Opsynligas logga

Tog fyrtio år att få rätt diagnos

Som så många andra var jag feldiagnosticerad i många år. Men först tog det nästan tjugo år innan man ens gjorde någon grundlig diagnosutredning. Då fick jag diagnoserna bipolär typ två och GAD. Samtidigt som flera jag träffade inom psykiatrin skrev ”misstänkt aspergers” i journalen. Tillslut gjordes en riktig aspergersutredning. Som sedan fick göras om (pga slarv från psykiatrin). Men tillsist, efter fyrtio år, fick jag en autismdiagnos. Nu är det bara rätt hjälp som ska till. Vilket kommunen vägrar. ”Vi vill inte att funktionsnedsatta ska bli beroende av hjälp.” Mina funktionsnedsättningar är medfödda, de kommer aldrig att gå över.

Oorganiserad öppenvård

Psykmottagningen jag går på var i början väldigt dåligt organiserad. Exempel: Kallelser skickades för sent, besök avbokades utan att meddela mig, mediciner byttes eller sattes ut utan att de ens pratade med mig först, när jag skrev till min kontaktperson där svarade hon inte trots att hon sagt att hon kontaktar mig om jag skriver. De gjorde inte uppföljningar på ny medicinering. Detta gjorde att när de misskött sig mådde jag sämre pga stressen och blev irriterad och lite hårdare i tonen. När de inte gjorde fel mådde jag såklart bättre och var således mer positivt inställd. Läkaren ansåg att jag svängde så i humöret och sa ”du måste ha en personlighetsstörning”. EIPS tyckte hon.

Slutsats: Är du upprörd pga brister i vården så har du förmodligen emotionellt instabil personlighetsstörning(!!).

Antidepressiva istället för rätt behandling

Kontaktade öppenpsyk pga ångest, mardrömmar, rädsla, nedstämdhet och kroppsliga minnen av övergrepp. Genom åren fått olika depressions- och ångestdiagnoser, ätstörningsdiagos ospecificerad, personlighetsstörningsdiagnos. Några till som jag inte minns. Fick antidepressiva i stället för rätt behandling. Efter att psykiatrin i ca 15 år missat eller ignorerat mina symtom på PTSD så lyckades jag få en utredning och den visade att jag har PTSD. Tyvärr har jag även neuropsykiatriska funktionsnedsättningar så får ingen traumabehandling pga att jag har för många diagnoser. Mottagningarna som behandlar PTSD tar inte emot mig pga mina npf, neuropsyk vill inte ge behandling efter mina behov. Har suicidtankar och -planer hela tiden, varje dag. Dövar symtomen med tunga mediciner, bl.a. antipsykotika trots att jag aldrig haft psykos, och har lyckats få en stödkontakt men vi pratar mest om problem som mottagningen orsakar mig.

Nåt är riktigt fel när man mår sämre trots att man får ”vård”.

Blir lurad ”hjälp” i en sårbar situation

Jag flyttade till en ny stad men bodde fortfarande i samma län. I samband med en akut slutenvårdsinläggning fick jag frågan om jag hellre ville ha kontakt med öppenvården där jag bodde nu och avsluta min gamla. Jag kom från en hastig flytt pga trauman och ville bara börja om så jag sa ja. Överläkaren skickade en remiss med rekommendation att jag ska tillhöra NPF teamet då min autism var största boven till mitt dåliga mående. Sagt och gjort, men på den stora ronden som öppenvården hade ansåg dom att jag hade för brett problemområde pga mat-problematik, ångest kopplat till trauman och svåra depressiva episoder. Jag fick aldrig någon plats på NPF teamet, istället valde dom att bara sätta mig under suicidprevention i ett år där en sjuksköterska skulle ringa mig varannan vecka. Jag hann avsluta kontakten med min förra behandlare och var så uppgiven över att jag stod där helt utan hjälp eller terapi. Jag hade ingen. 6 månader senare kontaktade jag min gamla behandlare på nytt och vädjade om hjälp. Hon förstod min uppgivenhet och hur sårad jag blivit. Det gick 3,5 månader till och sen var jag tillbaka med min gamla behandlare som än idag hjälper mig med allt. Jag blev lurad hjälp i en extremt sårbar tid i mitt liv.. det har satt sina spår och tilliten till sjukvården är väldigt svag.

Är jag ett förlorat fall?

Jag har varit sjuk i ospecificerad ätstörning sedan 14 års ålder (är idag 18) när jag var 17 avslutade ätstörningsenheten min behandling då de ansåg att de hade provat allt och inte såg någon större förändring i mitt mående samt i min ätstörning. De fick mig att känna mig helt hjälplös och som ett förlorat fall, kändes helt som de gav upp och inte brydde sig alls längre. Under detta år utan stöd samt hjälp och behandling från sjukvården har jag bara blivit sämre fysiskt och psykiskt. Nu är jag på väntelista till en ätstörningsenhet för vuxna. Men väntetiden är upp till 1 år. Ska man behöva nå botten och tappa all kroppsvikt för att synas och få den hjälp man behöver?

Var rädda om era barn

Har haft depression, social fobi ångest och ett undvikande beteende sedan 14 års ålder (är 39 år idag). Har isolerat mig större delen av dom åren. Har egentligen aldrig fått den psykiatrisk vård jag behövt och som kunnat förbättrat min problematik. Har haft kontakt med BUP och vuxenpsykiatriska mottagningar. Träffade en kurator på psykiatrisk mottagning i många år (som inte har tillräcklig kunskap för att kunna hjälpa till). Hade djup depression och ångest men fick ingen egentlig vård. Fick först träffa en psykolog vid 30 års åldern (i en annan kommun) varav jag äntligen fick en diagnos bpd/avoidant personality disorder) som förklarade mitt beteende, mer än social fobi. Beteendet var dock cementerat och psykologen pratade om att hon vela träffat mig vid 20- årsåldern. Psykologen blev sedan privat (efter några månader) och inga av mina knutar löstes upp. Har sedan varit obehandlad (förutom medicin/sjukskrivning) och fler problem har tillkommit med åren bla ocd. Har fått KBT 10-20 veckor för min ocd  (inte hjälpt men åtminstone varit ett försök till vård/behandling). Ocd mottagningen är den enda psykiatriska mottagning (som jag stött på) med professionellt trevliga läkare med god kompetens!  Tycker i allmänhet att den psykiatriska vården är nästintill obefintlig, det som erbjuds är medicin och sjukskrivning ev någon lättare samtalskontakt med kurator) . Utöver det är det många utövare i allmänna psykiatrin som är direkt otrevliga emot sina patienter (samt förvrider journaler till sin fördel). Mottagningschefer som är okontaktbara (trots att man kontaktat patientnämnden). Har alltid (numera)med mig min sambo till psykiatrin för att inte bli illa bemött. Skulle nog säga att psykiatrin gjort mig sjukare än frisk. De otrevliga bemötandet har gjort mig ännu mer undvikande i mitt beteende, mer ångest och tillitsproblem tex). Antingen rustar man psykiatrin (med kompetens, omtanke och riktiga behandlingar) eller lägger ner detta luftslott till mottagningar. Skulle aldrig råda någon att sätta sitt barn på varken BUP eller inom den allmänna psykiatrin med tanke på hur det ser ut ( man tar mer skada än man får vård). Var rädda om era barn ( sök andra vägar).

Psykiatrin saknar kompetens

(2021) Det tog mig fler månader innan jag fick den hjälp jag verkligen behövde. Under den vägen hann mycket hända. Jag upplevde triggande kommentarer från min egen behandlare. Jag fick många gånger höra att jag inte var tillräckligt sjuk för att bli antagen på psykiatrins slutenvård, eller i huvudtaget få bättre hjälp. Jag hade så stora förhoppningar att slutenvården skulle kunna hjälpa mig att komma tillbaka på fötterna igen då jag upplevde att BUP:s vård var ensidig och fyrkantig, gav mig inte så mycket. Trots allt så vägde jag sjukligt och hade ett BMI under 15, min ångest var för hög att jag tillslut började skada mig själv och rispa mig för att lindra min ångest och all smärta som hade med mitt tillstånd att göra. Min behandlare fick mig att vilja gå ner ytterligare i  vikt för att bevisa hur sjuk jag var, för att vara ”tillräcklig” för att få hjälp. Det resulterade att jag blev sjukare, mitt hjärta tog massor av stryk, var nära fler gånger att bli inskickad till intensiv på hjärtövervakning då mitt hjärta kunde slå 34-36 slag per minut. Tillslut åkte jag in på akuten, efter suicid försök. Blev inlagd därefter. Men min upplevelse från både öppenvården och slutenvården är att det fattas massor med kompetens. På slutenvården blev jag lika illa behandlad. Jag upplevde att jag mer var ett problem än en patient, det skär i mig än idag att tänka tillbaka när man kunde höra skärande skrik genom salen, där patienter bältades och ingripes med tvångsåtgärder. Under mina måltider så fick jag aldrig något riktigt stöd, skötarna kunde säga att jag bara skulle skärpa mig och sluta bete mig som ett barn. Jag fick aldrig någon sympati från de som jobbade på natten och jag upplever dem som mest outbildade.  Jag skrek och grät, det var ingen som såg mig för den människa jag var utan min psykiatriska diagnos. Jag upplever att det många gånger känns som ett maktmissbruk av personalen. Det är så många hemska saker som hänt bland dessa väggar och det har traumatiserat mig än idag. Att men kunde bli fasthållen, inlåst i sitt rum osv, ingen lyssnade till en. Än idag har jag tappat allt tro för vården, till en början hade jag förhoppningar på att vården skulle kunna hjälpa mig men idag upplever jag mer att istället för att vården gjort mig friskare har jag istället blivit sjukare psykiskt. Jag vågar inte längre be eller söka om hjälp.

Komplex PTSD eller genetisk funktionsavvikelse?

Jag skulle göra en traumautredning för att reda ut om jag har komplex ptsd… Psykologen som skulle utreda mig är en man & den utredningen gick verkligen inte bra alls… Han misstrodde mig främst när det gäller trauman som han som man inte kommer behöva riskera utsättas för… Han hade sen mage att avskriva diagnosen & istället skriva att mina reaktioner  på mina ”trauman” berodde på att jag skulle ha en genetisk funktionsavvikelse som skulle göra så att jag missförstod andra människors intentioner…

Jag kan garantera att jag HAR komplex ptsd, rätt svår dessutom…
Jag hade ptsd redan som barn men ingen tog mig på allvar då… nu är jag snart 35 & får äntligen hjälp, men psykiatrin i den stad jag bor & är född i kan dra åt HELVETE!!!

”Högprioriterad patient”, får ändå ingen hjälp

Jag fick en remiss skickat till vuxenpsyk ca ett halvår innan min 18 års dag, anledningen är för att både bup & vuxenpsyk anser att jag är en ”högprioriterad patient” och är i starkt behov av hjälp. Trots det sitter jag här ett år senare utan hjälp, jag har ”för många” diagnoser & för mycket problem för vuxenpsyk att bestämma var jag ska få behandling. I min region är vuxenpsyk indelat så att olika diagnoser är på olika vårdenheter och jag har 5+ diagnoser. Jag har därför hamnat mellan stolarna i processen att vuxenpsyk ska utreda om min tex mitt trauma, min adhd eller ätstörning är prio 1, besluta sig för att de inte TROR det, skicka vidare mig till en ny vårdenhet (med en ny vårdkö) osv osv. Nu har de beslutat att jag ska (efter ytterligare kö) bli patient på nevropsykiatrin, utifrån de andra vårdenheternas brist på kunskap & läkare som ens KAN skriva ut min adhd medicin, som jag måste ta för att fungera. Trots att, som nämt både bup & vuxenpsykiatrin ansåg mig vara högprioriterad, skickade remiss i tid & i stort behov av en stadig samtalskontakt så kan inte nervropsykiatrin erbjuda mig enskilda terapisamtal över huvudtaget. Jag slängs istället in i en grupp med vuxna personer (notera att jag precis fyllt 18 så jag är inprincip fortfarande ett barn) med adhd för att diskutera och försöka lösa problem som eventuellt i framtiden kan hända en person med adhd.

Jag förstår verkligen inte hur vården kan få se ut såhär, det är väl ändå vanligare att man har en samsjuklighet, flera diagnoser än bara 1? Hur många har man träffat som BARA lider av depression & inte också av ångest tex?

Känner mig otroligt högprioriterad och sedd ändå🙂

Ingen ätstörningsbehandling på grund av EIPS

Jag har eips och en ätstörning, jag har gjort flertalet självmordsförsök, har aktivt självskadebeteende och varit inlagd på psykiatrin många gånger. För lite mer än två år sedan eskalerade min ätstörning som tidigare varierat i skepnad och blivit bättre i perioder. Jag började nu rasa i vikt och slutenvården skickade remiss till ätstörningsenheten. När jag väl kom dit efter månaders väntan så konstaterade dom att jag skulle behöva en dagvårdsbehandling men det stora problemet var min eips diagnos och allt som kom med den. Efter möten med min andra öppenvård bestämde dom sig ändå för att avsluta påbörjad behandling för att dom är rädd för vad som ska hända om eller snarare när jag börjar må sämre i en ätstörningsbehandling. Problemet är att jag gick behandling för min eips efter det här, i svält iprincip så den behandlingen gav mig ingenting. Jag kommer ingenstans i någon av mina problematiker för jag behöver hjälp med båda samtidigt men dom slår av remiss efter remiss och jag tappar hoppet mer och mer om att det någonsin ska bli på något annat sätt. Dom kan inte hantera mig för jag har två problematiker som väldigt ofta hänger ihop…

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.

Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.