Jag är så skadad i själen och i min barndom var det anhörig som skadad mig och inte brydd sig om mig alls och sen gjorde psykiatrin lika dant När jag tog mod till mig och sök hjäl Mitt liv har varit konstigt på många viss Jag blev utatt för sexuellt övergrepp i barndomen Men det värsta var att ingen bryde sig om mig och jag tog bort mig själv total tidigt i livet Och börja skada mig själv mycket och i många år och psykiskt löste min ångest och stress och oro med medicin lpt mm Utan prata med mig om hur jag mådde på riktigt Jag bältade och fick tvångs mediciner ofta Och detta händer när jag tex blev ledsen av någon anledning Ingen Peronalen på avd psy prata med mig Utan oftast blev det medicin eller lagd i bälte Och jag var aldrig våldsamma på något viss Och mycket längre fram i livet fick jag adhd ptsd och lätt atisum dignos Men detta hjälp inte mig att få bra hjälp av psykiatrin ändå Jag försöka på ett bra sätt att be om hjälp av psykiatrin Nu Jag skadar inte mig själv längre och jag ber om hjälp om och om igen Ingen tycks ta det på allvar Är rätt gamal nu och livet har varit en kamp hela tiden Psykiatrin kan säga att jag kämpa bra Men dom ger mig inte så mycket hjälp Har en samtal kontakt i psykiatrin som har tid att träffas mig ca 2 ggr i månaden Jag har skickat på 1177 om och om igen och bet om hjälp men inget händer Jag är helt slut i både kropp och själ och är i grunden så trasig Så att få det liv jag drömde om som barn är nu så långt borta och inte ens lite av mina drömmar har jag fått Pga att ingen bryr sig Inte psykiatrin heler Vi lever i ett modernt samhälle och vården är bra här säger många Men inte psykiatrin iallafall Jag har inte jobbat sedan jag var mycket ung och detta pga mitt psy dåligt mående och inte fått någon hjälp Har bara tagit imot pengar från försäkringskassan i många år Men jag ville så mycket med mitt liv Jag hade också en dröm Nu drömmer jag ofta Mardömmar istället om alla min trauma i livet Och så fungerar psykiatrin Jag psykiatrin har bestämt mycket över mig i mitt liv genom lpt och varit på behandling hem utan någon form av behandling Dom tog mitt liv igång mig och jag har inte gjort någon fel alls Jag har aldrig tagit droger eller gjort något brott Men blivit utsatt för många olika trauma som ingen vill hjälpa mig med känns det som

I min journal från BUP står det att dom inte ville ge mig trauma-vård efter våldtäkt. Utom bara hjälp att glömma det. Att jag skulle växa ifrån det

Detta hände sommaren 2019 – jag jobbade extra inom ett företag, då jag behövde få in pengar. Traumat som hände var att en okänd man bröt sig in i den lilla boden jag stod i och drog ned sina byxor för att ”hjälpa” honom.

Allt vart polisanmält och allt det där.

Jag sökte till psykiatrin om att få någon sorts hjälp. Det enda dom gjorde var att skratta åt mig i telefon ifrån psykiatrin och sade åt mig att söka akut – för dom tog inte hand om dessa fall.
Det gjorde mer ont i psyket än vanligt, jag blev nekad vård – för min psykiska hälsa och att min PTSD vart ännu värre, trauman över vad som hade hänt tidigare i mitt liv blev mer livande och att de vägrade hjälpa mig för detta.. efter våldtäkter och massa saker – blev nekade hjälpen jag verkligen behövde.
Dom skrattade och sa åt mig att söka annan vart.

En 70årig manlig skötaren som gled sitt könsorgan mot mig när de fasthöll mig och de andra männen hånskratta. En sen kväll, helt själv med dessa män i ett rum.

”Det finns mer jobb att göra med patienten med att vara försiktig och förstå konsekvenser när man söker kontakt med män på internet”

”Utsätter sig för risken att bli våldtagen, genom att ta kontakt med okända män via internet”

Står det i journalen efter ett övergrepp när jag sålde sex som 13-15 åring. Då förstod jag varför jag aldrig fick hjälp när jag behövde det.

Utdrag ur remiss där en psykiatriker misskrediterar mig som patient.

Remissen det handlar om är skriven på olagliga grunder och dess enda avsikt är att få mig misskrediterad inom primärvården. Psykiatrikern vill få deras hjälp med att ’återbörda’ mig till den psykiatriska kliniken. En kontakt som jag betackar mig ifrån. Det enda remissen medfört är att jag blir oerhört illa bemött inom sjukvården samt att jag inte får adekvat hjälp avseende fysisk ohälsa. Remissen instruerar primärvården om att bemöta mig utifrån psykisk ohälsa när jag söker för fysisk vård. Något som lett till allvarliga konsekvenser för mig. Remissen är kritiserad av IVO på flera punkter.

Remissen uppges gälla ”hosta”, men den handlar i själva verket om något helt annat. Det är inte första gången som denna psykiatriker använder missvisande remiss gällande mig. Remisser som har orsakat att jag inte har fått nödvändig hjälp avseende fysisk ohälsa. Trots att psykiatrikern känner till att jag har haft kronisk hosta sedan länge samt att jag är utredd av specialistläkare gällande den väljer hon att, utan att informera mig, skriva denna onödiga remiss. Remissens innehåll påvisar smutskastning på hög nivå av en klinik som har som uppdrag att bedriva god, psykiatrisk och psykisk, hälsovård. En klinik som tillsammans med ”närstående” dömer sin patient utan att känna till bakgrundsfakta. De har inte ställt en enda fråga till mig. De har valt att inte fråga mig om någonting grundat på den s.k diagnos de satt på mig. De har i förhand valt att inte tro på mig.

Citat ur remiss avseende ”hosta”:
Citat 1:  ”… en kvinna som under flera år haft kontakt med psykiatriska kliniken pga vad som då bedömts vanföreställningar.” Exakt så skrev hon i remiss till primärvården tre år tidigare då jag fick kronisk hosta efter en influensa. Även den remissen ledde till dåligt bemötande inom primärvården. Informationen i remissen är ej korrekt. Jag har enbart haft kontakt med denna klinik för uppföljning av medicinering (prover) en gång om året. Är informationen nödvändig i en remiss gällande hosta? Om sådan information utgår gällande bemötande av patients fysiska vård, hur betrodd blir patienten då?

Citat 2: ”…ingen har lyssnat på vad hon varit utsatt för (sexuella övergrepp i barndomen), inte ens familjen trodde på henne.” Är det här nödvändig information gällande undersökning av hosta? Aktuell ’psykiatriker’ har ej fått mitt godkännande till att lämna ut denna privata information till andra. Psykiatrikern framställer mig som icke-trovärdig ytterligare en gång i samma remiss. Kunskapen om sexuella övergrepp samt dysfunktionella familjer ligger på en mycket låg nivå på denna klinik.

Citat 3:  ”Patienten vill fortfarande inte ha någon kontakt med psykiatrin och därför är det svårt att hjälpa henne härifrån på något sätt. Hon tycker att psykiatrin har bara förstört för henne då det blivit svårare att få hjälp för somatiska problem då hon uppfattats som ej trovärdig i sina besvär”.  Jaa, det bemötande jag har fått är inte utifrån mitt eget agerande utan utifrån att denna psykiatriker även tidigare skrivit remisser till primärvården. Remisser som har lett till att jag inte har fått hjälp med fysiska åkommor. Jag undrar även varifrån ”vill fortfarande inte ha” kommer? 

Citat 4:  ”Uppger att hon besvärats av långvarig hosta…”. (Något som aktuell psykiatriker alltså känner till sedan tidigare och som även IVO påpekat framgår av klinikens journal.) Och så detta då i samma mening ”… och tycker att hon blivit dåligt bemött utifrån att hon uppfattats som psykiskt sjuk. Hon vill därför spärra sin journal på vår klinik.”  Och hur tror denna ”psykiatriker” att jag blir bemött efter den här remissen? Journalen har av förståeliga skäl varit spärrad sedan länge. Problemet är inte nytt.

Citat 5 och själva frågeställningen till primärvården: ”Tacksam om ni kallar patienten för undersökning för hennes hosta. Om hon bedöms vara försämrad psykiskt är vi tacksamma för gemensam diskussion och att vi hjälps åt för att kunna bemöta hennes frustration men också hjälpa henne om hon skulle behöva förnyad kontakt med oss.” Kontentan: en psykiatriker vill att en vårdcentral skall kalla mig avseende undersökning av min hosta men hon vill att det är mitt psykiska mående som skall bedömas. Hur skulle primärvården bedöma det? Skulle de utgå från att min hosta grundade sig på psykisk ohälsa? Efter utskickad remiss har jag konsekvent nekats läkarkontakt avseende min hosta. En psykiatriker som motverkar uppföljning av utredd hosta kan man inte ens kalla för läkare! Jag har aldrig varit i kontakt med primärvården utifrån psykisk ohälsa. Vad har de att jämföra med? Kan tala om att primärvården arbetar hårt med att framkalla reaktioner hos mig genom provokativa bemötanden. I journalerna noteras enbart min reaktion – aldrig orsaken till den. Svensk sjukvård inte värd någon annan plats än i papperskorgenen enligt min erfarenhet! En sjukvård som har gjort med skada än nytta! Uruselt!

Psykiatrikern har önskemål om en ”gemensam diskussion” avseende min psykiska hälsa med primärvården via en remiss gäller undersökning av hosta. Den diskussion har redan skett vad jag har förstått – och jag som patient hålls helt utanför. Får ingen information. Men, på min förra vårdcentral har man haft en ”rond” och gjort en ”bedömning”. De vägrar delge mig information och insyn. Efter denna ”rond” har ett enormt hat uppviglats gentemot mig inom primärvården. Jag vet inte vad det handlar om. Det enda jag har gjort är att anmält en pedofil. Psykiatrikern, och min f.d familj, vägrar att släppa taget om mig. De gör allt för att återfå kontrollen över mig. Den kontrollen har de nu fått via primärvården.

Är det så här en psykiatrisk klinik ska bemöta kvinnor och barn som utsatts för sexuella övergrepp? Något för Metoo-rörelsen att bita i?

När jag var tonåring gick jag KBT-behandling via BUP, sedan tog det några år. När jag var i tidiga 20-årsåldern tog jag mod till mig och sökte mig till Vuxenpsykiatrin i den region som jag då bodde i.
Jag fick komma på ett bedömningssamtal hos en psykolog, och jag beskrev min bakgrund och mina symptom:
– Trauma i barndomen då min ena förälder tog sitt liv.
– Utsatt för mobbning i grundskolan.
– Trichotillomani (Ett tvångssyndrom där man plockar sitt hår och i vissa fall äter det. Många med TTM skäms och kan få stora kala fläckar på huvudet.)

Jag hade tidigare gått till BUP för detta.
– Nedstämdhet, oro och ångest under en längre period. Troligtvis hade jag en pågående depression och social fobi/ångest.
– Erfarenheter av sexuellt ofredande.
– Erfarenhet av ett destruktivt förhållande med en person som var svartsjuk ock kontrollerande. Det var dessutom mitt första förhållande.
– Mycket låg självkänsla.
– Oro för att bli övergiven, rädsla för att personer i min närhet skulle dö.

Några veckor efter besöket fick jag beskedet över telefon att jag inte ansågs vara tillräckligt sjuk för att få hjälp från dem. Jag hade ju inte något pågående självskadebeteende eller självmordstankar, var deras förklaring.

Om jag minns rätt så fick jag inga förslag på vart jag skulle vända mig istället. Jag själv visste inte då att jag som psykiskt sjuk t.ex. kunde vända mig till vårdcentralen för att få hjälp. Jag trodde på riktigt att vården var uppdelad mellan psykiatri och fysiska sjukdomar, så att det bara fanns ett ställe att gå till som vuxen. När jag var barn så hade jag ju direkt fått komma till BUP när min familj förstod att jag led av trichotillomani.

Jag bor i en annan region nu. Nu snart 8 år senare har jag haft flera depressioner och självmordstankar har tillkommit, så pass att jag behövt läggas in på psyk och nu är sjukskriven på heltid. Trichotillomanin har inte blivit bättre, inte heller min sociala fobi.

Men det känns i alla fall bra att äntligen få specialistvård. Nu i höst tog vuxenpsykiatrin emot mig och genomförde en utredning. Jag fick diagnosen Ängsligt/Fobiskt personlighetssyndrom och nu väntar jag på att få påbörja psykoterapi.

Jag önskar att jag hade fått specialiserad hjälp mycket tidigare. Det känns som att jag pga mitt mående har förlorat så mycket från mina unga vuxna år gällande kompisar, resor, evenemang, normal dejting, fritidsintressen, träning och annat som gör att livet ändå känns ganska bra.

När jag var inlagd med LPT för anorexi på vuxenpsykiatrin, det blev akut och för lång kö på BUP, så fick jag mina bröst kommenterade och jämförda med annan patient av manlig nattpersonal

Jag har varit på ett sjukhus och jag kallar psykitrin där ” house of horror ”
Jag har blivit utsatt för felmedicinering, kränkande uttalande, fasthåller av 7 st kvinnor när de skulle ge mig en tvångsinjektion.
Jag har aldrig mått så dåligt som när jag var inlagd på de sjukhuset.
Ville man leva innan man kom dit ville man typ dö när man var därinne.
Jag blev utsatt för övergrepp av medpatienter och på förhandlingar med förvaltningsrätten blev jag anklagad för att vara en potentiell läkarmördare, helt på lösa grunder och det kändes helt absurt.
Jag var helt chockad när jag gick från den förhandlingen.

Har en miserabelt dålig erfarenhet av psykiatriker efter att jag anmält en pedofil och därefter levt under allvarliga hot, trakasserier och förföljelse.
Det första felet psykiatrin gjorde var att släppa in bl a den jag anmält och som hotade mig i min s.k. vård. De gjorde det utan att vare sig fråga eller informera mig. Den jag anmält var en klassificerad narcissist, extremt aggressiv och manipulativ. När han smutskastade mig och påstod att jag var allvarligt psykiskt störd så lyssnade psykiatrikern på det. Utan något vetenskapligt underlag fick jag den diagnos som narcissisten påstod att jag led av – paranoia. Ingen psykiatriker pratade med mig om vad som låg bakom min anmälan. Utan att känna till min historia så dömde de mig. När jag senare påtalade att denna narcissist hotade mig och förföljde mig så fick jag diagnosen ”paranoia av förföljelsekaraktär”. När jag hävdade att jag visst var utsatt för hot och trakasserier och att jag även flera gånger blivit överfallen samt även beskjuten så fick jag diagnosen ”kroniskt vanföreställningsssyndrom”. Fortfarande känner inte psykiatrikerna till någonting om vad jag varit med om. De ställer inga frågor och kommunicerar inte med mig över huvud taget. De för dock kommunikation med narcissisten och andra tredjehandspersoner. Vad de säger får jag inte reda på eftersom det är sekretesskyddat gentemot mig. Jag kan inte bemöta detta flöde och flödet uppmuntrar därmed till allehanda smutskastning och förtal. I journalen skriver en psykiatriker ”Vanföreställningarna är extra starka mot fadern (=den anmälda narcisdisten). Psykiatrin gjorde därmed sitt ställningstagande för förövaren och mot offren (jag och mitt barn). Jag fick vare sig träffa psykolog eller terapeut. När jag förmedlade att jag som barn var utsatt för diverse övergrepp och vanvård så notetades det i journalen att jag sannolikt hade en personlighetsstörning sedan jag var barn. Fortfarande ställs inga frågor till mig och de dömer mig/diagnostiserar mig utan att känna till någonting om vad jag var med som barn. Eftersom de inte frågar mig någonting om vad jag var utsatt för som barn så spekulerar psykiatrikern själv och namnger fel person angående de sexuella övergreppen i journalen. Senare släpper de in en person som jag bröt kontakten med 20 år tidigare i ”planeringen” av min vård (som inte existerade). Även detta utan att vare sig fråga eller informera mig. När man släpper in en co-narcissistisk borderline personlighet så kan det inte gå annat än illa. Nu fick jag inte bara diagnoser utan alla möjliga negativa personlighetsdrag. Mycket var hämtad från henne själv. Jag blev inte enbart offer för narcissister utan även vad man kallar för ”gaslightad” av psykiatriker som utan att blinka noterade alla påstådda personlighetsdrag i journalen. När jag sedan får nog och påtalar att jag inte vill ha något mer med dem att göra så sprider denna klinik ut till andra enheter/kliniker att jag inte känner förtroende till psykiatrin över lag – trots att jag uppgivit att det gäller enbart denna klinik. Nu när jag tagit avstånd från denna miserabla klinik så gaslightar de mig och förtalar mig till andra sjukvårdsinrättningar såsom primärvården. Till primärvården har en psykiatriker spridit ut att jag är en farlig person och jag blir därmed nekad sjukvård, även för kronisk sjukdom. Är det sådan här psykiatri vi vill ha i Sverige? En psykiatri som inte enbart smutskastar patienten utan även förtalar denna i syftet att förstöra relationen med primärvården.