Opsynliga – berättelser från psykiatrin

Ingen hjälp, ingen hänvisning

När jag var tonåring gick jag KBT-behandling via BUP, sedan tog det några år. När jag var i tidiga 20-årsåldern tog jag mod till mig och sökte mig till Vuxenpsykiatrin i den region som jag då bodde i.
Jag fick komma på ett bedömningssamtal hos en psykolog, och jag beskrev min bakgrund och mina symptom:
– Trauma i barndomen då min ena förälder tog sitt liv.
– Utsatt för mobbning i grundskolan.
– Trichotillomani (Ett tvångssyndrom där man plockar sitt hår och i vissa fall äter det. Många med TTM skäms och kan få stora kala fläckar på huvudet.)

Jag hade tidigare gått till BUP för detta.
– Nedstämdhet, oro och ångest under en längre period. Troligtvis hade jag en pågående depression och social fobi/ångest.
– Erfarenheter av sexuellt ofredande.
– Erfarenhet av ett destruktivt förhållande med en person som var svartsjuk ock kontrollerande. Det var dessutom mitt första förhållande.
– Mycket låg självkänsla.
– Oro för att bli övergiven, rädsla för att personer i min närhet skulle dö.

Några veckor efter besöket fick jag beskedet över telefon att jag inte ansågs vara tillräckligt sjuk för att få hjälp från dem. Jag hade ju inte något pågående självskadebeteende eller självmordstankar, var deras förklaring.

Om jag minns rätt så fick jag inga förslag på vart jag skulle vända mig istället. Jag själv visste inte då att jag som psykiskt sjuk t.ex. kunde vända mig till vårdcentralen för att få hjälp. Jag trodde på riktigt att vården var uppdelad mellan psykiatri och fysiska sjukdomar, så att det bara fanns ett ställe att gå till som vuxen. När jag var barn så hade jag ju direkt fått komma till BUP när min familj förstod att jag led av trichotillomani.

Jag bor i en annan region nu. Nu snart 8 år senare har jag haft flera depressioner och självmordstankar har tillkommit, så pass att jag behövt läggas in på psyk och nu är sjukskriven på heltid. Trichotillomanin har inte blivit bättre, inte heller min sociala fobi.

Men det känns i alla fall bra att äntligen få specialistvård. Nu i höst tog vuxenpsykiatrin emot mig och genomförde en utredning. Jag fick diagnosen Ängsligt/Fobiskt personlighetssyndrom och nu väntar jag på att få påbörja psykoterapi.

Jag önskar att jag hade fått specialiserad hjälp mycket tidigare. Det känns som att jag pga mitt mående har förlorat så mycket från mina unga vuxna år gällande kompisar, resor, evenemang, normal dejting, fritidsintressen, träning och annat som gör att livet ändå känns ganska bra.

Läs mer om: #Barnpsykiatri • #Depression • #MellanStolarna • #SocialÅngest Publicerad 11/12-2022

Bältning blev rutin, krävs inget läkarbeslut

Jag har kommit in till bup-akuten flera gånger med polis, dem flesta gångerna slutade med bältesläggning då dem ansåg att jag var aggressiv. Men en gång var annorlunda än dem andra. När jag kom in den gången med polis som vanligt möts vi av en skötare som sa direkt, vi kanske borde lägga henne i bälte med en gång, )
( istället för att vänta och höra med läkaren. ) Poliserna och skötarna lägger mig då i bälte utan en bedömning. Utan som en rutin grej, som att varje gång jag kommer in med polis lägger vi henne direkt i bälte.

Läs mer om: #Bältesläggning • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #Psykakuten • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet Publicerad 10/12-2022

Är jag ett förlorat fall?

Jag har varit sjuk i ospecificerad ätstörning sedan 14 års ålder (är idag 18) när jag var 17 avslutade ätstörningsenheten min behandling då de ansåg att de hade provat allt och inte såg någon större förändring i mitt mående samt i min ätstörning. De fick mig att känna mig helt hjälplös och som ett förlorat fall, kändes helt som de gav upp och inte brydde sig alls längre. Under detta år utan stöd samt hjälp och behandling från sjukvården har jag bara blivit sämre fysiskt och psykiskt. Nu är jag på väntelista till en ätstörningsenhet för vuxna. Men väntetiden är upp till 1 år. Ska man behöva nå botten och tappa all kroppsvikt för att synas och få den hjälp man behöver?

Läs mer om: #Ätstörningar • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkö • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 10/12-2022

Var rädda om era barn

Har haft depression, social fobi ångest och ett undvikande beteende sedan 14 års ålder (är 39 år idag). Har isolerat mig större delen av dom åren. Har egentligen aldrig fått den psykiatrisk vård jag behövt och som kunnat förbättrat min problematik. Har haft kontakt med BUP och vuxenpsykiatriska mottagningar. Träffade en kurator på psykiatrisk mottagning i många år (som inte har tillräcklig kunskap för att kunna hjälpa till). Hade djup depression och ångest men fick ingen egentlig vård. Fick först träffa en psykolog vid 30 års åldern (i en annan kommun) varav jag äntligen fick en diagnos bpd/avoidant personality disorder) som förklarade mitt beteende, mer än social fobi. Beteendet var dock cementerat och psykologen pratade om att hon vela träffat mig vid 20- årsåldern. Psykologen blev sedan privat (efter några månader) och inga av mina knutar löstes upp. Har sedan varit obehandlad (förutom medicin/sjukskrivning) och fler problem har tillkommit med åren bla ocd. Har fått KBT 10-20 veckor för min ocd (inte hjälpt men åtminstone varit ett försök till vård/behandling). Ocd mottagningen är den enda psykiatriska mottagning (som jag stött på) med professionellt trevliga läkare med god kompetens! Tycker i allmänhet att den psykiatriska vården är nästintill obefintlig, det som erbjuds är medicin och sjukskrivning ev någon lättare samtalskontakt med kurator) . Utöver det är det många utövare i allmänna psykiatrin som är direkt otrevliga emot sina patienter (samt förvrider journaler till sin fördel). Mottagningschefer som är okontaktbara (trots att man kontaktat patientnämnden). Har alltid (numera)med mig min sambo till psykiatrin för att inte bli illa bemött. Skulle nog säga att psykiatrin gjort mig sjukare än frisk. De otrevliga bemötandet har gjort mig ännu mer undvikande i mitt beteende, mer ångest och tillitsproblem tex). Antingen rustar man psykiatrin (med kompetens, omtanke och riktiga behandlingar) eller lägger ner detta luftslott till mottagningar. Skulle aldrig råda någon att sätta sitt barn på varken BUP eller inom den allmänna psykiatrin med tanke på hur det ser ut ( man tar mer skada än man får vård). Var rädda om era barn ( sök andra vägar).

Läs mer om: #Ångest • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Depression • #Diagnostisering • #EIPS • #Journalföring • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #SocialÅngest • #Tvångssyndrom • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 10/12-2022

Psykiatrin saknar kompetens

(2021) Det tog mig fler månader innan jag fick den hjälp jag verkligen behövde. Under den vägen hann mycket hända. Jag upplevde triggande kommentarer från min egen behandlare. Jag fick många gånger höra att jag inte var tillräckligt sjuk för att bli antagen på psykiatrins slutenvård, eller i huvudtaget få bättre hjälp. Jag hade så stora förhoppningar att slutenvården skulle kunna hjälpa mig att komma tillbaka på fötterna igen då jag upplevde att BUP:s vård var ensidig och fyrkantig, gav mig inte så mycket. Trots allt så vägde jag sjukligt och hade ett BMI under 15, min ångest var för hög att jag tillslut började skada mig själv och rispa mig för att lindra min ångest och all smärta som hade med mitt tillstånd att göra. Min behandlare fick mig att vilja gå ner ytterligare i vikt för att bevisa hur sjuk jag var, för att vara ”tillräcklig” för att få hjälp. Det resulterade att jag blev sjukare, mitt hjärta tog massor av stryk, var nära fler gånger att bli inskickad till intensiv på hjärtövervakning då mitt hjärta kunde slå 34-36 slag per minut. Tillslut åkte jag in på akuten, efter suicid försök. Blev inlagd därefter. Men min upplevelse från både öppenvården och slutenvården är att det fattas massor med kompetens. På slutenvården blev jag lika illa behandlad. Jag upplevde att jag mer var ett problem än en patient, det skär i mig än idag att tänka tillbaka när man kunde höra skärande skrik genom salen, där patienter bältades och ingripes med tvångsåtgärder. Under mina måltider så fick jag aldrig något riktigt stöd, skötarna kunde säga att jag bara skulle skärpa mig och sluta bete mig som ett barn. Jag fick aldrig någon sympati från de som jobbade på natten och jag upplever dem som mest outbildade. Jag skrek och grät, det var ingen som såg mig för den människa jag var utan min psykiatriska diagnos. Jag upplever att det många gånger känns som ett maktmissbruk av personalen. Det är så många hemska saker som hänt bland dessa väggar och det har traumatiserat mig än idag. Att men kunde bli fasthållen, inlåst i sitt rum osv, ingen lyssnade till en. Än idag har jag tappat allt tro för vården, till en början hade jag förhoppningar på att vården skulle kunna hjälpa mig men idag upplever jag mer att istället för att vården gjort mig friskare har jag istället blivit sjukare psykiskt. Jag vågar inte längre be eller söka om hjälp.

Läs mer om: #Ångest • #Ätstörningar • #Bältesläggning • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Självskadebeteende • #Slutenvård • #Suicid • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet Publicerad 10/12-2022

”Högprioriterad patient”, får ändå ingen hjälp

Jag fick en remiss skickat till vuxenpsyk ca ett halvår innan min 18 års dag, anledningen är för att både bup & vuxenpsyk anser att jag är en ”högprioriterad patient” och är i starkt behov av hjälp. Trots det sitter jag här ett år senare utan hjälp, jag har ”för många” diagnoser & för mycket problem för vuxenpsyk att bestämma var jag ska få behandling. I min region är vuxenpsyk indelat så att olika diagnoser är på olika vårdenheter och jag har 5+ diagnoser. Jag har därför hamnat mellan stolarna i processen att vuxenpsyk ska utreda om min tex mitt trauma, min adhd eller ätstörning är prio 1, besluta sig för att de inte TROR det, skicka vidare mig till en ny vårdenhet (med en ny vårdkö) osv osv. Nu har de beslutat att jag ska (efter ytterligare kö) bli patient på nevropsykiatrin, utifrån de andra vårdenheternas brist på kunskap & läkare som ens KAN skriva ut min adhd medicin, som jag måste ta för att fungera. Trots att, som nämt både bup & vuxenpsykiatrin ansåg mig vara högprioriterad, skickade remiss i tid & i stort behov av en stadig samtalskontakt så kan inte nervropsykiatrin erbjuda mig enskilda terapisamtal över huvudtaget. Jag slängs istället in i en grupp med vuxna personer (notera att jag precis fyllt 18 så jag är inprincip fortfarande ett barn) med adhd för att diskutera och försöka lösa problem som eventuellt i framtiden kan hända en person med adhd.

Jag förstår verkligen inte hur vården kan få se ut såhär, det är väl ändå vanligare att man har en samsjuklighet, flera diagnoser än bara 1? Hur många har man träffat som BARA lider av depression & inte också av ångest tex?

Känner mig otroligt högprioriterad och sedd ändå

Läs mer om: #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 10/12-2022

De sa OCD men jag visste att det var på grund av anorexin.

jag har många gånger varit inlagd, både i mitt hemlän och på andra ställen.
på bup här där jag bor nämnde dem många gånger mina tvångsmässiga beteenden (att jag försökte kontrollera mina föräldrar, hur glas och tallrik stod på bordet osv). allt detta hade på något vis med matsituationen att göra, och för mig var det väldigt tydligt att det var anorexin. men många i min omgivning, främst personal, läkare mm försökte övertala mig att jag hade ocd. men jag sa emot och berättade som det var (vilket också var tufft att vara tvungen att erkänna att det är anorexin som styr). trotts allt jag sa så var ja iprincip tvingad att träffa än kille från ett ”ocd-team”, det för att dem sa då att dem skulle sluta tjata om de. han babblade och berättade vad ocd va (vilket jag redan visste), sen tog han även upp exempel på beteenden folk med ocd kan göra, inget av de han sa gjorde jag. istället då satte sig dem tankarna i min hjärna och jag började tänka så, blev alltså enbart triggad av samtalet.
att tillägga är att nu när jag har fyllt sexton och även då fått gå in och läsa min journal har sett att dem ibland skrivit tvångssyndrom/ocd som huvuddiagnos och anorexia nervosa som biadiagnos.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Diagnostisering • #Journalföring Publicerad 10/12-2022

Mår för dåligt och har för många problem för att få prata med en kurator.

var i stort behov av hjälp men min kontakt på BUP slutade och jag hamnade mellan stolarna i flera månader utan någon hjälp så jag sökte mig till ungdomsmottagningen för att iallafall få träffa en kurator. det första de säger till mig efter att jag förklarat min situation är hur jag ”mår för dåligt” och har ”för många problem” för att ens få prata med en kurator en enda gång.

Läs mer om: #Barnpsykiatri • #Bemötande • #MellanStolarna • #Öppenvård Publicerad 10/12-2022

Tycker ingen att min dotters liv är viktigt?

Min dotters psykiska ohälsa och anorexia började nog redan i 7an. Högpresterande, målmedveten och tävlade i olika grenar. Jobbade, och presterade max. Vi sökte då hjälp och fick samtals terapi inom bup. Började då hets äta istället. Sändes till dietist men hon var helt ute och cykla och det blev inte bra. Dottern fick höga betyg och ville plugga på annan ort. Jag var tveksam då måendet var sådär. Men jag släppte iväg henne. Hon kom hem väldigt trasig, djupt deprimerad och utmattad. 16 år och hamnade i sängen i 9 veckor. Jag började söka hjälp. Hon själv ringde soc. Det var kö på bup och jag fick hela tiden höra att det finns de som är sjukare de som behöver hjälpen mer en din dotter. Hon ligger I högen av sökande. En kväll körde jag henne till akuten men de tog ej imot det var fel län. Sökte morgonen efter igen till bup. De frågade om hon skadade sig själv nä sa jag.. Då fick vi fortsatt vänta.. Tills hon gjorde det. Så blev det då fick vi komma dit. Hon sattes då på medicin men någon mer hände ej alla tider avbokades.. Mitt i covid. Samtal avbokades gång på gång. Jag började ifrågasätta dottern undrade varför hon inte fick hjälp. En ny tid och nya sår. Visade sig att hon tagit tabletter och vi hamnade på akuten. Ett dygn sen fick hon en ny terapeut på bup. Helt oki men läkare var det inga och mediciner gav väldiga biverkningar. Hon kämpade och nån enstaka läkare gav nya diagnoser ny medicin. Så över ett år senare dök en ny läkare upp. Han beklaga att hon inte fått hjälp och sa att de diagnoser hon fått var fel. Ny medicin igen massa prover hjärnröntgen mm. Han lovade henne jag släpper inte dig. Ditt liv är viktigt.. Vi såg han aldrig igen. Avbokade tider och väntan var lång. Dock så fick hon voxra av han som triggade anorexia igen. Tappade 50 procent av sin vikt och nästa resa börja. Fyllde 18 och hamnade på vuxenpsykiatrin. De lovade dyrt och heligt hjälpa henne bara hon började äta. Nä nån hjälp fick hon inte läkartider avbokas, läkare som undrar varför någon som hon ung och vacker mår dåligt. Att hon med grav undervikt och puls på 45 enbart såg slank ut.. Dottern berättade för sköterskan. Hon ville att hon skulle ljuga ihop att hon var rädd för män så hon fick byta läkare . Jag tog kontakt med både henne och chefen. Det har inte hänt något efter det och nu gått ett halvår till. Nya läkaren avbokat. Remiss till ätstörningsenheten igen men de avbokade idag. De tyckte sist hon hade för svåra tankar. Vi letade upp en online hjälp för ocd och har haft privat hjälp men utan läkare så blir det bara som plåster ej läkt.

Ikväll så var tankarna extra tunga och inne på år 4 utan att en enda hjälpt henne på riktigt. Hennes liv är inte viktigt men det är det för mig. På lördag fyller hon 19 år och det enda jag önskar är att hon ska må bra.

Läs mer om: #Ångest • #Anhöriga • #Ätstörningar • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Depression • #Diagnostisering • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Överdos • #Psykakuten • #Självskadebeteende • #Tvångssyndrom • #Utmattningssyndrom • #Vårdkö • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 28/11-2022

Sjuksköterska och patient tar medicin tillsammans

jag har under min sjukdomstid (i främst anorexi sen även annan psykisk ohälsa) aldrig velat ta emot medicinering, av olika anledningar. har många gånger behövt bli inlagd pga av svält, då har bältningar och sondningar skett. som man kanske förstår så var det väldigt jobbigt för mig. eftersom min situation var så pass illa så fortsatte alltid läkare, sjuksköterskor, skötare, mina föräldrar osv tjata på mig att ta emot medicin, främst ångestdämpande. en sjuksköterska som jobbade på den bup jag var på då hade själv berättat för mig att hon själv lidit av anorexi, man märkte att hon hade mer förståelse än många andra. det hon gjorde en morgon var att hon tog med sin egen medicin, exakt samma som jag hade ordinerat. hon hade med två glas vatten och sa att vi både skulle göra det samtidigt, tillsammans.

Läs mer om: #Ångest • #Ätstörningar • #Bältesläggning • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #GodaExempel • #Mediciner • #Slutenvård • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet Publicerad 5/11-2022