Jag är bipolär och har gått på en specialistmottagning i nästan 10 år. Jag har svängningar flera gånger per år som kräver akut vård och medicin från min mottagning. När jag varit stabil i några månader för ett tag sedan föreslog min läkare att jag kunde lämnas över till vårdcentralen för kontroll av min medicin  istället eftersom de hade så många patienter att hantera. Trots att jag haft episoder flera gånger per år i nästan 10 år som vårdcentralen aldrig skulle kunna hantera, så jag blev arg och vägrade. Vid akuta problem hänvisas jag alltid till mottagningens telefontider om 1 timme 2 gånger om dagen, sen återkommer min läkare när hen har tid, vilket kan dröja flera dagar. En dag skulle det lika gärna kunna vara för sent, men de har för många patienter för att hantera det. Nu är min läkare föräldraledig och ingen sa något, så nu har jag inte ens en läkare att vända mig till.

Försökt få hjälp via primärvården till och från i många år då jag mått väldig dåligt i perioder. Inte nått fram. Blivit bagatelliserad, fått höra att det ”inte hörs på rösten” att jag mått dåligt eller att mina problem nog löser sig med tiden. Haft läkemedelsbehandling och fått KBT x flera bl.a. pga depression. TIll slut fått tag på en person som faktiskt hörde vad jag sade och hjälpte mig att få remiss till psykiatrin. Som tog mig på allvar från dag 1. Fick rätt diagnos direkt och därefter fått bra eller mycket bra vård större delen av tiden. Det finns absolut individer som gör ett mindre bra jobb eller som man inte synkar med som patient. Och jag har sett och hört mindre bra exempel från vårdpersonal hur man INTE ska möta människor som mår dåligt. Har kanske haft tur med behandlare, läkare och kontaktpersoner, eller så har jag ”bara” råkat ut för människor som faktiskt vill hjälpa och göra det så gott dom kan. Har varit på LPT som absolut var befogat och även då blivit mött med omtanke, mänsklighet och man har respekterat mina önskemål om bl.a. val av behandling trots tvångsvården. Jag är oändligt tacksam för att jag får den hjälp jag får och den del av vården som inte fungerat tillräckligt bra är för min del primärvården. Visst finns det saker som borde fungera bättre än det har gjort och ibland har det varit svårt att få även psykiatrin att förstå vidden av hur dåligt man mår men det är huvudsakligen personbundet och inte verksamhetsbundet. En del passar bättre till det dom gör och några kanske skulle jobba med något annat.

Är själv vårdpersonal och har inte blivit särbehandlad åt något håll utifrån min egen profession, snarare har min egen kunskap (både om mig själv och i mitt yrke) tagits till vara och respekterats. Har och har haft helt fantastiska kontaktpersoner både i öppen- och slutenvård. Personer som gjort stor skillnad och gett mig hjälp utifrån mina behov och förutsättningar.

Så tack. För att ni finns och faktiskt hör mig och hjälper mig när det behövs som bäst.

Rubriken stämmer självfallet inte för oss patienter som lider av en sjukdom, oavsett vilken. Men hela vårdsamhället verkar tro blint på detta, eller deras agerande visar iallafall på det.
Jag som själv varit drabbad under flera år hade gärna önskat att så var fallet, tänk om man hade fått 10 veckor av ledighet och frihet från lidandet. Att ens tankar och känslor hoppar ur kroppen så fort kalendern slår över till juni, helt fantastiskt va. Men så är det inte, kanske är det till och med raka motsatsen. Sommaren innebär ofta en rad förväntningar, förväntningar på att människor ska vilja och orka hitta på saker. Det innebär ledigheter, rubbningar i rutiner eller liknande. Något som jag vet att många personer kämpar något otroligt med. Och i samband med att saker och ting kan kännas alltmer tungt och en ensamhet tränger sig på, förlorar vi också en stor del av nätverket inom vården. Både öppenvården och slutenvården kan slås ihop mellan olika avdelningar, eller till och med stänger ned under några veckor. Patienter flyttas eller nekas fortsatt vård, allt för att personal tar semester. Många gånger under samma perioder. Det blir en ständig oro och stress, sommarvikarier, omstruktureringar man finner ingen tillit eller kommunikation. Försöker man söka hjälp kan svaret bli ”Jag är på ledighet, är tillbaka igen om några veckor. Vänligen kontakta mig då”.
För mig är det orimligt hur vården bedömer tiden under sommaren, självfallet är det en ständig pågående verksamhet. Men betydligt långsammare och ingen som helst kontinuitet. Personer som påbörjat en viktig utredning, precis blivit inlagd eller medicin ändringar tvingas göra ett uppehåll och återupptas till hösten. Köer läggs på hög, belastningen på vården ökar men inga åtgärder görs. Det kan påverka patienters mående något oändligt, även vårdpersonalen kommer att drabbas hårt när allt börjar rulla igen till hösten – och vi hamnar återigen i en obalans. Där patienter är i stort behov av hjälp men det finns inte tillräckligt med personal eller andra liknande insatser.

Haft grov ångest och på grund av mycket annat så har mitt mående försämrats drastiskt. Ringde till avdelningen jag är skriven på för att jag ville ha hjälpt. Frågade om en läkare kanske kunde skriva ut något ångestdämpande vid behov eller höja min dos. Jag vet inte om man kan göra så, men bara någonting. Personen jag pratar med säger att de ska höra sig för. Ett tag senare ringer det och frågar om min portkod för att ambulansen är på väg på grund av mina ökade suicidala tankar. De kommer hit, pratar, tar värden och sen förklarar de att det är fullt på psykiatrin nu under sommaren och personer som jag med EIPS har en förmåga att älta och förstora upp saker som egentligen inte är så stora. Så jag kände då att jag behövde bevisa och förklara hur dessa händelser faktiskt är stora. De rekommendera att jag skulle ut och promenera oftare och så skulle de prata med läkare om att skriva ut recept. Tror de bara släppte det sen, för det receptet har fortfarande inte kommit. Hur kan man skicka en ambulans ena sekunden och sen vända på klacken helt i den nästa? Känner mig bara så liten och obetydlig. Önskar att jag inte bett om hjälp från första början för detta var bara värre.

Sommaren har alltid varit svår för mig. Rubbade rutiner, återkommande suicidförsök och bristande uppföljning i öppenvården. Min behandlare är på semester i fem veckor. Fem veckor där jag inte för terapi, där jag inte kan prata med någon jag känner mig trygg med. Ensamheten bygger upp ångesten. Utebliven uppföljning får mig omotiverad till att inte använda de färdigheter jag lärt mig. Dessutom innebär sommaren för mig mycket minnen, flashbacks och dissociation. Trauman och självdestruktivitet tar inte fem veckors semester.

Gått hos BUP sedan 13 års ålder, var delvis suicidal redan från början men inget jag delade med min dåvarande kontakt.
När jag var 14-15 fick jag en psykolog och efter ungefär 4 månader hos honom mådde jag sämre än någonsin.
Till slut bröt jag totalt ihop, satt och grät hysteriskt under ett helt möte och sa att jag inte ville leva mer.
Han frågade om jag tänkte ta livet av mig idag och jag tittade ner i bordet och skakade lite lätt på huvudet.
Han funderade en stund och sa sedan ”vet du vad att jag har hört värre än detta så jag tror inte att det är så illa ändå”.
Jag blev helt paff och förstörd ville bara så så så gärna få hjälp. Jag skickades ut ur rummet och skulle åka hem.
Dom kommande 5 veckorna kom jag tillbaka till samma psykolog och sa gråtandes att jag ville ta mitt liv, varje gång möttes jag med samma ord om att det ”nog inte var så illa ändå” och fick under samtalen inga vidare frågor eller stöd.
Sista veckan precis när jag är påväg ut genom dörren säger han efter förtydligande om att det inte alls är illa med mig att han ska ringa min mamma. Jag bönade och bad om att han inte skulle göra det men gick till slut därifrån med vetskapen om att han skulle ringa min mamma.
När jag kom hem efter det mötet försökte jag ta mitt liv.
Försöket var grovt misslyckat och har först nu 3 år senare berättat det för någon.
2 veckor efter detta sa psykologen till mig att jag var friskförklarad och inte längre skulle ha någon samtalskontakt med BUP utan bara skulle vara inskriven hos en läkare för medicinering.
Kommande åren skulle bestå av grovt självskadebeteende och suicid tankar som vid vissa tillfällen höll på att bli till verklighet.
Aldrig känt mig så osynlig och förbisedd som då och det har fått mig att i efterhand må mycket sämre än vad jag gjorde innan.

Blir anklagad av avdchefer på slutenvård då en personal säger att jag har misshandlat henne. Det har jag inte men blir inte trodd. Jag får inte veta när detta skulle ha skett. Jag får inte träffa personalen ifråga för att få en förklaring. Jag sa att jag vill göra en anmälan för förtal för jag vill ha en ordentlig utredning. Cheferna sa att det visar att jag inte kan skapa allians med psykiatrin.

Får man skriva något bra? Jag var inlagd på en avdelning och under en panikattack så kom chefen på avdelningen in på mitt rum och hjälpte mig att avleda ångesten genom att tvätta och kamma mitt hår. Kände mig otroligt sedd, bekräftad, tröstad, omhändertagen, speciell. 5 stjärnor av 5

Jag har mycket att säga men skall försöka att det inte blir för långt.
viss personal på slutenpsyk tröstar. For mig har det varit livsavgörande. En motvikt till de våldsövergrepp som  är standard. Finns ett vittne som säger att övergreppen är fel  kan det betyda att du behåller verklighetsuppfattningen.
Men de som tröstar blir som regel ifrågasatta, tillsagda och får ibland påföljder. Du får inte vara snäll eller personlig (obs ej privat) mot patienter tycker alla avdelningschefer.
De som använder våld premieras, det är ”snabbt och effektivt” och patienten skall inte ”få som den vill” eller  ”trivas på avdelningen med risk för att patienten inte vill skrivas ut”.  Hur vidrigt det tänket är om en sjuk person går inte beskriva.

De som tröstat mig har räddat mitt liv varje gång det skett.
Men det är smärtsamt när de sedan fått en reprimand.

Jag vet att anorektiker är olika men betänkt för ett ögonblick; att bälta, sonda, och skrika åt en patient, det är normal procedure. Bara tänk tanken att hålla patienten, i detta fallet jag, i en filt i ett omslutande grepp for att stimulera mycket små barns behov. Och mata, med dryck om det är lämpligt.
Föreställ dig skillnaden i kroppen.
Då hade jag ätit.
Det hade fortfarande varit en lång väg att gå.
Men jag hade inte under tio år blivit fysiskt skadad genom axlar ur led, osv, och värre traumatiserad, som nu.

Vill mest dela att hade det funnits tröst som ex en kram så hade många bältningar eller att jag lämnat psykologens rum när längtan efter det blivit outhärdligt inte behövt ske. Omtanke o empati o tröst. Att få känna trygghet fysiskt när ord inte räcker o jag själv inte har orden. Att bara få gråta ut o att det inte behöver intellektualiseras. För ibland finns bara smärta o sorg. Speciellt när man varit sjuk länge o missat en massa viktiga år o alla gått vidare i sina liv. När man inte ser någon ljusning o man känner att man förstört allt. Har en trauma diagnos som visat sig som grav anorexi o självskadebeteende o fått alla diagnoser o mediciner. Jag önskar så mottagningar o enheter för trauma. Där små delar kunnat få trygghet. Där just trygghet o empati var viktigast när jag varit totalt livrädd. Då jag istället mötts med poliser, handbojor, tvång, fastspännande, slit o släp o hårda händer o arga o irriterade röster o  tunga mediciner. Tröst är jag övertygad hade funkat bättre o jag hade antagligen inte blivit mer traumatiserad av vården då.