När jag blev skickat till akutmottagningen för suicidbedömning blev jag efter ett samtal med läkaren, där jag nekade all form av planer eller tankar på suicid, tvångsinlagd. Jag blev lurad in på avdelningen för att sedan få veta att jag inte fick lämna. När jag fick panikångest och förtvivlat grät och inte förstod varför de gjorde så mot mig och sa att det kändes ännu värre än innan kom en av personalen in och sa att ”det förstår du väl själv att det blir så”. Efter detta var jag så traumatiserad att jag vid öppenvårdsmottagningen hade så mycket ångest i min stödkontakt att jag sällan kunde prata, jag bad bara om att få skrivas ut och skakade under hela samtalen. I min journal beskrivs jag som en arg tonåring i min frigörande fas. Jag var livrädd för vuxna och försökte i hemlighet vid flera tillfällen ta mitt liv som ingen visste om. I denna period var jag också utsatt för upprepat sexuellt våld som blev märkbart eftersom jag oftast var sluten och arg i perioder efter övergreppen. Ingen frågade mig varför jag inte kunde prata eller varför jag var arg i perioder. Idag när jag söker vård hos psykiatrin dissocierar jag för att jag är skrämd för livet av hur de vuxna behandlade mig.

Jag vårdades på HSL. Ville ut och fira min mamma som fyllde år några timmar. Min man och mina barn var där för att hämta mig. Skötaren som skulle släppa ut mig säger helt plötsligt att jag måste träffa en läkare för att få åka iväg. Jag förstår inte varför, men säger ok. Läkaren kommer in i rummet. Tittar knappt på mig och säger ”Jag sätter ett LPT på dig”. Det blir en kaos i mitt huvud. Det är dagen innan julafton och jag ser hur mina barn kommer få fira julafton utan sin mamma. Jag frågar hur hon tänker, jag motsätter ju mig inte någon vård, men hon lämnar bara rummet. Jag får inte fira min mammas födelsedag utan bara invänta att nästa läkare ska bedöma mig inom 24 timmar. Alltså på julafton. Jag vill bara hem och fira julafton med mina barn och min familj. De på avdelningen lovar att läkaren ska komma upp så tidigt som möjligt. Men tiden tickar iväg. Min man kommer och vi bara väntar… 24 timmar går… efter 24,5 timmar kommer läkaren. Han sätter ett LPT på mig ”eftersom hans kollega har bedömt det” men i samma andetag frågar han hur länge jag vill ha permission. Så jag får alltså ett LPT och får gå ifrån avdelningen. Jag ber om permission i flera dagar och det var okej. Jag kommer tillbaka först annandag jul.
Jag överklagade sedan och fick faktiskt rätt i förvaltningsrätten, men det fick ju inte min julafton med mina barn tillbaka…

Jag gick till psykiatrin för att möjligen få prata med någon, skickas runt bland olika mottagningar och ingen vill ta i mig med tång med min autism och adhd-diagnos. En som jag går hos för att få antidepressiva frågar mig om jag duschar regelbundet och tror inte på mig när jag säger att jag duschar varje dag, då jag tydligen luktar lite svett. (Det var varmt den dagen.) Jag klär mig också bekvämt och han tyckte jag såg ovårdad ut ”vilket förstärkte hygienaspekten”. Han tror inte heller på att jag är gift vilket går jätteenkelt att kolla upp och tror inte heller jag har några vänner fast jag säger att jag har det. Efter att ha blivit misstrodd angående mig själv och min personliga hygien och i princip hånad i typ 15 minuter så skriker jag till av ilska över den orättvisa behandlingen och springer ut, varpå jag blir eskorterad ut av vakter från mottagningen då de tror jag är ett hot, när jag bara ville ut och nästan sprang mot dörrarna för att komma bort från folk.

Jag har tyvärr mycket erfarenhet av tvångsvård, vissa inläggningar värre än andra. Man känner sig så maktlös när man blir bältat och får injektioner på tvång, och blottad när dem drar ner byxorna på en medans man ligger och gråter i panik. Många av dem gånger jag blivit bältad hade kunnat undvikas om personalen på avdelningen förstått mer om samsjuklighet med autism, EIPS och självskadebeteende och därmed kunnat kommunicera med mig utan att skuldbelägga mig eller rent utav skrika på mig när jag har sån kraftig ångest att jag knappt kan prata och kan bli utåtagerande om jag känner mig inträngd, som när dem kommer för nära och jag har en vägg bakom mig.

Hej! Vet inte om detta passar in här. Men jag vill dela med mig.
Jag skulle flyttas tillbaka från en psykiatri till en annan förra året pga studerat på annan ort (annat län). Jag har ännu inte fått någon kontakt på psykiatrin på min hemort trots att jag bara skulle förflyttas, och ingen som an ansvarig för mina mediciner. 
Jag har 3 olika mediciner som psykiatrin skrivit ut.  En utav dom är en ovanlig form utav antidepressiv medicin pga extrema tvångshandlingar och tar 2 tabletter om dagen. När jag nu senast skulle beställa en ny förpackning av denna läser jag att den slutat tillverkas. Jag går till apoteket och får samma sak bekräftat, den har slutat tillverkas och inga fler förpackningar finns att få tag på och ingen likvärdig heller. Jag tar 2 tabletter om dagen, rekommenderad uttrappning av medicinen skall ske med en halv tablett om dagen 2 veckor åt gången. Och utsättnings symptomen om man gör det tvärt är många och inte speciellt roliga. Jag har sån ångest, om 2 dagar är tabletterna slut. Det här hade inte hänt om jag bara hade förflyttats från en psykiatri till en annan och direkt fick någon ansvarig över mina mediciner som kunnat berätta detta.

Att så lättvindigt använda tvångsåtgärder eller hota att använda de för att få patienten att ”lyda” kan i vissa fall vara direkt livsfarligt
Det kan orsaka svåra trauman som gör att patienten inte orkar leva
Det kan orsaka att man som anhörig inte vågar kontakta vården ens när ens nära är i ett livshotande tillstånd eftersom man inte vill utsätta den man älskar för sådan tortyr
Det här verkar läkare överhuvudtaget inte förstå
Det blir inga konsekvenser trots att det egentligen finns lagar kring tvångsåtgärder och dessa sällan efterföljs
Och den här totala makten läkare har,där allt är upp till deras bedömning,blir väldigt rättssäker för patienten

Jag gick med derealisation i flera år och var livrädd för att jag höll på att bli galen. Min dåvarande psykolog kunde inte hjälpa mig. Tillsist hittade jag en privat psykolog med kunskap om ämnet och idag är jag fri från dissociation.