För andra gången den här veckan har jag blivit nekad vård av personal på akutpsykiatrin. Överläkaren ville bara diskutera mediciner och trots att jag vid ett flertal tillfällen försökte berätta hur jag mådde och inte ville leva längre så ignorerade hen det totalt. Nu är jag hemma igen och känner ångesten stiga. Fasar för imorgon. Vill inte uppleva morgondagen. Man ska inte behöva bli behandlad så när man redan mår dåligt.

Min dåvarande sambo misshandlade mig fysiskt i ett gräl, efter en lång tids psykisk misshandel. Vårt barn var då ca 1,5 år och jag hade tagit hand om hen till 95% eftersom min sambo jobbade borta under veckorna och ”behövde vila” när han kom hem på helgerna.

Efter grälet sökte jag hjälp och fick antideppressiva och psykologkontakt.

Första – och enda – mötet med psykologen går ut på att hen sitter med händerna knäppta över pösmagen och säger att om jag inte hade så stort kontrollbehov så skulle det här nog lösa sig…

Jag har sedan barnsben alltid varit mycket duktig på språk. Det var en flykt att få komma in i böckernas värld. Jag lånade säkert tio böcker eller mer per vecka. Språket hos mig var därför mer utvecklat än hos jämnåriga ungdomar.

Tydligen är intelligens ett hinder ifall man vill ha psykiatrisk vård. Jag led i många år av självmordstankar, självskadebeteende, ångest och depression. Jag har sökt vård hos BUP och vuxenpsykiatrin sex, sju gånger. Många är de gånger jag har hört att jag är för smart för att må dåligt. För tystlåten. Inte tillräckligt aggressiv. ”Du är för vältalig för att vara sjuk” fick jag höra när jag skar mig och drack alkohol som mest. Det gör ont att inte bli trodd. När jag begärde ut mina journaler vid ett tillfälle står det att jag är ”lugn med ett normalt tankeflöde”. Ja, jag kan resonera, jag kan väga alternativ och jag har kapacitet att se ur många olika perspektiv. Jag var inte desto mindre självmordsbenägen på grund av barndomstrauma. Jag har haft mer hjälp av AA än av psykiatrin i Sverige. De tog mig åtminstone på allvar. Det är ett stort problem att man som en tystlåten och introvert personlighet inte kan få adekvat hjälp då man inte passar in i någon slags ”mall”.

Jag har aldrig varit inlagd inom psykiatrin, men jag har å andra sidan aldrig känt tillräckligt med tillit för att erkänna att jag har varit självmordsbenägen. Jag anser att det borde ha räckt med att erkänna alkoholmissbruk, ärr, depression och destruktiva tankar. Någon borde ha tagit sig tid att se på fakta, istället för att se mig som en snäll liten flicka med ”vanliga tonårsproblem”. Dessutom hade jag hört att inläggning kan innebära att man av någon anledning riskerar att få en plats inom rättspsykiatrin och där hör man absolut inte hemma som ensam kvinna utan brottshistorik. Jag har sökt hjälp vid olika tillfällen i 15 års tid, och har istället alltid landat i att jag får hjälpa mig själv att överleva. ”Antingen överlever jag det här eller så gör jag det inte” har varit mitt mantra, min enda tröst i en hård och kall verklighet. Jag har fått läsa KBT och socialpsykiatri på egen hand för att bota mig själv. Jag är mycket bättre idag, men inte helt bra. Jag lider fortfarande av ångest inför helt vanliga samtal till vårdcentraler och myndighetskontakter eftersom jag bär på känslan av att inte bli trodd.

Jag anser att en del av psykiatrin bör utökas med avdelning av ”själslig vård” där någons uppgift enbart blir att lyssna och bekräfta istället för att döma och kategorisera. Att bli sedd är nämligen det första steget till läkning. Ett mer radikalt förslag är att man tänker utanför boxen och erbjuder meditationsövningar, nedvarvningstekniker och Qigong. Det är bättre att man instruerar och visar hur man varvar ner än att man skickar hem patienter med ”hemuppgifter” som till exempel består av att tänka fem positiva tankar om sig själv varje dag. Det blir för orealistiskt. Psykiatrin behöver bli mjukare och mer medmänsklig.

Jag hade erfarit mobbning (vid mer än ett tillfälle) på jobbet och bröt slutligen ihop. Jag har även diagnosticerats med Hashimotos, vilket jag upplyste psyk om – och vilket de fullständigt sket i.

Istället stirrade man sig blind på MADRS-skattningen, försökte pumpa i mig antidepressiva och atarax samt försökte leda alla frågor till att jag skulle vara bipolär.
”Är du heeelt säker nu att du inte har upplevt…. upplevt… ehm.. lite ”gladare perioder”?”

Ja – jag är helt säker.
Jag blev mobbad på jobbet och hade en sköldkörtel ur funktion…
(Vilket senare också bekräftades hos en endokrinolog)

Men se.. det sket man i… Varför skulle arbetet eller någon kroppslig sjukdom påverka måendet?

Läser man dessutom lite mer om mobbning så kan man lätt se att ptsd är rätt vanligt förekommande bland mobboffer… och att nedstämdhet är tämligen vanligt bland hypotyreos-patienter…

Godtyckligt så att det skriker om det.

”Hur kommer det sig att du inte har lyckats med dina hängningsförsök? Det brukar ju vara en effektiv metod”

Efter att ha varit inlagd flera månader på en psykiatrisk avdelning pga anorexi med skyhög ångest som gjorde att jag upprepade gånger försökte ta mitt liv på avdelningen fick jag denna fråga slängd i ansiktet av min läkare. Det fanns nog inget hen kunde ha sagt som kunde ha fått mig att känna mig mer värdelös.

Jag ska inleda med att min historia må vara lång, men inte såpass hemsk som många andra.

Jag upplever att vården, speciellt psykiatrin är så otroligt dålig på att inkludera patienten i beslut som fattas osv. Iallafall enligt min egen erfarenhet har det sällan skapats en vårdplan, och om det funnits en så har den skrivits utan att jag ens varit med. Man får inte reda på om det sker förändringar eller om man till exempel flyttas från en avdelning till en annan. Det är som att läkarna fattar beslut över huvudet på en.

Sen är det otroligt lång kö för allting, och även fast jag redan är inne i systemet sedan en tid tillbaka så går det otroligt långsamt. För läkarna vet inte vad de ska göra av mig, de är oense om mina diagnoser och vart jag borde få hjälp. ”Vi måste skriva en remiss dit, så att de kan utesluta att du har den diagnosen och sen kan du eventuellt ställas i den här kön för att få den här behandlingen. Och just det, till varje del är det lång kö, kanske upp till ett år.” Så vad händer under tiden? Jag får ingen behandling alls. Det är som att de måste följa vissa bestämmelser och rutiner, men de ser inte vad som hade varit mest hjälpsamt för patienten.

Jag har varit inlagd på LPT ett antal gånger. Sällan har jag varit inlagd enligt HSL då mina behandlare har menat att de inte lägger in folk med diagnosen borderline. Jag berättade om mina självmordstankar och maktlösheten jag känner inför dem, och till svar får jag att jag knappast ser suicidal ut och att det faktiskt är mitt val. MITT VAL. Jag säger alltså att jag inte kan styra över mina tankar och mitt agerande och jag har konstant röster som säger åt mig att ta livet av mig. ”Men du måste faktiskt våga leva,” får jag som svar. Så jag går därifrån, känner mig inte alls validerad och har tappat hoppet om allt för inte ens mina behandlare tror att de kan hjälpa mig. Så vart ska en suicidal person vända sig som inte orkar ta upp fajten längre mot alla behandlare/läkare/skötare?

Man ska inte behöva göra ett suicidförsök för att bli tagen på allvar, och om ens då. Att vart man än är så slösar man på folks tid där. Tydligen bedömer också läkarna allvarlighetsgraden i ens suicidförsök, så mina försök räknas knappt ens. Jag säger inte att psykiatrin gör fel och är inkompetenta (fast ibland har man faktiskt oturen att stöta på dessa personer också), men jag önskar att alla som jobbar inom psykiatrin och bemöter alla oss personer som mår så dåligt, att personalen ska bli bättre på att validera en. Att man inte ska behöva känna sig som en utomjording eller känna sig totalt missförstådd när man försöker förklara hur dåligt man mår, vilket bara förvärrar ens situation. Ofta är psykakuten ens sista utväg, och då ska man inte behöva höra att man slösar bort deras tid, att man blir hemskickad med orden att ”du har ju ändå en öppenvårdskontakt”. På grund av det bemötandet tidigare gånger så har jag gett upp om psykakuten och får sån stark ångest bara av att tänka på om jag skulle hamna där.

Sen undrar de varför jag aldrig ber om hjälp. Kanske hade det varit lättare för mig att göra det om bemötandet vore bättre. Men en person som redan befinner sig på botten orkar inte fajtas för att göra sig förstådd och fatjas för sin rätt om att få vård, och speciellt inte när man redan känner att man inte förtjänar deras hjälp.

Jag har ätstörning, autism och ptsd. Jag satt nyligen på ett SIP-möte som socialtjänsten hade kallat till för att samla in underlag inför en eventuell behandlingshemsplacering. Båda ätstörningsenheterna från min stad var med. Rent krasst var syftet att de skulle berätta för socialtjänsten varför de inte vill behandla mig på sina kliniker. Det gjorde ont att höra att ett av skälen till att jag inte går att ha på en ätstörningsklinik är att min starka ångest påverkar de andra, framförallt yngre, patienterna negativt. Jag förstår det, det är jobbigt för vem som helst att se någon som har panik och hyperventilerar. Och självklart är unga patienters vård viktigast. Men det gör fortfarande ont. Att veta att de tycker att jag stör, förstör. Och att min behandling inte är lika viktig. Hade jag fått rätt hjälp när jag var liten hade jag inte behövt stå här som vuxen med ångest som påverkar andra. Jag ska inte sticka under stol med att en sådan kommentar startar självmordstankar hos mig. Är jag värd vård? Är jag värd ett behandlingshem som kommer kosta samhället enorma summor? Hur mycket har jag inte redan kostat i misslyckade, avbrutna behandlingar och långa inläggningar inom psykiatrin? Jag önskar att hen visste det, att hens kommentar att jag inte är bra för de yngre patienterna får mig att tänka att det vore bättre för alla om jag försvann helt.

För två veckor sen. Min läkare svarade ”jaha” extremt nonchalant när min mor på ett möte berättade jag legat på iva i nästan en vecka pga självmordsförsök. Hen plockade bort min antidepressiva, bestämde jag ska utredas (ingen extra insatt kurator eller återkoppling) för ”att se vad som är fel på mig”. Jag lider nu av utsättningen av medicinen, ingen på psyk kollar mig eller bryr sig.