Blir anklagad av avdchefer på slutenvård då en personal säger att jag har misshandlat henne. Det har jag inte men blir inte trodd. Jag får inte veta när detta skulle ha skett. Jag får inte träffa personalen ifråga för att få en förklaring. Jag sa att jag vill göra en anmälan för förtal för jag vill ha en ordentlig utredning. Cheferna sa att det visar att jag inte kan skapa allians med psykiatrin.

Får man skriva något bra? Jag var inlagd på en avdelning och under en panikattack så kom chefen på avdelningen in på mitt rum och hjälpte mig att avleda ångesten genom att tvätta och kamma mitt hår. Kände mig otroligt sedd, bekräftad, tröstad, omhändertagen, speciell. 5 stjärnor av 5

Jag har mycket att säga men skall försöka att det inte blir för långt.
viss personal på slutenpsyk tröstar. For mig har det varit livsavgörande. En motvikt till de våldsövergrepp som  är standard. Finns ett vittne som säger att övergreppen är fel  kan det betyda att du behåller verklighetsuppfattningen.
Men de som tröstar blir som regel ifrågasatta, tillsagda och får ibland påföljder. Du får inte vara snäll eller personlig (obs ej privat) mot patienter tycker alla avdelningschefer.
De som använder våld premieras, det är ”snabbt och effektivt” och patienten skall inte ”få som den vill” eller  ”trivas på avdelningen med risk för att patienten inte vill skrivas ut”.  Hur vidrigt det tänket är om en sjuk person går inte beskriva.

De som tröstat mig har räddat mitt liv varje gång det skett.
Men det är smärtsamt när de sedan fått en reprimand.

Jag vet att anorektiker är olika men betänkt för ett ögonblick; att bälta, sonda, och skrika åt en patient, det är normal procedure. Bara tänk tanken att hålla patienten, i detta fallet jag, i en filt i ett omslutande grepp for att stimulera mycket små barns behov. Och mata, med dryck om det är lämpligt.
Föreställ dig skillnaden i kroppen.
Då hade jag ätit.
Det hade fortfarande varit en lång väg att gå.
Men jag hade inte under tio år blivit fysiskt skadad genom axlar ur led, osv, och värre traumatiserad, som nu.

Vill mest dela att hade det funnits tröst som ex en kram så hade många bältningar eller att jag lämnat psykologens rum när längtan efter det blivit outhärdligt inte behövt ske. Omtanke o empati o tröst. Att få känna trygghet fysiskt när ord inte räcker o jag själv inte har orden. Att bara få gråta ut o att det inte behöver intellektualiseras. För ibland finns bara smärta o sorg. Speciellt när man varit sjuk länge o missat en massa viktiga år o alla gått vidare i sina liv. När man inte ser någon ljusning o man känner att man förstört allt. Har en trauma diagnos som visat sig som grav anorexi o självskadebeteende o fått alla diagnoser o mediciner. Jag önskar så mottagningar o enheter för trauma. Där små delar kunnat få trygghet. Där just trygghet o empati var viktigast när jag varit totalt livrädd. Då jag istället mötts med poliser, handbojor, tvång, fastspännande, slit o släp o hårda händer o arga o irriterade röster o  tunga mediciner. Tröst är jag övertygad hade funkat bättre o jag hade antagligen inte blivit mer traumatiserad av vården då.

När jag första gången fick kontakt med BUP och väl vågade öppna upp med om allt det tunga så började min kurator gråta. Det var så bisarrt. Jag fick trösta henne när jag var den som var behov av tröst.

Varenda gång. 12 år i psykiatrin. Varenda gång jag har varit tvungen att byta vårdkontakt.
”Men är du säker på att du inte har EIPS, du självskadar och misstror folk.”

Jag misstror inte ”folk”, jag misstror specifikt psykvården efter vanvård. Dessutom har jag inga sociala problem, och min så kallade ”instabilitet” är när jag blir suicidal pga jag hamnat mellan stolarna igen och kanske blir av med medicinen som får mig att fungera (ej narkotikaklassad utan Litium.) Utöver det, har gjort en jäkla SCID-II och guess what? Ingen EIPS! Det står i min journal, jag är bipolär typ 2. Allt som behövs är litium så löser jag resten.

”… Men är du säker på att du inte har EIPS?”

Ja. Ja det är jag. Och jag har papper på det. Inte ens psykiatrin litar på psykiatrin.

Jag har själv en lång historia inom psykiatrin Men tyvärr inte så mycket hjälp iallafall inget som hjälp mig att få ett bra liv trots diagnos sent i livet Jag har igentligen bara en önskan att bli förståd och förstå mig själv bättre För ibland vet jag varför jag mår som jag gör eller gör om samma misstag eller inte tar hand om mig själv på ett bättre sätt Jag har mycket själv hat och jag tror det bror mycket på att jag aldrig fått den hjälp att försöka förstå mig själv och varför jag gör om samma misstag om och om igen Klandrar mig själv Mitt liv mitt ansvar Men fick diagnosen sent i livet och har försökt få hjälp Men får ofta höra Du löser det mesta själv och ja utåt ser det bra ut Men mitt koas i mitt huvud och inom mig Det kan ingen se Och hjälp inte att jag försöker förklara för min omgivning Ingen tyck först mig Har en mask på mig alltid när jag träffar någon Och ibland även när jag är ensam Och då psykiatrin Dom tycks inte lära sig av det som inte fungerar så bra hos psykiatrin Man kan läsa lite överallt om att psykiatrin inte fungerar så bra och folk inte får den hjälp dom behöver och vill ha Och ibland känns det som om det är samma saker som inte fungerar så bra som det alltid varit iallafall i modern tid Det dras ner överallt i samhället och även på psykiatrin Och ändå är det fler och fler som mår dåligt och det blir fler och fler tex brott som begås i Sverige Min tanke är att om alla fptt den hjälp dom behöver och så snabbt som möjligt Hade förre mått dåligt och fått sina liv ” fördärvade” pga psykiatrin Det finns saker som fungera bra inom psykiatrin Och bra behandling och folk får hjälp Men tyvärr inte alla Och då ” väljer ” några att avsluta sina liv och kanske för att dom inte blivit lyssnade på eller fått den hjälp dom behöver i tid Jag tycker inte Sverige är ett välfärdssamhälle iallafall inte inom psykiatrin vården Och om man inte får någon hjälpa och tex inte kan jobba pga mår dåligt Då kostar man samhället mer pengar Och man hamnar utanför samhället på något Att inte kunna jobba och ha ett samanhang Det är inte så bra och känns inte bra heller Jag har inte jobbat på många år pga inte fått den hjälp som jag behövt och psykiatrin har löst det mest med medicin lpt mm Utan prata med mig Vad gör det med en ?

jag är rädd o kan vill inte söka psykakut då de skadat kränkt mig du har en timme på dig att gå härifrån annars ringer vi polis o väktare säger en okänd läkare j är kvinna underviktig o blev utslängd efter 3 dagar en helg o i sånt dåligt skick lämnade inte rummet på 3 dagar åt inte drack inte oklarar inte av att skriva har ptsd complex o blivit brottsutsatt polis hänvisar till psykakut psykakut till öppenvård o öppenvård till psykakut där j blev utslängd trots remiss fr överläkare från vanliga akuten öppenvården katastrof läkaren sjukskriven 7 månaden inte fått kontakt med annan läkare har 1.5 kg melatan här som j sagt ifrån hjälper inte trots att j sagt detta till en kurator på öppenvården de kan inte hjälpa mig o j har inte gått ut på 3 somrar ligger i mörker isolerad har slutat m hygien o allt rädd att ta mitt liv för om j överlever blir det värre o hur ska jag kunna göra det …en gång vacker stark stark kropp nu kan inte äta legat i flera år kan knappt sova  o de som skadade mig bor här vården vet vad som hänt allvarliga brott med öveergrepp o idkapning underhot mordhotad o sett vapen flrsökte dränka mig efter blivit utkastad 2 ggr fr psyk …nu är j ett vrak skinn o ben o orkar inte mer orkar inte vara på psyk o får inte vad ska j göra fick ect som förvärrar cptsd gud hjälp jag är rädf

Jag har haft problem med maten i tolv år men av någon jäkla anledning blir jag aldrig nämnvärt underviktig, hur mycket jag än lyder rösterna i huvudet. Det i sig är såklart väldigt frustrerande för jag känner mig som världens sämsta anorektiker som inte är värd hjälp. Mina bättre vårdkontakter pratar om genetik och att vissa har svårare/lättare att ändra sin vikt hur sjuk man än är, men mina sämre vårdkontakter ignorerar mina problem med maten eftersom jag är fysiskt hälsosam.

Jag mår så dåligt av att aldrig få hjälp med ätstörningen att jag flertalet gånger försökt ta mitt liv. Då blir jag inlagd för suicidprevention men får noll hjälp med anledningen till att jag vill dö. På avdelningen finns ett fåtal platser för de som blivit inlagda för anorexi, så kompetensen finns på avdelningen, men jag får aldrig ta del av den eftersom det inte är därför jag är inlagd.

Jag kan inte ens förklara hur invaliderande det är att se de som får den hjälp jag redan anser att jag inte förtjänar (eftersom jag är normalviktig). Nu bekräftar vården att jag inte är sjuk på riktigt och inte förtjänar hjälpen som andra människor tydligen förtjänar, och mitt huvud exploderar av självförakt. Jag vill bara vara smal som alla andra, men främst av allt vill jag såklart bli tagen på allvar.

Mitt 18-åriga barn blev inlagd på Vuxenpsykiatrin pga anorexia och svår svält. Han har selektiv mutism vilket är en ångestdiagnos där talet försvinner likväl som att det kan bli omöjligt att kommunicera med kroppsspråk. Han har även autism och social fobi. Han var livrädd för personal och att vara inlagd då han inte kunde kommunicera med någon.

Under inläggningen blev barnet allt mer skräckslagen och ångestfylld. Han började hyperventilera, skaka, föll ihop på golvet, självskadade genom att riva sig blodig var gång besökstiden närmade sig  och det var dax att gå in på avdelningen.  Viss personal var ok, de satte sig ner och pratade, erbjöd vid-behovs-medicin och betedde sig som folk. De flesta var dock som fångvaktare med stenansikten som inte kunde vänta några minuter utan larmade så 5 – 6 personal och ibland väktare släpade in mitt barn skrikandes och gråtandes på avdelningen.  Under inläggning blev barnet totalt mutistisk, även med oss som han tidigare pratat med. Han tappade allt hopp om hjälp, ville att jag skulle låta han få dö för han var övertygad om att ingen ville eller kunde hjälpa honom.

Vi har många gånger frågat oss vad som hände innanför de låsta dörrarna. Efter att barnet äntligen blivit remitterad till riktig ätstörningsvård har han i sms förmedlat hur han blev utsatt för kränkningar och övergrepp av en nattssk. Han skriver mycket, bl a:

Hon vägrade släppa upp mig ur bälte fast jag varit lugn i över 3 timmar för att jag inte svarade henne om jag ville lös. Till sista hade läkaren ringt och sagt att de skulle släppa lös mig. En gång när jag började gråta frågade hon surt vad jag ville uppnå med det.

Barnet har som sagt autism och selektiv mutism och KAN inte svara.

Fy fan för sadistisk personal som söker sig till psykiatrin. Fy fan för tystnadskultur där ingen vågar se och ryta ifrån när flera gränser mot det omänskliga passeras.