Under en krissituation där min PTSD visade sig från sin värsta sida (jag var mentalt tillbaka på den värsta platsen utan hjälp) hamnade jag på på Akutpsyk.

Väl på plats var jag lugn och berättade varför saker blivit som de blivit. Allt som föranledde situationen finns i mina journaler och via min psykolog och behandlande överläkare. ST-läkaren som var under utbildning tyckte dock det lät ”psykotiskt” (jag har aldrig haft psykos) och som ren smörja. Han fick igenom mina journaler 15 år bakåt i tiden och handplockade de värsta ”misstänkta diagnoserna” han hittade och journalförde dessa, trots att jag idag och sedan flera år tillbaka har en fast överläkare och behandlande psykolog som fastställt komplex PTSD. Ingen PTSD öht nämndes av ST-läkaren.

Jag är livrädd för hur den journalen kommer påverka min vård framöver.

Psykiatrin har påverkat min självbild väldigt negativt på olika sätt. Tex genom att de misstrott mig och att deras sanning varit med värd än min. Om jag säger att jag inte har ångest men de skriver i journalen att jag har det tex, små saker som över tid gör att jag misstrott mig själv och blivit förvirrad. Är jag den person de menar? De har upprepade gånger sagt att jag inte klarar av att jobba och från början kunde jag tänka bort det, men efter ett tag blev det sanning. Det kanske är sant, men jag behöver få utforska möjligheten att klara av det först – nu har de skapat en utgångspunkt där jag inte klarar av någonting pga trauman. Vem vinner på det? Det vore rätt enkelt att ge någon hopp ist för att ta det ifrån dem. Enligt psykiatrin är jag en osäker, tyst, ångestfylld person som aldrig kommer klara av att jobba. Men innerst inne vet jag att det inte är jag. Men de bryter ner en.

Jag har ordagrant delat med mig om min rädsla för polisen till min fasta psykolog och överläkare inom psykiatrin. Jag blev skjuten av polisen när jag i ett ptsd-panikskov (pga polisen) satt mig ner på marken och grät och bad dem backa. De sköt mig ändå. 
Pga noll lyhördhet eller läsförståelse av mina journaler valde en läkare under utbildning hos  akutipsykiatrin att strunta helt i min journaler från de sista 3 åren, och istället gräva upp allt gammalt sedan 15 är tillbaka och stämpla mig med irrelevant information. Noterbart är att jag enbart haft personlig kontakt med psykiatrin  sista 2 åren. Iom det blev jag stämplad med diagnoser jag inte har, som nuvarande överläkare och fast psykolog uteslutit. Men en läkare under utbildning fick kladda ner mina journaler i stor text och framföra detta, trots att det inte är relevant.

Jag tog kontakt med patientnämnden som var behjälplig, men något relevant svar gick ej att få. Efter x antal veckor svarade en random läkare, men inte ens på de frågor jag haft. Bla hur en läkare under utbildning kan få lägga en person på LPT där underlaget är ”psykotisk” trots att patienten aldrig tidigare varit detta, samt att grunden till paniken vid tillfället, dvs det ”psykotiska” är grundat i ren fakta och tidigare journaler med fast vårdkontakt men detta ignorerades helt av läkaren.

Jag är livrädd för mer ”vård” av psykiatrin. Min fasta vårdkontakt har sagt att de ska vara min ”spokes person” inom psykiatrin, men detta gällde tydligen bara det psykologen såg som relevant. 

Jag önskar att jag aldrig någonsin fått kontakt med psykiatrin. Den har bara sargat och stämplat mig som något jag inte är, och de facto konfirmerar av ”behandlande avdelning”. Men vad vet jag, vad vet en psykolog, vad vet en överläkare. En läkare under utbildning som träffat mig i 5 min och refresh stämplat mig med 6(!!!) diagnoser vet kanske bättre.

När jag blev skickat till akutmottagningen för suicidbedömning blev jag efter ett samtal med läkaren, där jag nekade all form av planer eller tankar på suicid, tvångsinlagd. Jag blev lurad in på avdelningen för att sedan få veta att jag inte fick lämna. När jag fick panikångest och förtvivlat grät och inte förstod varför de gjorde så mot mig och sa att det kändes ännu värre än innan kom en av personalen in och sa att ”det förstår du väl själv att det blir så”. Efter detta var jag så traumatiserad att jag vid öppenvårdsmottagningen hade så mycket ångest i min stödkontakt att jag sällan kunde prata, jag bad bara om att få skrivas ut och skakade under hela samtalen. I min journal beskrivs jag som en arg tonåring i min frigörande fas. Jag var livrädd för vuxna och försökte i hemlighet vid flera tillfällen ta mitt liv som ingen visste om. I denna period var jag också utsatt för upprepat sexuellt våld som blev märkbart eftersom jag oftast var sluten och arg i perioder efter övergreppen. Ingen frågade mig varför jag inte kunde prata eller varför jag var arg i perioder. Idag när jag söker vård hos psykiatrin dissocierar jag för att jag är skrämd för livet av hur de vuxna behandlade mig.

Jag behövde söka på psykakuten flera gånger på loppet av några månader. 5:e gången jag kom in skrev läkaren att jag var ”i mitt habitualtillstånd” och ”saknade genuin dödsönskan” i min journal.

Det visade sig senare att anledningen till att jag mådde så dåligt var en odiagnostiserad bipolär sjukdom som reagerade kraftigt på förändringar av antidepressiva. Förstår inte hur läkaren hade mage att skriva sådana saker i min journal efter att ha träffat mig i femton minuter. Han ställde inga ingående frågor om tidigare självmordsförsök eller mina suicidtankar (mer än om jag hade dem).

Jag mådde jättedåligt när jag läste detta. Jag tycker inte mina bland- och irritabla hypomanier/manier samt medicinbiverkningar säger något om ”hur jag är som person”.

In och ut på psykiatrin slutenvård på flera avdelningar runt om i landet. Det är märkligt hur snabbt felaktiga diagnoser på ett klick registreras i journalen. Men man blev på något sätt van. Att bli dömd på förväg. Man lärde sig snabbt vilka som läst journalen och har bildat sig en bild vem jag är innan de ens slagit sig ner i samtalsrummet. Men jag kunde samtidigt förstå vissa av dem. Främst dessa personer som kan erkänna för sig själv att de hade fel. Det är dessvärre många som har svårt att ändra sin bild och reflektera kring sina förutfattade meningar. Frustrationen, någon form av missnöje i sig själv kanske?, mynnar ut I iskallt bemötande och verbalt och fysiskt våld. Flera år tillbaka dök plötsligt terapi resistent schizofreni upp som diagnos. Av en läkare på psykakuten? Detta hade aldrig varit på tal på något sätt. Nog för jag sett mycket missbedömningar och märkliga journalanteckningar. Men detta slog nog alla rekord. När jag berättade om detta för min behandlade psykolog och läkare kunde varken jag eller dom hålla oss från skratt. Men även om jag kan skratta åt det idag är det samtidigt så himla fel. Att det kan vara så enkelt att journalföra och diagnostiseras av en läkare man träffat en gång på psykakuten. Det kan vara så himla farligt och skadligt. Det är en konst att kunna ställa om sig efter att läsa journaler som består av så mycket felaktig information det förstår jag till fullo. Journalerna kan många gånger vara en stor grund i bedömningar, behandlingar och bemötande. Jag hade själv blivit misstänksam och osäker om det var ombytta roller. Det är trots allt ett mastig diagnos som dessutom beskrivs som terapi resistent.. I dessa fall önskar man att det fanns mer begränsningar eller bättre säkerhet runt journalföring. Vi som patienter är helt handfallna i journalförarens händer. Och när det väl finns där följer det med under lång tid. Då har det varit positivt att flyttat mellan olika regioner som helt begränsar åtkomst mellan varandra. Idag mår jag bra men även fast jag är frisk och kry så bär jag med mig en oro inför att behöva söka somatisk vård pågrund av den tunga journalen och mitt förflutna av psykisk ohälsa. Det är tragiskt hur långt efter kunskapen kring psykisk ohälsa är. Även de personer som ska ha som mest kunskap är många gånger de med minst kompetens och professionellt bemötande. Jag har ibland upplevt att många inom psykiatrin har en otroligt stark hunger av att få slänga ur sig precis allt det tänker och känner. På det mest brutala sätt man kan tänka sig. När man berättat för människor som aldrig haft med psykiatrins värld att göra blir de chockade. Hur kan man behandla någon så och häva ur sig så hemska saker?!. Frågar du någon inom psykiatrin vet de precis vad de handlar om. Även om många skulle förneka det snabbt. De bästa inom psykiatrin är de som tar till sig sina patienters upplevelser även om det känns för hemskt för att vara sant. Då blir de mer uppmärksamma på detta och medvetna när det sker. Psykiatrin ska hjälpa och inte tjälpa. Ge plats för dessa fina eldsjälar som finns inom psykiatrin och håll hårt om dem. För de försvinner snabbt när arbetsmiljön är så katastrofal och skadlig för patienterna och för de själva.

Läkare som träffat mig 10 år tidigare  i slutenvård sätter tillbaka samma diagnoser (reviderande depression med psykotiska inslag) trots att jag gått över 10 år hos psykolog o 3 år tidigare fått DID diagnos av läkare i öppenvård. Det står tydligt i journal o jag uttrycker även att jag dissocierar o inte vill ha tunga mediciner utan vet att det kommer lägga sig. Han rusar argt ut o jag ser risken o skriver snabbt ut mig. Han medicinerade mig kraftigt, gjorde ECst o utfärdade massa tvångsåtgärder 10 år tidigare. Jag var livrädd att detta skulle upprepas. Min psykolog berättar för mig att läkaren satt tillbaka diagnosers som avskrivits i journalen igen. På samma sjukhus.

Psykiatriakuten. Blir alltid hemskickad oavsett varför jag är där & hur dåligt jag mår bara för att läkare läser i journalen att jag har EIPS och då alltid säger att dbt är det enda som kan hjälpa mig & dom kan inte hjälpa med något där. Jag tror inte ens att jag har eips, känner inte igen mig i diagnosen, har aldrig utreds för det utan läkarna har skrivit det i journalen som diagnos utan någon utredning.

Jag vet inte hur många gånger jag lämnade bup efter att noggrant ha beskrivit mina självmordsplaner, för att sen läsa i min journal att jag inte nämnt något om detta. Mina tankar togs aldrig på allvar och viftades bort med argumentet att jag redan hade varit död om det var vad jag ville.