Jag har varit på ett sjukhus och jag kallar psykitrin där ” house of horror ”
Jag har blivit utsatt för felmedicinering, kränkande uttalande, fasthåller av 7 st kvinnor när de skulle ge mig en tvångsinjektion.
Jag har aldrig mått så dåligt som när jag var inlagd på de sjukhuset.
Ville man leva innan man kom dit ville man typ dö när man var därinne.
Jag blev utsatt för övergrepp av medpatienter och på förhandlingar med förvaltningsrätten blev jag anklagad för att vara en potentiell läkarmördare, helt på lösa grunder och det kändes helt absurt.
Jag var helt chockad när jag gick från den förhandlingen.
Psykiatrin lyssnade bara på förövaren
Har en miserabelt dålig erfarenhet av psykiatriker efter att jag anmält en pedofil och därefter levt under allvarliga hot, trakasserier och förföljelse.
Det första felet psykiatrin gjorde var att släppa in bl a den jag anmält och som hotade mig i min s.k. vård. De gjorde det utan att vare sig fråga eller informera mig. Den jag anmält var en klassificerad narcissist, extremt aggressiv och manipulativ. När han smutskastade mig och påstod att jag var allvarligt psykiskt störd så lyssnade psykiatrikern på det. Utan något vetenskapligt underlag fick jag den diagnos som narcissisten påstod att jag led av – paranoia. Ingen psykiatriker pratade med mig om vad som låg bakom min anmälan. Utan att känna till min historia så dömde de mig. När jag senare påtalade att denna narcissist hotade mig och förföljde mig så fick jag diagnosen ”paranoia av förföljelsekaraktär”. När jag hävdade att jag visst var utsatt för hot och trakasserier och att jag även flera gånger blivit överfallen samt även beskjuten så fick jag diagnosen ”kroniskt vanföreställningsssyndrom”. Fortfarande känner inte psykiatrikerna till någonting om vad jag varit med om. De ställer inga frågor och kommunicerar inte med mig över huvud taget. De för dock kommunikation med narcissisten och andra tredjehandspersoner. Vad de säger får jag inte reda på eftersom det är sekretesskyddat gentemot mig. Jag kan inte bemöta detta flöde och flödet uppmuntrar därmed till allehanda smutskastning och förtal. I journalen skriver en psykiatriker ”Vanföreställningarna är extra starka mot fadern (=den anmälda narcisdisten). Psykiatrin gjorde därmed sitt ställningstagande för förövaren och mot offren (jag och mitt barn). Jag fick vare sig träffa psykolog eller terapeut. När jag förmedlade att jag som barn var utsatt för diverse övergrepp och vanvård så notetades det i journalen att jag sannolikt hade en personlighetsstörning sedan jag var barn. Fortfarande ställs inga frågor till mig och de dömer mig/diagnostiserar mig utan att känna till någonting om vad jag var med som barn. Eftersom de inte frågar mig någonting om vad jag var utsatt för som barn så spekulerar psykiatrikern själv och namnger fel person angående de sexuella övergreppen i journalen. Senare släpper de in en person som jag bröt kontakten med 20 år tidigare i ”planeringen” av min vård (som inte existerade). Även detta utan att vare sig fråga eller informera mig. När man släpper in en co-narcissistisk borderline personlighet så kan det inte gå annat än illa. Nu fick jag inte bara diagnoser utan alla möjliga negativa personlighetsdrag. Mycket var hämtad från henne själv. Jag blev inte enbart offer för narcissister utan även vad man kallar för ”gaslightad” av psykiatriker som utan att blinka noterade alla påstådda personlighetsdrag i journalen. När jag sedan får nog och påtalar att jag inte vill ha något mer med dem att göra så sprider denna klinik ut till andra enheter/kliniker att jag inte känner förtroende till psykiatrin över lag – trots att jag uppgivit att det gäller enbart denna klinik. Nu när jag tagit avstånd från denna miserabla klinik så gaslightar de mig och förtalar mig till andra sjukvårdsinrättningar såsom primärvården. Till primärvården har en psykiatriker spridit ut att jag är en farlig person och jag blir därmed nekad sjukvård, även för kronisk sjukdom. Är det sådan här psykiatri vi vill ha i Sverige? En psykiatri som inte enbart smutskastar patienten utan även förtalar denna i syftet att förstöra relationen med primärvården.
”Ni unga är så känsliga”
När jag blev inlagd på vuxenpsykiatrin för första gången bara nån vecka efter att jag fyllt 18 år berättade jag för läkaren om hur jag blivit utsatt för sexuella övergrepp ett flertal gånger av samma person på min skola.
Läkaren tittade bara på mig när jag satt där i soffan och grät och svara ”men du är fin du får sluta vara så känslig, ni unga är så känsliga nu, du får skaffa hårdare hud på näsan”.
Autismdiagnos istället för PTSD
Jag utvecklade PTSD efter sexuella övergrepp när jag var i lågstadieåldern. BUP feldiagnosticerade mig med autism och det har inneburit ett stort lidande för mig; dels då det har varit en ursäkt för såväl mina föräldrar som mina lärare att fortsätta att traumatisera mig med fysisk och psykisk misshandel, dels för att jag har blivit undanstoppad i specialklasser och därmed blivit utanför och mobbad under hela min skolgång, dels för att det är ett levande helvete att behöva gå runt med en kronisk diagnos som man inte kan känna igen sig i. Åren har gått och jag har sedan länge utvecklat CPTSD. Detta feldiagnosticerades medvetet som BPD när jag var i tidiga tjugoårsåldern för att psykologen jag fick behövde den diagnosen för att kunna behandla mig.
Jag har talat med flertalet behandlare genom åren och de jag har fått en relation till har alla hållit med om att jag med all sannolikhet inte är autistisk och t o m inom slutenpsykiatrin har personalen ifrågasatt min BPD-diagnos. Att ha en BPD-diagnos är ett helvete i sig. Jag har blivit öppet trakasserad och hånad av läkare med hänvisning till BPD, när jag har försökt söka vård för hjärtproblematik, utmattning, yrsel, illamående, smärta (en del av den mängd olika fysiska symtom som min CPTSD har givit upphov till) så har man skickat hem mig med diagnosen ”ångest” och en uppmaning om att jag är psykiatrins ansvar. Min f.d sambo, som följt med mig på flera vårdbesök har anmärkt på att det är som om vårdpersonal har bestämt sig för att jag ljuger innan de ens har träffat mig.
Jag har försökt få dessa diagnoser borttagna i flera år och öppenpsykiatrin har inte velat diskutera frågan. Det närmsta jag har kommit var när de förra året bestämde att vi skulle läsa igenom hela min psykiatrijournal för att se vad som har föranlett mina diagnoser. Således ville de se vad deras okända kollegor som feldiagnosticerat mig hade skrivit om mig i journalerna, för att de inte trodde på vad jag sade. Jag gick med på det, trots att jag visste vad det skulle innebära för mig, för att jag har kämpat så länge för att bli fri från den här mardrömmen.
När jag kom till mottagningen var jag höggradigt dissociativ och när jag sade det till psykologen som skulle medverka vid journalöversynen så fick jag höra att ”det är ju ingen mening att vi gör detta om du inte är här” varpå jag svarade att jag inte kunde hjälpa det. Jag fick ett glas vatten och sedan läste vi igenom BPD-utredningen. Jag fann att psykologen som hade diagnosticerat mig med BPD, som jag litade på och som var min första och enda trygga anknytning, hade ljugit i journalerna. Hen skrev, bl.a att jag led av ”lättväckt aggression”. Jag lider av förtryckt ilska, vilket både den psykologen, och min nuvarande privata psykolog har försökt jobba på med mig.
Vi tittade på BPD-utredningen, som ett annat trauma föranledde och det var därför jag sökte mig till psykiatrin. Jag är väldigt glad att vi bara hann tillbaka några år, för det jag var mest rädd för var journalen från 2002, bara att läsa 2002 var obehagligt och jag är i efterhand väldigt tacksam för min dissociation. Det är autismutredningen, som de sexuella övergreppen föranledde. Jag minns bara fragment från den utredningen, och ingenting av min barndom innan dess. Psykiatrin vet att jag har sexuella trauman i barndomen, trauman i vuxen ålder och PTSD, ändå tyckte de att det var en bra idé att jag skulle läsa mina journaler.
Samma kväll drabbades jag av den mest fruktansvärda flashbacken i hela mitt liv och min ångest och hypervigilans var så hög att jag blev tvungen att söka akut. Jag fick panikångest av att höra mina egna andetag. Blev också inlagd vid det tillfället. När jag har kommit hem ringer psykologen och vill boka ett nytt datum för journalöversynerna. Jag frågar om hen menar allvar, efter att jag blivit så dålig av det första tillfället att jag fick lov att läggas in på sjukhus. Jag kommer inte ihåg vad hen svarade, mer än att hen fortfarande var positivt inställd till att vi skulle läsa mina journaler.
Efter att jag tackat nej till ytterligare en journalöversyn så släppte de helt min önskan om förnyade utredningar. De skrev bara att jag var ”extensivt utredd” i mina journal och jag har kämpat i månader för att öht få till en dialog, men de vägrar och hänvisar till Patientnämnden och andra psykiatrimottagningar. Det står också i mina journaler att psykologens bedömning var att jag inte var dissociativ vid det mötet, eftersom att jag ”kunde prata om känslor”.
Jag var svårt sjuk i månader efter det tillfället; svår hypervigilans (ett hårstrå på min hud kunde kännas som att någon stack mig med en nål), lukt- och synhallucinationer, dagliga panikångestattacker, tre – fyra timmars sömn per natt, psykosomatisk smärta och av någon anledning har jag blivit mörkrädd, något jag var som barn. Lyckligtvis har jag en underbar privat psykolog som har lyckats hjälpa mig ur det värsta och jag är på en mycket bättre plats idag.
Psykolog trodde att jag ljög om grooming
När jag var 11 år utsattes jag för grooming på nätet och barnpornografibrott. Det inleddes med att jag fick en random vänförfrågan på MSN (detta var 2007), med en person som sades vara lika gammal som jag var. Jag blev under denna period också mobbad av en person som sade sig vara min bästa vän, samt att en klasskamrat tafsade på mig regelbundet. Jag mådde oerhört dåligt, hade ständigt huvudvärk och magknip. Jag trodde att denna person som hade addat mig på MSN var min vän. Ganska snart började konversationen glida in på sex. Mitt libido hade vaknat till liv och jag var oerhört nyfiken på sex. Så personen gjorde en deal med mig – jag skulle visa upp mig naken i webbkameran i utbyte mot porrfilmer. I början var detta oerhört spännande. Men efter ett tag började personen skicka barnpornografiska videos till mig, vilket absolut inte var något jag ville ha. Något började skava i mig. Jag hade inte fått någon sexualkunskap, men detta kändes ändå oerhört fel.
En dag skickar personen en länk till mig som leder till en annan hemsida. När jag klickar på länken möts jag av nakenbilder på mig själv. Personen hade alltså screenshotat mig när jag visade upp mig. Vidare sa personen att bilderna redan fått hundratals nedladdningar. Jag trodde inte på det först, men sedermera började vänförfrågningar på MSN hagla in.
Jag bestämde mig för att inte berätta för någon. Jag skämdes och tyckte att det var mitt fel.
Som nämnts innan utsattes jag vid denna period för mobbning av min såkallade bästa vän. Relationen var oerhört komplex. Cirka en månad efter jag hade utsatts för brottet så umgicks vi hemma hos mig. Vi satt vid min dator och helt plötsligt får hon upp ett bildspel där alla pornografiska bilder och filmer dyker upp. Jag hade lovat mig själv att inte berätta för någon om vad jag utsatts för, men kände mig nödgad att berätta för henne. Hon sa att jag måste berätta för någon, något jag inte ville inledningsvis men vi kom överens om att hon kunde vara med när jag berättade för min mamma.
Så, sagt och gjort; jag berättade om vad som hade hänt. Naturligtvis upprättades det här en polisanmälan och datorn lämnades in till polisen.
I samband med detta etablerades min första kontakt med psykiatrin. Jag skulle träffa två psykologer och ha samtal med dessa om vad jag utsatts för. Mina föräldrar och min lillasyster var ständigt närvarande under dessa samtal. För dessa psykologer skulle jag redogöra för olika detaljer och vilka kroppsdelar jag hade visat upp. Men jag vågade inte vara ärlig. Hela min familj var ju med och jag skämdes fortfarande oerhört. Min mamma hade sett bilderna som hade lagts upp och frågade mig varför jag ljög för psykologerna; på bilderna framkom det att jag visat upp mer delar av min kropp än vad jag sa till psykologerna. Jag minns att psykologerna verkade oerhört tveksamma till vad jag berättade. Ganska snart fick jag veta att denna farhåga också stämde: psykologerna trodde att jag ljög och hade hittat på vad jag utsatts för. Hela mitt kroppsspråk borde ha avslöjat varför jag inte vågade berätta allt; min röst var liten och gäll, jag satt ihopkrupen med ögonen fästa i golvet. För att inte tala om faktumet att hela min familj skulle sitta där och lyssna på de mest intrikata detaljerna.
Polisutredningen lades ner. Samtalen med psykologerna avslutades eftersom de trodde att jag hade hittat på allt. Jag vet att jag inte borde känna såhär, men än idag skäms jag över detta och önskar att jag aldrig hade suttit vid datorn med min ”bästa” vän.
Och denna händelse kom att bli brytpunkten för ett liv kantat av psykisk ohälsa. Kanske borde jag känna att det var psykologerna som gravt felade i denna situation (vilken unge skulle ljuga om att ha varit utsatt för ett så integritetskränkande brott? Och hur kan en förvänta sig att ett barn ska dela med sig av sådant framför sin familj?), men jag känner än idag att skulden ligger på mig. Och det känns som att jag aldrig kommer kunna sluta skuldbelägga mig själv.
Min berättelse
Min berättelse. Vart börjar man egentligen. Jag började må dåligt när jag var 10 år och självskadande första gången när jag var 11. Det eskalerade snabbt och vid 13-års ålder skar jag upp hela armarna varje kväll. Till slut tog jag mig mod att berätta för mina föräldrar. Jag blev snabbt inskriven på BUP. Äntligen tänkte jag, men det blev inte allt som tänkt. Min psykolog reste sig från sin stol, tog sats mot mig och drog upp mina tröjärmar utan att ens fråga. För hon behövde ju se. Där och då skar jag mig inte så djupt – men mycket. ”Jaha men det här var ju inte så farligt” fick man som respons. Själv satt man där – 13 år gammal. Blottad. Förminskad. Jag manipulerade henne rätt snart efter det och fick henne att tro att jag mådde bra. Och hon gick på det – eller så orkade hon bara inte hjälpa någon som enligt henne inte behövde hjälp. Jag manipulerade mina föräldrar också, som verkligen trodde jag mådde bra igen. Gick och bar på allt i min ensamhet.
Sen sökte jag hjälp igen. Denna gången var det på ungdomsmottagningen. Där fick jag faktiskt ett bra bemötande, men blev snabbt hänvisad till Unga vuxna istället. Kände mig jobbig och hopplös. Men jag gick dit. Jag var 16-17 år nu. Hade nyligen brutit mig ur ett destruktivt förhållande och mådde otroligt dåligt. En sjuksköterska sa till mig med en skämtsam röst ”haha.. ska vi lägga in dig eller”. Efter andra mötet där blev jag remitterad till Vuxenpsykiatrin. Ännu en gång kändes det som att jag var ett hopplöst fall som ingen orkade eller ville hjälpa. Kanske behövde jag bara bita ihop?
På vuxenpsykiatrin fick jag under mitt andra besök träffa en sjuksköterska. Vi pratade om ”min historia” som innehöll självskada, självmordstankar, missbruk av olika slag, en våldtäkt och otroligt mycket ångest. Jag berättade om min problematik med alkohol – att det ofta spårar ur och att jag ofta har minnesluckor efter att ha druckit. Att jag dricker mycket – och ofta. Fortsätter sedan med att berätta om våldtäkten. Får till svar ”ja… så blir det ju lätt om man dricker för mycket”. Sitter där i stolen mittemot henne och blir helt paff. Känner mig liten, onödig och jag fylls av skam. Får till slut fram ”fast alltså jag var faktiskt nykter när det här hände”. Hon svarar inte ens. Kollar på sin datorskärm och antecknar något och går sedan vidare. Jag går där ifrån. Med mer tyngd på axlarna än vad jag hade innan jag kom dit.
Får i alla fall sedan träffa en läkare. En bra sådan. Med stor förståelse. Vi börjar prata om hur jag fungerar och vad jag fått för hjälp tidigare. Vad som har hjälp och vad som inte har hjälpt. Att jag främst behöver hjälp att hantera GAD. Han kollar på mig frågande. ”Det låter inte som att du har GAD”. Jag förstår inte riktigt vad han menar. Jag har fått höra att jag har det sen jag gick på BUP. Vi kom i alla fall fram till att det låter mer som en personlighetsstörning – kanske EIPS/borderline. Jag går hem, läser på om det och jag känner igen mig så mycket. Tänker att nu kanske jag äntligen kan få rätt hjälp. Men min psykolog vägrade utreda mig eller ens prata om det med mig. ”Din läkare har fel. Och vet du, han ska ändå sluta om en månad så hans bedömning spelar faktiskt ingen roll”. Går tillbaka till psykologen några veckor senare. Då är jag mer självmordsbenägen än vad jag någonsin varit. Jag har planerat allt. Vet precis hur det ska gå till. Har skrivit ett självmordsbrev. Men det är en del av mig som ändå vill fortsätta kämpa. Inte lämna min familj på det viset. Skuldkänslor. Så jag bestämmer mig för att berätta för min psykolog om det här så jag kan få hjälpmedel att ta mig igenom det. Vad kan jag göra för att inte gå och ta livet av mig? Får till svar ”vet du vad? Du går nog bara igenom en kris. Och här på vuxenpsykiatrin är det faktiskt så att vi behandlar personer som har mer problem än dig. Du får vända dig till din VC”. Jag brister. Får en panikångestattack. Jag får inte fram ett ord. Jag sitter där och hyperventilerar och allt jag vill är att springa där ifrån, men jag sitter fast i stolen. Lyckas inte ta mig upp. Efter ett tag så lugnar jag ner mig. Bara nickar åt allt han säger och sen går jag där ifrån. I min journal står det att jag och min psykolog tillsammans kom överens om att det skulle passa bättre för mig att söka hjälp på VC…
Jag tog mig faktiskt till min VC. Fick träffa en läkare – som sa åt mig att söka mig tillbaka till vuxenpsykiatrin igen, för jag har problem dom inte behandlar. Sen dess har jag inte tagit någon hjälp. Jag vill – för jag vet att jag behöver det. Men jag vet inte vart jag ska vända mig. Och helt ärligt vågar jag inte heller. Tyvärr är det här inte dom enda berättelserna om dåligt bemötande jag har. Men det har redan blivit en alldeles för lång text. Det här är dom bemötandena som har satt djupast spår i mig.
”Du vet ju att du inte behöver vara rädd för mig”
Jag vårdades inom slutenpsykiatrin på grund av att jag var suicidal relaterat till PTSD. Efter en överfallsvåldtäkt. En manlig skötare kommer gång på gång, vid upprepade tillfällen under samma dag, och ställer sig precis bakom ryggen på mig. När jag spelar kort med medpatienter, när jag står i korridoren och pratar med annan personal osv. Jag får fruktansvärd ångest av detta och börjar hyperventilera. Till slut tar jag mod till mig och säger ifrån. ”Jag tycker att det är jättejobbigt när du står så nära mig, med tanke på vad jag har varit med om”. Till svar får jag ”men du vet ju att du inte behöver vara rädd för mig” samtidigt som han flinar och lägger en hand på min axel.
Utkastad med diagnosen kronisk anorektiker
Blev utsatt för bl.a incest av min biologiska pappa. Fick sedan anorexi som en följd av det hela. Blev inlagd på Bups anorexienhet, men fick inte prata om orsaken till anorexin som till stor del var sexuellt våld utan fick enbart prata om huruvida jag följt matschemat och gått upp eller ner i vikt mellan gångerna. Blev inte frisk, utan blev utkastad med diagnosen kronisk anorektiker när jag var 20 samt fick rådet att åka till medicinakuten om jag svimmade
”Du vet väl att man behöver säga ifrån”
Jag berättade för min psykolog om upplevda sexuella övergrepp och en destruktiv relation. Jag upplevde att hon inte riktigt ville eller hade förmågan att förstå mig och sade bl.a. ”har du sagt nej? Du vet väl att man ibland behöver säga ifrån”. Efter den terapi-sessionen tog varken jag eller min vårdare upp ämnet igen.
20 år utan hjälp med övergrepp
Utsattes för 1:a orala övergreppet när jag var inte ens 2 år. Herpesblåsor i HELA MUNNEN & halsen. Mina föräldrar VÄGRADE låta sjukvården hjälpa! I ca 10-14 dygn PLÅGAS jag hemma utan att kunna äta eller dricka! Jag var nära på att stryka med! När jag var ca 4-8 år utsätts jag av grannen för GROVA SADISTISKA SEXUELLA ÖVERGREPP UNDER TORTYR!!! VÅLDTÄKTER PÅ ALLA VIS! GÅR INTE ATT KORT ÅTERBERÄTTA!!! Tog 20-ÅR INOM PSYKIATRINS ALLA VRÅER INNAN JAG TILLSLUT FICK HJÄLPANDE HJÄLP!!! Under ALLA DESSA 20-ÅR så var jag nära på att dö MÅNGA GÅNGER OM! Det VÄRSTA VAR NOG ATT INTE BLI TRODD AV PSYK!!! Förutom detta så utsatte mina föräldrar mig för fysisk-, psykisk- & känslomässig misshandel & även GROV FÖRSUMMELSE!!! Idag FÖRSTÅR INGEN INOM PSYKIATRIN HUR FASIKEN JAG ÖVERLEVT ALLT JAG UTSATTS FÖR!!! ATT JAG IDAG 38-år ÄNDÅ ÄR SÅ FUNGERANDE SOM JAG ÄR!!!
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
