jag har många gånger varit inlagd, både i mitt hemlän och på andra ställen.
på bup här där jag bor nämnde dem många gånger mina tvångsmässiga beteenden (att jag försökte kontrollera mina föräldrar, hur glas och tallrik stod på bordet osv). allt detta hade på något vis med matsituationen att göra, och för mig var det väldigt tydligt att det var anorexin. men många i min omgivning, främst personal, läkare mm försökte övertala mig att jag hade ocd. men jag sa emot och berättade som det var (vilket också var tufft att vara tvungen att erkänna att det är anorexin som styr). trotts allt jag sa så var ja iprincip tvingad att träffa än kille från ett ”ocd-team”, det för att dem sa då att dem skulle sluta tjata om de. han babblade och berättade vad ocd va (vilket jag redan visste), sen tog han även upp exempel på beteenden folk med ocd kan göra, inget av de han sa gjorde jag. istället då satte sig dem tankarna i min hjärna och jag började tänka så, blev alltså enbart triggad av samtalet.
att tillägga är att nu när jag har fyllt sexton och även då fått gå in och läsa min journal har sett att dem ibland skrivit tvångssyndrom/ocd som huvuddiagnos och anorexia nervosa som biadiagnos.
Ingen ätstörningsbehandling på grund av EIPS
Jag har eips och en ätstörning, jag har gjort flertalet självmordsförsök, har aktivt självskadebeteende och varit inlagd på psykiatrin många gånger. För lite mer än två år sedan eskalerade min ätstörning som tidigare varierat i skepnad och blivit bättre i perioder. Jag började nu rasa i vikt och slutenvården skickade remiss till ätstörningsenheten. När jag väl kom dit efter månaders väntan så konstaterade dom att jag skulle behöva en dagvårdsbehandling men det stora problemet var min eips diagnos och allt som kom med den. Efter möten med min andra öppenvård bestämde dom sig ändå för att avsluta påbörjad behandling för att dom är rädd för vad som ska hända om eller snarare när jag börjar må sämre i en ätstörningsbehandling. Problemet är att jag gick behandling för min eips efter det här, i svält iprincip så den behandlingen gav mig ingenting. Jag kommer ingenstans i någon av mina problematiker för jag behöver hjälp med båda samtidigt men dom slår av remiss efter remiss och jag tappar hoppet mer och mer om att det någonsin ska bli på något annat sätt. Dom kan inte hantera mig för jag har två problematiker som väldigt ofta hänger ihop…
Mår för dåligt och har för många problem för att få prata med en kurator.
var i stort behov av hjälp men min kontakt på BUP slutade och jag hamnade mellan stolarna i flera månader utan någon hjälp så jag sökte mig till ungdomsmottagningen för att iallafall få träffa en kurator. det första de säger till mig efter att jag förklarat min situation är hur jag ”mår för dåligt” och har ”för många problem” för att ens få prata med en kurator en enda gång.
Multidisciplinärt team, men inte för samsjuklighet.
Jag kom till ett multidisciplinärt team, med läkare, sjukgymnaster och psykologer.
Efter ett långt bedömningssamtal beslutades att jag inte fick börja där för att jag har trauma.
Jag trodde det var sådant som multidisciplinära team kunde ta sig an och hantera. Genom att se helheten istället för att separera de olika sjukdomarna.
”Du har samsjuklighet”
Ja, det var därför jag hade sökt dit, eftersom de beskrev sin verksamhet utifrån begreppet multidisciplinärt team.
Uppsagd för att man har en diagnos
Arbetade på slutenvården och i en av ronderna informerades vi om en ny patient som skulle läggas in. Patienten hade en funktionsnedsättning (som jag också råkar ha, är dock mycket normfungerande så det märks ej) som läkaren och andra anställda gjorde sig lustiga över vid flera tillfällen. Till slut sa jag att jag också hade den diagnosen och vi kanske borde gå vidare, för att markera att det inte kändes okej men på ett neutralt sätt. Efter det fick jag inga fler pass och blev uppsagd ett par veckor senare för att jag ”inte kan skilja på vad som är privat och vad som är personligt” och var ”för öppen” med min diagnos inför kollegorna.
Illa behandlad
Jag har mått dåligt under en väldigt lång tid och när jag var inlagd så vart jag så illa behandlad så när jag skadade mig själv så lämna dom mig och brydde sig inte fast att jag hade tvångsvård….
Och jag har till och med varit med om att dom taffsade på mig och jag sa till dom att sluta och sa till cheffen men ingen brydde sig
Olaglig avskiljning
Jag vårdades inneliggande med LPT och hade vak. Fick en förmiddag höra att jag inte längre fick lämna mitt rum enligt läkarens beslut. Jag utgick ifrån att detta var en rumsavskiljning enligt LPT-lagen. Jag stannade därför kvar på rummet med växande ångest över att vara inlåst. Framåt kvällen eller om det är dagen efteråt så ifrågasätter jag beslutet. Jag får då vara ute i korridoren igen. Det framgick senare när jag pratade med mitt ombud samt läste journalen att det inte fanns ett beslut om rumsavskiljning. Utan det stod att jag skulle stanna på mitt rum och ifall jag lämnade rummet så skulle läkaren kontaktas. Jag hade alltså en informell rumsavskiljning. Inget beslut fanns så det kan inte ha varit lagligt.
Tycker ingen att min dotters liv är viktigt?
Min dotters psykiska ohälsa och anorexia började nog redan i 7an. Högpresterande, målmedveten och tävlade i olika grenar. Jobbade, och presterade max. Vi sökte då hjälp och fick samtals terapi inom bup. Började då hets äta istället. Sändes till dietist men hon var helt ute och cykla och det blev inte bra. Dottern fick höga betyg och ville plugga på annan ort. Jag var tveksam då måendet var sådär. Men jag släppte iväg henne. Hon kom hem väldigt trasig, djupt deprimerad och utmattad. 16 år och hamnade i sängen i 9 veckor. Jag började söka hjälp. Hon själv ringde soc. Det var kö på bup och jag fick hela tiden höra att det finns de som är sjukare de som behöver hjälpen mer en din dotter. Hon ligger I högen av sökande. En kväll körde jag henne till akuten men de tog ej imot det var fel län. Sökte morgonen efter igen till bup. De frågade om hon skadade sig själv nä sa jag.. Då fick vi fortsatt vänta.. Tills hon gjorde det. Så blev det då fick vi komma dit. Hon sattes då på medicin men någon mer hände ej alla tider avbokades.. Mitt i covid. Samtal avbokades gång på gång. Jag började ifrågasätta dottern undrade varför hon inte fick hjälp. En ny tid och nya sår. Visade sig att hon tagit tabletter och vi hamnade på akuten. Ett dygn sen fick hon en ny terapeut på bup. Helt oki men läkare var det inga och mediciner gav väldiga biverkningar. Hon kämpade och nån enstaka läkare gav nya diagnoser ny medicin. Så över ett år senare dök en ny läkare upp. Han beklaga att hon inte fått hjälp och sa att de diagnoser hon fått var fel. Ny medicin igen massa prover hjärnröntgen mm. Han lovade henne jag släpper inte dig. Ditt liv är viktigt.. Vi såg han aldrig igen. Avbokade tider och väntan var lång. Dock så fick hon voxra av han som triggade anorexia igen. Tappade 50 procent av sin vikt och nästa resa börja. Fyllde 18 och hamnade på vuxenpsykiatrin. De lovade dyrt och heligt hjälpa henne bara hon började äta. Nä nån hjälp fick hon inte läkartider avbokas, läkare som undrar varför någon som hon ung och vacker mår dåligt. Att hon med grav undervikt och puls på 45 enbart såg slank ut.. Dottern berättade för sköterskan. Hon ville att hon skulle ljuga ihop att hon var rädd för män så hon fick byta läkare . Jag tog kontakt med både henne och chefen. Det har inte hänt något efter det och nu gått ett halvår till. Nya läkaren avbokat. Remiss till ätstörningsenheten igen men de avbokade idag. De tyckte sist hon hade för svåra tankar. Vi letade upp en online hjälp för ocd och har haft privat hjälp men utan läkare så blir det bara som plåster ej läkt.
Ikväll så var tankarna extra tunga och inne på år 4 utan att en enda hjälpt henne på riktigt. Hennes liv är inte viktigt men det är det för mig. På lördag fyller hon 19 år och det enda jag önskar är att hon ska må bra.
Kan någon hjälpa mig?
Jag är för sjuk för att få hjälp. Hur sjukt det än låter så är det sanningen. Ingen vågar längre bära ansvaret. Jag tar mig inte till öppenvården så vård där funkar inte. Inget behandlingshem vågar ta emot mig.
Vems ansvar?
Jag har hamnat mellan stolarna x antal gånger, så det känns som ”det nya normala”.
Har alltid haft mer eller mindre problem med siffror, lärarna funderade på om det ev. kunde vara dyskalkyli och tyckte att jag borde utredas för det. (detta kom dom inte på förrän jag gick gymnasiet! Det har med andra ord fällts en hel del tårar under åren)
Skolan ansåg att det var psykiatrins uppgift att utreda, medan psykiatrin hävdade att det var skolan som skulle utreda det.
Jag är idag 30+, outredd och har fortfarande svårt med siffror..
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
