Så fort jag nämnde ångest, kom det med lösningen: ångestdämpande benzo, eller lägga in mig på avdelningen. Aldrig lyssna, bara snabb lösning som ändå inte funkade
Man måste ha tur för att få hjälp
Denna sommar har fått mig att fundera rejält på vårdverksamheten, och jag vet inte riktigt själv om det jag nu ska skriva är kritik eller en eloge till den.
Jag vet att många upplever en hopplös vårdsituation som blir ännu värre på sommaren i och med semestertider och rutiner som ställs upp och ner osv, men för mig har det varit precis tvärtom. Jag befann mig i en hopplös vårdsituation där jag var fast med en behandlare som jag träffade 45 min varannan vecka och som jag absolut inte klickade med. Vi kom inte fram till något alls och jag grät både före och efter varje besök eftersom allt kändes på hopplöst när jag var utelämnad till honom. Det är dött race, jag kan lika gärna ge upp. Men så gick han på semester och hans enda goda gärning var att ordna så att jag fick träffa en annan medan han var ledig.
Jag upplever att sommaren är en tid av improvisation där personalen lite handfallet gör det bästa av situationen när halva personalstyrkan är borta i en redan underbemannad verksamhet, vilket ju gör att de vanliga rutinerna inte kan uppehållas. Av principskäl är jag emot sådant – samtliga verksamheter oavsett bransch bör ha goda och noga framtagna rutiner som bör följas. MEN när dessa rutiner absolut inte fungerar, så blev den välmenande improvisationen en underbar kontrast och räddning. Efter första mötet med den nya -tyvärr tillfälliga – kontakten hade jag redan berättat mer än jag hade gjort på över ett halvår med min ordinarie kontakt. Rödgråten och omtumlad men också sådär märkligt lättad gick jag ut till bilen och hann inte ens köra ut från sjukhusområdet innan mobilen ringde. Det var en läkare som sa att hon nyss hade pratat med hon jag nyss träffat och att de båda var oroliga för mig. Läkaren sa även att vi hade träffats förut då hon tagit emot och lagt in mig en gång på psykakuten. Jag mindes inte specifikt henne och jag förstår såklart att hon bara ”minns mig” efter att ha kollat upp mig i journalen, men ändå, att hon ens nämnde att vi har träffats förut kändes fint och viktigt, som att hitta en bekant i ett hav av skräckinjagande främlingar. Hon frågade om jag ville komma till henne nu på en gång. Jag satt alltså i bilen med motorn på tomgång och var så chockad att jag knappt kunde svara. Hade hon jag nyss träffat tagit mig på så stort allvar? Hade hon gått raka vägen till en av läkarna? Hade läkaren verkligen beslutat att ringa upp mig och be mig komma till henne?! Så snabbt dessutom, det hade ju bara gått några minuter sedan jag gick ut från hennes rum. Efter att ha fallit mellan stolarna gång på gång i så många år var jag så chockad över den snabba överlämningen. Jag blev så till mig , och jag satt ju redan i bilen så det kändes lite dumt att gå tillbaka, så jag svarade lite pliktskyldigt att det inte behövdes. Läkaren fortsatte dock att prata och ställa frågor och efter ett tio minuters långt samtal som jag ”inte behövde” hade vi bokat in en tid nästa vecka. Innan vi la på frågade hon om jag klarade mig till dess och jag blev tyst en stund innan jag svarade ja. Det kändes faktiskt som att jag skulle klara mig i en vecka, eftersom bara känslan av att bli tagen på sådant allvar liksom fyllde på mina batterier och vetskapen att jag skulle få hjälp om en vecka gjorde det hanterbart att stå ut till dess.
Samtidigt har jag haft en del somatiska bekymmer till följd av anorexi som ingen tagit tag i. En läkare på vårdcentralen ringde dock helt oväntat upp mig och bokade in en tid redan samma vecka, och återigen blev jag så till mig över att han ringde. Jag var så inställd på att även detta skulle falla mellan stolarna, jag var helt beredd på att släppa det hela och hade slutat tänka på det, men istället fick jag ett jättebra bemötande och fick prova en ny behandling med löfte om uppföljning på telefon om en vecka. Den frasen har jag hört förut så jag hade inga som helst förväntningar utan bestämde mig för att vara tacksam för att jag ens fick komma dit. Döm min förvåning när telefonen ringde och den engagerade läkaren och jag hade ett bra samtal.
Under en omtumlande sommar har jag alltså haft stöd av den tillfälliga samtalskontakten på psykiatriska öppenvården en gång i veckan, pratat med läkaren på psykiatrin ett par gånger samt fått hjälp med somatiken på vårdcentralen. Detta har resulterat i att jag har snittat två vårdrelaterade besök i veckan, dvs mer och bättre vård än jag någonsin har fått. Egentligen är det såklart inte bra att vardagens rutiner vänds upp och ner bara för att det blir sommar, men eftersom de stela och opersonliga rutinerna uppenbarligen inte fungerade för mig var uppbrottet från dem och tillämpningen av ”vi gör det bästa vi kan utifrån vad vi har” precis det som behövdes för min del. Men säg den lycka som varar. Semestern är slut och jag är tillbaka i den hopplösa (men ack så rutinmässigt korrekt!) vårdsituation som i våras. Allt hopp som jag lyckats samla på mig under sommaren är helt slut och jag är så ensam. Från att ha haft så många som jag träffat så ofta, har jag plötsligt ingen annan än en hopplös vårdkontakt som gör mig alltmer uppgiven och därmed alltmer suicidal.
Jag vet inte riktigt vad slutsatsen är eftersom jag är glad och ledsen på samma gång. Jag har till slut fått uppleva vårdens fina sida och hur mycket gott vården kan göra. Vården KAN ju, när det väl funkar. Varför funkar det nästan aldrig?Jag är tacksam för den vård jag har fått, men jag är arg för att det inte är en självklarhet. Jag är tacksam över hur engagerade läkarna har varit, men jag är arg över att det gäller att ha tur och hamna hos rätt person. Jag är så berörd av läkare som har tagit sig tid att höra av sig för uppföljning, samtidigt är jag arg över att det ens är värt att påpeka att de faktiskt har gjort sitt jobb – vilket borde vara en självklarhet. Om man är så lyckligt förvånad över att en läkare ringer upp enligt vad som är avtalat, visar det bara hur lågt ribban ligger för svensk sjukvård.
Väntat 3 år på att veta om jag får en diagnos
Skickade egenremiss för könsutredning hösten 2019. Fick svar att väntetiderna är längre än vanligt och att det skulle ta ca 1 år tills ett första möte. Träffar läkare via video januari 2021. Hon screenar mig för olika psykiatriska diagnoser, som de gör, och säger att resultatet av såna screeningar är ”färskvara” då de handlar om hur en mått de senaste 3 månaderna. Jag förstår idag inte riktigt varför vi alls ägnade ett möte åt det då nästa tid skulle bli våren 2022, ytterligare ett drygt år senare. Screeningresultaten är alltså helt inaktuella nu.
Jag träffar i a f en kurator ett par gånger och får bl a göra ”skattningar” om vad jag gillar/ogillar med min kropp. Sen får jag veta att nästa läkarmöte kommer dröja till hösten. Då kommer jag alltså ha väntat i 3 år på att ö h t veta om jag får en diagnos eller ej. Förstår att det är långa köer och att personalen gör vad de kan, men det är otroligt tärande att vänta och inte ens veta om jag kommer kunna få behandling.
Behövt vänta 10 månader trots ”högprioritering”
Jag har behövt vänta på dag/slutenvård för min anorexia som längst i ca 10 månader, trots att jag var ”högprioriterad” / nära döden. Under tiden fick jag ingen behandling alls, bara somatiska kontroller (vad det nu skulle göra för nytta då det bara triggade mig, de såg hur det gick sämre och sämre varje vecka & jag var ju redan på väntelistan) sen blev det semester & då var det samma visa. I princip önskade de mig bara lycka till att överleva, och när jag knappt kunde klara av det blev det akuten.
Psykiatrin lyssnade bara på förövaren
Har en miserabelt dålig erfarenhet av psykiatriker efter att jag anmält en pedofil och därefter levt under allvarliga hot, trakasserier och förföljelse.
Det första felet psykiatrin gjorde var att släppa in bl a den jag anmält och som hotade mig i min s.k. vård. De gjorde det utan att vare sig fråga eller informera mig. Den jag anmält var en klassificerad narcissist, extremt aggressiv och manipulativ. När han smutskastade mig och påstod att jag var allvarligt psykiskt störd så lyssnade psykiatrikern på det. Utan något vetenskapligt underlag fick jag den diagnos som narcissisten påstod att jag led av – paranoia. Ingen psykiatriker pratade med mig om vad som låg bakom min anmälan. Utan att känna till min historia så dömde de mig. När jag senare påtalade att denna narcissist hotade mig och förföljde mig så fick jag diagnosen ”paranoia av förföljelsekaraktär”. När jag hävdade att jag visst var utsatt för hot och trakasserier och att jag även flera gånger blivit överfallen samt även beskjuten så fick jag diagnosen ”kroniskt vanföreställningsssyndrom”. Fortfarande känner inte psykiatrikerna till någonting om vad jag varit med om. De ställer inga frågor och kommunicerar inte med mig över huvud taget. De för dock kommunikation med narcissisten och andra tredjehandspersoner. Vad de säger får jag inte reda på eftersom det är sekretesskyddat gentemot mig. Jag kan inte bemöta detta flöde och flödet uppmuntrar därmed till allehanda smutskastning och förtal. I journalen skriver en psykiatriker ”Vanföreställningarna är extra starka mot fadern (=den anmälda narcisdisten). Psykiatrin gjorde därmed sitt ställningstagande för förövaren och mot offren (jag och mitt barn). Jag fick vare sig träffa psykolog eller terapeut. När jag förmedlade att jag som barn var utsatt för diverse övergrepp och vanvård så notetades det i journalen att jag sannolikt hade en personlighetsstörning sedan jag var barn. Fortfarande ställs inga frågor till mig och de dömer mig/diagnostiserar mig utan att känna till någonting om vad jag var med som barn. Eftersom de inte frågar mig någonting om vad jag var utsatt för som barn så spekulerar psykiatrikern själv och namnger fel person angående de sexuella övergreppen i journalen. Senare släpper de in en person som jag bröt kontakten med 20 år tidigare i ”planeringen” av min vård (som inte existerade). Även detta utan att vare sig fråga eller informera mig. När man släpper in en co-narcissistisk borderline personlighet så kan det inte gå annat än illa. Nu fick jag inte bara diagnoser utan alla möjliga negativa personlighetsdrag. Mycket var hämtad från henne själv. Jag blev inte enbart offer för narcissister utan även vad man kallar för ”gaslightad” av psykiatriker som utan att blinka noterade alla påstådda personlighetsdrag i journalen. När jag sedan får nog och påtalar att jag inte vill ha något mer med dem att göra så sprider denna klinik ut till andra enheter/kliniker att jag inte känner förtroende till psykiatrin över lag – trots att jag uppgivit att det gäller enbart denna klinik. Nu när jag tagit avstånd från denna miserabla klinik så gaslightar de mig och förtalar mig till andra sjukvårdsinrättningar såsom primärvården. Till primärvården har en psykiatriker spridit ut att jag är en farlig person och jag blir därmed nekad sjukvård, även för kronisk sjukdom. Är det sådan här psykiatri vi vill ha i Sverige? En psykiatri som inte enbart smutskastar patienten utan även förtalar denna i syftet att förstöra relationen med primärvården.
Ätstörningsenheten gav tips på viktnedgång
Jag har atypisk anorexi vilket menas med att jag inte är underviktig men har alla andra symtom. Jag insjuknade när jag var 12 år, idag är jag 18 och är fortfarande inte frisk. Anledningen är att samhället hela tiden konfronterar mina ätstörda tankar pga min ”normala” vikt. Jag är en person som inte bryr mig om hur min kropp ser ut, och igentligen älskar jag kurviga kvinnor. Men samhället tryckte ner tjocka lilla 13 åriga jag så pass så att jag än idag krigar för mitt liv mot anorexin. En utbildad dietist på en ätstörningsenhet gav mig tips för hur jag skulle gå ner/ hålla mig på en låg vikt, när, vad, hur osv jag skulle äta. Detta precis efter att jag berättat att jag inte tror att jag kan bli frisk, eftersom att jag är stor. Ätstörningar är redan en tävlingsinriktad sjukdom, men jag har tvingats ”stå på mig” och ”bevisa” att jag är tillräkligt sjuk till alla för att bli tagen seriös och faktiskt få hjälp, trots att jag själv inte tror på det. “Fatphobia” existerar överallt, även bland oss sjuka, mot oss sjuka. Jag tycker att det är viktigt att se oss normal, eller överviktiga människor med anorexia och förstå hur mycket svårare det kan vara för oss, då våra tankar blir bekräftade av omvärlden ständigt.
Utan vård med svår anorexi
Jag väntade på vårdplats för min anorexi på en privat klinik. Undertiden sa vårdcentralen att jag skulle åka till akuten om jag fysiskt blev sämre, psykakuten om jag behövde stöd undertiden. Vårdcentralen kunde inte ge mig samtalsstöd i någon form då jag stod i kö till en privat klinik. En dag slog mitt hjärta oregelbundet och jag trodde att det skulle stanna, åkte då in till akuten, berättade om min situation. De tog då EKG, sa att jag var stark som tog hjälp men sen skickades jag hem. ”Vi kan inte göra något här” fick jag som svar. I ren panik för mitt liv lyckades mamma och pappa få en akuttid på psyket. Allt efter att båda gråtit och skrikit på personalen i telefonen i cirka 45 minuter. När jag väl kom dit pratade jag med två sjuksköterskor i 10 minuter, blev sedan lämnad ensam i rummet en timme för att de skulle skriva ihop en krisplan. 1. Gå upp ur sängen, 2. Gå en promenad, 3. Ring hit. Det var allt jag fick till min hjälp för att klara tre månader ensam innan jag skulle börja min behandling som jag är på nu. Vägrade ringa dit igen och kan inte lita på öppenvården. När jag ser tillbaka på hur mitt tillstånd var då undrar jag hur de inte kunde lägga in mig, jag var gravt underviktig och farligt låg puls.
Ätstörningen ignorerades
Det senaste året var jag inlagd på allmän avdelning (så till personens försvar fanns ingen kunskap om just ätstörningar, men kan ändå tyckas att de borde fånga upp saken och skicka den vidare) tre gånger på ett år och varje gång åt jag inte. Personalen som delade ut mat och mellis visste att jag tackade nej varje gång men gjorde egentligen inget nämnvärt åt det. Den största peppen var att de stannade upp i två sekunder och frågade om jag inte skulle försöka. Vadå försöka? Jag vill ju inte, och för varje måltid jag undkom blev det allt mer omöjligt att bryta cirkeln och plötsligt säga ja när maten kom, dessutom kändes det som att ingen av personalen brydde sig om jag år eller inte, så varför skulle jag? Jag ville ju inte, jag vägrar, det enda jag ville vara att svälta ihjäl och dö för att få försvinna, så varför skulle jag ens försöka när hela jag är så uppslukad av paniken över att absolut inte äta och min ända önskan var att dö? Trots samma problem varje inläggning så följdes det inte upp. Någon enstaka personal sa att vi skulle äta tillsammans senare, men dök aldrig upp. Näringsdrycker ställdes framför mig men sedan lämnades jag själv och hällde ut dem – vilket man såklart inte bör göra men i det skedet såg jag ingen annan utväg, och jag blev stött av uttrycket att jag skulle försöka äta. Det var som att de trodde att jag ”bara” hade lite ångest och därför dålig matlust och därför skulle vara så lättövertalad, trots att jag vid fler tillfällen för flera ur personalen hade försökt förklara. På utskrivningssamtalet som kom när de konstaterade att jag inte blev bättre av att vara inneliggande sa läkaren att jag skulle vara med min sambos föräldrar varje dag för att äta mat (??). Som om de inte har jobb och behöver lägga tid och energi på annat under vardagarna. När jag sa att vi inte har någon släkt i stan svarade han ”ok” och skrev ut mig och problemen med maten fortsatte.
”Det här är ingen restaurang”
Jag har varit svårt sjuk i anorexi och varit på sjukhus många gånger och en gång när jag och min pappa var på bup så skulle vi äta mat pappa satte sig och börja äta men jag fick panik och börja sparka och slänga stolar. Medans jag var uppe i en hemsk panikattack så kommer överläkaren in och säger till pappa ”ser du inte att din dotter mår dåligt nu är det dags för er att åka hem det här är ingen resturang” jag kommer aldrig glömma bort hur dåligt bemötande bup har.
Skötare förstår inte var gränsen går
Jag har mycket trauman med mig vilket gör att bemötande blir extremt viktigt för att inte göra situationen värre eller trigga osv. Jag vet inte hur många gånger det hänt att vårdpersonal i psykiatrin lekt psykologer fast de kanske är skötare. Jag tror inte de gör det medvetet eller för att skada, men det blir skadligt. Jag tänker att deras uppgift är att stötta/lyssna medans behandlarens uppgift är att behandla.
En undersköterska skulle ju inte få utföra en kirurgs jobb, så varför kan skötare göra en psykologs? Linjerna är otydligare, men konsekvenserna är lika förödande.
Det är kompetensbrist, de vill hjälpa men förstår inte vad gränsen går, vilket blir så dumt. Det lägger bara ytterligare ansvar på patienten som egentligen behöver få känna sig trygg, inte vara den som sätter gränserna på det sättet.
Senast tillagt
- Pausad behandling efter självskada
- Fastspänd och sondmatad utan förvarning
- Avskyr att inte bli lyssnad på
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
