Jag har blivit avskiljd ett flertal gånger som ”förebyggande åtgärd” då mitt självskadebeteende har varit väldigt svårt för mig att hantera. Jag får lätt med mig saker från allrummet in på rummet som jag sedan kan skada mig med. Personal har då, utan ett läkarbeslut, valt att be mig vara på rummet.

Lagen innebär att en avskiljning är då en patient antingen blir muntligt ombedd att hålla sig på rummet, eller inlåst. Dörren behöver inte vara låst för att det skall räknas som en avskiljning.

Men i mitt fall säger de att det är ”praxis” och att det handlar om en ”överenskommelse” snarare än en regelrätt avskiljning. De menar även på att det inte räknas som en avskiljning eftersom att min dörr aldrig varit låst, trots att jag gång på gång läst upp paragraferna direkt från lagboken som visar på det motsatta. Eftersom de inte räknar detta som en regelrätt avskiljning har jag heller inte fått möjlighet att diskutera beslutet med en läkare, vilken man har rätt till efter 8h av en avskiljning.

En annan aspekt av lagen om tvångsåtgärder är att en avskiljning I N T E får ske i ett försök att förändra ett beteende hos en patient, tex vid självdestruktivitet.

De ”avskiljningar” som jag blivit utsatt för alltså inte följt lagen. Tyvärr hamnar man längst ner i hierarkin när man är på tvångsvård och jag har hittills aldrig fått något vidare gehör från personal. De fortsätter hota med olaglig avskiljning varje gång jag har självskadat eller påtalar att jag har mycket impulser. ”Kom ihåg att om du tar med dig något in på rummet kommer du inte få lämna rummet igen”.

Tillslut var mitt enda försvar att spotta på dom. Då la dom en handduk över min näsa och mun som dom höll fast.
Jag kunde inte längre andas…

En kille på psykavd dog i bältesäng i malmö enligt lagen ska man ha tillsyn vilket han inte fick. Jag blev bältad utan motivering o anledning fick ingen tillsyn när de tog av bältningen fick j ltvingades jag ligga kvar ingen toalett på rummet j öppnade dörren o skulle på toa j blev stoppad o fick inte  gå på toalett då jag var tvungen att gå jag fick kissa på golvet  väldigt kränkande o förnedrande  bältningen är emot nationella riktlinjer för de med cptsd samt j blivit utsatt för s övergrepp o misshandel  j bad att männen skulle gå de drar ner trosor o vänder en om o ger spruta i baken vidrigt alla sex oersoner är där o jag bad men kvinnan sa jag vände mig inte tillräckligt snabbt varför måste de dra ner trosorna framför mån istället flr att dra upp dem det är vidrigt och att jag inte var aggressiv gjort något för att bli bältad jag fick zyprexa som kan ge som biverkning att man inte kan stå ligga eller sitta still j har glömt vad det heter men allt var fel o jag fick aldrig motivering läkare gjorde ingen upoföljning  efter medicinering då det faktiskt står i fass att det är en viverkning på zyprexa  jag sökte hjälp för sömnproblem

Blir anklagad av avdchefer på slutenvård då en personal säger att jag har misshandlat henne. Det har jag inte men blir inte trodd. Jag får inte veta när detta skulle ha skett. Jag får inte träffa personalen ifråga för att få en förklaring. Jag sa att jag vill göra en anmälan för förtal för jag vill ha en ordentlig utredning. Cheferna sa att det visar att jag inte kan skapa allians med psykiatrin.

När jag var AT-läkare på allmänpsykiatrin i min stad skrev jag åtta avvikelser på en månad. Bland annat på grund av en överläkares extremt bristande suicidriskbedömning. Hela bedömningen bestod i att han sa till patienten: ”Du har inga mörka tankar? Nej? Okej.” innan patienten ens hade hunnit svara. En annan avvikelse gällde när jag själv blev otillbörligt fysiskt vidrörd av en överläkare på psyk akut. Jag försökte säga ifrån till avdelningschefen och studierektorn, jag skrev också en avvikelserapport. Men allting sopades under mattan. Läkartidningen skrev en artikel om saken men detta var innan #metoo så ingen brydde sig, fokus för artikeln låg på vem som har ansvaret för AT-läkares arbetsmiljö. Inte om det faktum att jag blivit antastad av en överläkare, som redan blivit namngiven i tidningen året innan på grund av att han pratat med en journalist om en patients diagnoser (och därmed brutit sekretessen). Inte heller att överläkaren sedan försökt sprida rykten om att jag skulle ha borderline och därmed inte skulle tas på allvar. Eller att områdeschefen efter detta slutade svara på mina avvikelser utan bara skrev tillbaks att det var väldigt misstänkt att en och samma person skrivit så många avvikelser på så kort tid. AT-chefens enda kommentar i artikeln var att jag borde ha kommit till henne lite tidigare, dvs hon försökte lägga ansvaret på mig. Året innan detta jobbade jag på BUP, där jag gick till avdelningschefen om att en skötare var väldigt närgången mot patienterna. Chefens råd var att jag själv skulle ha ett samtal med skötaren om saken. Hur det gick kan ni ju lista ut… Några månader senare var det en patient som sa ifrån. Först då tog man det på allvar och skötaren fick sparken. Jag skojar naturligtvis, han blev bara förflyttad till en annan avdelning. Året efter ATn jobbade jag på en annan vuxenpsykiatriavdelning där jag blev vittne till hur en sjuksköterska slog en patient i ansiktet. Jag skrev en avvikelse men blev kallad till samtal hos chefen som sa att de inte tänkte göra något åt saken eftersom sjuksköterskan ifråga var oumbärlig för verksamheten. Där dog mina sista planer på att bli psykiater och jag valde en helt annan ST framöver.

Jag blev inlagd på lpt. Med vak och dropp mot förgiftning. Jag fick inget lugnande.

Vid ett tillfälle lade jag min högra hand på vänsterarmen ca 20 cm från dropp infarten.

Det resulterade i att personalen som satt vak flyttade mim hand, jag lade dock tillbaka den och efter tredje gången räknar han till fem och säger att han larmar om jag inte tar bort handen. Jag tog inte bort den.

Han höll fast mig då och larmade.
Personalen pratade med varann och sen kommer en kvinna med bandage och tejp. De tar det runt hela handen och upp på armen. Sen gick de och vaket byttes.

Jag fick panik. Jag grät och började dra i dropp infarten under bandaget. Droppräknaren piper och bandaget togs bort. De rättade till droppet. De hade inte åkt ut. Så de gick att rädda.

De virade runt ett mindre bandage och gick sedan utanför min dörr.

Jag blev lugn efter detta. Gjorde inget på 15 minuter. Men de sa att de skulle bälta mig.

Sängen med remmar och lås rullas in. Jag ligger i min säng, lugn, avslappnad och gör mig så tung och otymplig som det går.

De lyckas få över mig i bältessängen.. jag drar upp knäna för att de inte ska lyckas. Men de håller mig fast och spänner fast mig. Jag sparkar, sliter, är helt tom på känslor, de får fast mig. Ligger stilla en stund. Får sedan panik. Sparkar, vrider, ålar, men jag är fast. Inser det och blir lugn. Försöker slappna av. Det går en stund, sen börjar jag hulkande försöka prata med den som har vaket.

Men det var stopp. Då började jag vråla rakt ut. Personalen kommer igen. Men de kan inget göra. Sen gråter jag tyst 10 min och säger åt dem att de får ta dit en läkare.

Ingen läkare kommer, de börjar knäppa upp bälten och säger att jag får ändå ligga i bältessängen hela natten för de kommer ju behöva den igen.

Sen på morgonen får jag utbrott. Gråter. Skriker och är hysterisk. Till slut lossnade nålen och hela sängen blev blodig.

Han som satt vak trycker på larmet om och om igen. De kommer förstärkning efter 15 minuter. Då kommer en chef, någon sköterska, och en skötare, de säger att jag måste lugna mig.

Vilket jag gör. Sedan ser chefen stolen som personalen suttit vak i och utbrister, denna stolen kostade 16 000 kr och det ska inte bli fläckar på den eller andra möbler här.

Sen gick hon. De övriga hjälper mig upp ur sängen. Så jag kan tvätta av min arm. Sen byter de sängkläder, rar ut bältessängen, muttrar att man tar ju ut den direkt efter bältningen är avslutad, det är rutin.

Allt blev så fel. Ingen läkare kom när jag låg bältad och de ska komma. Så tror inte bältningen var godkänd

Jag hade en internet vän som mådde riktigt dåligt. När hon var inneliggande på BUP så gick hon fram och tillbaka lite i korridor. Hon mådde dåligt och två väktare kom och skulle leda bort henne till ett rum. Antagligen för att bältas men jag minns inte. De tar tag så hårt och lyssnar inte när hon säger att det gör ont och att de måste släppa eller byta grepp. Det slutar med att hon får frakturer i båda armarna som måste opereras och hon blir gipsad på båda armar och kan inte ens äta själv under lång tid.

Den här vännen lever inte idag utan gick bort när hon var ung vuxen pga sin psykiska ohälsa. Det är inte den enda vännen jag har som tagit sitt liv.

vad görs åt all berättelser de som blivit skadade inom psykvården …skickas de någonstans vem läser om ingen som kan förändra detta kommer ju detta att bli en lång klagomur o j är rädd för att ingen kommer ta detta på allvar …jag vet personer som tagit sitt liv trots ” psykvård” o jag är rädd…Jag är rädd  ledsen förtvivlad ångestfylld o lider … av obehandlad k ptsd j gjorde allt j kunde men efter 2 hemska händelser j fick inte hjälp i tid o nu ligger j ner utan hopp  så mkt värre j kan ringa 112 men psykakut slänger ut mig hänvisad till öppenvård som hänvisar till psykakut  jag” klarade ”
mig tills allt blev värre o nu ensam o skadad ingen lyssnar o anmält något men inte fått rätt trots bevis fotad av polis blåmärke i ansikte en ”vårdare ” slängde ner mig bakifrån på golvet utan anledning då en man patient ofredade mig jag är kvinna o aldrig varit aggressiv  eller utagerande vårdaren tryckte ner mig m armbågarna en av flera hemska händelser o trauma som j hade innan  även andra patienter såg detta o det anmäldes till ivo..inget hände en tidning ville intervjua mig j orkade inte omen en dag kände jag måste men de sa de de hittade inga underlag …villorkar inte mer

Jag blev utsatt för ett horribelt och upprepat övervåld när jag var inlagd på LPT. Jag blev bland annat oprovocerat påhoppad bakifrån i korridoren av en sjuksköterska som med våld i princip slogs med mig tills han tryckte på larmet och fem män till kom springande. De släpade in mig på rummet och bältade därefter mig i över fyra timmar. Detta hände upprepade gånger inne på avdelningen. Sjuksköterskan som provocerade mig upprepade tillfällen blev pga övervåld avstängd från sitt arbete. Efter blev han anmäld till IVO av arbetsgivaren som lämnade ärendet till HSAN som sedan drog in hans legitimation. Det var fullständigt fruktansvärt och jag hade sår och blåmärken på hela kroppen.

Jag tog överdoser och sövdes ner på intensiven. Första gången vaknade jag snabbt och innan polisen kommit och började vandra i korridoren men blev inte utåtagerande. Nästa gång och varenda gång efter det här så kom polisen innan sederingen lättades och fängslade både armar och ben innan jag vaknat. Så när jag vaknade var jag redan fängslad. Jag har ptsd idag. Psykiatrin hade också som rutin att bälta mig i förebyggande syfte och hade bestämt innan de ens träffat mig att jag skulle bältas hur lugn jag än var efter att ha varit nedsövd.