”Om du inte är missbrukare, hemlös eller våldsam så kan vi inte hjälpa dig”
Bokstavligt vad jag fått höra nu i flera år när jag sökt till psykiatrin. Det faktum att hela livet håller på att gå omkull och det är bråk hemma i princip varje dag som kan vara i flera timmar, det spelar tydligen ingen roll för vi klappar inte på varandra och går inte på droger. Vad är det för idioti?! Det är väl klart folk till slut hamnar i sådana situationer av ren desperation för man får ju inte hjälpen när man väl vågat be om den.

Jag har varit inskriven förut i flera år men sitter nu efter oerhört mycket kämpande i kön igen, där jag varit i flera år igen… Jag ville ha behandling för min ptsd. Tog ett år av frenetiskt kämpande innan psykiatrin ens gick med på att träffa mig. Vid det laget var min energi borta och jag kunde inte längre lägga samma fokus på behandlingen. Medicin däremot erbjuds det snabbt, till mig iaf, fast jag alltid varit tydlig med att jag inte vill käka massa piller. Vänner som vill ha medicin har tvärtom problem – de vägras medicin.

Alltså jag blir galen. Inget jag säger tas på allvar, alltid är det bara rutiner hit, rutiner dit, allt är bakom en byråkratisk tejp, känslan, mänskligheten är helt borta. Jag upplever att vården, och däribland psykiatrin, bara blir sämre och sämre. Jag vågar inte ens vara ärlig med vården, för de tolkar ju allt som de vill och jag är ärligt talat LIVRÄDD för att bli tvångsinlagd. Det är något jag fruktar mer än döden. Helt sjukt när det kommit till en sådan nivå. Jag har gett upp på om vården. Jag får mer hjälp av att söka info på nätet och umgås med folk i liknande sits.

Min dotter 14 år satt på bup akuten grät och bad om hjälp för att hon inte orka och ville leva mer, berätta om planer och avskedsbrev. Vart hemskickade med en folder med tips att avleda hennes suicidala tankar. Sökt vård för sin svåra ÄS men nekad vård pga självskadebeteende. Blir hänvisad till bup och bup skickar hem. All vård kring ÄS och självskadebeteende och suicidalitet har lagts på oss föräldrar. Mitt barn idag gråter för hon känner sig övergiven av hela vården och tappat tron på att hon någonsin kommer få må bra

Att vara vårdare och förälder är helt orimligt. Man har en relation till den sjuk*. Det är omöjligt från både förälderns och barnets håll. Ge medicin, plåstra om, försöka ge mat, trösta, ha tålamod, ta emot slag och svordomar, sopa upp krossat porslin, vaka på nätterna, inte våga sova, inte våga lämna ensam. Jag har två barn med ätstörningar, självskadebeteende, ångest, depression, suicidförsök. Ensamstående. Syskon som inte får något av min tid. Jag som mamma som inte gör annat än vårdar. Förmaningar från BUP och omgivningen att jag gör fel, gör för lite, samtidigt gör för mycket och offrar min egen hälsa. Förmaningar när jag låter någon annan vara med tonåringarna en kort stund för att få andas, men också uppmaningar om att inte glömma bort att jag med måste göra saker själv.

Jag tog kontakt med en ätstörningsmottagning efter flera års kamp med ätstörning och noll hjälp på det området av psykiatrin då de inte ansåg att det var deras område.

Jag kände mig illa bemött redan från start av mottagningens personal. Många som kommer till ätstörningsmottagningen är undernärda och lider av svår anorexi. Men jag som hade motsatt problem med övervikt istället bemöttes med irritation, som om jag bara sökte uppmärksamhet.

Man utgick direkt ifrån att jag var överviktig pga skräpmat och stillasittande och inte ville ändras. Man sa redan första mötet att jag ska äta mindre och röra mig mer, utan att ens tagit reda på vilken typ av ätstörning jag led av.

Jag var på mottagningen i månader och man kom fram till att övervikten inte berodde på skräpmat och stillasittande. Utan helt andra orsaker som varken mat eller motion hade kunnat ändra utan medicinsk insats.

Men trots detta fortsatte man som personal att se på mig som om jag var den stereotypiska ”tjockisen” som bara åt chips och lata mig. Mottagningen krävde att man skulle följa deras krav för att få en så kallad sundare livsstil. Dessa krav gjorde mig sjukare än någonsin och jag var tvungen tillslut att sluta gå till mottagningen. Jag föll helt tillbaka till min ätstörning och det tragiska är att inte bara är jag fortsatt sjuk, men nu vågar jag inte ens söka vård.

För är man överviktig så bemöts man bara med samma svar och krav från vården, ät mindre och rör dig mer. Oavsett vad den grundläggande orsaken för övervikten är. Och detta av de man tror är utbildade inom just ätstörningar och hur individuellt problemet är för varje patient.

Har vårda mitt barn sedan 6 månader tillbaka dygnet runt för anorexia nervosa, självskadebeteende och starka suicidala tankar /impulser. Svåraste framför allt jag upplever det är att man inte får något stöd eller hjälp ifrån vården på något sätt. Vi har varit i kontakt med många olika instanser. Det var endast en av dessa som faktiskt någorlunda hörde oss men pga svåra självskadebeteende så kunde vi ej få slutenvård. Varje gång jag ringde och vädja om hjälp till prima eller på besöken fick man ofta till svar vi hör att det är tufft men de är bara kämpa på. Nätter man fått vaka pga hens svåra ångest och suicidala tankar. Utbrotten och ilskan vi som familj fått ta och försöka hantera ensamma. Bråken som varit dagligen pga maten. Fått agera psykolog, kurator, vårdare och behandlare istället för mamma i månader. Trots besök på psykakuten där hen säger att hen inte orkar mer och inte vill mer att hen gjort planer, skrivit brev och vill avsluta vill man inte lägga in hen. Och hen vill själv läggas in för hen inte orkar mer hemma och vill få hjälp. Vi blir hemskickade med en folder med tips för distrahera hen. Idag måste jag fortfarande se till att mediciner, mat, hygien sköts och vara med dygnet runt. Och utöver det då så kan jag såklart ej jobba och måste ringa och tjata på försäkringskassan varje månad för dom är sena med utbetalningarna och man ligger efter ekonomiskt 1.5-2 månader hela tiden. Önskar inte detta helvete till någon

Efter ett läkarbesök såg jag i journalen att läkaren gjort en (usel) krisplan, utan min medverkan och utan att jag visste om det.
Krisplaner ska alltid utformas tillsammans med patienten.

Jag skrev ett meddelande om att jag inte fått veta om det eller vara delaktig och att jag ville ha kvar den förra krisplanen, som var en bra plan och som jag gjort själv, tillsammans med en kurator.
Någon svarade kort att jag hade en krisplan (den dåliga) gjord datumet x och att jag kunde läsa den i journalen. Punkt.

Ingen som helst förståelse för att jag inte vill ha en dålig krisplan som jag inte medverkat till.

Jag var inlagd på psyk med lpt i 15 månader. 9 av de månaderna levde jag på sondmat. Det var mina föräldrar som fick sonda mig då personalen hade ”för mycket att göra”. Personalen skyllde på mina föräldrar när jag inte tog emot sondmaten och behövde bli bältad.

Min mamma fick vabba mig när jag var 17 år. Var tvungen att gå på toa, duscha och sova med öppen dörr för att hon skulle kunna ha koll på mig

Detta är min historia inom psykiatrin: Jag söker frivilliga psykiatrin som 19åring Mitt liv hade varit tufft så länge jag kan minnas Jag hade då ett självskade beetende och ätstörning Men visste inte att det hete så eller vad det borde på Jag hade en barndom som utåt såg bra ut Men jag tag bort min känslor totalt Nu i efterhand har jag genom Dbt fått svar på varför jag tog bort mina känslor tidigt Ja det var för att överleva Och jag hade på olika sätt när jag fick min Dbt behandling redan varit inom psykiatrin i över 30år Och lite enkelt förklara Jag psykiatrin bryde sig inte Iallafall inte dom flesta Finns undantag Psykiatrin har tvingat mig till många olika saker Tex var inlag på vård avd psy och blev tvingad att gå ut själv Jag försöker verkligen att förklara Jag fixar inte det själv tyvärr Och jag gjorde inte det Jag tog överdoser många olika tillfällen när jag tvingade ut från avd psy där jag var inlagd Till sist kostade jag för mycket pengar pga hamnade ofta på intensiven och någon chef överläkare på hela sjukhuset Sa till psykiatrin hon får inte gå ut själv Och då fick jag inte längre gå ut själv Men fick även vak på avd Det var inget jag behöver Tiden gick och jag tror nog att många försöka hjälp mig Men inget hjälpte mig Var även 7år på ett behandlingshem utan någon form av behandling Ren förvaring och dom på behandlingshem tvingade mig att ta förtidspension och tiden gick Jag hamnade djupare och djupare in i min ätstörning och självskade beteende Och jag förstod ingenting igentligen Fick ofta höra om du gör så här tex en medicin eller ECT Men igentligen prata ingen på psykiatrin med mig ordentligt Jag fick en adhd diagnos ca 20år efter jag frivilliga kontakt psykiatrin Men då när utredningen var klar och man konstatera adhd Fick adhd medicin Men inget mer Visst medicin hjälp mig att koncentrera mig bättre Och jag tänkte det är väl så här Inget mer att göra trots adhd Ja tiden gick Sen äntligen blev jag erbjuder en behandling Dbt Klart jag ville Och jag börjar Dbt och det hjälpte mig mycket Jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt Som jag haft i ca 35 år Men det som var bäst igentligen var att Dbt teamet behandla mig som en människa Dom lyssna på mig och tog mig på allvar Och jag fick också lite hjälp med mina trauma Jag fick hjälp att förstå Inget som hänt i barndomen var mitt eget fel Jag var barn och jag fick också genom min terapeut i Dbt hjälp att få lite mer hjälp med min adhd En pegasus utbildning Men när Dbt var klart Så tycker jag och min terapeut i Dbt Att jag behöver mer hjälp från psykiatrin Och vi pratade tillsammans med min läkare i psykiatrin på min ordinarie psy mottagning Och läkaren lovade mig bla en trauma behandling och stödsamtal vb och i början gick det bra Jag fick även en utredning till och landade i lätt atisum dignos Sen börjar kaoset åter Jag skulle minsann inte ha en trauma behandling och inga fler stödsamtal Jag skulle bara fokusera på det som roligast i livet och inte söka hjälp hos psykiatrin Men om livet inte fungerar Då söker man hjälp Det lärde jag mig i Dbt Så jag tog upp kampen själv Men till sist så tycker min läkare i psykiatrin att jag skulle flytta till ett LLS boende Jag sa nej och jag kämpade i omgångar på lite olika sätt Tog hjälp av en vanlig läkare Ja 2 ggr 2 remisser Men det struntade psykiatrin i Men nu äntligen har jag fått en kontakt person inom psykiatrin som jag tycker är bra Men det är mycket i livet som är koas och jag förstår inte mig själv Så bra Varför jag gör som jag gör Och har mycket tankar Allt är mitt eget fel För varför bryts sig inte någon om att lyssna på mig utan att jag behöver ta en kamp hela tiden Jag står även i kö för en trauma behandling Men är livrädd och mycket besviken på psykiatrin och jag har på något viss kämpat i över 37år med psykiatrin och innan psykiatrin min barndom var det heler ingen som bryde sig om mig Och jag får ofta höra i olika sammanhang Du ser så kompetent och välmående ut Men inte många försöker först min situation och när jag försöker förklara allt koas inom mig All stess oro sorg ilska mm Jag är nu livrädd att jag aldrig kommer må bättre Jag behöver inte må bra helt och hållet Jag vill bara få mer ro i huvudet och minder stess oro Och våga släppa på mina kontroll behöv Men hur vågar man det Och hur vågar man börja bli den person Man nog är Hur vågar man ta bort sin mask och hur vågar man börja lita på folk och hur vågar man på rätt sätt återhämta sig Det tyck vara svårt När man ständigt få kämpa själv med allt När jag ber om hjälp Så lyssna på mig Och gör så med alla människor Jag hoppas än att jag kommer må bättre på lång sikt Men många saker i livet är för sent och tänk om jag fått bättre hjälp från början Jag vet ej längre om jag kommer orkar kämpa och det nu blir ännu mer saker som jag behöver kämpa för Jag ville bara när jag sökte psykiatrin frivilligt bli lyssna på och så blev det inte Har nog provat all medicin det finns inom psykiatrin Både frivilliga och fått på tvång Och inget har hjälp mig och jag börjar bli gamal Först tog mina anhöriga mina drömmar ifrån mig Sen fortsatte psykiatrin göra det Är mitt liv inte värt något Jag har aldrig gjort någon brot eller tagit droger eller skadat någon annan Och utåt har det nog set bra ut Men vad gör man inte för att fungera normalt och när man sen inte orkar längre själv Tar mod till sig Söker hjälp men det blev inte så bra Jag önskar ingen att behöva gå genom det jag gjort och gör till viss del

Sommaren har alltid varit svår för mig. Rubbade rutiner, återkommande suicidförsök och bristande uppföljning i öppenvården. Min behandlare är på semester i fem veckor. Fem veckor där jag inte för terapi, där jag inte kan prata med någon jag känner mig trygg med. Ensamheten bygger upp ångesten. Utebliven uppföljning får mig omotiverad till att inte använda de färdigheter jag lärt mig. Dessutom innebär sommaren för mig mycket minnen, flashbacks och dissociation. Trauman och självdestruktivitet tar inte fem veckors semester.