Jag var inlagd på en psykiatrisk avdelning, en av st-läkarna var 9/10 gånger omöjlig att träffa. Hen lyssnade inte och körde sitt race. Minns när jag bett om att inte behöva träffa hen och blivit lovad att inte behöva men hen ändå kommer och knackar på min dörr och går in på rummet och börjar prata. Jag fick panikattack.

En annan gång under ett läkarsamtal vägrade hen att lyssna på mig, och bestämde att jag skulle genomföra en övning tillsammans med annan vårdpersonal trots att jag upprepade gånger sa nej. I rummet satt fyra andra vårdpersonal, men ingen sa något.

Jag vårdades under LPT på psykiatrins slutenvård för anorexia och depression där en läkare var allt annat än mänsklig mot mig. Fick ECT-behandling mot min vilja under tvång. Blev fasthållen och skrek att jag inte ville och ändå så söver de mig. Upplevde massa biverkningar från behandlingen, bland annat minnesluckor som är vanligt. Sa saker om och om igen men visste inte om det. Då säger läkaren till mig att jag fejkar minnesluckorna. Kände mig så kränkt. Får sedan höra från en skötare på avdelningen att ECT-behandlingen inte givit något resultat alls, vilket inte läkaren berättat för mig utan bara fortsatt med behandling efter behandling trot att hon visste detta. Är tacksam att jag tog mig därifrån levande.

Träffade en inhyrd läkare för att diskutera fortsatt deltidsjukskrivning. När jag blev känslosam av att prata om mitt mående försökte han prata om något annat o frågade om jag inte funderat på att byta jobb eller plugga, för där kan jag ju inte jobba hela livet (inom LSS). I journalen stod det att jag ”fick tår i ögat för att jag inte fick som jag ville ang sjukskrivningen”

Jag har upplevt flera olika bemötanden av läkare inom psykiatrin, men alla har något gemensamt och det är att man inte bryr sig om mig som patient.

Vid flera tillfällen när jag sökt akut pga självmordstankar och att jag mått så dåligt psykiskt att jag blivit fysiskt sjuk. Så har läkare jag träffat varit nedlåtande, misstroende och rent arroganta vid samtal.

Läkare har vid flera tillfällen fällt kommentarer som att ”om du verkligen ville ta livet av dig borde du försökt bättre”. Eller gett effektiva tips på hur man ska göra, vilket gör att jag nu sitter med vetskapen om hur exakt jag ska gå till väga om jag vill göra slut på allt.

Som kvinna möts man också uteslutande av nedlåtande och minimerande kommentarer. Man jämförs med andra i liknande situationer och hur ”andra inte överreagerar” på samma sätt eller ”inte gnäller” om hur de mår. Man får höra att det är normalt som kvinna att må dåligt ibland och att man ska sluta känna efter så mycket.

Inom psykiatrin är läkare de som jag har allra minst förtroende för, för man känner sig osedd och förminskad sekunden man träffar dom. Och man vet att oavsett vad jag säger eller berättar så kommer de inte tro mig eller säga till mig att sluta gnälla då andra har det sämre.

Man får mer tips om hur man kan ta livet av sig från läkare inom psykiatrin än andra vårdinstanser. För de bemöter dig som om du stör deras vardag och de vill att du faktiskt försvinner.

Hade fått perm för att städa upp efter mitt försök. När jag skulle tillbaka gick det inte. Har vårdrelaterad PTSD. Jag hamnade i flashbacks osv…när jag tog mod till mig att ta mig helt förtvivlad till avdelningen var jag inte välkommen. För jag hade inte hållt permissionstiden. Jag fick packa o åka hem helt förtvivlad

Jag har blivit avskiljd ett flertal gånger som ”förebyggande åtgärd” då mitt självskadebeteende har varit väldigt svårt för mig att hantera. Jag får lätt med mig saker från allrummet in på rummet som jag sedan kan skada mig med. Personal har då, utan ett läkarbeslut, valt att be mig vara på rummet.

Lagen innebär att en avskiljning är då en patient antingen blir muntligt ombedd att hålla sig på rummet, eller inlåst. Dörren behöver inte vara låst för att det skall räknas som en avskiljning.

Men i mitt fall säger de att det är ”praxis” och att det handlar om en ”överenskommelse” snarare än en regelrätt avskiljning. De menar även på att det inte räknas som en avskiljning eftersom att min dörr aldrig varit låst, trots att jag gång på gång läst upp paragraferna direkt från lagboken som visar på det motsatta. Eftersom de inte räknar detta som en regelrätt avskiljning har jag heller inte fått möjlighet att diskutera beslutet med en läkare, vilken man har rätt till efter 8h av en avskiljning.

En annan aspekt av lagen om tvångsåtgärder är att en avskiljning I N T E får ske i ett försök att förändra ett beteende hos en patient, tex vid självdestruktivitet.

De ”avskiljningar” som jag blivit utsatt för alltså inte följt lagen. Tyvärr hamnar man längst ner i hierarkin när man är på tvångsvård och jag har hittills aldrig fått något vidare gehör från personal. De fortsätter hota med olaglig avskiljning varje gång jag har självskadat eller påtalar att jag har mycket impulser. ”Kom ihåg att om du tar med dig något in på rummet kommer du inte få lämna rummet igen”.

När jag var inlagd på slutenvården hade jag självskadat mig. När sjuksköterskan kom sen för omläggning suckade hon och sa surt ”Nu gav du mig ännu mer arbetsuppgifter ikväll”. Hon hade med sig en sjuksköterskeelev med..

Jag försökte avvika under en promenad och ville verkligen inte tillbaka. Väl tillbaka på avdelningen tar överläkaren direkt ett beslut om avskiljning. Detta var första gången jag var med om det. Jag förstod inte vad som hände när de släpade in mig i det tomma rummet och låste dörren. Enda meningen personalen utanför upprepade var ”du får komma ut när du har lugnat ner dig”.

Jag kom in till bup och jag minns hur rädd jag va, det enda jag ville va någon som fanns där med mig men istället låstes jag in ensam i ett rum utan möbler och fick höra att jag inte kommer släppas ut därifrån förrän jag är helt lugn, jag va där i nästan 2h innan de valde att lägga mig i bälte istället

Att vara vårdare och förälder är helt orimligt. Man har en relation till den sjuk*. Det är omöjligt från både förälderns och barnets håll. Ge medicin, plåstra om, försöka ge mat, trösta, ha tålamod, ta emot slag och svordomar, sopa upp krossat porslin, vaka på nätterna, inte våga sova, inte våga lämna ensam. Jag har två barn med ätstörningar, självskadebeteende, ångest, depression, suicidförsök. Ensamstående. Syskon som inte får något av min tid. Jag som mamma som inte gör annat än vårdar. Förmaningar från BUP och omgivningen att jag gör fel, gör för lite, samtidigt gör för mycket och offrar min egen hälsa. Förmaningar när jag låter någon annan vara med tonåringarna en kort stund för att få andas, men också uppmaningar om att inte glömma bort att jag med måste göra saker själv.