När jag var inlagd på en barnpsykiatrisk slutenvårdsavdelning sa min överläkare att jag var tvungen att ta theralen varje timme. Jag ifrågasatte den höga dosen som jag skulle ta varje timme men läkaren sa att om jag inte tar theralen varje timme kommer de att bälta mig och ge mig det med tvång. Jag ville inte bli bältad, så jag tog den stora dosen Theralen varje timme. Jag somnade vid 18 på kvällen och vaknade 13 dagen efter. En behandlare kom in i mitt rum och var extremt orolig. Hen berättade att de har försökt att väcka mig hela morgonen och var tvungna att ringa till akuten efter att de sett att jag fått så pass mycket theralen. Akuten ville att jag skulle dit och ta blodprover då de var oroliga över att min lever skulle ha blivit skadad av så pass mycket medicin. Min behandlare frågade mig varför jag hade bett om så pass mycket medicin. Jag svarade att det var läkaren som hade sagt till mig att jag var tvungen att ta så mycket medicin. Sedan fick jag veta att min överläkare hade skrivit in i min journal att jag tydligen hade bett om att få så pass mycket theralen, och sedan hade min överläkare tagit ledigt och åkt iväg på semester. Min behandlare berättade att om jag hade fått en till dos av theralen den kvällen hade det varit en stor fara för mitt liv.

Jag har anorexia men har aldrig fått höra rakt ut av någon läkare att jag är diagnostiserad med det men jag uppfyller alla ”krav” och de har pratat om anorexia. Men iallafall under ett möte på bup sa min psykolog ”Ja jag vet inte om … (min läkare) tänker att du har någon sorts ätstörning” och ”det kommer ju tjejer och killar hit med grov anorexia och de behöver vi lägga in men du är ju inte riktigt där. Hen verkade inte tycka att jag behövde gå upp i vikt heller fast jag enligt bmi är under lägsta normalvikt och har gått ner mer än 10 kilo sen innan min ätstörning.

Jag har haft turen att för det mesta träffa bra personer och blivit tagen på allvar av psykiatrin – i alla fall från och med att jag var 16 år.

När jag var 13 blev jag sjuk i en ätstörning, jag fångades upp ganska tidigt av skolsköterskan så hen och min mamma såg till att jag åt och gick upp i vikt under tiden som jag fick vänta på en tid på BUP. När jag väl började gå på BUP hade jag hunnit fyllt 14 samt gått upp till en normalvikt, vilket mer eller mindre innebar att jag inte fick någon hjälp. Kommer bara ihåg att jag fick berätta vad jag ätit under veckan varpå dom på BUP svarade ”men ajdå, blir du inte hungrig?”, 1 gång i veckan under 6 månaders tid. Jag uvecklade bulimi under den tiden, vilket dom visste om.1 månad efter att dom satte diagnosen på mig så avslutades vår samtalskontakt. Nu är jag 21 år, går i dagvård för andra gången för mina ätstörningar och jag kan inte sluta tänka på att KANSKE hade jag sluppit detta långa helvete om jag bara fick riktig hjälp från första början.

När jag första gången kom kontakt med bup så kom jag in hyfsat snabbt och träffade en psykolog där. jag hade ett så högt ångestpåslag under ett av våra samtal att jag knappt kunde prata. jag svarade kort på hens frågor och då sa hen ”vi kanske ska ge din plats till någon annan, jag tror inte du behöver gå här.” detta gjorde så att jag aldrig gick tillbaka utan istället gick hela tonåren med paniksyndrom som skulle kunnat ha blivit åtgärdat tidigare.

Något som fortfarande gör ont i mig är min tid hos ätstörningskliniken. När jag hamnade där hade jag varit sjuk i fem år, sedan tredje klass. Jag var väldigt sjuk vid den här tiden och kunde inte be om hjälp, sjukdomen tillät det inte – inombords skrek jag, men utåt var jag stum. Detta provocerade behandlarna väldigt mycket, jag upplevde att de blev irriterade på mig för att jag inte var mer tacksam. Många suckar och himlande med ögonen. Ingen var intresserad av att få veta varför jag blivit sjuk eller hur jag mådde i övrigt.

Första gången jag åt lunch med behandlarna lade de upp en portion åt mig som jag fick panik av. Jag hade i princip varit i konstant svält i fem år vid tillfället, och en normal portion mat såg i mina ögon därför helt vansinnig ut. Jag fick stark ångest vilket endast bemöttes med hånfullhet. ”Håll inte på sådär nu, det är bara att äta. Vill du bli inlagd? Vill du få sond?”, sa dem med hård röst. Det fick bara min panik att stegra. Den tonen hade de ofta mot mig, en ton som var rentav elak. Redan då tappade jag förtroende för behandlarna och den kom aldrig tillbaka.

När jag fick mitt matschema övervakades jag inte alls, och jag följde det således inte. Jag gick ner i vikt medan jag hade schemat, men min läkare sa bara att det var ”normalt”. Ingen ifrågasatte mig. Hur kan det vara normalt att gå NER i vikt under ett matschema? Det kändes som att hen tillät mig att fortsätta svälta, att hen uppmuntrade mig. Jag gick aldrig upp i vikt under min tid på ätstörningskliniken, vilket inte kommenterades.

Efter ett halvår utan tillfrisknande sa mina behandlare till mig att ”vi kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt”. De avslutade därför min behandling. Jag var femton år gammal, svårt sjuk och bara ett par veckor senare hamnade jag på sjukhus efter ett självmordsförsök. Att vuxna människor som har ett ansvar kan se på ett så sjukt barn som jag var och släppa iväg det för att det inte ”ville bli hjälpt” är för mig ofattbart än idag. Såklart jag ville ha hjälp! Men jag kunde inte be om den! Det enda ätstörningskliniken gjorde var att ge mig ett matschema jag inte ens behövde följa.

När jag var 15 och hade en svår ätstörning skrevs jag in på en ätstörningsklinik och under den första fysiska undersökningen (då de skulle väga och mäta mig) sa jag att jag inte ville veta vad jag vägde för att det gav mig ångest. Min läkare sa att jag var löjlig och att jag aldrig skulle bli frisk om jag inte skärpte mig, och sade högt vad jag vägde. Innan jag hann klä på mig igen och fortfarande var i underkläder strök min läkare sin hand upp och ner för mitt lår och höll fast mitt knä. När jag började gråta reste hen sig arg och gick ut ur rummet utan att säga något.

Jag hade fått en ny medicin där en biverkan var att man fick ökad aptit och gick upp i vikt. Jag gick upp väldigt mycket i vikt och överläkaren på barnpsyk sa då till mig ”du är överviktig och måste gå ner i vikt. Du får inte äta så mycket som du gör, du blir ju inte finare av det om du tror det”. Jag har haft en ätstörning några år tidigare och dem orden triggade mig något otroligt.

När jag började må dåligt i vuxen ålder så sökte jag mig till psykiatrin och fick träffa en trevlig läkare. Men trots att jag uttryckte självmordstankar, hade overklighetskänslor och ville ha vård så fick jag snällt vänta i vårdkö i över fyra månader innan jag fick samtalskontakt, det enda läkaren kunde göra var stt medicinera. De fyra månaderna kände jag mig värdelös mot samhället. Jag fick bo hos mina föräldrar utan inkomst eftersom försäkringskassan tog nästan ett halvår på sig med handläggning av min ersättning. Jag kände helt enkelt att det inte verkar vara någon prioritet att rehabilitera mig, en ung person på 23 år, så jag snabbt kunde ta mig ut till arbetslivet igen. Som tur är har jag fått bra hjälp efter de långa vårdköerna, med undantag för vissa personer jag inte klickat med. Men jag är fortfarande, tre år senare, helt sjukskriven. Jag undrar ibland om de kunnat förebygga allt om skolan och psykvården hade kunnat snappa upp mig tidigare. Jag sökte flera gånger vård för stress och magsyreattacker under gymnasiet, men fick alltid höra att jag bara skulle ”schemalägga min tid bättre”. Jag hade kontakt med Bup under grundskolan men de lät mig också glida ur fingrarna för jag var så duktig flicka, att jag kunde sköta skolan var viktigare än hur jag mådde. Nu är jag helt utbränd vid 25 års ålder med låg chans att någonsin kunna arbeta igen. Vi måste bli bättre på förebyggande vård och sänka vårdköerna!

Första gången jag fick en remiss till en ätstörningsenhet tog de inte emot mig med orden ”Hen kan inte komma hit och prata om sin mammas missbruk”. Min mamma missbrukade då för tillfället, men jag hade symptom som senare resulterade i diagnosen anorexia nervosa och flertalet inläggningar. När jag månader senare fick kontakt med ätstörningsenheten rådfrågade jag en dag min kontakt där, som var sjuksköterska, om ett självskadesår gjort dagen innan som blivit djupare än jag tänkt mig. Hen satte på tejp och skickade med mig plåster hem, och vi pratade inte ett ord mer om det. Ungefär en månad senare försökte jag för första gången ta mitt liv och hamnade på barnakuten.

Jag var 17 år och 11 månader och 3 veckor och 6 dagar. Det var dagen innan jag skulle fylla 18. Det var tisdag som alltid när jag gick dit. Jag satt som vanligt i bup-behandlarens soffa. Den var gul och väldigt obekväm och ful men det kändes tryggt. Jag gillade ändå min bupbehandlare trots att jag inte vet om det hjälpte speciellt mycket att gå dit men det kändes ändå bra, det stjälpte inte iallafall. Det var en trygghet jag hade. Den enda vuxen som jag litade på och hade lite förtroende för.

Jag hade precis börjat öppna upp mig för bup-behandlaren när hen lite försiktigt sa att jag inte skulle få gå kvar hos hen eftersom jag fyllde arton. Jag har nog aldrig haft en sådan stark panikkänsla i kroppen. Den enda tryggheten jag hade i mitt liv skulle ryckas undan från mina fötter. Helvete. Det går inte. Jag klarar inte det här. Jag hade väldigt starka självmordstankar och ett pågående självskadebetende, jag behövde hjälp och det var nu. Hen kunde inte bara släppa mig tänkte jag. Men det gjorde hen. Mitt i gråten frågade jag om jag kunde vända mig till vuxenpsykiatrin men hen bara skakade på huvudet och sa “Dom kommer antagligen inte ta emot dig eftersom du är för friiiiiisk” och la huvudet på sne. Redan då bestämde jag mig för bevisa för henne och för alla andra att jag inte alls var “frisk” och att jag behövde hjälp. Jag sa hejdå och gick. Visst kunde jag vända mig till vårdcentralen för att få fem gånger KBT mot något problem som jag säkert hade men jag visste att det inte var lösningen. Jag var säkert lite rädd för spindlar eller något. Något fanns det säkert att gå i KBT för men varför skulle jag vända mig till vårdcentralen när jag behövde ordentlig hjälp?

Det gick några veckor och det började bli tungt. Jag hade ju ingen att prata med nu när jag inte gick till bup längre. Jag var ensam. Visst kunde jag prata med mina vänner men det är inte på långa vägar samma sak. Det började göra förfärligt ont inom mig och jag bestämde mig för att fullfölja min plan som jag hade gjort upp i huvudet när bupbehandlaren sa att jag inte fick gå kvar. Sagt och gjort åkte jag en sen kväll till en bro och tänkte hoppa från den. Det fick vara nog nu tänkte jag. Jag kan inte stå ut med mera. Minnena är lite diffusa men jag kommer ihåg att jag höll stålräcket i mina händer.

Tack och lov hade jag ändå något slags hopp kvar inom mig och fick upp telefonen ur min jackficka. Jag ville ju inte dö, jag ville bara att någon skulle ta mig på allvar. Att någon skulle se mig. Jag ringde min dåvarande pojkvän som svarade. Jag skrek att jag inte ville leva och vart jag var någonstans i ren panik. Det hela gick bra och min dåvarande pojkvän och hans pappa kom och hämtade mig. Tack gode gud att jag aldrig hoppade och att min dåvarande pojkvän svarade i telefon. Jag ville ju inte dö.

Nu tre år senare förstår jag inte hur bupbehandlaren kunde släppa mig bara sådär. Det står lite fint skrivit i mina journaler “patienten verkar ledsen över att behöva avsluta kontakten” “informerar patient om att hen kan vända sig till vårdcentralen för vidare hjälp”. Hur kunde hen skriva att jag verkade lite små ledsen när jag satt och hulk grät? Jag förstår inte hur hen bara kunde släppa mig när hen visste om att hen var min enda trygghet. Hen visste mycket väl om att jag hade både självmordstankar och ett självskadebetende.