Psykiatrin har gjort mig läkemedelsskadad. Jag känner att jag har blivit personlighetsförändrad sedan jag började på psykiatrin. Jag blev utbränd 2011 och under fem år gick jag hos kurator samt testade SSRI-mediciner utan att bli bättre och därför blev jag remitterad till psykiatrin 2016.

På psykiatrin fick jag starkare medicin som stegvis gjorde mig sämre. Tidigare var jag inte deprimerad men sedan jag började med medicinen hos psykiatrin så har jag utvecklat Dystymi (kronisk depression) och social fobi. Jag har fått problem med att klara av att jobba, jag har utvecklat självmordstankar och kommer inte upp ur sängen vissa dagar (vilket har resulterade i väldigt många sjukdagar från jobbet). Jag har också utvecklat kognitiva/mentala problem, har svårt att minnas detaljer och klarar inte längre av att göra krävande uppgifter. Sammanfattningsvis har detta bidragit till att det blivit svårt att klara vardagen och kollegor och anhöriga får hoppa in och styra upp situationer.

Jag har aldrig hållit på med droger innan jag började i sjukvården men jag förstår på något sätt så här i efterhand att mediciner kan ändra hjärnan på samma sätt som andra droger. När jag började i psykiatrin var jag väldigt naiv och godtrogen, jag ifrågasatte ingenting. Flera år senare började jag läsa på mer och förstod då att allt som psykiatrin håller på med inte är bra och att det faktiskt ganska ofta inte ens är baserat på objektiv vetenskap.

Det tog ganska många år innan jag lyckades sluta helt med medicinen och trots att jag nu är fri från den så har jag fortfarande vissa biverkningar. Det enda som jag fortsatt att ta sedan jag slutade med sjukvården är homeopatisk medicin eller lugnande medicin (de hjälper mig mot skakningar som jag utvecklade hos psykiatrin) samt Psilocybin vid enstaka tillfällen (det hjälper mot ältande och självmordstankar). Jag letar fortfarande efter något som kan hjälpa mot social fobi.

Jag har gått i terapi för PTSD på psykaitrin. Den gick inte att genomföra. Det som är värre är att de är mycket ovilliga att ta upp den del av min PTSD som är skapad av psykiatrin själva genom massor av bältesläggningar, felbehandlingar, alldeles för månag ECT som givit mig permanenta minnesskador, kränkningar, tvångsmetoder och tvångsmediciner. DE sakerna vill psykatrin inte behandla enligt PTSD fast de givit mig det. De är därmeot villiga att tala om andra saker som hänt mig i livet och som med givit mig PTSD. Men det kunde inte jag genomföra.

Jag var 19år, deprimerad och skulle snart ta studenten. Jag träffade en ny läkare på psykiatrin. Han tyckte att vi skulle höja setralin från 100 till 150mg under 2 veckor. Den snabba höjningen triggade hypomana symptom. Flera i min familj har bipolär sjukdom vilket jag informerat vården om Flera gånger. Mitt nästa besök var 4 veckor senare. Min mamma och dåvarande partner blev orolig för hur jag mådde och hur det skulle gå. Ingen från psykiatrin ringde eller bokade in möte för att se hur det gick med höjningen. Mötet med läkaren sker. Han bestämmer sig läkaren för att jag helt ska sluta på setralin en period. Jag gick från 150mg till 0 för att senare långsamt börja med medicinen igen. Jag mådde otroligt dåligt av att helt sluta medicinen. Jag är rädd för vad jag hade gjort om jag inte bodde hemma och min mamma höll koll på mig. Efter det här fick jag diagnosen bipolär typ 3. Jag önskar att jag hade orkat anmäla läkaren. Det kunde ha gått så mycket värre. Jag är glad att jag klarade mig så bra som jag gjorde. Idag är jag mycket mer skeptisk till läkare kunskap om medicinering.

Jag låg inlagd med LPT och påbörjade en ny medicin. Jag tog den i ca 5 veckor innan jag började känna att jag hade ont bakom ögonen och märkte att jag hade börjat skela. När vårdjouren ringde för uppföljning som dom gjorde varje dag sa jag att jag fortfarande mådde dåligt men att jag också upplevde obehag i ögonen och att jag t.o.m skelar. Personen skulle tala med läkare och återkomma. Någon timme senare ringer samma person upp och säger att han har diskuterat med läkaren och deras slutsats var att det inte kunde vara någon biverkning av medicinen eftersom jag haft den i några veckors tid, det skulle i så fall ha kommit tidigare i behandlingen och i.o.m att jag fortfarande mådde dåligt så ville dom höja samma medicin ytterligare. Dagen efter tog jag samma medicin men med den nya doseringen och bara 2 timmar efteråt fick jag ett krampanfall när jag var ute på promenad med hunden och min sambo i skogen. Jag var medvetslös i över 1 timme och när jag vaknade på sjukhuset fick jag röntga huvudet och göra flera neurologiska tester där det konstaterades att jag fått ett epileptiskt anfall orsakats av just den medicinen som jag påpekade att jag hade ont i ögonen av, samma medicin som psykvården valde att höja trots besvär och obehag. Jag fick körförbud och hade besvär av anfallet i över 1 år efteråt. Idag är den medicinen röd flaggad i min journal.

när jag blev utskriven blev jag insatt på haldol i tablettform. blev helt väck på dessa, så när jag ringde för att fråga om jag skulle fortsätta, så trodde de att jag hade tagit intox. eftersom jag klarat flytande haldol vid stark ångest blev jag anklagad för att ljuga av läkaren som skrev in mig igen

Jag var inlagd med LPT och läkaren hade satt in en medicin som skulle ges via dropp – var det han sa. När jag skulle få den första gången fick jag en chock att den gavs med en spruta i rumpan. Jag blev för chockad för att våga säga nej. Efter några gånger samlade jag mod till mig och när SSK:n kom för att hämta mig en dag sa jag nej, jag vill inte. Hon hörde inte paniken i min röst, eller så brydde hon sig inte. Hon sa: ”Kom nu och ta den, annars blir det med tvång”. Så jag tog den ”frivilligt”, fylld av skam och äckelkänslor över det som jag tyckte var nedvärderande, för alternativet var ju med tvång, och jag vågar inte korsa den gränsen för vad de kan göra med/mot en bara man har de där tre bokstäverna i inskrivningen.

Jag var inlagd på en akutpsykiatrisk vårdavdelning under HSL och fick stark sömnmedicin ordinerat (utan min vetskap) redan första kvällen. När  sjuksköterskan kom och gav mig medicinen förklarade jag att jag helst avstod pga att jag inte hade några större problem med sömnen och gärna ville undvika narkotika-klassade preparat. Som respons fick jag ett hårt ”Motsätter du dig vård? Vi har rätt att tvångsvårda och tvångsmedicinera dig i sådana fall.” Jag blev helt paff och svarade att ”nej det gör jag inte?” Fick som svar ”då måste du ta medicinen nu.”

Därefter var jag livrädd för att ifrågasätta vården och behandlingen jag fick. Jag kände mig helt livegen till avdelningen trots att jag på pappret var där helt frivilligt.

Var på psykakuten med en nära anhörig som mådde mycket dåligt och var suicid. Hjälpen blev två Atarax och sen åka hem. En sköterska tipsade om att ”leta reda på en skum läkare som kunde skriva ut lugnande under bordet”.

Enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård ”ska tvångsvård vara en sista åtgärd när alla andra alternativ har uttömts.”

För mig som patient blev LPT första alternativet. Jag blev heller inte tillfrågad huruvida jag ville inlägges frivilligt enligt journalen.

Dessutom övervägdes inte andra tillvägagångssätt före polishandräckningen utan läkarutlåtande.

Cocktailen bestående av sömnbrist pga vård av multisjuk make, sorg och brutal polishandräckning samt mycket dåligt bemötande från polis och tvångsvård tillsammans med injektioner av psykosmediciner under fasthållande väckte trauman från min ungdom till liv.

Ovan cocktail kunde tvångsvården inte tolka rätt. En ST läkare och en underläkare beslöt i samråd med bakjour (ej namngiven i journalen) Vårdintyg § 4 LPT  kl 15.53. Detta befästes av ytterligare en läkare SAMMA DAG kl 16.42.

Hur kunde LPT utfärdas så snabbt? Varför behövde ST-läkaren och underläkaren konsultera bakjour? Borde inte LPT beslutas av färdigutbildade läkare?
Var besluten baserade på slentrian eller kollegialt samförstånd? Jag anser att detta är jäv, då dessa läkare känner varandra.

En ÖVERläkare skrev: Vårdintyg skrevs för att hennes lillebror har stått på det. Läkare ska utfärda vårdintyg.

Min bror initierade TELEFONLEDES polishandräckning till tvångsvård utan läkarutlåtande. Bilavståndet mellan honom och mig var och är 610 km. Vi hade och har bara sporadisk kontakt.

Det verkar som om psykiatrin har striktare regler än polismyndigheten vad gäller polishandräckning.
Vissa regioner dömer fler till tvångsvård jämfört med genomsnittet i landet. Varför?
Visst borde regioner där tvångsvård döms ut oftare än genomsnittet i Sverige, be läkare utanför regionen att skriva dessa två vårdintyg för LPT?

Detta är inte jämlik vård.

Varför fick jag ingen hjälp att överklaga LPT och varför fick jag ingen kontaktperson? Enligt journalen bad jag flera gånger om kontaktperson – förgäves.

Arbetsgivare söker i databaser med personuppgifter och därmed kommer f d tvångsvårdade inte ens till anställningsintervju. Nog borde dessa skatteintäkter behövas? Alternativet blir kanske svartjobb, kriminell verksamhet etcetera?

Haft diagnosen c ptsd sen 10 år tillbaka men inte fått traumabehandling. Senaste 2 åren har jag åkt in och ut på slutenvården pga suicidförsök. Trots över 20 akutremisser från slutenvården får jag ingen terapi på öppenvården. Läkarna blir tröttare och tröttare på mig och jag har mötts av förslag om att flytta in på boende eller pröva x antal olika läkemedel. De försöker också hitta olika alternativa diagnoser ”för så sjuk kan man inte vara av enbart trauman”. Inget har hjälpt. Nu ska jag förhoppningsvis få traumaterapi privat via nätet hos en ideell förening i höst.