När jag var inlagd på bup i en stad långt ifrån hem träffade jag en fantastisk sjuksköterska. Hon kom och kramade mig varje gång jag hade panik och lugnade mig. Jag blev ganska fast vid henne så läkaren sade att vi inte skulle vara med varandra mer. Men ändå kom hon till mig när jag hade panik, för hon ville inte lämna mig ensam. Det var ingen annan som brydde sig.
Onödigt lidande inom barnpsykiatrin
Jag upplever att vår dotter har starka negativa upplevelser efter slutenvården, och hon vägrar nu att följa med till bup eller att vi ens nämner ordet bup. Det var en mardröm att vara med om olika händelser under den tiden hon var inlagd.
Det värsta var när hon tvingades i medicin inför undersökning på sjukhuset. Den stress personalen gav henne var helt meningslös! Detta då det visade sig att det inte var någon tidsbrist, utan att vi satt och väntade på SJukhuset i nästan 1 Tim. Det var mkt dålig planering och dålig kommunikation mellan slutenvården och SJukhuset.
Ett annat hemskt och onödigt lidande är det tillfället en jourläkare kommer in till vår dotter. Han hade aldrig mött henne förut och började skälla på henne i affekt. Det slutade med tvångsinjektion och en utskällning till oss föräldrar. Hur vi kunnat uppfostra henne på det här sättet. Det var så fruktansvärt oproffsionellt och kränkande. Och att den här läkaren inte kunde skilja på hennes sjukdom och sina egna affekter.
Under det här tillfället satt fler läkare och skötare i rummet. Ingen sa någonting.
Vidare så bestämde slutenvården tillsammans med socialtjänsten och bup att min dotter skulle skriva under ett kontrakt på hur hon skulle sköta sig om hon ville komma ut från slutenvården.
Jag skulle vilja låta dem veta HUR barn med Autism BÖR bemötas!
Jag är chockad över okunskapen inom vården 2024!
Min dotter fick tex sitta tillsammans med flera läkare och ett antal skötare dagligen för att bli intervjuad. De satt mitt emot henne och tittade henne i ögonen. Det värsta en autistiskt person i stress kan tänka sig! Hon blev inlåst och tvångmedicinerad. Hon blev ifrågasatt när hon fick den mat hon gillade. Jag köpte sånt som hon gillade. Hon är selektiv i maten.
Det var mestadels förvaring att sitta där i 3 veckor. Kontakt med psykologen med samtal kom inte in förrän i slutet av perioden, och då hann min dotter bara med halva utredningen!
Sedan ville inte bup använda sig av samma psykolog som hade funkat efter hon kommit ut, så nu har hon inte gjort klart utredningen.
Skötarna som var där hade dålig kommunikation med varandra. Vissa sa att min dotter skulle ta medicin, andra sa att hon inte behövde det.
Vi fick vid ett tillfälle fel journal i händerna. Alltså en journal för ett annat barn!
Det var olika skötare varje dag och ….hann aldrig skapa relation eller kunna känna sig trygg med någon. Detta är också mkt viktigt om man har npf (autism). Min dotter började umgås med ett barn med svåra ätstörningar som aldrig fick göra några fysiska aktiviteter, så hon blev mkt påverkad av henne och tillslut satt de och pratade om matvägran och medicinvägran. Detta när andra skötare satt i sina fåtöljer med sina mobiler!
Min dotter har varit extremt känslig mot krav när hon varit sjuk. På slutenvården blev hon tvungen att plocka upp efter sig när hon i ilska kastar saker. Detta var extremt ångestfyllt för henne. Hon skulle liksom ”uppfostras”.
Hon fick inte hålla kontakten med mig när hon ville, utan blev inlåst på rummet utan mobil. Och när jag var hemma med lillebror fick hon inte ringa mig. Detta skapade extrem panik och ångest. Andra föräldrar som var på avdelningen hörde av sig till mig för att be mig kontakta personalen, eftersom hon hade skrikit i ångest flera timmar!
Detta är omänskligt och fruktansvärd behandling mot ett barn! (10 år)
Jag upplevde större delen av personalen som mkt hämmade och okänsliga. Detta kan bero på den miljö de jobbar i, men det är inte ok!
Jag kommer aldrig någonsin låta min dotter komma tillbaka dit. Jag kommer göra allt i min makt för att slippa detta.
Min dotter berättade för mig att skötarna skrattade åt henne när jag inte var där.
Hur ska vi orka efter dessa upplevelser ?!!
Barn tvingades till ECT
Jag var bara ett barn när jag fick ECT under tvångsvård. Jag hade inte fått terapi, bara en antidepressiv som inte fungerade, därav trodde man att man tog den snabba vägen genom att ge mig ECT. Det blev början på ett nytt helvete. Det har gått 6 år sedan dess och jag lider fortfarande av biverkningar. Jag önskar att jag hade vågat stå upp för mig själv mer.
Är psykisk hälsa en klassfråga?
Jag har arbetat sedan 20 år inom skola och omsorg för barn och ungdomar med NPF diagnoser. Många solskenshistorier har passerat men också en hel del sorgliga historier där vården och samhället i övrigt nonchalant tagit beslut och utfört åtgärder som för mig som arbetat nära ej gått att förstå. I många år har jag bevittnat experimenten med medicinering, långa köer till BUP, krångliga överfarter om några alls från barnpsykolog till vuxenpsyk etc.
För ett år sedan fick jag problem med värk och utbrändhet., med lätt depression som följd.
Jag sökte vård hos min husläkare och fick tid för terapi – besök tre gånger som är det vården erbjuder. Samtidigt skrevs ”stämningshöjande” medicin ut trots att jag bestämt talat om att jag inte var intresserad.
Jag är nära min pensionsålder men har alltid trott att jag kan jobba längre. Terapeften råder mig vid sista besöket att ändå ta medicinen, ” så orkar jag ju jobba fram tills jag kan gå i pension”?.. Alternativt fortsätta gå privat vilket ju såklart kostar en del. Det har jag inte råd med, har ju arbetat hela mitt liv i ”fel” bransch.
Är psykisk hälsa en klassfråga? Ja såklart är det det på fler än ett sätt, men detta cyniska sätt att laborera med människor redan från tidig ålder har gjort mig förbannad uppgiven och ledsen fler vem tjänar på det?
Jag kommer att lämna mitt arbete med stor sorg, men när jag imorse såg inslaget om denna förening tänds ett hopp om framtiden, tack !
Den tuffa övergången från BUP till vuxenpsykiatrin
Övergången mellan BUP och vuxenpsyk är något som det inte pratas mycket om. Den övergången kunde ha kostat mig livet. Jag hade haft samtalskontakt på BUP en gång i veckan under en lång tid. Hade en pågående traumabehandling som fick kortas ner otroligt mycket för att jag fyllde 18. Jag stod i kö till npf-utredning, hade samma år varit inlagd på bup slutenvård och mått extremt dåligt hela året med tydliga självmordstankar. När jag fyllde 18 var jag tvungen att flyttas över till vuxen psyk. Till att börja med så svarade vuxen psyk att min problematik inte var ”ett passande fall för psykiatrin” då de ansåg att jag skulle uppföljas av vårdcentral istället. Mina kontakter på BUP accepterade inte det (tack och lov!) och de lyckades till slut med övertygelsen att det skulle vara direkt farligt för mig att kastas ut från psykiatrin helt. Jag fyllde 18 i maj och det enda jag fick veta när jag blev utskriven från BUP var att jag någon gång efter sommaren skulle jag få remiss till ett bedömningssamtal på vuxen psyk. Ingen annan tidsram överhuvudtaget och det var inte säkert att jag skulle få kontakt, utan bara en bedömning. Jag hade dessutom en tydlig men odiagnostiserad autism och den osäkerheten att inte veta vad som skulle hända och ingen planering samtidigt som självmordstankarna ökade var förödande för mig. Detta ledde till att jag tog en överdos på sommaren. Jag hamnade på vanliga akuten och sedan psykiatriska akuten. Blev inte inlagd. Men på grund av överdosen så fick jag uppföljande telefonsamtal då och då, en ny medicin och telefonnummer till vart jag kan ringa vid kris. Mitt bedömningssamtal blev inte förrän i september. När jag väl kom på det bedömningssamtalet hade mitt självskadebeteende eskalerat, jag var helt avtrubbad och självmordsbenägen, var i så dåligt skick att jag blev inlagd på slutenvården direkt på plats. Redan två dagar senare blev jag utskriven från slutenvården och mådde om möjligt ännu sämre så fanns det plötsligt tid för npf utredning och en superbra samtalskontakt på dagsjukvården med chansen att åka dit när jag än behövde 5 dagar i veckan. Det var det som räddade mig.
Finns inte en chans att jag hade överlevt om jag inte försökt ta livet av mig. Enda sättet att få hjälp på inom psykiatrin är om man är i så dåligt skick att man inte kan leva längre, och då är det ofta för sent att få rätt hjälp. För mycket har blivit förstört.
Utebliven traumabehandling
2015 rekommenderade en vårdenhet att jag skulle få traumabehandling hos BUP pga sexuella övergrepp i tidig barndom. Jag fick dock endast en kurator. De fåtalen gånger jag försökte berätta om vad jag varit med om fick jag istället höra att det jag utsatts för antingen var ”normalt”, eller att jag ljuger. ”Stämmer det verkligen?”, ”Ja”, tystnad, ”Vet du vad, jag tror faktiskt det ligger till såhär…”. Jag hade vid denna tidpunkt utvecklat ett självskadebeteende för att hantera traumat, något som gjorde min kurator säker på att mina erfarenheter egentligen var till överdrift.
Kuratorn förstår dock att jag har det jobbigt hemma och gör en ny rekommendation om familjeterapi. Båda föräldrar dyker upp och öppet trakasserar mig under kommande träffar. Mina föräldrar är stensäkra på att de är där för att det är mig det är fel på och att det är okej att prata om hur jobbigt det är att vara förälder till någon som mig. Terapeuten vägrar försvara mig, ett 14-årigt barn, i denna situationen. Familjeterapin blir sedan helt avskild, och jag har senare läst i journalen att mina föräldrar knappt dök upp. Allt denna ”terapi” gjorde var att outa vad jag sagt om mina föräldrar vilket försatte mig i en svårare hemsituation än den jag redan var i.
Jag har 9 år senare aldrig fått traumabehandling, den enda anledningen jag sökt mig till psykiatrin till att börja med. Det jag däremot har fått av BUP är traumatiserande bemötanden, otaliga mediciner, olämpliga och rentav skadliga behandlingar, utredningar med diagnoser som ställs och skrivs av utan reson.
Jag är nu del av vuxenpsykiatrin. Den egentliga skillnaden är att jag nu faktiskt blir tagen på allvar, men det hjälper mig ändå inte då jag är så lågt prioriterad i de oändliga köerna. Jag tjatar om någon form av hjälp för en traumatisk uppväxt som hindrar mig från att ha ett socialt liv, men jag får bara höra att ”de inte kan göra något” eftersom trycket är så högt. Nästan ett decennium av att stå på och stå ut. Jag slösade bort min tonår, min skolgång och ironiskt nog det som fanns kvar av mitt psykiska välmående. Och för vad? För att hamna på en jävla hög.
Lämnade självmordsbenägen patient ensam
Jag har försökt att tagit mitt liv flera gånger men den senaste gången blev de som mest allvarligt jag blev medvetslös jag åkte ambulanshelikopter till iva vaknade där efter ett tag jag kunde inte gå eller äta eller dricka och knappt prata dagen efter skickades jag till bup akuten dom brydde sig inte dom sa att jag skulle försöka tänka positivt åh osv dom skickade hem mig men när ja kom hem så försökte jag ta mitt liv igen genom att försöka strypa mig själv jag kom till bup akuten igen dom la in mig i 2 dagar under dom 2 dagarna så låg ja bara inne på mitt rum inte än enda personal kom till mig på hela dagen dom lämnade en självmordsbenägen ensam på sitt rum jag skadade mig inne på avdelningen men dom brydde sig inte dom sa att ja gjorde det för uppmärksamhet efter de så skrev dom ut mig
Läkare tycker att man kan dö hemma
När jag var inlagd tillskrevs jag EIPS utan någon form av utredning för att jag hade ett lång gånget självskadebeteende. Utöver det menade man att min autismdiagnos inte stämde. EIPS:en användes för att ursäkta/ rättfärdiga avdelningens vård där det bland annat framkom att bemötandeplanen enbart innefattat att ignorera mig och att de jag litade på inte skulle prata med mig. Jag har alltid haft väldigt svårt att ta hjälp och upplevt mig vara till besvär och avdelningens behandling förstörde mig totalt. När jag till slut blev utskriven var det med läkarens ord att jag ”lika väl kunde dö hemma”. Det ironiska är att jag sedan utreddes på öppenvården och inte alls hade EIPS och den andra autismutredningen som gjordes för ”säkerhetsskull” (i och med att den tidigare som gjorts 1år tidigare utförts på Bup och jag nu var skriven på VUP) klargjorde min autism. Jag förstår inte hur en diagnos kan anses rättfärdiga skuldbeläggande, ignorans och ursäkta vårdfel. Jag var livrädd och utelämnad till en vård vars anpassningar och arbete inte baserades på mitt behov eller förmåga utan snarare för att ursäkta eller skydda det de utsatte mig för. Dessutom förstår jag inte hur man fritt kunde sitta och sätta diagnoser på mig utan något underlag och inte minst hur en diagnos som satts efter en utförlig flera veckor lång utredning 1år tidigare kunde avskrivas för att ”de inte tyckte jag såg autistisk ut”.
Jämförde patienternas sår
Min historia med psykiatrin är lång och jag har erfarenhet av det mesta. En sak jag dock ofta tänker på är en händelse från bup’s slutenvård. Jag hade under den här tiden vak en del av dagen och personalen satt ofta och pratade med varandra samtidigt. En dag kom 3-4 personal och började prata högt inför mig och alla i korridoren om en patients självskadebeteende. De sa något i stil med att det var larvig att en patient fått vak på toa pga deras självskadebeteende och att läkaren då skulle ”ha sätt xx’s självskador när det var som värst”. Dvs en annan patients sår. Detta sas högt med namn i korridoren. Personalen sitter alltså öppet och jämför patienters självskador och värderar vilka som är värst. Detta satt kvar i mig hela vårdtiden och än idag.
Sjuksköterskan tyckte det var roligt
Jag var 17 år och tvångsinlagd på bup. Det var ren förvaring å ingen behandling alls..
En dag så skadade jag mej så illa att det nästan äventyrade livet.
Larmet gick å jag hade panik. Satt ihopkrupne i ett hörn. De lyfte upp mej på båren å det var folk överallt..
Jag var så rädd å ledssen..
Efter en stund så skulle jag köras ner till operation, var på en av sjuksköterskorna säger ” det är så roligt när det händer något sånt här så att man får använda sina kunskaper”…
Där låg 17 åriga jag som inte årkade mer å tänkte ”var detta roligt” å tog nästan det som en uppmaning att ”jag borde gjort bättre”.
Jag var helt förstörd. Efter ett par dagar så var det som inget hade hänt.. det blev förvaring igen å pratades knappt om det som hänt.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
