”Du har för högt BMI”

De som skulle hjälpa mig stjälpte mig. Jag, som sjuk i en restriktiv ätstörning hade stora problem med att inte känna mig ”tillräcklig”, tillräckligt smal, tillräckligt bra. I dessa redan djupa sår hällde BUP salt. ”Du uppnår inte kriterierna för Anorexia Nervosa”, i mina öron lät denna meningen likadant som ”Du är inte tillräckligt bra” eller ”Du är inte tillräckligt smal”. Diagnosticeringen i den svenska ätstörningsvården fungerar precis som ett betygssystem, är du inte bra nog, uppfyller du inte alla kriterier, då får du inte högsta betyget, du får då diagnosen Ätstörning UNS och inte Anorexia Nervosa. Detta blir extremt destruktivt då mitt nya mål nu blev att nå det högsta betyget, att svälta mig lite till bara för att uppfylla det där kriteriet och få diagnosen Anorexia Nervosa. Jag har redan i djup svält, mina desperata försök att efter min diagnos Ätstörning UNS nå diagnosen Anorexia kostade mig nästan livet. Vill vården verkligen hjälpa oss sjuka måste detta system av kriterier bort.

Jag har alltid haft fetma eller övervikt genom hela barndomen, och det var något jag mådde mycket dåligt över.

När jag var 14 vägde jag 90kg och började svälta mig själv. 4 månader senare när jag var 15 var jag nere på 55kg eller något sådant, men fortfarande såg jag mig som ett monster.

När jag väl sökte hjälp blev jag utskrattad.
Det där var inte en ätstörning sa de, det var bara bra att jag gick ner i vikt. Samtidigt som jag spydde upp allt jag åt och grät av tanken på att sluta med näringsdrycker och börja med vanlig mat igen då jag skulle bli ännu större.

Jag gick ner lite till, och lite till. Men ändå var det bara ”bra” att (som en personal sa till mig) en liten tjockis går ner i vikt.

När min mamma körde in mig till BUP sluten psykiatrin p.g.a min atypiska anorexia så fick jag mig en uppläxning.
”Vi har riktiga sjuka tjejer som ligger härinne och om du inte skärper dig kanske du också blir sjuk!”
Då hade vi dessutom legat inne bara några månader tidigare p.g.a Bradykardi och dåliga värden. Som att atypisk anorexia inte redan var ett slag i magen.

Efter att jag hade gått upp i vikt och min kropp hade förändrats så tog överläkaren bort min diagnos ”Anorexia Nervosa” och gav mig diagnosen ätstörning UNS istället. På ett sätt är det väldigt tufft att inte ha den bekräftelsen längre. Jag ville bara svälta mig direkt efter att hon tagit bort diagnosen! Det var så oprofessionellt, jag hade ju kvar samma problematik och hon hade aldrig ens ett möte med mig om det.

Jag var 15 år&vägde 45 kg på mina 1.58 cm. Jag vägrade äta och gå ut från mitt rum. De slet ut mig och höll fast mig vid stolen. Och tvingade mig äta. Spydde rakt ut på golvet. Jag fick torka upp de själv. Skammen och blåmärkena kommer jag alltid få leva med.

Jag hade en internet vän som mådde riktigt dåligt. När hon var inneliggande på BUP så gick hon fram och tillbaka lite i korridor. Hon mådde dåligt och två väktare kom och skulle leda bort henne till ett rum. Antagligen för att bältas men jag minns inte. De tar tag så hårt och lyssnar inte när hon säger att det gör ont och att de måste släppa eller byta grepp. Det slutar med att hon får frakturer i båda armarna som måste opereras och hon blir gipsad på båda armar och kan inte ens äta själv under lång tid.

Den här vännen lever inte idag utan gick bort när hon var ung vuxen pga sin psykiska ohälsa. Det är inte den enda vännen jag har som tagit sitt liv.

Händelse från senaste veckan. Psykiatrin ringer mig angående nya lyckopiller. Jag säger att jag har mycket svåra biverkningar. Att lyckopillren ger mig kräkningar och smärta i huvudet. Det har pågått en vecka. Psykiatrin är inte intresserad av vad jag har att säga. Jag försöker verkligen så tydligt som jag kan beskriva yttersta Helvetet. Psykiatrin är inte intresserad av vad jag säger. Psykiatrin säger att jag ska ta alvedon och att kräkningarna upphör nog om 14 dagar. Tack för att ni läst. Tack. Mitt liv är Helvetet, inget annat än Helvetet.

Jag fick min Autismdiagnos när jag var 38 år. Jag fick 10 ggr på Habiliteringen sen skulle Öpvm ta hand om mig. Problemet är att de inte kan/vet hur man ska bemöta Autism som diagnos, så det jag har fått börja i Dbt nu, hoppas bara att det fungerar.  Helst hade jag önskat att Habiliteringen tagit hand om mig helt!

vad görs åt all berättelser de som blivit skadade inom psykvården …skickas de någonstans vem läser om ingen som kan förändra detta kommer ju detta att bli en lång klagomur o j är rädd för att ingen kommer ta detta på allvar …jag vet personer som tagit sitt liv trots ” psykvård” o jag är rädd…Jag är rädd  ledsen förtvivlad ångestfylld o lider … av obehandlad k ptsd j gjorde allt j kunde men efter 2 hemska händelser j fick inte hjälp i tid o nu ligger j ner utan hopp  så mkt värre j kan ringa 112 men psykakut slänger ut mig hänvisad till öppenvård som hänvisar till psykakut  jag” klarade ”
mig tills allt blev värre o nu ensam o skadad ingen lyssnar o anmält något men inte fått rätt trots bevis fotad av polis blåmärke i ansikte en ”vårdare ” slängde ner mig bakifrån på golvet utan anledning då en man patient ofredade mig jag är kvinna o aldrig varit aggressiv  eller utagerande vårdaren tryckte ner mig m armbågarna en av flera hemska händelser o trauma som j hade innan  även andra patienter såg detta o det anmäldes till ivo..inget hände en tidning ville intervjua mig j orkade inte omen en dag kände jag måste men de sa de de hittade inga underlag …villorkar inte mer

Jag blev utsatt för ett horribelt och upprepat övervåld när jag var inlagd på LPT. Jag blev bland annat oprovocerat påhoppad bakifrån i korridoren av en sjuksköterska som med våld i princip slogs med mig tills han tryckte på larmet och fem män till kom springande. De släpade in mig på rummet och bältade därefter mig i över fyra timmar. Detta hände upprepade gånger inne på avdelningen. Sjuksköterskan som provocerade mig upprepade tillfällen blev pga övervåld avstängd från sitt arbete. Efter blev han anmäld till IVO av arbetsgivaren som lämnade ärendet till HSAN som sedan drog in hans legitimation. Det var fullständigt fruktansvärt och jag hade sår och blåmärken på hela kroppen.