Förnyade recept via 1177 och klickade i engångssamtycke till att psykläkaren fick kolla i läkemedelsförteckningen.
Senare upptäckte jag att nån varit in i dolda uppgifter. Blev rätt fundersam, jag har inte dolt nåt.
Kollar om jag dolt nåt och det visar sig vara ett mer än två år gammalt recept på en medicin (ej narkotikaklassad) som jag inte tagit på två år och antagligen därför dolt.
Kontaktar Läkemedelskollen och får veta att läkare måste ha ett speciellt medgivande från mig för att gå in i dolda uppgifter.
Det hade inte läkaren bett mig om.
Samma läkare har vid minst ett annat tillfälle utan tillåtelse läst i andra vårdgivares journaler.

… men de förväntar sig att man ska lita på dem till 100% … annars anser de att man ”har bristfällig formell och emotionell kontakt”

Genom min extremt långa tid som patient inom både barn och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin hade jag aldrig varit med om att bältas. Har lagts in och tvångsmedicinerats så att jag tappat räkningen. Men när jag väl blev bältad första gången 2020 insåg jag att tröskeln för att återigen hamna i bältessängen sjönk direkt. Så idag, 4 år senare hotar personal med bältessängen och rullas in på rummet nästan samtidigt som jag skrivs in. Idag arbetar jag inom vården och jag dissocierar fortfarande så fort jag hör en säng rullas i korridoren. Jag kommer aldrig glömma hur det känns att inte ha en egen bestämmanderätt.

Jag var hos en läkare som läste i journalen att jag varit utsatt för sexuella övergrepp i barndomen. Hon frågade om det och när hon förstod att det inte hade varit någon penetration så skrattade hon högt och sa ”jaha, men då var det ju inga övergrepp, vad skönt!”

År 2020 hade jag en psykolog. Jag skulle genomgå prolonged exposure-terapi (traumaterapi) för bl.a. ett sexuellt övergrepp när jag var fyra år gammal. Psykologen hade andra planer. Istället för att fokusera på att jag skulle bearbeta mina trauman ville han ha genomgående och detaljerade beskrivningar av vad jag gör när jag onanerar, hur jag gör och hur ofta. Sedan senast? Vad använder du? Hur då? Kom du? Hur kändes det? Sedan skulle jag byta till att beskriva övergreppen på min nakna fyraåriga kropp. När läkaren var med på ett samtal betedde han sig helt annorlunda; han verkade inte kåt alls. Inget skrevs i journalen om det vi faktiskt pratat mest om. Jag minns att jag frågade honom om jag fick ta mitt liv nu och då sa han att ”hans gräns gick där”. Jag gick från sista sessionen vi genomförde och gjorde ett självmordsförsök, hamnade på hjärtintensiven. Ingen fick veta på nästan fyra år.

Det känns som om jag blev utnyttjad för att jag var kraftigt övermedicinerad, hade svår PTSD och var den suicidala ”revolving door patient”. Hur genomgående vidrigt är det inte att jag antagligen hade rätt i att jag hade hamnat i trubbel om jag berättat?

Jag var med om sexuellt utnyttjande, övergrepp och våldtäkt av ett ex. Konsekvenserna blev att jag hamnade i depression och olika ångesttillstånd. När jag sökte hjälp för händelserna och äntligen orkade öppna upp mig blev min behandlares första reaktion: ”du vet att man ibland behöver säga nej va?”, varpå jag kände mig övergiven och skuldbelagd. När jag sedan berättade för en annan vårdgivare om andra olämpliga beteenden från mitt ex sade denne: ”du har redan berättat om honom”. Jag kände mig då invaliderad på nytt och har efter detta svårt att öppna upp mig. Det är många gånger som jag bara har gråtit och inte velat prata om mina trauman.

En bältning frågade jag när jag skulle få komma upp och sjuksköterska och läkare som var på avdelningen kom. Jag har tics där jag rycker i kroppen och som förvärras kraftigt när jag är mår dåligt. Därför var ticsen ganska starka när läkaren kom in och hen sa då att de inte kunde släppa upp mig trots att jag var lugn så länge jag hade mina tics. Då började jag gråta för att jag visste att om det var så skulle jag aldrig släppas upp.

Jag var inlagd för depression. Fick vittna hur en patient på rutin blev bältad för att tas till ECT. Några skötare var gulliga och bad oss gå undan när de skulle rulla hen dit… men senare rullade de ändå omkring patienten, bältad, framför patienterna. Det som är så sjukt är att de verkligen verkade göra det på rutin. Jag hoppas att hen vet att hen är värd allt i världen trots det hen fått utstå. Och att ingen behandlar hen som att hen är ”jobbig” för att hen är sjuk. Och att personalen lär sig hur man bemöter svårt sjuka människor med respekt, emotionell intelligens och som om de har ett mänskligt värde

En kille på psykavd dog i bältesäng i malmö enligt lagen ska man ha tillsyn vilket han inte fick. Jag blev bältad utan motivering o anledning fick ingen tillsyn när de tog av bältningen fick j ltvingades jag ligga kvar ingen toalett på rummet j öppnade dörren o skulle på toa j blev stoppad o fick inte  gå på toalett då jag var tvungen att gå jag fick kissa på golvet  väldigt kränkande o förnedrande  bältningen är emot nationella riktlinjer för de med cptsd samt j blivit utsatt för s övergrepp o misshandel  j bad att männen skulle gå de drar ner trosor o vänder en om o ger spruta i baken vidrigt alla sex oersoner är där o jag bad men kvinnan sa jag vände mig inte tillräckligt snabbt varför måste de dra ner trosorna framför mån istället flr att dra upp dem det är vidrigt och att jag inte var aggressiv gjort något för att bli bältad jag fick zyprexa som kan ge som biverkning att man inte kan stå ligga eller sitta still j har glömt vad det heter men allt var fel o jag fick aldrig motivering läkare gjorde ingen upoföljning  efter medicinering då det faktiskt står i fass att det är en viverkning på zyprexa  jag sökte hjälp för sömnproblem

Ofta rullades bältessängen in innan man ens hade provat med någonting annat för att få mig lugn.

På sociala medier och på tv. När man hör om psykisk ohälsa så säger man alltid: ”Sök hjälp, det finns hjälp att få”. Jag har alltid tänkt, att de snackar så mycket skit. Har ropat på hjälp så länge. Vart är hjälpen? ”Vad är det för hjälp du vill ha?” Är svaret. Som om man är en börda och inte kan ta emot hjälp. Jag har ju inte ens fått det jag eftersökt. Fått mediciner och diagnoser. Man känner sig så förvriden och maktlös. Precis som i en dysfunktionell relation där man är i underläge och i detta fall har psykiatrin har det narcissistiska övertaget. Man har inte mycket att säga till om, allt bara snurrar runt i ens eget huvud. Ingen att bolla med på evigheter så det blir bara ett större och komplexare nystan för var dag. Man  hinner ruttna bort snart. Så hemska känslor kopplat till ett fördärvat liv. Och så förväntas man ta tag i sitt eget liv, för det är det enda som finns kvar. Men man är oförmögen att göra det… och fortsatt ingen som bryr sig. Men ja, det finns ju hjälp att få. Antar jag…