Jobbar inom heldygnsvården på vuxenpsykiatrin. På ronden säger överläkaren om en patient på avdelningen ”En anorektiker med BMI X är rent av en tjockis”. Jag har själv erfarenhet av svår anorexia och denna trigger ledde till ett bakslag. Den här typen av uttalande är inte bara tecken på grav inkompetens utan är rent livsfarlig. Det spelar ingen roll att det sägs bakom stängda dörrar, den här attityden avspeglas i bemötandet och vården av patienterna.

Jag sitter och ska efter 5 år inom barn och ungdomspsykiatrin få berätta om det trauma som pågick dagligen i 13 år. Min behandlare som kämpat för mig, orkar vänta att jag ska bli frisk från anorexin och stått ut när jag inte kunnat hålla mig själv vid liv sitter med mig, Hen ser att jag börjar dissociera och pratar mjukt för att få tillbaka mig, jag börjar nästan gråta. Efter många år av vanvård kan jag börja berätta. Tack vara min kontakt.

Så klart finns det bra personal inom psykiatrin. Fattas bara annat! Det ska vara förväntat och ”normalt” med bra personal. De dåliga ska vara en avvikelse. Men det är nästan tvärt om.

Min 19-åriga son har selektiv mutism, autism och social fobi. Inlagd på LPT i 11 månader pga anorexia. Ingen bra kombo av diagnoser. Håller just nu på att svälta ihjäl trots att han länge varit inom vård. Just i detts nu är han sövd på IVA för tvångssondning. Igen.

Som anhörig vet jag inte mycket om vad som händer bakom avdelningens låsta dörrar där min son tillbringar 21 timmar av dygnets 24. Dag efter dag. Månad efter månad. Ser hur han tappat allt hopp, vissnar, tynar. Blir kall i hjärtat och mår fysiskt illa när han skickade mig följade sms:
”Hon vägrade släppa upp mig ur bälte fast jag varit lugn i över 3 timmar för att jag inte svarade henne om jag ville lös. När jag börjadr gråta frågade hon surt vad jag ville uppnå med det. Till sist hade läkaren ringt och sagt att de skulle släppa lös mig.”

Hon=en psykiatrisjuksköterska.

Min son KAN inte be om att bli uppsläppt ur bälte pga sina diagnoser. Lika lite som en förlamad person kan gå upp för en trappa. Det vet denna ssk. Hon jobbar så klart kvar. Ledningen säger att detta inte hänt, de har ju frågat henne. Tjooo!

Det var sommarlov och min kontakt på öv skulle bytas ut. I början av samtalet får hen veta att jag blivit friskskriven från anorexi (annan vårdenhet) några månader tidigare. Resten av samtalet gick ut på att hen frågade mig om hur hen skulle jobba för att hjälpa sina ätstörda patienter. Chefen på en specialiserad psykiatrisk mottagning frågar mig som patient om hur andra patienter ska behandlas. Detta sker 3 dagar efter mitt LPT avskrevs men ändå var det jag som skulle hjälpa min vårdkontakt. Att jag överlevde sommaren var ett under.

Efter att de nya riktlinjerna för behandling av ätstörningar kom i våras så har jag och min behandlare ändrat fokus och mål för min behandling. Istället för att kämpa ihjäl mig för att få till de klassiska 6 mål per dag + viktåterställa som ”krav” så har vi nu fokus och mål på att jag ska fungera och orka med allt jag vill göra i livet. Det synsättet eller vad man ska säga, de sänkta kraven på att prestera perfekt, har hjälpt mig så otroligt mycket. Jag har haft min ätstörning halva mitt liv, dvs att jag har en långvarig ätstörning. Att fokusera på livskvalitet istället för friskhet gör att det känns mycket lättare att äta regelbundet då det inte handlar om att kriga mot toppen, utan att bibehålla och öka livskvalitet. Jag är så tacksam.

Var inlagd på LPT men hade inte vak, utöver vid måltider. Alltid låst toadörr, fick be personal låsa upp. En gång skulle jag ta en dusch (detta var långt efter måltid) så då bad jag personal låsa upp. Tog en dusch, en manlig personal knackade på flera gånger och frågade hur det gick. Han höll på att låsa upp i slutet. När jag var klar och bytt om sa han ”gick det bra att duscha?” varpå jag svarade ja, och då säger han (med obehaglig ton) ”gjorde du något speciellt medan du duschar?”. Fick bara obehagskänslor pga hur han sa det

Var inlagd på LPT och hade matvak. Ätstörning men normalviktig. Måltiden som serverades såg rent utsagt vidrig ut (ej pga äs) och jag grät, kunde inte äta . En skötare hotar med sond (det hade inte ens varit på tal om det) och säger ”jag har haft en patient med BMI x som hade ätit detta”, x motsvarar då ett lågt tal, men fattar inte varför hon sa så till mig…

Hade vårdintyg, kom till psykakuten och träffade läkare (en man runt 60 år samt en underläkare), som skulle bedöma om jag behövde läggas in. Jag berättar att jag har bulimi, och då säger den äldre läkaren:
”Varför har du bulimi? Du är ung, fin och har en vacker kropp”.

Pratade med överläkaren på ätstörningsmottagningen att jag har problem med träning (mår både bättre av det samtidigt som tvång är förekommande), att jag behöver tips hur jag ska tänka/göra. Hennes svar? ”Gå på gruppträningspass, man blir glad av att se andra människor”.

Min dotter 14 år satt på bup akuten grät och bad om hjälp för att hon inte orka och ville leva mer, berätta om planer och avskedsbrev. Vart hemskickade med en folder med tips att avleda hennes suicidala tankar. Sökt vård för sin svåra ÄS men nekad vård pga självskadebeteende. Blir hänvisad till bup och bup skickar hem. All vård kring ÄS och självskadebeteende och suicidalitet har lagts på oss föräldrar. Mitt barn idag gråter för hon känner sig övergiven av hela vården och tappat tron på att hon någonsin kommer få må bra