Jag var fjorton år första gången jag ödes i bälte. Första gången var det för att jag inte fått i mig någon mat på alldeles för länge och vägrade sond. Men sedan gick det överstyr. De var som att de tyckte att det var kul att bälta mig. Varje gång jag fick ångest och började vandra runt i rummet så hotade de med bältning. Fortsatte jag gå så bältade de mig och gav mig tvångsinjektioner. Jag var fjorton år.

Jag blev bältad första gången när jag var 18 år. Jag hade aldrig varit inlagd på psyk där då jag flyttade 60 mil ifrån där jag växte upp och hade levt hela mitt liv. Blev inlagd och det var lugnt typ första veckan innan jag ville skriva ut mig och fick då lpt. Samma natt försökte jag strypa mig och när de hittade mig hade jag sån ångest att jag fick panik. De valde att bälta mig efter ca 3 minuter. Lyfte upp mig i sängen och tryckte ner mig där och läkaren kom springandes och godkände det. Samtidigt som de bältade mig pratade personalen om vad jag gjort ”såg du hur hon sparkade läkaren nästan” osv. Jag fick massa medicin och minns inte mycket mer än att jag 14 timmar senare blev uppsläppt när mitt besök hade kommit in i rummet. Jag hade varit lugn hela natten men ändå fick jag ligga där hur många timmar till som helst. Medicinerna jag fick gjorde att jag krampade och inte kunde styra min kropp. Mitt ex var där och det enda jag kunde tänka var ”ligg normalt nu så du inte krampar när hon är här” men det gick inte. Jag låg i en jättekonstig ställning och ingen trodde mig när jag sa vad jag kände. Jag fick även problem med att hålla inne kiss men jag vet inte om det var pga medicin eller något annat. Efter detta hade de som rutin att bälta mig så fort något hände. Jag åkte in och ut från psyk där efter jag flyttat till ett behandlingshem och jag har många trauman från det innan jag slutligen bestämde mig för att flytta tillbaka till hemstaden. Även här har jag blivit bältad många gånger. Men mina värsta trauman är därifrån

Denna kvällen tänkte jag ta mitt liv. En sån ångestfylld kväll, som tur va började jag skrika av all panik och alla känslor som fyllde mig och familjemedlemmar hjälpte mig till psykakuten.
”Jobbigt att du ska må såhär” säger läkaren. ”Men här ligger bara personer med riktiga besvär så du får åka hem igen.” Två sömntabletter fick jag med mig hem iaf.
Blev hemskickad som 17 år gammal med två sömntabletter, självskador och starka känslor av att vilja dö.

”Sluta, du skrämmer de andra patienterna”, sa personalen till 12-åriga jag som i enorm rädsla, sorg och panik skrek och grät på golvet i mitt rum efter att de i flera månader tvingat mig kvar i strategier som väldigt tydligt gjorde mig sjukare.

Under samma period som sådana här saker sades till mig nästan dagligen (personalen gick in i rummet där jag var i intensiv panik och skadade mig själv (visserligen i närvaro av mina föräldrar, men de visste inte vad de skulle göra) men sa bara att jag skulle sluta skrika) då jag hade mycket frekventa panikattacker i koppling till att vården inte hjälpte och att saker nästan helt bestämdes över mitt huvud och fysiskt tvingade användes (då jag inte hade LPT gjordes det genom att mina föräldrar till exempel höll fast mig så att jag skulle kunna tvångsmatas, samtidigt som det pratades om att det var ”mitt val”).

Det här är bara en av många situationer som fått mig att känna mig absolut maktlös inom den psykiatriska vården. Den absoluta makten som psykiatrin hade över mig samtidigt som de var de enda som skulle kunna hjälpa mig och tycktes helt oförmögna att förstå vad som gjorde så ont och utan att kunna hjälpa mig, gjorde mig otroligt rädd. Idag har jag långa perioder av intensiva påträngande minnen och en känsla av att vara tillbaka där. Rädslan och den intensiva rädslan sitter kvar i kroppen och det känns som att jag aldrig kommer helt ut ur det där sjukhusrummet jag så kämpade för att komma ur.

Jag hade riktigt grov panikångest och självmordstankar som aldrig gick över, jag hade självskadat men inget hjälpte. Jag började ta tabletter. Någonstans inser jag vad jag håller på med och ringer psykakuten eftersom  min öppenvård och jouren hade stängt. En kille svarar i telefon, på något sätt får jag fram vad som har hänt och hur jag mår. Vår konversation:
-du behöver ta dig till akuten
-jag vet inte hur
-men sätt dig på bussen.
och sen la han på. Det här slutade då i att jag tog ännu mer tabletter.

Jag kom i kontakt med ätstörningsvården när jag var 12 år gammal, och den kom att förstärka min anorexi och traumatiserera mig. Ingen individualisering tycktes göras, och jag talades över utan att tillfrågas eller informeras om saker som rörde mig och min överlevnad. Trots mina föräldrars upprepade önskan om att jag skulle få prata med någon individuellt och på ett djupare plan var det med minst 4 vuxna jag skulle uttrycka vad det var som gjorde så ont, och trots att de var säkra på att den metod av tvång och påtryckning som ätstörningsenheten var bestämda var den enda rätta bara skadade mig och uttryckte detta tydligt, fortsatte behandlarna på sitt spår och istället för att ändra sätt när jag snabbt blev sjukare i och med behandlingen tryckte de bara på hårdare, och jag fick aldrig någon att prata med. Jag trycktes in i ett hörn rent mentalt och i ren stressrespons svalt jag djupare. Den mängd påtryckningar jag fick hela tiden gav också möjlighet till ätstörningsmönstren i mina tankar och känslor att stärkas när jag argumenterade mot och blev mer och mer fast och bestämd.

Att svälta var för mig att minska min egen frihet, att minimera mig själv till någonting simpelt och singulärt, att tysta mig själv när det inte fanns plats för mig att vara som jag var, så när behandlingen minskade min frihet och allt påtvingades mig utan att jag kunde med någon sorts autonomi delta i beslut, när jag skulle tvingas till saker och bestämdes över, och när jag fick bara rollen som sjuk att fylla och inget annat, spelade behandlingspersonalen in i min sjukdoms händer och stärkte den. När de tryckte på och bestämde över mig stod jag emot genom att bli tyst och stilla, vilket vidare stärkte svälten och min isolering På så vis gjorde behandlingen min svält och min ätstörning djupare och mer komplex. Den svåra ätstörning jag hade när jag några månader efter påbörjad öppenvårdsbehandling lades in för slutenvård vill jag nästan se som symptom på den behandling jag fick. Hade de istället för att spendera timmar om dagen på att trycka på och försöka övertala, pratat med mig, gett omtanke och möjlighet till diskussion, hade jag inte blivit så sjuk som jag blev, och jag hade inte lärt mig så väl att helt stänga av att jag idag gör det per automatik tills allting rinner över i form av panik och traumasymptom.

Efter en helt meningslös, lång, skrämmande slutenvårdsvistelse kom jag tillbaka till öppenvården, men jag blev först frisk när jag dolde mina problem med mat från personalen så att jag kunde ta hand om dem själv.

Ätstörningsbehandlingen hanterade mig inte som en individ och tycktes helt bortse från mina egna tankar och upplevelser, och fast i deras grepp och medveten om att behandlingen gjorde mig sjukare var jag helt livrädd och som frusen fast i svälten

Jag var inlagd på slutenvård på grund av allvarlig ätstörning. När jag lades in var jag motiverad till att bli frisk, då jag sett den sorg som min sjukdom gav mina nära. De första dagarna gick allt bra (även om det gick åt en del tårar) och jag åt i stort sätt upp den mat de gav mig. Det ledde till att snart fick flyttas ”upp” så att jag fick både mer krav och mer frihet. Med kraven ökade även mina portioner och till dem lades näringsdrycker. Någon efter min första näringsdryck började jag må dåligt och må illa. Efter ytterligare några måltider var jag oförmögen att hålla tillbaka mitt illamående vilket resulterade i att (mot min vilja) kräktes på matsalsgolvet. Dagarna efteråt fortsatte jag att må dåligt och det gick inte att tillgodogöra sig aktiviteterna som behandling erbjöd. Det diskuterades om mitt matschema skulle ändras men då det viktiga var att jag gick upp i vikt (så snabbt som möjligt) skedde inte det, så jag fick fortsätta att må dåligt i ytterligare en period, innan kroppen vande sig. När jag insåg att det viktiga inte var hur jag mådde utan hur jag åt, tappade jag tron både på behandligen och det lilla människovärde jag precis hade funnit hos mig själv. Under resten av behandligen fortsatte jag att vara en ”duktig tjej” men min själ var inte längre med på det och jag längtade tillbaka till tiden innan behandligen, utan mediciner som gjorde mig trött och utan illamående.

Jag förstår verkligen att det är viktigt att gå upp i vikt för att bli frisk, men samtidigt räcker inte en ökad vikt för att läka en trasig själ och de flesta behöver känna att de betyder något och att de får lov att må bra.

Har haft kontakt med öppen psyk ganska länge. Tills jag fick världens bästa läkare på vårdcentralen. Slutade på psyk. En nära vän till mig orkade inte leva och jag hade hade benzo utskrivet, jag hade slut på medicin o valde att gå till en bro för att hoppa. Jag blev op lite här och där men fick ej komma till akutpsyk. Senare blev jag våldtagen och förstörd. Min sambo körde in mig till akutpsyk där min värsta resa skulle börja, dom drog bort min benzo på några dagar, jag höll mig instängd på mitt rum då jag har social fobi. Inte en enda gång kom personalen för att fråga hur det va, jag skulle ringa på klockan om det var något. Dom satte olika diagnoser hela tiden vilket ledde till en mängd av olika mediciner. I flera år höll det på, jag kom in för självmordsförsök, självmordstankar osv. Fler med, inga. Samtal, ingen behandling, inget mer än antidepressiva och stämningsstabiliserande. Jag vägde runt 50 eller mindre när jag började, gick upp till över 100kg pga alla olika med. Jag hade 14 olika samtidigt. Tillslut fick ja nog, tvär slutade med alla o gick ner 30kg poff!! Mådde lite bättre ett tag men sedan utvecklades anorexin igen, sociala fobin blev värre o värre o tankarna på döden likaså. Tog mod o ringde öppenvården, tog månader innan ja fick hjälp alls. När ja väl fick en att prata med o ja berättade om mina försök sa hen men vänta detta har inte vi fått rapport om. Akutpsyk hade inte rapporterat när jag låge inne i veckor, om mina självmordsförsök eller tankar. Hur skulle jag då kunna få eftervård!? Det stod med i journalen dock inte allt. Så under flera år gick jag utan hjälp på hemmaplan, enda ”hjälpen” ja fick va att ligga inne, eller bli hemskickad med några lugnande. Antidepressiva som gjorde mig sjukare vilket ingen trodde på, jag låg enbart på soffan, min sambo fick göra allt. Ibland säga till mig att de  va dags för en dusch. När ja slutade med alla anti och började med enbart benzo igen förändrades allt, jag började städa, duscha.. Tyvärr utvecklades anorexin igen o missbruk av annat. Av alla trauman ja varit med om men aldrig fått hjälp med!! Min tro på vården är total förstörd!! Aldrig mer akutpsyk!!

Jag var inlagd på BUP i två veckor under 2012. Jag var 13 år och väldigt deprimerad och självmordsbenägen. Efter två veckor på avdelningen ville läkaren skriva ut mig för att någon annan behövde min plats. Jag sa att jag kommer ta livet av mig om de skrev ut mig.

”Det låter ju dumt, men det är inte vårt problem” fick jag till svar av en skötare. Jag skrevs ut och var tillbaka tre veckor senare efter ett självmordsförsök. Då trodde personalen att jag hade gjort mitt försök för att få träffa en nära vän som jag fick på avdelningen.

Jag har haft panikångest och depressioner sedan barndomen. Jag hade bättre och sämre perioder. En gång var jag inne i en sämre period och hade också ett aktivt självskadebeteende.
Jag hade precis skadat mig rätt ordentligt men ångesten släppte inte och jag bombades med tankar om att jag skulle hoppa från ett stup.
I min förtvivlan ringde jag psykakuten, som jag alltid varit rädd för trots jag aldrig varit inlagd. Jag ringde och berättade att jag skadat mig och funderade på självmord.
I andra ändan av telefonen satt en sur sköterska som snäste av mig med
– Har du provat ta en promenad?
– Nej för benen bär mig inte för all ångest. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag funderar på självmord.
– Mm, okej okej.
– Vad ska jag göra?
– Ja, jag tycker inte du har något behov av att komma hit, så jag vet inte.
– Men jag tänker ju på självmord!!
– Mm men min bedömning är att du inte behöver komma hit. Ring öppenpsykiatrin på måndag. *klick*