Jag har själv en lång historia inom psykiatrin Men tyvärr inte så mycket hjälp iallafall inget som hjälp mig att få ett bra liv trots diagnos sent i livet Jag har igentligen bara en önskan att bli förståd och förstå mig själv bättre För ibland vet jag varför jag mår som jag gör eller gör om samma misstag eller inte tar hand om mig själv på ett bättre sätt Jag har mycket själv hat och jag tror det bror mycket på att jag aldrig fått den hjälp att försöka förstå mig själv och varför jag gör om samma misstag om och om igen Klandrar mig själv Mitt liv mitt ansvar Men fick diagnosen sent i livet och har försökt få hjälp Men får ofta höra Du löser det mesta själv och ja utåt ser det bra ut Men mitt koas i mitt huvud och inom mig Det kan ingen se Och hjälp inte att jag försöker förklara för min omgivning Ingen tyck först mig Har en mask på mig alltid när jag träffar någon Och ibland även när jag är ensam Och då psykiatrin Dom tycks inte lära sig av det som inte fungerar så bra hos psykiatrin Man kan läsa lite överallt om att psykiatrin inte fungerar så bra och folk inte får den hjälp dom behöver och vill ha Och ibland känns det som om det är samma saker som inte fungerar så bra som det alltid varit iallafall i modern tid Det dras ner överallt i samhället och även på psykiatrin Och ändå är det fler och fler som mår dåligt och det blir fler och fler tex brott som begås i Sverige Min tanke är att om alla fptt den hjälp dom behöver och så snabbt som möjligt Hade förre mått dåligt och fått sina liv ” fördärvade” pga psykiatrin Det finns saker som fungera bra inom psykiatrin Och bra behandling och folk får hjälp Men tyvärr inte alla Och då ” väljer ” några att avsluta sina liv och kanske för att dom inte blivit lyssnade på eller fått den hjälp dom behöver i tid Jag tycker inte Sverige är ett välfärdssamhälle iallafall inte inom psykiatrin vården Och om man inte får någon hjälpa och tex inte kan jobba pga mår dåligt Då kostar man samhället mer pengar Och man hamnar utanför samhället på något Att inte kunna jobba och ha ett samanhang Det är inte så bra och känns inte bra heller Jag har inte jobbat på många år pga inte fått den hjälp som jag behövt och psykiatrin har löst det mest med medicin lpt mm Utan prata med mig Vad gör det med en ?
Runtskickad utan ordentlig hjälp
jag är rädd o kan vill inte söka psykakut då de skadat kränkt mig du har en timme på dig att gå härifrån annars ringer vi polis o väktare säger en okänd läkare j är kvinna underviktig o blev utslängd efter 3 dagar en helg o i sånt dåligt skick lämnade inte rummet på 3 dagar åt inte drack inte oklarar inte av att skriva har ptsd complex o blivit brottsutsatt polis hänvisar till psykakut psykakut till öppenvård o öppenvård till psykakut där j blev utslängd trots remiss fr överläkare från vanliga akuten öppenvården katastrof läkaren sjukskriven 7 månaden inte fått kontakt med annan läkare har 1.5 kg melatan här som j sagt ifrån hjälper inte trots att j sagt detta till en kurator på öppenvården de kan inte hjälpa mig o j har inte gått ut på 3 somrar ligger i mörker isolerad har slutat m hygien o allt rädd att ta mitt liv för om j överlever blir det värre o hur ska jag kunna göra det …en gång vacker stark stark kropp nu kan inte äta legat i flera år kan knappt sova o de som skadade mig bor här vården vet vad som hänt allvarliga brott med öveergrepp o idkapning underhot mordhotad o sett vapen flrsökte dränka mig efter blivit utkastad 2 ggr fr psyk …nu är j ett vrak skinn o ben o orkar inte mer orkar inte vara på psyk o får inte vad ska j göra fick ect som förvärrar cptsd gud hjälp jag är rädf
Bollas fram och tillbaka
Min närstående har flera psykiska sjukdomar som på grund av brist på hjälp lett till självmedicinering med olika droger. Nu bollas hen fram och tillbaka mellan psykiatrin och beroendevården Alla är eniga om att hen behöver mycket hjälp men inte hos dem utan någon annanstans. Jag undrar var? Psykiatrin säger att hen måste vara drogfri innan de kan ge hjälp medan beroendevården säger att hen är för svårt psykiskt sjuk för att de ska kunna hjälpa till. Alltså får hen ingen hjälp alls och blir bara sjukare och sjukare.
”Ingen av mottagningarna vill sammarbeta”
Jag hamnade mellan stolarna hos två mottagningar, trots att man yrkar på att systemet var uppbyggt för att förhindra att detta kan ske.
Under en period var jag på tre mottagningar samtidigt inom psykiatrin. Jag hade öppen psykiatrin som ansvarig vårdgivare samtidigt som jag gick behandling hos traumateam. Pga delar som framkom hos traumateamet så skickades jag även på utredning hos neuropsykiatrin för autism.
Detta gick bra mellan dessa tre då samtliga av mottagningarna samarbetade med varandra för att underlätta för mig som patient i en redan jobbig situation. Men detta ändrades direkt efter att jag fått min autism diagnos.
Traumateamet avslutade sin behandling då vi inte kom vidare pga autismdiagnosen och man kunde inte erbjuda en passande behandling.
Neuropsykiatrin avslutade efter sin utredning som planerat och jag skulle därför fortsätta gå hos öppen psykiatrin så vi kunde jobba vidare med nästa steg.
Precis när detta sker så beslutar sig regionen att stänga öppen psykiatrin jag var hos och jag skrevs över till en annan i närliggande kommun.
Efter samtal med läkare där så kommer vi fram till att jag ska få kontakt med habiliteringen för att se om jag kan få hjälp med något redskap eller hjälpmedel så som ex hörselskydd för att underlätta min vardag. Men vi kommer aldrig dit.
Habilitering drar först ut på kontakten och jag får bara ha ett enda telefonsamtal med dem där de säger att de inte kan erbjuda något och jag får kontakta min ansvariga vårdgivare igen. Sen hör jag inget mer från dem trots flera försök.
Jag meddelade min nya öppen psykiatri om detta men får inget svar där heller. Så efter en tid försöker jag kontakta läkaren igen för att se hur vi kan jobba vidare nu då jag inte har någon annan att kontakta på varken habiliteringen eller nya mottagningen.
Efter flera veckors försök så ringer tillslut enhetschefen på öppen psykiatrin upp mig. Hon ringer för att be mig sluta söka läkaren då de inte är ansvariga för mig medans habiliteringen är inblandade. Jag förklarade för henne att habiliteringen inte har med mig att göra längre, att inget startades och att de inte svarat mig på veckor när jag bett dem skicka över informationen om detta till psykiatrin.
Jag förklarade att jag sökte bland annat läkaren just för att få hjälp med detta då han remitterade mig dit.
Enhetschefen svarar mig då att man som patient inte får vara på flera mottagningar samtidigt och att det är inte deras ansvar att bistå mig med habiliteringen även om de remitterade mig dit.
Anledningen för detta var för att förhindra att patienten ”faller mellan stolarna”. Öppen psykiatrin står som ansvarig vårdgivare, men jag nekas ändå vård och kontakt för man inte vill begära ut beslutet och informationen man från början remitterade mig för.
Så nu är jag mellan stolarna iallafall och nekas vård för att ingen av mottagningarna vill samarbeta med varandra eller mig. Trots att detta fungerade med de andra mottagningarna jag hade innan jag hamnade hos den nya mottagningen.
Bollen i ett pingpongspel
Att ha både en ADHD och Autism diagnos är som att vara bollen i ett evigt pingpong spel mellan psykiatrin och habiliteringen
Äntligen rätt diagnos
Under flera år undrade jag vad fan det var för fel på mig. Men efter ett självmordsförsök diagnostiserades jag med EIPS utan någon utredning eller ens möte med läkaren som satte diagnosen. Därefter misstänktes ADHD för min rastlöshet och ångest. Resultatet av en ADHD utredning som gjordes på ett Hvb ledde istället till GAD, paniksyndrom, tvång och dödsångest. Jag kände mig så förvirrad, vilsen och oförstådd. Efter totalt 4 år i diagnotistik och behandlingsträsket har jag äntligen fått svar att jag har Komplex PTSD och att det är traumabehandling som jag behöver. Jag har fått svar på varför det är ”fel på mig”.
Det tog 10 år att få en diagnos
Efter att ha varit i kontakt med psykiatrin i över 10 år så har jag först nu fått en diagnos. Det tog 10 år och 4 kontakter innan jag fick diagnosen social ångest och dystymi.
Varför lovade psykiatrin så mycket?
Jag har haft en tufft liv och tog därför kontakt med psykiatrin som ung vuxen men idag önskar jag att jag inte gjort det Men idag vet jag att jag har diagnos adhd och atisum Och Cptsd Men när jag nu rätt nyligen på äldre dagar fick min diagnos atisum Då tycker min läkare i psykiatrin att jag ska bo på ett LLS boende och sa att nu vet vi varför du mår dåligt och inget att göra åt det Jag hade då nyligen efter avslutad Dbt blivit lovad stödsamtal av psykiatrin vb och en trauma behandling men nu får jag inte det längre Jag tog upp kampen än en gång och allt kämpande genom åren har gjort mig mycket trött och tar mycket kraft av mig Till sist förra sommaren hamnade jag i kris på riktigt och anledningen till det var som jag såg det att jag inte fick den hjälp jag verkligen behöver och blivit lovad av psykiatrin efter Dbt Jag tog helt slut i både kropp och själ och mådde mycket dåligt Min läkare i psykiatrin sa att krisen var mitt eget fel Jag skulle fokusera på det som roligast i livet och inte söka hjälp hos psykiatrin längre Jag fick då lite stöd förra sommaren av mobilen teamet i psykiatrin Och det hjälper Jag vet att få prata med någon om vad som känns inom mig hjälp mig mycket och det var lite därför jag och min terapeut i Dbt ville att efter Dbt så skulle jag få stödsamtal av psykiatrin vb Så jag inte skulle behöva åter hamna i destruktiva beteenden Jag blev av med dom genom Dbt Så jag överleva förra sommaren pgafick stöd av mobila teamet en period Nu detta året är jag åter just nu i kris igen och det som nu nyligen hänt är att jag precis haft en mycket allvarligt infektion och blivit opererad 5ggr och får atibotika intravenöst och legat på sjukhuset 14dagar Och den vanliga vården skrev en remiss till psykiatrin Att jag behöver prata med någon om vad som känns inom mig Men nu säger psykiatrin nej till stödsamtal och nej till att jag ska få hjälp med någon att sova på Sover mycket dåligt Till saken hör nu att jag åter gör fel saker Jag löser min ångest med att göra fysiskt saker som att städa hemma om och om igen Och det ska jag igentligen inte göra nu pga min skadade arm Som jag hade infektion i och blev operad i Armen är ev skadad för livet Pga infektion och den jag själv prata med på psykiatrin håller med mig att jag är i kris men läkare säger nej till stödsamtal och nu är jag åter helt slut i både kropp och själ och kan ibland tänka att det är nog mig det är fel på För varför lova psykiatrin mig mycket men sen tog bort alla löften Jag man blir skickad lite fram och tillbaka i vården och då speciellt när det är både psykiatrin och vanliga vården man behöver samtidigt Är så lätt för dom innom vården att när det inte fungerar säger nej vi kan inte göra så mycket åt det Har forfarannde kontakt med vanliga vården pga min skadade arm Men igen hjälp från någon att få prata om det Och detta har hänt och känns inom mig Allt har nu triggat mina trauma i livet mycket och jag mår mycket dåligt Men igen tycks fatta det Jag kan säga till folk och vården hur jag mår men jag vissar inte så mycket pga hur mitt liv sett ut och mina trauma i livet Men att säga hur man mår tycks inte hjälpa Är på väg att ge upp helt Jag har inget liv nu känns det som iallafall och igen tar mitt rop på hjälp på allvar Har kämpat i mott vind i hela mitt liv Och verkligen försökt få hjälp Bor ensam Så jag får kämpa själv med allt Att få hjälp är inget självklart Trots remiss från vanliga vården och trots man fått diagnosen sent i livet Nej om nu blir sjuk så ska man samtidigt orka kämpa för det man igentligen har rätt till och många tycker jag borde ha fått mina stödsamtal i psykiatrin nu pga min situation men säger psykiatrin nej och dom som bestämmer detta Inte ens prata med mig direkt utan via 1177 eller någon som jobbar på mottagningen men inte kan ändra deras beslut Vad händer då Jag vet inte om jag ska vara ärlig Jag tycker inte vården fungerar alls när det blir så här Man ska ju få vara delaktig i sin vården heter det ju Men jag känner mig inte så delaktig När dom som tar beslut som gäller mig Inte ens prata med mig personligen Har då igen chans att ev få förklara saker för dom Jag önskar att det var mycket bättre bemötande för alla som verkligen vill ha hjälp Lyssna på dom som vill ha hjälp Ta inte beslut över huvud på någon Du vet inte hur den person kommer må då och ing en i mitt fall iallafall Har återkommit och frågar Hur det går nu Att kämpa själv med allt i över 50år Kämpa bara för att man någon gång i livet vill må så bra som möjligt Jag har inte gjort någon fel alls Det är andra som i hela mitt liv ställt till för mig Från det jag föddes har folk gjort mig ” illa” på olika sätt Och att få hjälp att sen kunna återhämta sig känns omöjligt
Ätstörning i skov räknades inte
Fick tillslut en remiss till ätstörningskliniken. Kom dit och hade ett första samtal med psykologen. Hen konstaterade att jag hetsåt. Kom tillbaka för ett nytt samtal. Eftersom jag hetsäter i skov så kunde jag inte få en diagnos. Dessutom hade de inte tillräckligt med kunskap om autism och ätstörningar. Och hade jag ens ork att gå deras intensiva KBTkurs?
Blev av med allt jag hade att leva för
Jag var 9 första gången jag medvetet minskade på maten för att gå ned i vikt. Pendlade i perioder. Som 13 åring började de spåra ur, och kuratorn blev inkopplad och remiss till bup. Som aldrig kom fram. Våren som 14 åring försökte jag ta mitt liv. Berättade då om mina problem men fick höra att det och mitt suicidförsök (som i efterhand klassats som riktigt allvarligt) var helt normalt och att jag kanske behövde hjälp av skolan att hantera betyg stress.
Men att de pga mitt försök behövde ha kontakt m något intervall för protokoll
När jag var 15/16 kom jag i kontakt igen. Då var det helt plötsligt hot om inläggning. Och blev av m ridning och allt jag hade för leva för. Rasade ännu mer i vikt och fick ingen hjälp annat än mer och mer hot.
Som 17 åring pendlade jag in och ut från slutenvården pga suicidrisk. I komb m äs. Som jag ej ville ha hjälp med för de skulle bara ta bort hästarna.
Var dock en läkare där inne. Som jag avskydde på många sätt men hon sa att bup i min stad var skit och att sättet de behandlade mig på var fel. Hon skulle se till jag fick en bra samtal kontakt och att jag skulle hem, rida, strunta i skolan, äta de jag ville och fick i mig men att huvudfokuset nu var att jag skulle hitta mening m livet och hästarna igen. Att det aldrig mer skulle ta bort dem och att de skulle hon se till. Att jag inte längre behövde vara rädd för ta emot hjälp för de skulle ej ta bort hästarna.
Det öppnade för mig att börja våga ta emot hjälp. Men kom att falla tillbaka igen och igen. Som 19 åring fick jag återigen ätstörning uns på papper. Men när jag fyllde 20 flyttade jag utomlands och jobbade en sommar och sen till högskola tre h bort hemifrån.
Någonstans här, var hela nya miljön omkring mig frisk och för en gång skull klarar jag mig helt och är frisk sen snart ett år tillbaka❤️ det går tillslut
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
