Opsynligas logga

”I sitt habitualtillstånd”

Jag behövde söka på psykakuten flera gånger på loppet av några månader. 5:e gången jag kom in skrev läkaren att jag var ”i mitt habitualtillstånd” och ”saknade genuin dödsönskan” i min journal.

Det visade sig senare att anledningen till att jag mådde så dåligt var en odiagnostiserad bipolär sjukdom som reagerade kraftigt på förändringar av antidepressiva. Förstår inte hur läkaren hade mage att skriva sådana saker i min journal efter att ha träffat mig i femton minuter. Han ställde inga ingående frågor om tidigare självmordsförsök eller mina suicidtankar (mer än om jag hade dem).

Jag mådde jättedåligt när jag läste detta. Jag tycker inte mina bland- och irritabla hypomanier/manier samt medicinbiverkningar säger något om ”hur jag är som person”.

Skadliga följder av felaktig journalföring

In och ut på psykiatrin slutenvård på flera avdelningar runt om i landet. Det är märkligt hur snabbt felaktiga diagnoser på ett klick registreras i journalen. Men man blev på något sätt van. Att bli dömd på förväg. Man lärde sig snabbt vilka som läst journalen och har bildat sig en bild vem jag är innan de ens slagit sig ner i samtalsrummet. Men jag kunde samtidigt förstå vissa av dem. Främst dessa personer som kan erkänna för sig själv att de hade fel. Det är dessvärre många som har svårt att ändra sin bild och reflektera kring sina förutfattade meningar. Frustrationen, någon form av missnöje i sig själv kanske?, mynnar ut I iskallt bemötande och verbalt och fysiskt våld. Flera år tillbaka dök plötsligt terapi resistent schizofreni upp som diagnos. Av en läkare på psykakuten? Detta hade aldrig varit på tal på något sätt. Nog för jag sett mycket missbedömningar och märkliga journalanteckningar. Men detta slog nog alla rekord. När jag berättade om detta för min behandlade psykolog och läkare kunde varken jag eller dom hålla oss från skratt. Men även om jag kan skratta åt det idag är det samtidigt så himla fel. Att det kan vara så enkelt att journalföra och diagnostiseras av en läkare man träffat en gång på psykakuten. Det kan vara så himla farligt och skadligt. Det är en konst att kunna ställa om sig efter att läsa journaler som består av så mycket felaktig information det förstår jag till fullo. Journalerna kan många gånger vara en stor grund i bedömningar, behandlingar och bemötande. Jag hade själv blivit misstänksam och osäker om det var ombytta roller. Det är trots allt ett mastig diagnos som dessutom beskrivs som terapi resistent.. I dessa fall önskar man att det fanns mer begränsningar eller bättre säkerhet runt journalföring. Vi som patienter är helt handfallna i journalförarens händer. Och när det väl finns där följer det med under lång tid. Då har det varit positivt att flyttat mellan olika regioner som helt begränsar åtkomst mellan varandra. Idag mår jag bra men även fast jag är frisk och kry så bär jag med mig en oro inför att behöva söka somatisk vård pågrund av den tunga journalen och mitt förflutna av psykisk ohälsa. Det är tragiskt hur långt efter kunskapen kring psykisk ohälsa är. Även de personer som ska ha som mest kunskap är många gånger de med minst kompetens och professionellt bemötande. Jag har ibland upplevt att många inom psykiatrin har en otroligt stark hunger av att få slänga ur sig precis allt det tänker och känner. På det mest brutala sätt man kan tänka sig. När man berättat för människor som aldrig haft med psykiatrins värld att göra blir de chockade. Hur kan man behandla någon så och häva ur sig så hemska saker?!. Frågar du någon inom psykiatrin vet de precis vad de handlar om. Även om många skulle förneka det snabbt. De bästa inom psykiatrin är de som tar till sig sina patienters upplevelser även om det känns för hemskt för att vara sant. Då blir de mer uppmärksamma på detta och medvetna när det sker. Psykiatrin ska hjälpa och inte tjälpa. Ge plats för dessa fina eldsjälar som finns inom psykiatrin och håll hårt om dem. För de försvinner snabbt när arbetsmiljön är så katastrofal och skadlig för patienterna och för de själva.

Läkare rusar argt ut – Patient inser risken

Läkare som träffat mig 10 år tidigare  i slutenvård sätter tillbaka samma diagnoser (reviderande depression med psykotiska inslag) trots att jag gått över 10 år hos psykolog o 3 år tidigare fått DID diagnos av läkare i öppenvård. Det står tydligt i journal o jag uttrycker även att jag dissocierar o inte vill ha tunga mediciner utan vet att det kommer lägga sig. Han rusar argt ut o jag ser risken o skriver snabbt ut mig. Han medicinerade mig kraftigt, gjorde ECst o utfärdade massa tvångsåtgärder 10 år tidigare. Jag var livrädd att detta skulle upprepas. Min psykolog berättar för mig att läkaren satt tillbaka diagnosers som avskrivits i journalen igen. På samma sjukhus.

Hemskickad på grund av diagnos

Psykiatriakuten. Blir alltid hemskickad oavsett varför jag är där & hur dåligt jag mår bara för att läkare läser i journalen att jag har EIPS och då alltid säger att dbt är det enda som kan hjälpa mig & dom kan inte hjälpa med något där. Jag tror inte ens att jag har eips, känner inte igen mig i diagnosen, har aldrig utreds för det utan läkarna har skrivit det i journalen som diagnos utan någon utredning.

Självmordsplaner togs aldrig på allvar

Jag vet inte hur många gånger jag lämnade bup efter att noggrant ha beskrivit mina självmordsplaner, för att sen läsa i min journal att jag inte nämnt något om detta. Mina tankar togs aldrig på allvar och viftades bort med argumentet att jag redan hade varit död om det var vad jag ville.

Fysisk beröring på PIVA

Efter en natt på PIVA får jag prata med en överläkare om mitt mående. Överlag får jag ett respektfullt och korrekt bemötande. Men när jag pratar om min försämrade aptit lutar sig läkaren fram mot mig och sätter en hand på mitt knä. Stirrar in i mina ögon och säger med sträng röst: ”Du måste äta!” Jag hinner tänka: ”nu kränker hen min fysiska integritet”. Jag vågar inte säga ifrån eftersom jag är rädd att bli tvingad att stanna kvar på avdelningen om jag gör verbalt eller fysiskt motstånd. Jag nickar bara och blir lovad att bli utskriven samma dag. Efter den incidenten drar jag mig för att söka hjälp på psykakuten eftersom jag inte litar på att allt går rätt till där. Jag var inte ens inlagd ett dygn innan en i personalen omotiverat tog mig på benet. Tänk då hur mycket orätt som skulle hända om jag var inlagd en längre tid. Självklart står det inget om övertrampet i min journal.

Felbehandlad utifrån journalanteckning

Jag har mött flera läkare som utövar maktmissbruk men utav dessa står en ut mer än de andra.

Han skrev i min journal att mina självmordsförsök var på lådsas och att jag bara självskadade för uppmärksamhet. Han skrev någon slags rubriktext att alla skulle läsa hans anteckning. Detta med förödande resultat. I många år blev jag behandlad utifrån den här läkarens journalanteckning. Jag har vart så nära död man kan komma…

Självklart har jag aldrig gjort suicudförsök på lådsas och inte heller självskadat för uppmärksamhet.

Suicidplan togs inte på allvar

Planerade en överdos, hade allt till den, bestämt datum och tid, skrivit avskedsbrev, planerat detaljer till min begravning, jag skulle inte överleva.
Berättade för sjuksköterskan på psykiatrin som jag hade samtal med varje vecka (fick ingen psykolog trots att jag bad om det och hörde till den kliniken i över ett år) men hennes svar var ”ja men så är det väll alltid för dig? Du har ju kroniska suicidtankar så sånthär är väll inget nytt?” Trots att jag gav alla detaljer fick jag inget gehör och efter ca 60 minuters samtal avslutade vi.
Det datumet jag hade bestämt så tog jag en överdos och låg ensam på golvet i min lägenhet i både spya och urin i ungefär 20 timmar innan jag orkade få upp migsjälv, tvätta av mig och golvet, och sen låtsas som att inget någonsin hänt.
Veckan efter så berättade jag för sjuksköterskan vad jag gjort och vad som hänt, hon frågade om jag ville ha ett läkarsamtal för att se om något var fel med min kropp vilket jag nekade. Det var ungefär 6 månader sedan och i dagsläget är mina blodprover, värden, och organ i totalt kaos och har leversvikt.
Hade dom bara tagit min plan på allvar kanske inte min kropp tagit sån skada och det är ett rent under att jag inte dog den gången

Jag vill vilja leva

Har läst i min journal att risken är förhöjd pga. kroniska suicidtankar/att jag är kroniskt suicidal.
Aldrig någon som pratat med mig om att detta är ett tillstånd som det finns en benämning på.
Jag börjar tro att jag måste acceptera att leva med viljan att dö. Samtidigt är mitt sista hopp att det inte är så, att jag inte ska behöva finna mig i det. Jag vill så gärna vilja leva.

Suicidrisken togs inte på allvar

Min syster tog sitt liv medan hon var inlagd på en sluten psykiatrisk vårdavdelning. Hon var intagen med LPT. Trots flera allvarliga suicidförsök tidigare, både hemma och inne på avdelningen, och trots att hon lyckades rymma från sjukhuset vid två tillfällen under den sista inläggningen så höjdes inte hennes tillsynsgrad, och suicidrisken togs inte på allvar. I hennes journalanteckningar från dagen/dagarna innan hon dog står det ”Suicidrisk: Låg/ingen.” på flera ställen. När hon hittades död i sitt rum var det 5 timmar efter att hon senast tittats till.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.

Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.