Opsynliga – berättelser från psykiatrin

Fel diagnos och fel medicin

Nu i efterhand ser jag att jag blev bipolär redan i tonåren parat med en trist familj & uppväxt.

När jag var 35 hade jag fått ordning på allt i mitt liv, utom mig själv. Vi, mitt livs kärlek & jag sökte hjälp. Efter att ha träffat två läkare & fyllt i en självskattning sades det att jag hade ADHD.

-”Räddningen för dig & din familj är Ritalin.”

Jag blev satt på maxdos, 120 mg. Jag kände mig konstig & sa till. Svaret blev samma varje gång: -”Bara fortsätt!”.

Efter 4 månader fick jag Tjernobylhärdsmälta i hjärnan & blev som en galen clown. Det var som att springa ur ett brinnande hus med händerna för ansiktet.

Så småningom förstod man att jag ”antagligen var bipolär”. Men jag var psykotisk i 3 år & 8 månader innan en läkare förstod att jag var psykotisk.

Då var allt över. Jag förlorade den enda familj jag haft, mina vänner & bekanta, mina besparingar & mitt fina företag (hade jag förstått att det skulle ta 16 år att må ok, hade jag sjukskrivit mig & stängt firman).

Jag har testat, i princip alla mediciner två gånger & först nu, efter ett evigt trälande i 16 år, har jag förhoppningsvis hittat en medicin som fungerar. Jag hade gett upp & var redo att ta mitt liv, så det var verkligen i sista minuten det blev bättre.

Problemet är att om du är svårbehandlad nöjer sig läkarna med att du är stabil, oavsett hur deprimerad du är, din livskvalitet skiter de HÖGAKTNINGSFULLT i.

Svenska psykiatri är värd ”5 Överkryssade Bajskorvar” i betyg.

Jag har varit millimetrar från att ta mitt liv 2009, 2019 & 2024. Deras enda svar är: -”Om du vill kan vi lägga in dig”. Men det är HELT meningslöst. Att någon ger mig piller två gånger om dagen förändrar INGENTING.

Läs mer om: #BipolärSjukdom • #Diagnostisering • #Mediciner • #Psykossjukdomar • #Vårdkvalitet Publicerad 28/2-2025

Läkare rusar argt ut – Patient inser risken

Läkare som träffat mig 10 år tidigare i slutenvård sätter tillbaka samma diagnoser (reviderande depression med psykotiska inslag) trots att jag gått över 10 år hos psykolog o 3 år tidigare fått DID diagnos av läkare i öppenvård. Det står tydligt i journal o jag uttrycker även att jag dissocierar o inte vill ha tunga mediciner utan vet att det kommer lägga sig. Han rusar argt ut o jag ser risken o skriver snabbt ut mig. Han medicinerade mig kraftigt, gjorde ECst o utfärdade massa tvångsåtgärder 10 år tidigare. Jag var livrädd att detta skulle upprepas. Min psykolog berättar för mig att läkaren satt tillbaka diagnosers som avskrivits i journalen igen. På samma sjukhus.

Läs mer om: #Bemötande • #Depression • #Diagnostisering • #Dissociation • #ECT • #Journalföring • #Mediciner • #Öppenvård • #Psykossjukdomar • #Slutenvård • #Tvångsvård Publicerad 2/2-2025

Tog inte mina symtom på allvar

Jag hamnar ibland i dissociation/gränspsykos. Denna gång skedde det på en slutenvårdsavdelning. Jag upplevde att jag hade gråsuggor och kackerlackor som kröp i min kropp. Jag hade panik. Jag bad en sjuksköterska att prata med läkaren, men han ville inte, och svarade bara ”Gå och sätt dig i TV-rummet”, som en ”lösning”.

Under kvällen blev symtomen värre. Jag gick till köket och försökte få tag på en vass plastkniv, så att jag skulle kunna skära ett hål på huden så att insekterna kunde krypa ut. Det blev en turbulent situation där personal höll fast mig medan jag var skräckslagen. Sjuksköterskan som tidigare inte pratat med läkaren utbrast bara: ”Det här är ju löjligt!” Dagen efter fick jag ett läkarsamtal, där läkaren bedömde att jag behövde antipsykotisk medicin. Sjuksköterskan tog inte mina symtom på allvar.

Läs mer om: #Bemötande • #Dissociation • #Psykossjukdomar • #Slutenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 1/2-2025

Skötare snackade skit om diagnoser

En skötare inom slutenvården satt och pratade med mig om diagnoser. Han frågade om det var värst att ha en psykos eller panikångestattacker. Sedan berättade han om patienter som hade haft psykoser på avdelningen och de var de värsta. Han sade även att personer med EIPS bara manipulerar och lurar en. Att man ska se upp för dessa och inte tro på dem. Just där och då kände jag igen mig i diagnosen och skulle påbörja en basutredning. När jag därefter bland annat fick diagnosen EIPS var jag livrädd för att sätta min fot på avdelningen. Jag hamnade efter flera vakna dygn i en psykos och behandlades tillslut på samma avdelning som innan. Jag var förvirrad och tänkte att alla skötare var emot mig och pratade illa bakom min rygg samt hörde röster om att de tyckte illa om mig. Jag är efter det rädd för att bli inlagd igen. Jag tror att alla skötare dömmer mig negativt eftersom de sällan pratar med oss patienter utan endast om oss.

Läs mer om: #Bemötande • #EIPS • #Psykossjukdomar • #Slutenvård Publicerad 18/12-2024

37 års kamp med psykiatrin

Detta är min historia inom psykiatrin: Jag söker frivilliga psykiatrin som 19åring Mitt liv hade varit tufft så länge jag kan minnas Jag hade då ett självskade beetende och ätstörning Men visste inte att det hete så eller vad det borde på Jag hade en barndom som utåt såg bra ut Men jag tag bort min känslor totalt Nu i efterhand har jag genom Dbt fått svar på varför jag tog bort mina känslor tidigt Ja det var för att överleva Och jag hade på olika sätt när jag fick min Dbt behandling redan varit inom psykiatrin i över 30år Och lite enkelt förklara Jag psykiatrin bryde sig inte Iallafall inte dom flesta Finns undantag Psykiatrin har tvingat mig till många olika saker Tex var inlag på vård avd psy och blev tvingad att gå ut själv Jag försöker verkligen att förklara Jag fixar inte det själv tyvärr Och jag gjorde inte det Jag tog överdoser många olika tillfällen när jag tvingade ut från avd psy där jag var inlagd Till sist kostade jag för mycket pengar pga hamnade ofta på intensiven och någon chef överläkare på hela sjukhuset Sa till psykiatrin hon får inte gå ut själv Och då fick jag inte längre gå ut själv Men fick även vak på avd Det var inget jag behöver Tiden gick och jag tror nog att många försöka hjälp mig Men inget hjälpte mig Var även 7år på ett behandlingshem utan någon form av behandling Ren förvaring och dom på behandlingshem tvingade mig att ta förtidspension och tiden gick Jag hamnade djupare och djupare in i min ätstörning och självskade beteende Och jag förstod ingenting igentligen Fick ofta höra om du gör så här tex en medicin eller ECT Men igentligen prata ingen på psykiatrin med mig ordentligt Jag fick en adhd diagnos ca 20år efter jag frivilliga kontakt psykiatrin Men då när utredningen var klar och man konstatera adhd Fick adhd medicin Men inget mer Visst medicin hjälp mig att koncentrera mig bättre Och jag tänkte det är väl så här Inget mer att göra trots adhd Ja tiden gick Sen äntligen blev jag erbjuder en behandling Dbt Klart jag ville Och jag börjar Dbt och det hjälpte mig mycket Jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt Som jag haft i ca 35 år Men det som var bäst igentligen var att Dbt teamet behandla mig som en människa Dom lyssna på mig och tog mig på allvar Och jag fick också lite hjälp med mina trauma Jag fick hjälp att förstå Inget som hänt i barndomen var mitt eget fel Jag var barn och jag fick också genom min terapeut i Dbt hjälp att få lite mer hjälp med min adhd En pegasus utbildning Men när Dbt var klart Så tycker jag och min terapeut i Dbt Att jag behöver mer hjälp från psykiatrin Och vi pratade tillsammans med min läkare i psykiatrin på min ordinarie psy mottagning Och läkaren lovade mig bla en trauma behandling och stödsamtal vb och i början gick det bra Jag fick även en utredning till och landade i lätt atisum dignos Sen börjar kaoset åter Jag skulle minsann inte ha en trauma behandling och inga fler stödsamtal Jag skulle bara fokusera på det som roligast i livet och inte söka hjälp hos psykiatrin Men om livet inte fungerar Då söker man hjälp Det lärde jag mig i Dbt Så jag tog upp kampen själv Men till sist så tycker min läkare i psykiatrin att jag skulle flytta till ett LLS boende Jag sa nej och jag kämpade i omgångar på lite olika sätt Tog hjälp av en vanlig läkare Ja 2 ggr 2 remisser Men det struntade psykiatrin i Men nu äntligen har jag fått en kontakt person inom psykiatrin som jag tycker är bra Men det är mycket i livet som är koas och jag förstår inte mig själv Så bra Varför jag gör som jag gör Och har mycket tankar Allt är mitt eget fel För varför bryts sig inte någon om att lyssna på mig utan att jag behöver ta en kamp hela tiden Jag står även i kö för en trauma behandling Men är livrädd och mycket besviken på psykiatrin och jag har på något viss kämpat i över 37år med psykiatrin och innan psykiatrin min barndom var det heler ingen som bryde sig om mig Och jag får ofta höra i olika sammanhang Du ser så kompetent och välmående ut Men inte många försöker först min situation och när jag försöker förklara allt koas inom mig All stess oro sorg ilska mm Jag är nu livrädd att jag aldrig kommer må bättre Jag behöver inte må bra helt och hållet Jag vill bara få mer ro i huvudet och minder stess oro Och våga släppa på mina kontroll behöv Men hur vågar man det Och hur vågar man börja bli den person Man nog är Hur vågar man ta bort sin mask och hur vågar man börja lita på folk och hur vågar man på rätt sätt återhämta sig Det tyck vara svårt När man ständigt få kämpa själv med allt När jag ber om hjälp Så lyssna på mig Och gör så med alla människor Jag hoppas än att jag kommer må bättre på lång sikt Men många saker i livet är för sent och tänk om jag fått bättre hjälp från början Jag vet ej längre om jag kommer orkar kämpa och det nu blir ännu mer saker som jag behöver kämpa för Jag ville bara när jag sökte psykiatrin frivilligt bli lyssna på och så blev det inte Har nog provat all medicin det finns inom psykiatrin Både frivilliga och fått på tvång Och inget har hjälp mig och jag börjar bli gamal Först tog mina anhöriga mina drömmar ifrån mig Sen fortsatte psykiatrin göra det Är mitt liv inte värt något Jag har aldrig gjort någon brot eller tagit droger eller skadat någon annan Och utåt har det nog set bra ut Men vad gör man inte för att fungera normalt och när man sen inte orkar längre själv Tar mod till sig Söker hjälp men det blev inte så bra Jag önskar ingen att behöva gå genom det jag gjort och gör till viss del

Läs mer om: #MellanStolarna • #Psykossjukdomar • #PTSD • #Självskadebeteende • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 22/8-2024

Nonchalans från vårdare på slutenvården

Fick en akut psykos för 7 år sedan. Sökte flertalet gånger på medicinakuten för somatiska symtom då jag inte själv förstod att det var vanföreställningar. Hade enorma smärtor i buken då jag fick en blödning i underlivet i samband med detta. Detta var sant utöver alla andra vanföreställningar jag hade. Jag blev inte trodd och höll på att tuppa av både av smärta och fruktansvärd ångest som kom med full kraft attackvis. Blev så illa behandlad. Fick en orosanmälan på mig då jag inbillade mig att min dotter var svårt sjuk. Detta ökade min ångest extremt under kommande 4 veckor inom slutenvården på psykiatrin. Hade självmordstankar som jag aldrig tidigare haft. Berättade inte om det på avdelningen för jag trodde jag skulle bli av med mitt barn. Mina fysiska smärtor i magen var det ingen som trodde på. Ingen samtalskontakt under dessa 4 veckor. Är nu själv psykiatrisjuksköterska och jättenoga med att lyssna in hela patienten. Den nonchalansen jag upplevde ska ingen annan behöva utstå. Då jag verkligen vet vad det handlar om både symtomen jag upplevde, hur jag blev bemött och att inte blev lyssnad på. En psyksjuk människa som Bara ska förvaras i flera veckor är inget jag kan stå upp för som sjuksköterska. Att känna att patienten blir lyssnad på och trodd är det viktigaste för att patienten ska känna trygghet och kunna tillfriskna.

Läs mer om: #Ångest • #Bemötande • #Psykossjukdomar • #Slutenvård • #Suicid • #VårdpersonalVittnar • #Vuxenpsykiatri Publicerad 29/3-2024

Inget förtroende för psykiatrin

Jag har blivit uthängd i media med förtal och hörsägen. Traksserad, förföljd och avlyssnad. Mina bilder är hackade i min telefon. De som använt detta är en grupp av människor i min förra stad där jag bodde och blev mobbad av heöa grannskapet. Detta har jag inte blivit trodd på i den utsträckning det faktiskt gäller utan psykaitrin där jag går har istället använt detta material till sin fördel och gav mig LPT med tvångsinjektioner som påföljd. Den PTSD av detta som hänt och troligtvis fortfarande händer har förstört mitt liv för all framtid. Jag har inget förtroende för Sverige som land eller mänskligheten och def inte psykatrin.

Så att ha en psykaitrisk diagnos kan utnyttjas och användas och bli paranoida vanföreställningar tills den dag du evetuellt blir mördad av dina förföljare so m ju i deras värld enbart var paranoia. I bästa fall får du skador i form av PTSD för resten av livet. I värsta fall dör du. Att ha en diagnos kan utnyttjas och du står helt rättslös när så händer.

Läs mer om: #Psykossjukdomar Publicerad 6/11-2023

Var inte manisk nog – Hamnar i en psykos

Jag är bipolär, fick diagnosen hösten 2015.
Samma år hade jag varit manisk hela sommaren, utan att jag eller närstående förstod vad som hände, pga att jag inte hade någon diagnos. Till slut besökte jag vårdcentral tillsammans med mamma, i september. Läkaren där skickade oss till psykakuten, för att hon ansåg att jag var så pass manisk att jag riskerade att hamna i psykos.

På psykakuten ville de inte lägga in mig för att jag inte var manisk nog. Jag fick hota med suicid och fick då sova över en natt.

I oktober blir jag psykotisk och jag och mamma åker tillbaka till psykakuten. Jag flippar ur totalt på akutrummet, hallucinerar och skriker, men blir lite lugnare efter några timmar. Då får jag en remiss i ett kuvert och läkaren säger att jag måste åka till en annan stad för att få bli inlagd. Så jag traskar ut från psykakuten (mamma hade åkt iväg) med kuvertet i handen. Senare under dagen leder vanföreställningarna till att jag hoppar på ett tåg och åker flera timmar söderut, blir omhändertagen av polis, körd till psykakuten i staden och får LPT. Dagen efter körs jag i sjuktransport till min hemstad och är inlagd i en månad på LPT.
Allt detta hade kunnat undvikas både första och andra gången på psykakuten.

Läs mer om: #Bemötande • #BipolärSjukdom • #MellanStolarna • #Psykakuten • #Psykossjukdomar • #Slutenvård • #Suicid • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet Publicerad 7/10-2023

Allt handlar om vanföreställningar

Blev klassad som psykiskt sjuk med diagnoserna vanföreställningar och paranoia då jag fick mitt barn grovt utnyttjat av en pedofil, levde under hot och blev utsatt för trakasserier och överfall. Fick ingen hjälp av psykiatrin. Ingen traumabehandling, ingen kontakt med psykolog. Diagnoserna sattes utan utredningar och undersökningar. Den psykiatriska kliniken arbetade mot mig som patient men tillsammans med de som trakasserade mig. Och när jag berättade om de övergrepp och den vanvård jag var utsatt för som barn så påstod den psykiatriska kliniken att jag hade en personlighetsstörning redan som barn. Ändå visste de ingenting om vad jag varit utsatt för. I min journal har de skrivit in en hel del uppgifter som kommit från tredjehandspersoner och som inte stämmer med verkligheten. De har även i journalen utsatt mig för hån, bl a gällande en kronisk sjukdom som jag fick. De har ju hela tiden utgått ifrån att allt jag sagt och gjort handlar om vanföreställningar. Psykiatrikerna har inte trott på mig – trots att de kunnat dubbelkolla med journalerna. Hur psykiatriska kliniker kan bemöta patienter kan vara skrämmande, kränkande och farligt.

Läs mer om: #Psykossjukdomar Publicerad 5/9-2023

Anhörig fick inte följa med – Patient med psykos skickas hem

Under pandemin drabbades jag av psykos pga isoleringen…min anhörig som kunde berätta hur jag mådde och vad som hade hänt fick inte följa med i psykiatriambulansen och till akuten pga ”smittorisken”. Pga att jag fick åka själv kunde jag inte föra min egen talan på ett vettigt sätt…. Istället hade läkaren gjort bedömningen att min anhörige sagt via telefon att jag ”hotat med självmord” och att det var ett uttryck för EIPS…. Så jag fick åka hem. Om min anhörig fått vara med tror jag att bedömningen hade blivit mer korrekt…. väl hemma blev jag sämre och det blev fler akuta insatser som kanske kunde förhindrats om min anhörig hade fått vara med och stötta upp samtalet…. tycker att vården hade kunnat tänka om kring smittorisken och sett till konsekvenserna med att inte låta anhöriga följa med….. deras åsikter är ofta väldigt viktiga i en sån situation….

Läs mer om: #Bemötande • #EIPS • #MellanStolarna • #Psykakuten • #Psykossjukdomar • #Vårdkvalitet Publicerad 21/4-2023