Hade nyligen en tid hos psykiatrin. Själva mötet i sig gick helt ok, men det var med någon som arbetar under handledning och därav inte själv var den som tog beslut.

Under mötet bad jag bland annat om att jag ville se över den diagnos som sattes på mig när jag var ca 20 (nu är jag 38.) Då jag inte tror att den stämmer av flera orsaker.

När personen jag träffat hade pratat med sin handledare återkom hon till mig.
Psykologen/handledaren tyckte inte det var meningsfullt att kolla på den diagnosen alls. Att det var nästan omöjligt att bli av med.
Men det som gjorde mig både chockad, ledsen och irriterad var hans motivering.
Han motiverade detta med att jag haft svårt I relationer vilket ju hör till diagnosen. Därför ansåg han diagnosen högst troligt rätt.

Det triggade mig väldigt mycket och jag grät och tappade helt fotfästet i några dagar.

Till saken hör (Vilket jag varit ärlig om till dem så det är något de vet.)
Att jag blivit utsatt för våld i nära relation och går i samtal för hjälp att läka från det hos kommunens stödberksamhet som arbetar enbart med våld i nära relation. Det är en förälder och senare även personen jag var gift med som gjort detta.
Det är även detta som påverkar mitt mående och min funktion mycket just nu, vilket var geundorsaken till mötet.

Så att påstå att en diagnos är rimlig endast baserat på det och att uttala sig så till någon som försöker läka från att ha blivit våldsutsatt nästan hela sitt liv.
Att använda det som argument för en diagnos endast.
Inte ok.
Kändes som han mer eller mindre sa att våldet jag utsatts för är pågrund av vem jag är. Att jag har en diagnos. För om inte ser jag inte relevansen.
Visst kan trauma vara en faktor till att man utvecklar en diagnos men oavsett kan man ju inte ensamt heller sätta diagnos endast pga det.
Kändes extremt nedvärderande och beskyllande och triggade alla mina rädslor av…

Kanske? Tänkt om mina förövare igentligen inte var förövare? Tänk om de hade rätt hela tiden? Tänk om jag är fel som människa? Tänkt om problemet ligger i vem jag är precis som de antytt, sagt och betett som som tills jag trode på det? Tänk om vi alla har fel och ”förövarna” alltid haft rätt?

Om en psykolog på öppenvårdspsykiatrin på ett stort sjukhus ser det så??? Tänkt om det är sanningen?

Min samtalskontakt kallade psykologen för jubelideot när jag återberättade. Berättade för det de gjorde mig rädd att gå till henne med. Gav mig känslan av: Tänk om alla bara kommer bevisa för mig att något I min innersta person är fel och allt är mitt fel endå? Fast ingen kan säga vad jag gör fel eller borde istället.
Aja jag kommer komma förbi det och tror inte på honom längre. Men känns inte alls ok att uttrycka sig så. Extremt nedvärderande!

Det var sommarlov och min kontakt på öv skulle bytas ut. I början av samtalet får hen veta att jag blivit friskskriven från anorexi (annan vårdenhet) några månader tidigare. Resten av samtalet gick ut på att hen frågade mig om hur hen skulle jobba för att hjälpa sina ätstörda patienter. Chefen på en specialiserad psykiatrisk mottagning frågar mig som patient om hur andra patienter ska behandlas. Detta sker 3 dagar efter mitt LPT avskrevs men ändå var det jag som skulle hjälpa min vårdkontakt. Att jag överlevde sommaren var ett under.

Jag var hos en psykiater och när jag berättade om några av mina tvång som hör till min OCD skrattade hon och sa att dom var konstiga. En annan gång blev jag inlagd (delvis) pga mina tvång och då skrattade en skötare åt mig och sa ”varför slutar du inte bara?”

En av alla många läkare jag träffat inom psykiatrin genom mina år frågade vid vårat första möte kring min grova ångest (jag var 21 år vid tillfället) om jag hade en pojkvän. Jag svarade att jag hade det men att det var ett ganska nytt förhållande. Läkaren tyckte trotts att det var ett nytt förhållande och min låga ålder osv att jag skulle fundera på att bli gravid och skaffa barn för att då ”får du någonting annat att tänka på” och att jag då skulle ”vara upptagen med att ta hand om en bebis istället för att ha ångest”. Läkaren påstod att en fin tjej som jag skulle må mycket bättre om jag fick någon annan att lägga fokus och energi på. När jag uttryckte att jag absolut inte tänkte bli gravid lyssnade läkaren inte utan predikade på om hur bra kvinnor mår som gravida och att det skulle vara bra för mig att få andra saker att tänka på så att jag skulle slippa min ångest. Jag fick ingen annan hjälp utan endast det rådet. Ska tilläggas att läkaren som gav detta fantastiska råd (givetvis) var en man och i övre 20års åldern. Kan säga att jag gick därifrån lagom arg och besviken och vägrade gå till honom igen.

Jag tog kontakt med en ätstörningsmottagning efter flera års kamp med ätstörning och noll hjälp på det området av psykiatrin då de inte ansåg att det var deras område.

Jag kände mig illa bemött redan från start av mottagningens personal. Många som kommer till ätstörningsmottagningen är undernärda och lider av svår anorexi. Men jag som hade motsatt problem med övervikt istället bemöttes med irritation, som om jag bara sökte uppmärksamhet.

Man utgick direkt ifrån att jag var överviktig pga skräpmat och stillasittande och inte ville ändras. Man sa redan första mötet att jag ska äta mindre och röra mig mer, utan att ens tagit reda på vilken typ av ätstörning jag led av.

Jag var på mottagningen i månader och man kom fram till att övervikten inte berodde på skräpmat och stillasittande. Utan helt andra orsaker som varken mat eller motion hade kunnat ändra utan medicinsk insats.

Men trots detta fortsatte man som personal att se på mig som om jag var den stereotypiska ”tjockisen” som bara åt chips och lata mig. Mottagningen krävde att man skulle följa deras krav för att få en så kallad sundare livsstil. Dessa krav gjorde mig sjukare än någonsin och jag var tvungen tillslut att sluta gå till mottagningen. Jag föll helt tillbaka till min ätstörning och det tragiska är att inte bara är jag fortsatt sjuk, men nu vågar jag inte ens söka vård.

För är man överviktig så bemöts man bara med samma svar och krav från vården, ät mindre och rör dig mer. Oavsett vad den grundläggande orsaken för övervikten är. Och detta av de man tror är utbildade inom just ätstörningar och hur individuellt problemet är för varje patient.

Har vårda mitt barn sedan 6 månader tillbaka dygnet runt för anorexia nervosa, självskadebeteende och starka suicidala tankar /impulser. Svåraste framför allt jag upplever det är att man inte får något stöd eller hjälp ifrån vården på något sätt. Vi har varit i kontakt med många olika instanser. Det var endast en av dessa som faktiskt någorlunda hörde oss men pga svåra självskadebeteende så kunde vi ej få slutenvård. Varje gång jag ringde och vädja om hjälp till prima eller på besöken fick man ofta till svar vi hör att det är tufft men de är bara kämpa på. Nätter man fått vaka pga hens svåra ångest och suicidala tankar. Utbrotten och ilskan vi som familj fått ta och försöka hantera ensamma. Bråken som varit dagligen pga maten. Fått agera psykolog, kurator, vårdare och behandlare istället för mamma i månader. Trots besök på psykakuten där hen säger att hen inte orkar mer och inte vill mer att hen gjort planer, skrivit brev och vill avsluta vill man inte lägga in hen. Och hen vill själv läggas in för hen inte orkar mer hemma och vill få hjälp. Vi blir hemskickade med en folder med tips för distrahera hen. Idag måste jag fortfarande se till att mediciner, mat, hygien sköts och vara med dygnet runt. Och utöver det då så kan jag såklart ej jobba och måste ringa och tjata på försäkringskassan varje månad för dom är sena med utbetalningarna och man ligger efter ekonomiskt 1.5-2 månader hela tiden. Önskar inte detta helvete till någon

Efter ett läkarbesök såg jag i journalen att läkaren gjort en (usel) krisplan, utan min medverkan och utan att jag visste om det.
Krisplaner ska alltid utformas tillsammans med patienten.

Jag skrev ett meddelande om att jag inte fått veta om det eller vara delaktig och att jag ville ha kvar den förra krisplanen, som var en bra plan och som jag gjort själv, tillsammans med en kurator.
Någon svarade kort att jag hade en krisplan (den dåliga) gjord datumet x och att jag kunde läsa den i journalen. Punkt.

Ingen som helst förståelse för att jag inte vill ha en dålig krisplan som jag inte medverkat till.

Under mitt andra bedömningssamtal för traumabehandling pga komplex ptsd berättade jag först om min mamma som under min barndom krävde att jag alltid berättade allt för henne oavsett hur privat. Berättade sedan om sexuella övergrepp av manlig familjevän som började i lågstadiet och att han bland annat sa att om jag berättar för mamma kommer hon inte vilja ha mig mer, så svarade psykologen ”så hon tvingade dig att berätta allt, men ändå berättade du inte om övergreppen?”. Kände verkligen att skulden lades på mitt sjuåriga jag och en obefintlig förståelse för rädslan att bli övergiven av en redan frånvarande och villkorande förälder.

Att få ha psykologsamtal och läkarsamtal digitalt har tillåtit mig att få behålla samma vårdkontakter som faktiskt fungerat och som känner mig, trots att jag flyttat. Nu har jag bytt klinik och allting är bara kaos

Jag har aldrig haft problem med vården förrän nu, det senaste året.
Jag har fått medicinsk behandling för adhd sen 2017.
Jag har aldrig lämnat ett dåligt blodprov, har alltid skött min medicin exakt enligt ordination och alltid prioriterat mina uppföljningar.
I september förra året, efter att jag lämnat blodprov så fick jag meddelande via 1177, att mina prover tydde på för hög alkoholkonsumtion; 2,2. Gränsvärde var 2,0. Jag behövde nu gångväg lämna prover i 3 månader. Ingen ringde mig, och pratade med mig. Ingen dialog eller överenskommelse. Bara bestämt över mitt huvud. Jag svalde mina känslor och gick och lämnade första provet. Det var fruktansvärt jobbigt, kände mig så maktlös och tvingad att bevisa att jag är skötsam. Fick svar via Mail igen, att ”provet var nu inom ramen, vilket är bra. Vi fortsätter med två till!”
Igen, bestämt utan dialog med mig. Jag blev så arg ovh ledsen, min ångest sköt i höjden och jag slutade tvärt med mina två mediciner varav en var Intuniv 7mg. Jag skrev att jag ville skriva ut mig från mottagningen och meddelade att jag slutat med mina mediciner. Svaret jag fick var mer eller mindre oengerat. ”Några biverkningar? Vi kan avsluta vårdtillfället när du önskar.
Vi det här laget var jag så slutkörd av all stress, men gick även och lämnade ett prov till.
Efter det gav jag upp och skrev att jag orkar inte vänta på att göra det sista provet då det tagit för mycket energi och jag bad att få bli utskriven. Ingen ringde mig, ingen förstod att jag inte mådde bra trots min 6 år på mottagningen utan minsta slarv…
De skrev ut mig med en axelryckning kändes det som. Sen har jag inte hört något mer. Jag skrev till min läkare när behandlingen var avslutad, och förklarade i stora drag. Hon skrev att jag är alltid välkommen att skicka remiss igen…
Nu har jag skrivit till patientnämden, men eftersom jag lämnat mottagningen, och med deras tidigare bemötande så får jag troligtvis inget gensvar. Jag förstår inte hur jag kunde vara så oerhört naiv, jag lyssnade inte på alla som klagade på vården. Jag tyckte att de hade fel, vården är bra. Det gör jag inte längre.