Jag träffade en psykolog på en specialistmottagning inom  psykiatri som hävdade att  över 70 bältesläggningar samt åtskilliga andra tvångsåtgärder, var ”några gånger” och förklarade för mig att det var skillnad på att vara med om något traumatiskt som resulterar i ptsd och att vara med om ”något jobbigt” när jag lyfte frågan om ptsd och efterfrågade terapi.
Bältningarna i fråga var alltså ”något jobbigt” i hennes mening
och inte något som traumatiserat mig trots att sviterna av tvångsåtgärder i form av bältesläggning, avskiljning, fasthållning, tvångsmedicinering och sondmatning är något jag lider utav dagligen. Bältesläggningarna kunde ske dagligen, ibland två gånger om dagen, ofta var jag fastspänd under fyra timmar i sträck för att därefter släppas upp och sedan bältesläggas igen, tvångsåtgärderna skedde även med inslag av verbala kränkningar. Det skedde även att tvångsåtgärderna var utförda på ett sätt som jag har förstått strider mot lagen, exempelvis att jag blev lämnad ensam i rummet fastspänd, blev lagd i bälte fastän jag var lugn eller endast grät. Jag blev även fasthållen och bortburen av män till avskiljningen för att jag grät inne på mitt rum och det ansågs vara störande för min omgivning.
Jag är oerhört ledsen och har gett upp hoppet på att någonsin få gehör och adekvat vård för de upplevelser jag varit med om.
Jag försökte öppna upp mig i hopp om att få hjälp att hitta redskap till ett liv värt att leva, men så blev inte fallet.

Detta är sååå sååå sjukt.

Under min tid på sjukhus fick jag ”mer PTSD” än vad jag redan hade. Fick under denna tid bevittna 3st självmord. Sjuka händelser.

Än idag hör jag skriken, än idag ser jag henne hänga där i sina lakan, på sitt rum.
Vi hade ”krismöte” på avd efter. Jo tack, det va inte mycket till hjälp.
Personalen va själva i chock.

Vid en annan incident.
Än idag hör jag larmen, larmen och ambulanserna som är skickade från soma sidan till psyk. Hon avled av överdos på sitt rum.  24år gammal

En annan man, äldre man, han dog inte på psyk pga självmord utan pga bristande kunskap på den somatiska vården på psyk. Till frukost tog han sitt insulin, det va extremt högt då jag hörde, satt vid bordet bredvid, mannen tog mjölk till tabletterna vilket jag reagerade på, extremt farligt med mjölk vid högt insulin. Dagen gick och jag fick själv hjälpa mannan då han blev sämre och sämre. Inget gjordes. Eftersom jag lider av min komplexa ptsd under den tiden sov jag Max 3h per natt. Jag hörde hur läkare och natt personal sprang ut och in. Jag gick vid ett tillfälle ut för att kolla. Mitt i natten duschade dom honom. Jag sa till Ssk att ni bör skicka över honom. Han är sjuk i diabetes. Inget gjordes. Tidigt på morgonen kommer 2st ambulanser. Jag skriker… varför gjorde ni inget. Jävla inkompetenta…. (Ja, va inte på den tiden så fin verbalt). Men saken är den att jag pratade med en ssk som jag ansåg va den bästa. Hon sa… DU HADE RÄTT HELA TIDEN. Fy fan. Dom lät bara honom dö. Kan inte förlåta dom för detta. Och tog själv på mig skulden ett bra tag.

Sedan har jag varit med om x-antal sjuka händelser. Galet.

Jag var välkänd på en avdelning där jag då bodde. Jag hade behandlats inneliggande i månader och de visste vem jag var. De tog emot mig efter överdoser gång på gång och stod alltid redo när jag kom med polis i fotfängsel handfängsel och midjebälte. Poliserna hämtade mig på Iva där jag var sövd och satte på fängslen innan jag väcktes. Sen körde de mig två timmar bort till psyk där de då alltid stod redo. Det hände flera gånger. Poliserna körde mig i en rullstol och in i bältesrummet där de stod redo att bälta mig innan de ens träffat mig. Hur lugn jag än var spände de alltid fast mig och gav mig medicin jag inte ville ha. Mot psykos. Jag var inte psykotisk och medicinen fick mig att krampa och ögonen rullades bak. De lyssnade inte på mig när jag sa hur obehagligt det var och det var inte förrän jag fick hög feber som de hämtade läkaren igen som gav mig medicin mot kramperna.

Jag blev så traumatiserad av alla de här gångerna att jag valde att flytta därifrån. Jag får ångest av att bara åka förbi staden där jag var inlagd då. Får flashbacks och drömmer mardrömmar om det här ofta. Jag har ännu mer trauman i bagaget nu några år senare. Men det gör så ont att se tillbaka på mitt 18 åriga jag som behandlades som världens brottsling. Poliserna var ofta med och bältade mig och gav mig alltid en klapp på kinden. Jag är fortfarande inom psykiatrin och har varit inneliggande länge. Varit nära döden och vill fortfarande dö. Dessa minnen gör mig galen.

Jag har varit aktuell inom psykiatrin (slutenvården och öppenvården) i mer än halva mitt liv.  Under den tiden har jag varit med om många kränkningar, sexuella övergrepp, mobbing och även en tortyrliknande situation som gett mig vårdrelaterad PTSD. Nu tänkte jag berätta om min situation sedan ca 2013. Sedan dess har jag i princip haft ”vak” av närstående, dygnet runt hemma, pga att vården inte velat behandla mig. Många turer fram och tillbaka, in och ut på slutenvårdsavdelningar med LPT och även frivillig inläggning tidvis.
Problemet började ca 2013 när jag fick en psykos, men jag misstroddes, och uppgavs simulera. Trots att jag berättade om hörsel- och synhallucinationer och slutade äta och dricka och var livrädd att någon skulle komma och tortera, våldta och föra bort mig, även då jag var inlagd på avdelning. Jag gick ner 11 kg på en vecka för att jag varken åt eller drack mer än det lilla vatten personalen tvingade i mig med medicinerna jag stod på. Jag var helt personlighetsförändrad, och närstående som kom på besök skrek jag åt och trodde att de var demoner. Jag skulle livnära mig på ”livsenergi”. Jag pratade även med röster, och ville vid ett tillfälle skrivas ut barfota. Men då satte som tur var den vikarierande överläkaren LPT, och jag blev kvar på avdelningen.
Där, på avd, mobbades jag av både patienter och personal, som inte trodde på mig. De satt utanför mitt rum i korridoren och hade högljudda diskussioner om huruvida jag simulerade eller inte.
Det hela kulminerade i en bältning som var mycket märklig. Hela situationen var konstig. Det blev tyst på avdelningen och man började smälla i dörrar. En sska som jag kände sedan innan kom in på mitt rum och betedde sig annorlunda mot hur hon brukade vara, och gav mig mat som jag är allergisk mot, som det står i journalen att jag är allergisk mot. Därför kunde jag även ha fått en allergisk reaktion mot maten, vilket är livshotande.
Jag blev orolig av den konstiga stämningen som var på avd, och klättrade då upp i ett fönster och började banka på det för att ta mig ut. En skötare kom då, och bad mig gå ner, och när jag skulle gå ner från fönstret, så ramlade jag ner och slog huvudet i golvet. När jag öppnade ögonen så stod tre skötare över mig och hånflinade.
Jag sprang ut från mitt rum och försökte ta mig ut från avd, på diverse sätt. Lång historia kort; Jag blev bältad på det mest inhumana sätt och när jag vaknade nästa morgon låg jag kvar i bältessängen. Inte fastspänd längre, dock utan att någon satt hos mig och jag låg kvar där i bältessängen.
Efter det här fick jag efter många månaders in och ut från slutenvårdsavdelningar, en psykosdiagnos. Och började behandlas med antipsykotika, inte den medicinen som jag förut fick, som förvärrar psykoser.
Lång historia kort, igen: Jag revs upp från mitt boende, och skickades till ett gruppboende i ett annat län, som inte klarade av att ta hand om mig, trots att jag hade vak där också, konstant. Så de skickade ut mig i hemlöshet. Inget boende, behandlingshem eller dylikt, i hela landet ville ta emot mig.
Min 70+ förälder förbarmade sig över mig, och tog hem mig. Och sedan 2015 har min förälder bedrivit högspecialiserad vård hemma hos sig, med mig. Hen har alltså suttit vak, dygnet runt, sedan 2015. Min åldrande förälder sover på soffan utanför mitt rum, för att säkerställa att jag inte hoppar ut från ett fönster, eller går ut och tar livet av mig på annat sätt. Detta kan ske när jag dissocierar, eller blir psykotisk, att jag försöker ta livet av mig eller skada mig allvarligt. (Jag har ett avancerat självskade- och suicidbeteende sedan tonåren.)
Därför är nästintill hela hemmet säkrat som en slutenvårdsavd. Glasrutor på dörren till balkongen och vitrinskåpen är försedda med okrossbart skydd, kökslådan med knivar, saxar och tändstickor är låst med nyckel, medicinerna är inlåsta i ett kassaskåp i ett rum med låsbar dörr. Det finns ingenting framme som är av glas, och min anhörig har ständigt på sig en väska med akutmedicin att ge mig om jag råkar i svår dissociation eller ångest.
Jag kan inte lämnas ensam sedan psykosen 2013, pga risken för självskada/suicid, och har därmed alltid haft vak, sedan jag skrivs ut från slutenvården, hemma.
Problemet har varit att vi stått helt utan hjälp mellan 2015 och 2021. Jag fick ingen att prata med längre, då den läkaren jag hade i mitt tidigare landsting, bara bestämde, mot min vilja, att jag skulle byta landsting. Vi vädjade om hjälp hos den nya överläkaren, men hen ville inte hjälpa oss. Vi bad om planerad inläggning, men det sa hen att de inte gjorde här. När vi desperat ringde en gång och sa: ”Hjälp oss, snälla hjälp oss!” Så var hens svar: ”Vad ska jag hjälpa er med då?”
På 6 år hade jag ingen vårdpersonal att prata med. De förvägrade mig all hjälp, trygghet och omsorg. Vi var helt utelämnade till oss själva. Jag fick medicin, men ingen vård. Och jag blev sämre och sämre. Jag trodde att jag var avlyssnad och att det fanns agenter på gatan, jag satt och lyssnade på röster helt avskärmad. Jag kissade på mig och skrek så grannarna kom och knackade på. Jag slutade duscha på ca 1 år när jag var riktigt deprimerad. Min anhöriga tvättade av mig med våtservetter och vi tvättade mitt hår i handfatet.
Vi sökte aldrig akut när det var som värst, för vi hade gett upp. Det fanns ingen vård för mig, det fanns ingen som ville hjälpa mig. Det här har gett mig svåra men, och jag förstår inte hur man kan vanvårda en person som var så svårt sjuk, som jag var. Oavsett hur mycket vi skrek på hjälp fick vi ingen.

De här kommentarerna fick jag höra av en skötare första kvällen jag blev inlagd på LPT för suicidalitet.

”Varför gråter du för? Vad har du att vara ledsen över? Du är inte sjuk! Det finns såna som är sjuka på riktigt! Med riktiga handikapp! Som sitter i rulltol! Det där kan vi snacka riktig sjukdom! Är det krig eller? Är du i ett krig? Har du upplevt krig? Inte? Vad har du då att vara ledsen över? Du kastar bort ditt liv! Gör något med dig själv. Skaffa en pojkvän och barn. Börja lev. Du kommer ångra dig annars.”

Jag har PTSD. Vare sig han visste om detta eller inte så var kommentarerna onödiga och okänsliga. Han påstod att han sade så för att ge ”motivation”.

Min historia med psykiatrin är så komplex den kan bli. Jag har sedan 11-års ålder i perioder mått väldigt dåligt psykiskt. Jag var sjuk i anorexi, depression och idag har jag både en vårdrelaterad PTSD men också PTSD på grund av saker som hänt utanför sjukhusens väggar.

2018 var jag med om ett sexuellt övergrepp och 2019 fick jag diagnosen PTSD i samband med inläggning på psykiatrin efter ett självmordsförsök. Denna inläggning gav mig mer trauman och det var nära att jag blev våldtagen av en manlig medpatient… Hur som helst, vid utskrivning skickades en remiss för traumabehandling. Men jag fick inget samtalsstöd under väntetiden utan jag fick klara mig på egen hand, vilket jag faktiskt klarade av trots allt. Jag jobbade, började plugga till sjuksköterska osv.

Nu, idag  när jag äntligen är inskriven på en PTSD-mottagning bedöms jag vara för instabil för att få traumabehandling. 3 år har gått sedan jag diagnostiserades med PTSD och tyvärr har jag utsatts för flera traumatiska händelser som gjort att jag mår fruktansvärt. Jag har förståelse för att en traumabehandling är tuff och att jag kanske inte är i skick för det just nu, men jag får ingen annan hjälp direkt. De säger att jag är för instabil men kommer inte med några förslag/ideér/hjälp kring hur jag ska bli mer stabil…

Och trots 5 suicidförsök (2 riktigt allvarliga som gjorde att jag hamnade på IVA) den senaste månaden bedöms jag vara för stabil för heldygnsvård. ”Vill du dö så kommer du dö”, sa läkaren jag träffade efter mitt senaste suicidförsök. Jag har gång på gång försökt tjata mig till att åtminstone få något slags samtalsstöd, helt utan resultat. Idag lever jag för att mina vänner ringt 112 vid varje suicidförsök. Men ska det verkligen vara så? Att man ska behöva räddas av sina vänner och inte av vården? Nästa gång kanske inte mina vänner är tillgängliga och då kommer jag dö, så är det helt enkelt. Jag är rädd konstant och litar inte på mig själv när jag får ångestattacker, vilket jag får varje kväll/natt. Jag har gjort flertalet suicidförsök den senaste månaden och har suicidtankar varje kväll/natt. Trots det är jag ”för stabil” för heldygnsvård men ”för instabil” för öppenvård. Vad fan gör man då?

Jag har blivit bälteslagd många gånger, både på grund av självskadande och för att bli sondmatad med tvång. Senaste gången var det just ett sådant läge där jag inte klarat att äta på ett par veckor och läkarna tog beslutet att sätta sond. Jag hade vid det laget redan en PTSD pga alla tvångsåtgärder bakom psykiatrins låsta dörrar. Vid det här tillfället valde de att låta en läkarstudent sätta sonden. Hen hade uppenbarligen aldrig gjort det förut, ST-läkaren pratade studenten igenom hela proceduren. Jag antar att de tyckte att det var ett bra tillfälle att öva. Jag kunde ju inte protestera då jag både var fastspänd och dissocierade ganska kraftigt pga mina tidigare trauman. Och ytterligare en kränkande tvångsåtgärd gör väl kanske inte så mycket om patienten redan är söndertrasad.

Jag blev remitterad till öppenvården från en läkare som ville att jag skulle  påbörja samtal. Jag kommer in rummet så ber han mig berätta lite om mitt liv, vad gör jag och hur det ser ut i min familj. Så berättade jag, fick typ lätta frågor för att svara på hans funderingar. Sen när jag kom på återbesök hos min läkare så läste han vad han andra läkaren hade skrivit i journalen. Han hade skrivit att jag förmodligen lider av en personlighetsstörning för att jag beskrev vansinniga berättelser som inte verkade trovärdiga då jag hade ett jobb och aldrig varit sjukskriven, jag kunde småskratta i sorgliga återberättelser och att en person som gått igenom sådan trauma inte visar en så sammanhållen energi

Jag lider av Komplex-PTSD. Jag har varit med om svåra trauman där jag blivit frihetsberövad och fastspänd i flera dygn, slagen och utnyttjad. En av mina absolut största rädslor är att bli fasthållen eller att känna mig instängd, det triggar en känsla i mig som gör mig fullkomligt avstängd där jag ofta får en blackout.
Sist jag var inlagd på slutenvården under LPT så hade dem varken läst mina journaler eller ens försökt att prata med mig. De upplevde mig aggressiv i stunder där jag blev stressad.
När jag blir stressad behöver man släppa mig och se till att jag inte känner mig instängd.
Men de valde att använda våld, polisgrepp, brotta ner mig, lägga mig i en bätelssäng flera gånger per dag samt att ge mig tvångsinjektioner.
Till saken hör att jag inte är aggressiv, jag svarar aldrig med våld och väger inte mycket så det är inte svårt att hålla i mig. Jag reagerar aldrig med någon form av motstånd och höjer inte rösten om man inte rör mig.
Dessa säkert 20 bältesläggningar under en vecka fick mig att återuppleva all trauma jag blivit utsatt för. Till slut satt jag i ett hörn och grät och skrek ”släpp mig snälla släpp mig” fast ingen höll fast mig.
Jag var så blåslagen, hade djupa brännsår på fotleder och armbågar och många dagar kunde jag inte sova i sängen utan att vrida mig i smärtor.
Det enda jag behövde var trygghet, någon som skulle berätta för mig att det var okej och att jag skulle veta att ingen ville mig illa, jag fick motsatsen.
Allt detta resulterade i ett självmordsförsök där jag var medvetslös i ett dygn, allt pga den stressen jag utsattes för. (Jag kom INTE dit för att jag var självmordsbenägen)

Hej
Jag skriver hit för att belysa och framföra mina synpunkter.

Med en lång historia av Stress bakom mig. Alltid på gränsen. Som ensam vuxen ta ansvar för 3 nu vuxna barn, fanns inget utrymme att ta hand om stressen p.g.a rädsla för repressalier som skulle kunna äventyra tryggheten för barnen i relationen till mig. Därför körde jag på utbildning, jobb, boende. Alltid med barnen i tankarna utan ngn möjlighet till återhämtning för min stressade hjärna. Allt kraschade till slut. Med en bröstcancer diagnos 2016, följt av beh, stråln och flertalet op i efterförloppet,  pararellt med en nedbrytande, destruktiv relation, som chockartat avslutades när cancerbehandlingen var klar 2017. Sökte då efter inrådan av kurator på onkologen, som förstod att jag levde under ständig stress till öppna psykiatri Mottagn, med förhoppning och önskan att få hjälp med trauma. Efter denna kontakt har ingenting fungerat. Blev sjukskriven  med medicin mot oro o sömn, sedermera fick jag antidepressiva utskrivet. Allt detta samtidigt som jag genomgick flertalet operationer och lymfödem  som tröttade ut mig i efterförloppet. Fick ingen hjälp med rehabilitering. Trauma terapi genom lov var inte aktuellt, då terapeuten ansåg att min kropp inte var färdig op. Därför lämnades jag med sjukskrivning o medicin. Antidepressiva gav ingen effekt p.g.a problemet handlade om stress efter trauma o jag drev på mig själv ännu mer, när jag inte heller blev förstådd. Att känna sig helt ur balans, med en hjärna ständigt uppvarvad oförmögen till återhämtning. Känna att jag tappat kontroll över att inte förmå lugna mig själv. Besökte Akut Psyk som inte uppmärksammade detta akuta stresstillstånd som behövde omhändertas. Påtalade varje gång. känslan av traumatiserad och att jag fastnat i detta tillstånd. Fick till svar, detta var inte trauma. Saknat stöd o förståelse för hur stressen efter trauman nu försatt kropp o hjärna i denna obalans. Detta har ytterligare förvärrat mitt tillstånd eftersom jag tvingats själv kämpa för att söka kunskap och förståelse för vad som försatt mig i detta tillstånd. Påtalade för läkare på Psyk att jag hela livet varit utsatt för livstrauman.

Trots all denna bakgrundsinformation fick jag inte förrän höst 2019 diagnos ptsd. Att tvingas kämpa så hårt för förståelsen för allt detta, samtidigt som att kroppen utsatts för påfrestningar efter operation och efterföljande besvär. Upplevde från hösten 2017 kroppsliga besvär som började med stelhet o svullnad i händer o leder och sedan dess successivt förvärrats. Har för dessa symtom sökt hjälp på Vc och där blivit bollad över till Psyk efter att händer röntgats och nu väntar på karpaltunnel operation. Samma med magen som till slut fick diagnos IBs. Ögonen är påverkade med dimsyn, skelning och tunnelseende. Väntar på operation för detta. Förlamande trötthet, yrsel o huvudvärk , försvårar min väg tillbaka, tillsammans med svåra kognitiva besvär med minne och koncentration. Jag påtalade rädslan ifrån början att min hjärna fastnar i detta uppvarvade tillstånd där mer o mer kroppsliga symtom handikappar vardagen. Trots detta får jag inte någon hjälp till rehabilitering. Arbetsträning är den terapi jag behöver, som är mycket svårt att komma igång med pga komplikationer efter bröstcancer och  4 stora operationer sedan 2016. Att tvingas stressas o pressas till bristningsgränsen o samtidigt försöka förstå hur skadlig o förgörande dessa stressorer är för mig nu. Har tagit hårt.

Har sökt förklaring för all denna stress är kopplad till ett utmattningssyndrom, som jag dessvärre inte lyckades undkomma efter att trauma och den efterkommande stressen, kraschat min hjärna. Ingen utredning har skett. Bollats mellan olika läkare nästan varje gång. Tog därför  kontakt med utmattnings och smärtklinik som efter en multimodal utredning bedömde och klargjort mitt utmattningstillstånd och behov utav teambaserad rehabilitering för det stress och utmattningstillstånd jag befinner mig i och hur det dagligen påverkar mig. Detta har gjort att min slutsats är att trauma o stresstillstånd varit handikappande, förvärrats och medfört ytterligare svårigheter att komma tillbaka. Detta P.g.a fel vård, utebliven utredning och fel diagnos. Jag har inte haft en vårdplan och samordning att känna mig delaktig i. När jag nu kämpar för att komma tillbaka, saknar jag de viktiga verktyg som behövs inför återgång till arbetsträning. jag blir så uttröttad både i kropp och mentalt och det gör det svårt. När den viktiga rehabilitering behövs för att få hjälp med stress, utmattning, en kraschad hjärna och kroppsliga besvär o heller varken fått stöd eller rehabilitering. Samt att det saknats  den viktiga faktorn att min familj har fått förståelse och delaktighet vad som hänt mig. Nu har jag avslutat ett flera års lidande och oförståelse ifrån psykiatrin p.g.a felbehandling som har känts djupt kränkande o allvarligt skadat mitt förtroende för vården. Rädslan att nu stå utan skydd ifrån vården är stor och min förhoppning är nu att få rehabiliterande samordnade insatser för att få ny chans att hitta tillbaka med hopp o tillförsikt genom att få vända ett nytt blad.