Jag var inlagd på lpt på en sluten psykiatrisk avdelning, och självskadande (var otroligt enkelt att hitta vassa föremål då det dessutom stod en pennvässare i ett allmänt utrymme). Personal hittar mig under tillsynsrundan. Slänger in några servetter, tar undan det vassa jag hade (hade fler vassa saker vilket hon inte frågade om) och säger att ”jag går på rast nu, när jag kommer tillbaka vill jag att du ha torkat upp blodet”. Jag fortsätter självskada och sitter kvar när hon kommer tillbaka efter en halvtimme, hon suckar, frågar varför jag inte städat upp, säger åt mig att tvätta av mina armar medan hon städar upp golvet. Sen sätter hon plåster på mina armar och säger ”egentligen ska du ju göra detta själv, men jag sätter plåster BARA för att det inte ska komma blod överallt”

Jag hamnade på IVA efter ett suicidförsök (värt att nämna att detta var 3e försöker inom loppet av en vecka). Kommer en psykiatriker och gör en bedömning, klockan är 23 samma dag som allting skedde, han låter 18-åriga mig gå hem ensam. Jag berättar för honom att jag har fortsatta tankar om att avsluta mitt liv, att jag ser suicid som enda lösning etc. Han säger att jag inte vill dö påriktigt för då hade jag inte ringt 112 och säger att om jag verkligen hade velat dö hade jag inte sagt det till honom. Berättar även att han också var ”bråkig i sin tonår”.

Jag fick permission hem. Mamma och pappa ringde till avdelningen för att jag hade börjat må sämre och tagit fram ett vasst föremål och tänkte skada mig. Personen de pratade med sade ”låt han skära sig så kan ni åka in sedan, annars är det inte värt det”

När jag var inlagd tillskrevs jag EIPS utan någon form av utredning för att jag hade ett lång gånget självskadebeteende. Utöver det menade man att min autismdiagnos inte stämde. EIPS:en användes för att ursäkta/ rättfärdiga avdelningens vård där det bland annat framkom att bemötandeplanen enbart innefattat att ignorera mig och att de jag litade på inte skulle prata med mig. Jag har alltid haft väldigt svårt att ta hjälp och upplevt mig vara till besvär och avdelningens behandling förstörde mig totalt. När jag till slut blev utskriven var det med läkarens ord att jag ”lika väl kunde dö hemma”. Det ironiska är att jag sedan utreddes på öppenvården och inte alls hade EIPS och den andra autismutredningen som gjordes för ”säkerhetsskull” (i och med att den tidigare som gjorts 1år tidigare utförts på Bup och jag nu var skriven på VUP) klargjorde min autism. Jag förstår inte hur en diagnos kan anses rättfärdiga skuldbeläggande, ignorans och ursäkta vårdfel. Jag var livrädd och utelämnad till en vård vars anpassningar och arbete inte baserades på mitt behov eller förmåga utan snarare för att ursäkta eller skydda det de utsatte mig för. Dessutom förstår jag inte hur man fritt kunde sitta och sätta diagnoser på mig utan något underlag och inte minst hur en diagnos som satts efter en utförlig flera veckor lång utredning 1år tidigare kunde avskrivas för att ”de inte tyckte jag såg autistisk ut”.

För nästan 20 år sen träffade jag en ny läkare i en kvart, han satte EIPS diagnos på mig, trots att jag precis gjort en väldigt omfattande utredning som inte visade på nåt personlighetssyndrom. Jag har utretts två gånger till för det, senast för några år sen, utan resultat. Trots det tycker samordningsteamet att jag igen ska utredas, eftersom diagnosen finns i min historik. Min läkare vill därför att jag ska remitteras från Affektiva till mottagningen för personlighetssyndrom. Psykiatrin gör allt för att bli av med en.

Innan jag hittade rätt hjälp träffade jag flertalet psykologer och terapeuter som diagnostiserade mig med olika diagnoser, utifrån enskilda symptom som jag hade. Men ingen såg helheten i det jag upplevde och den obehandlade borderline-diagnosen/EIPS som jag kämpade med, vilket gjorde att ingen behandling som jag fick hjälpte. Efter att jag en gång hade berättat om mitt bagage och hur jag mådde avslutade en av mina psykologer samtalet med att säga ”Vi kan tyvärr inte hjälpa dig”, och avslutade kontakten utan att ge mig någon remiss till vuxenpsykiatrin eller vidare hjälp. Det bara ökade på skammen och självhatet över mig själv ännu mer, och tomhetskänslan som fanns inom mig växte sig bara större. Det kändes som att jag stod och trampade vatten för att hålla mig flytande samtidigt som jag hade en ryggsäck som försökte dra ner mig under ytan. Tills jag en dag, några år senare, träffade psykologen som såg hela mig och äntligen gav mig rätt diagnos och såg till att jag fick rätt hjälp för min borderline/EIPS. Hon är, i mina ögon, en av de änglar som finns och verkligen behövs i psykiatrin.

Jag var inlagd inom slutenvården i min hemkommun. Hade smugglat in ett föremål och vi alla vet nog vid detta lag vad som skedde. Dagen efter hade jag uppföljningssamtal och då säger läkaren ” ja jag hade inte tänkt säga någonting men fan ta dig om du skadar dig igen så skiter jag fullständigt i om du tar livet av dig”..

Kan förstå att läkaren blev arg och att jag gjorde fel men tycker inte att den läkaren hade rätt att uttrycka sig så, saker och ting vart ju inte bättre eller enklare om man säger så.

Detta var x-antal år sedan, den läkaren är fortfarande överläkare och jag tänkte anmäla det till patientnämnden men det rann ut i sanden då jag visste att jag skulle ha med den läkaren att göra i framtiden då jag har ett behov av sluten psykiatrisk tvångsvård i perioder. Samt att jag tänkte att det kommer bli ord mot ord och vem skulle lyssna på mig ( vid det tillfället var det extremt dålig och oförstående vårdpersonal samt läkare ).

Den läkaren träffade jag på för ca 1månad sen då hon återigen skrev in mig enligt LPT ( Lagen om psykiatrisk tvångsvård ) då vi inte kunde komma fram till en lösning och jag inte visste varken ut eller in. Fick dock ett fint och lugnt bemötande av den överläkaren vid detta tillfälle, men orden sitter ändå kvar.

När jag gick till en läkare och skulle göra en utredning för bipolär sjukdom så ansåg dom efter 3 möten att jag bara var rastlös, även om mina maniska episoder började efter jag käkade antidepp, och även stämde in på alla kriterierna. Det var bara ”hormoner” enligt dom.

Varje gång jag informerades om något alls när jag var inlagd så var de lika överraskade att jag inte redan visste. ”Va, har ingen berättat det för dig?” var så vanligt att höra att jag inte förstår hur de kunde fortsätta vara överraskade. Det var även ofta ingen kom ihåg att informera mig.

När jag var inlagd och bad om ångestdämpande så var det ungefär hälften av gångerna personen faktiskt kom tillbaka. Annars gick jag ut senare och såg dem göra något annat och såg inget i deras blick som antydde att de kom ihåg mig.