Som inlagd på psykiatrin sa sjuksköterskan till mig att min bipolära sjukdom skulle upphöra om jag besökte ett av hens namngivet medium. jag anmälde till Ivo som gav hen kritik. jag vågar inte ens tänka på hur många hen gett samma råd eftersom hen i utredningen sa att hen brukar tipsa om det.

Jag behövde skärpt extravak under fem månader i sträck, och det har påverkat mig enormt mycket nu när jag är hemma. Jag har väldigt svårt för att vara ensam, då jag blev van vid att någon alltid är med mig. Vaket visade mig dock alltid respekt och jag är tacksam för att de höll mig vid liv.

Min kontaktperson på psykiatrin som skulle ge stödjande samtal och stöta mig till att kunna må bättre var flertalet gånger tydlig med att hon tyckte att jag inte borde plugga till sjuksköterska, vilket var mitt mål och dröm. Hon sa att jag inte borde jobba inom vården och absolut inte ha hand ansvar över läkemedel i mitt yrke. Även om jag försökte förklara hur jag aldrig skulle riskera att förlora min yrkeslegitimation pga att jag mår dåligt eller att jag ser stor skillnad på mina egna läkemedel och någon annans. Har aldrig ens provat narkotika, röka eller dricka alkohol. En kontaktperson på öppenvården borde stöta mig att gå mot mina mål och inte gång på gång påpeka hur jag aldrig skulle klara av att jobba som sjuksköterska och om jag mot förmodan skulle klara det tror hon jag skulle göra något så jag blir av med min legitimation. Jag kände mig redo att prova att börja studera och följa min dröm men hon gav råd att fortsätta vara 100% sjukskriven och typ bara gå hemma. Tog ett halvår sedan gick jag emot hennes råd och började studera. Pratade med henne efter studerat 1 hel termin på högskola 100% och mådde bättre än någonsin inte ens då kunde hon säga något positivt om mitt val att studera trots hennes starka avrådan att börja plugga. Även då skulle hon säga att ja men du lära aldrig bli klar du mår snart dåligt igen och om du skulle klara studierna klarar du inte arbetet sedan. Önskar att jag hade haft mod att våga säga ifrån och byta kontaktperson när jag mådde dåligt och behövde psykiatrin men vågade aldrig det. Stod bara ut med henne och hoppades att hon skulle sluta eller bli sjukskriven så jag kunde få en ny. Hörde av mig till någon chef eller reception och bad om att få byta kontakperson men fick svar att jag måste ta det personligen med kontaktpersonen vilket jag inte vågade.

Som tur är hittade jag stöd från boendestöd och andra insatser runt mig som trodde på mig. Så jag följde min dröm och började plugga till sjuksköterska. Studierna har räddat och hjälpt mig så jag nu mår mycket bättre. Från att kämpat nästan dygnet runt mot stark ångest till att jag varit självskadefri sen studiestart för 1 åt sedan och sällan har ångest på den nivån. Som tur är hade jag andra runt om som trodde på mig och peppat mitt annars hade jag aldrig vågat börja plugga på högskola och troligtvis inte mått så bra som jag gör.

Pratade med min fasta vårdkontakt på öppenvården om hur mina impulser att självskada varit. Hon sa under samtalet att det enda som kan hjälpa dig är att låsas in på rättspsyk med tvångshandskar. Blev så chockad över vad hon sa. Jag mådde ju betydligt bättre nu än vad jag gjort för några år sedan. Hon borde väl stötta mig och hjälpa mig att orka fortsätta kämpa för att må bra. Efter det samtalet tvivlade jag mer på om jag någonsin kommer må bättre och bli helt självskadefri. Insåg att det hon sagt absolut inte var okej och att jag skulle kunna klaga eller anmäla men vågade aldrig. Var ju bara hon och jag i rummet och vem skulle tro på en psykiskt sjuk persons åsikt om hon som är ”frisk” och klarar av att jobba säger motsatsen. Viste ju hur mycket sämre man blev behandlad så fort dem läste diagnosen Emetionel Instabill personlighetsstörning i journalen när man sökte för fysiska sjukdomar/problem. Varför skulle någon då tro på mig när jag berättar om hur jag blivit behandlad och det bara är jag som varit där och bevittnat det. Ord skulle ju står ju mot ord då och vem väljer man att tro på, mig som har personlighetsstörning eller vårdpersonal som anses frisk och psykiskt stabil?

Jag var tretton år och hade under en tid börjat må dåligt. Jag kände inte igen mig själv. Fick ångest attacker, kompenserade för mat och skar mig, allt detta skedde flera gånger om dagen. Mina föräldrar började märka. Jag var inte mig själv. Jag gick från att vara A elev som inte ville missa en enda skoldag, till att få F på varenda prov. Mitt rum som alltid var kliniskt rent var ju ett bombnedslag med nerdragna gardiner och kläder överallt. Min noggrannhet med kläder och hygien blev snabbt som bortblåsta. Jag gick runt i samma kläder dag ut och dag in och kunde varken borsta tänder eller hår. Jag ställdes i kö för att få hjälp. På vårdcentralen tyckte de att jag mådde för dåligt så det skickade mig vidare till en annan mottagning som var för barn som inte var tillräckligt allvarliga för bup men för allvarliga för vårdcentralen. Mamma och pappa var arga, jag var tillräckligt allvarlig, deras dotter försvann sakta med säkert. Kön dit var lång och innan jag han med första mötet hade jag redan skrivit avskedsbrev och planerat min död. Jag gick bara och längtade. Efter första mötet kom det fram att jag skulle dö. Mottagningen ringde inte bup akuten trots min höga suicidrisk, inte heller blev jag förflyttad till vanliga bup mottagningen. Kvällen kom och mamma och pappa blev alltför oroliga, de kände inte igen mig. De ringde efter ambulans, de var så rädda att jag skulle försvinna. Allt väntande månad efter månad ledde till att jag inte längre ville leva. Om jag hade fått hjälp i det tidiga stadie mitt mående upptäcktes i hade jag kunnat slippa de traumatiska händelserna på slutenvården. Istället var jag tvungen att vara döende för att bli tagen på allvar. Sen den dagen har jag fortfarande blivit runt knuffad mellan olika behandlare och i tryckt med massa mediciner. I år fyller jag 18 och jag är långt ifrån frisk, jag är inne på min fjärde antidepressiva och femte ångestdämpande. Jag ville inte dö men jag ville inte heller leva.

När en läkare på en öppenvårdsmottagning inom psykiatri skrattar åt en i telefonen när man berättar om sina självskadebeteenden för första gången. Sen sänker rösten något och säger ”’men lilla vännen. Du vet väl om att de är kotym att svälta och skära sig nu för tiden? Det är trendigt och alla gör det. Jag skulle kunna satsa pengar på att min dotter låser in sig i garderoben och skär sig. Inget att oroa sig för”.

Efter att ha haft svåra självmordstankar i tre månader där jag låg på nätterna och planerade hela processen ringde jag till psyk. Jag möttes av en manlig personal som sa att jag fick åka till akuten om det blev värre. När jag frågade om en egenremiss för att jag verkligen ville ha hjälp talade han om att en sådan kunde jag ju skicka men den skulle aldrig godkännas. När jag gråtande bönade och bad om hjälp sa han att det inte skulle hjälpa att tjata och lade på. Är nu tio år senare behandlad för bipolär sjukdom och ptsd och har fått tillbaka livslusten men det krävdes fyra läkarbyten och en svår depression innan det togs på allvar.

”Du kommer aldrig att kunna leva ett normalt liv”.  Det gör jag idag, i allra högsta grad. Men som jag själv tvivlat på att det skulle vara möjligt efter att ha fått höra dessa ord från psykiatripersonal.

Läkare som träffat mig 10 år tidigare  i slutenvård sätter tillbaka samma diagnoser (reviderande depression med psykotiska inslag) trots att jag gått över 10 år hos psykolog o 3 år tidigare fått DID diagnos av läkare i öppenvård. Det står tydligt i journal o jag uttrycker även att jag dissocierar o inte vill ha tunga mediciner utan vet att det kommer lägga sig. Han rusar argt ut o jag ser risken o skriver snabbt ut mig. Han medicinerade mig kraftigt, gjorde ECst o utfärdade massa tvångsåtgärder 10 år tidigare. Jag var livrädd att detta skulle upprepas. Min psykolog berättar för mig att läkaren satt tillbaka diagnosers som avskrivits i journalen igen. På samma sjukhus.

Hände 2021
Dissociativ blir jag först nedtryckt i sängen av ett vak som inte vill jag går runt i rummet. Sedan kommer 4 personal in håller fast armar o huvud och trycker in en imovane i min mun o häller in vatten så jag bli blöt överallt. Inget läkarbeslut finns.  Min psykolog gör en anmälan till avdelningschef. Jag får sedan av psykologen veta att de nekat o inget hänt. Ingen hör av sig till mig. Samma inläggning blir jag skriken på o släpad ”bete dig som en vuxen kvinna” jag har DID o små delar i mig som var livrädda. Vill aldrig mer söka hjälp