Vid ett öppenvårdsbesök sa jag av rädsla för att dokumenterade självmordstankar i en mer akut situation skulle leda till tvångsinläggning: ”det är väl bara att låta bli att dokumentera det så har du ryggen fri om jag dör” till läkaren. Sedan dess är det exakt vad som händer. Ingenstans dokumenteras mitt mående som jag återger det. Om jag dör framöver, vilket skulle kunna ske, kommer ingen att förstå sammanhanget, eftersom det jag har sagt vid vårdbesök inte finns. Något jag slängde ur mig i desperation av rädsla för slutenvård blev tydligen ett tips till läkaren.
Många år av felsatta diagnoser
Jag har varit inom vården i många år. Under alla dessa år samlade jag på mig 7 olika diagnoser utan någon ordentlig utredning (och utan att jag kände igen mig i dem. När jag väl bytte mottagning, till en mer specialiserad, skrevs alla diagnoser av och ersattes med (komplex) PTSD. Jag visste knappt vad det var förrän nu.
Ofrivillig utsättning utan nedtrappning
Jag har sedan flera månader tillbaka behandlats med Xanor (i mycket små doser). På grund av personliga omständigheter i mitt liv blev jag tvungen att kortvarigt höja dosen lite. Detta resulterade i att receptet tog slut för tidigt. Viktigt är att jag aldrig någonsin misskött min behandling och att detta var en enstaka gång, Trots att jag förklarat flera dagar i rad för min mottagning att jag BEHÖVER min Xanor vägrar dom att lyssna på mig. Jag har nu fått grova utsättningssymtom som koncentrationsproblem, mycket ökad aptit, för mycket energi och en jättegrov huvudvärk. Att försöka få hjälp från mottagningen verkar omöjligt. Ska jag behöva köpa mina mediciner på gatan för att kunna överleva eller hur tänker deras läkare??
Allvarliga utsättningssymptom
Jag började medicineras med Lyrica när jag var inlagt på en slutenavdelning. Lyrica är narkotikaklassat och är en beroendeframkallande medicin. Utsättningssymptomen är fruktansvärda då det liknar abstinens. Det var en lång resa när jag ett halvår senare var tvungen att trappa ut den av öppenvården. Jag fick svår abstinens och suicidtankar som ledde till ett suicidförsök. Öppenvården tog varken på sig ansvaret eller samarbetade med slutenvården. Läkare tycker oerhört olika kring detta preparat. När jag mådde som sämst under utsättningen av Lyrica hade jag kontakt med en kurator som endast hänvisade till en mottagning som arbetade med att hjälpa personer med beroendeproblematik.
Tiden räckte inte till självmordstankar
Jag bad om hjälp gång på gång, men den enda hjälpen jag fick var melatonin eftersom jag ”bara var trött”. När jag sade till min behandlare att jag var suicidal och inte orkade leva längre sade hon att vi skulle prata om det nästa vecka, eftersom tiden var slut. Dagen efter tog jag en överdos och spenderade en månad inom slutenvården. Min behandlares ”ursäkt” var att hon inte trodde att jag mådde SÅ dåligt.
Ätstörning i skov räknades inte
Fick tillslut en remiss till ätstörningskliniken. Kom dit och hade ett första samtal med psykologen. Hen konstaterade att jag hetsåt. Kom tillbaka för ett nytt samtal. Eftersom jag hetsäter i skov så kunde jag inte få en diagnos. Dessutom hade de inte tillräckligt med kunskap om autism och ätstörningar. Och hade jag ens ork att gå deras intensiva KBTkurs?
Blev av med allt jag hade att leva för
Jag var 9 första gången jag medvetet minskade på maten för att gå ned i vikt. Pendlade i perioder. Som 13 åring började de spåra ur, och kuratorn blev inkopplad och remiss till bup. Som aldrig kom fram. Våren som 14 åring försökte jag ta mitt liv. Berättade då om mina problem men fick höra att det och mitt suicidförsök (som i efterhand klassats som riktigt allvarligt) var helt normalt och att jag kanske behövde hjälp av skolan att hantera betyg stress.
Men att de pga mitt försök behövde ha kontakt m något intervall för protokoll
När jag var 15/16 kom jag i kontakt igen. Då var det helt plötsligt hot om inläggning. Och blev av m ridning och allt jag hade för leva för. Rasade ännu mer i vikt och fick ingen hjälp annat än mer och mer hot.
Som 17 åring pendlade jag in och ut från slutenvården pga suicidrisk. I komb m äs. Som jag ej ville ha hjälp med för de skulle bara ta bort hästarna.
Var dock en läkare där inne. Som jag avskydde på många sätt men hon sa att bup i min stad var skit och att sättet de behandlade mig på var fel. Hon skulle se till jag fick en bra samtal kontakt och att jag skulle hem, rida, strunta i skolan, äta de jag ville och fick i mig men att huvudfokuset nu var att jag skulle hitta mening m livet och hästarna igen. Att det aldrig mer skulle ta bort dem och att de skulle hon se till. Att jag inte längre behövde vara rädd för ta emot hjälp för de skulle ej ta bort hästarna.
Det öppnade för mig att börja våga ta emot hjälp. Men kom att falla tillbaka igen och igen. Som 19 åring fick jag återigen ätstörning uns på papper. Men när jag fyllde 20 flyttade jag utomlands och jobbade en sommar och sen till högskola tre h bort hemifrån.
Någonstans här, var hela nya miljön omkring mig frisk och för en gång skull klarar jag mig helt och är frisk sen snart ett år tillbaka❤️ det går tillslut
Inte vård som hjälper
Det är ett par år sedan vår son mådde dåligt. Inga kompisar och väldigt lite energi. Efter en tid får han komma till en ”unga vuxna mottagning”. Ett par gånger går han dit själv. Tror det är tredje besöket som jag följer han dit. Ja, det låter ju bra med en överläkare som skrivit en doktorsavhandling.
Men under besöket börjar det gnaga i mig, detta är inte vård som hjälper! Läkaren verkar vara väldigt ”taggad” på ”bipolär diagnoser”. Just när besöket är slut frågar jag om han har några råd till min son. Läkaren sitter tyst en stund och stirrar i golvet. Efter ett tag får han fram ”följa rutiner”. Ja, vilken enorm kostnad för samhället för att få fram dessa ord. Om ändå läkaren hade kunnat ge exempel på några hälsofrämjande rutiner…. Men icke!
Sen var vi ett par gånger till BUP akuten, där fick vi ett bra råd – ”det är ni i familjen som är det team som hjälper varandra”
Mitt råd till andra föräldrar är att lita inte på att psykiatrin hjälper er. Hjälp er själva istället.
Psykiatrin är inte intresserade
Händelse från senaste veckan. Psykiatrin ringer mig angående nya lyckopiller. Jag säger att jag har mycket svåra biverkningar. Att lyckopillren ger mig kräkningar och smärta i huvudet. Det har pågått en vecka. Psykiatrin är inte intresserad av vad jag har att säga. Jag försöker verkligen så tydligt som jag kan beskriva yttersta Helvetet. Psykiatrin är inte intresserad av vad jag säger. Psykiatrin säger att jag ska ta alvedon och att kräkningarna upphör nog om 14 dagar. Tack för att ni läst. Tack. Mitt liv är Helvetet, inget annat än Helvetet.
Öppenvården kan inte bemöta autism
Jag fick min Autismdiagnos när jag var 38 år. Jag fick 10 ggr på Habiliteringen sen skulle Öpvm ta hand om mig. Problemet är att de inte kan/vet hur man ska bemöta Autism som diagnos, så det jag har fått börja i Dbt nu, hoppas bara att det fungerar. Helst hade jag önskat att Habiliteringen tagit hand om mig helt!
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
