. Otrygg i mig själv. Miljön är påfrestande.
Jag och några patienter står i korridoren och flamsar. Stämningen är bra. Jag trivs just där och då.
Vi triggar varandra och blir mer och mer högljudda.
Jag blir intensiv och en vårdare som tröttnat säger:
”[namn], hur gammal är du?”
”21” svarar jag. Oprovocerat.
”Bete dig så då!”
Då tänkte jag inte mycket på det. Jag var en enda röra och hade nätt och jämnt med mig huvudet. Bara att existera var nog.
Såhär i efterhand är det, det mest psykiskt kränkande jag varit med om.
Hur ”ska” 21-åringar bete sig?
Eller överhuvudtaget vilken ålder eller människa!
Detta gav mig en ordentlig törn och jag försökte efter det alltid vara ”som det förväntas”
Personal kastade ned mig i marken
17 år och inlagd hos BUP med LPT. Jag försökte ta mig in på expen för o hoppa ut genom fönstret. Då tar en manlig personal tag i mig och drar bort mig flera meter för att sedan kasta ner mig i marken. Jag går vidare mot mitt rum och slänger en kopp kaffe på en personal i ren ilska. Han skriker ”är du helt dum i huvudet eller?!”. Dagen efter pratar jag med enhetschefen som säger att den manliga personalen inte gjort något fel.
Tvingades gå på föreläsningar med män
Det värsta med traumabehandlingen var att tvingas sitta på tre obligatoriska föreläsningar tillsammans med bland annat manliga patienter. Jag minns ingenting från föreläsningarna för jag blev så triggad att allt mitt fokus låg på att försöka hålla tillbaka tårarna och att dölja det när jag misslyckades.
Får inte prata om mina känslor
Jag har fått mbt terapi, för min borderline (där jag äntligen lärt mig att prata om mina känslor, vilket varit väldigt hjälpsamt), efteråt fick jag ptsd behandling (som givit mig mycket mer flashback och mardrömmar än tidigare )med samma psykolog . Jag var tvungen att avsluta kontakten med psykologen och separationen tog hårt på mig. Nu får jag höra att jag inte ska få prata mer då jag fått så mycket terapi, utan vi ska hitta andra strategier. Konstigt att man äntligen får lära sig att berätta om jobbiga saker och sen ska det bara läggas locket på. Dessutom har separationen trigga i gång mycket känslor hos mig, någon som vården skapat och dessutom alla mardrömmar och flashback som jag inte haft så mycket av på länge har också vården skapat så drar de bara undan mattan för mig. De får mig att må bättre genom att hjälpa mig att prata om känslorna och sen skapar de massa negativa känslor hos mig som jag inte får prata om. Jag har inte vågat prata med någon på 10-15år och sen gör de så här, får mig bara att känna att jag ska stänga in mina känslor igen och att jag inte blir tagen på allvar.
Ingen vill behandla min PTSD
Psykiatrin vill inte behandla ptsd för det är inom ramarna på primärvården men primärvården tycker att ptsd är en för svår diagnos att behandla
Fasthållning väckte trauman från min ungdom
Enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård ”ska tvångsvård vara en sista åtgärd när alla andra alternativ har uttömts.”
För mig som patient blev LPT första alternativet. Jag blev heller inte tillfrågad huruvida jag ville inlägges frivilligt enligt journalen.
Dessutom övervägdes inte andra tillvägagångssätt före polishandräckningen utan läkarutlåtande.
Cocktailen bestående av sömnbrist pga vård av multisjuk make, sorg och brutal polishandräckning samt mycket dåligt bemötande från polis och tvångsvård tillsammans med injektioner av psykosmediciner under fasthållande väckte trauman från min ungdom till liv.
Ovan cocktail kunde tvångsvården inte tolka rätt. En ST läkare och en underläkare beslöt i samråd med bakjour (ej namngiven i journalen) Vårdintyg § 4 LPT kl 15.53. Detta befästes av ytterligare en läkare SAMMA DAG kl 16.42.
Hur kunde LPT utfärdas så snabbt? Varför behövde ST-läkaren och underläkaren konsultera bakjour? Borde inte LPT beslutas av färdigutbildade läkare?
Var besluten baserade på slentrian eller kollegialt samförstånd? Jag anser att detta är jäv, då dessa läkare känner varandra.
En ÖVERläkare skrev: Vårdintyg skrevs för att hennes lillebror har stått på det. Läkare ska utfärda vårdintyg.
Min bror initierade TELEFONLEDES polishandräckning till tvångsvård utan läkarutlåtande. Bilavståndet mellan honom och mig var och är 610 km. Vi hade och har bara sporadisk kontakt.
Det verkar som om psykiatrin har striktare regler än polismyndigheten vad gäller polishandräckning.
Vissa regioner dömer fler till tvångsvård jämfört med genomsnittet i landet. Varför?
Visst borde regioner där tvångsvård döms ut oftare än genomsnittet i Sverige, be läkare utanför regionen att skriva dessa två vårdintyg för LPT?
Detta är inte jämlik vård.
Varför fick jag ingen hjälp att överklaga LPT och varför fick jag ingen kontaktperson? Enligt journalen bad jag flera gånger om kontaktperson – förgäves.
Arbetsgivare söker i databaser med personuppgifter och därmed kommer f d tvångsvårdade inte ens till anställningsintervju. Nog borde dessa skatteintäkter behövas? Alternativet blir kanske svartjobb, kriminell verksamhet etcetera?
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
