Jag var 18 år och svårt sjuk, blev inlagd inom psykiatrisk heldygnsvård med jämna mellanrum och så hade det varit i flera år. När jag inte var på avdelningen vårdades jag på ett HVB-hem.
En skötare tog kontakt med mig på avdelningen, gav mig sitt nummer och sa att jag skulle ringa honom när jag skrivits ut. Jag förstod inte helt sammanhanget, om det var något som rörde hans roll som skötare eller ej. När jag skrivits ut ringde jag honom, det kändes säkrast att göra som han sagt. Jag var ganska tungt medicinerad, och att göra som vårdpersonalen sa var starkt inpräntat efter alla år av slutenvård. Det slutade med att vi var i hans lägenhet, han utsatte mig för sexuella övergrepp. Efter ett tag lyckades jag ta mig därifrån och tillbaka till HVB-hemmet, men vågade inte berätta för någon vad som hänt. Jag tänkte att det nog var mitt fel alltihop.
Kort därefter blev jag inlagd igen, till samma avdelning där han fortfarande jobbade. Att jag förvärrats i måendet hade att göra med övergreppet han utsatt mig för, att vården jag då fick innebar att vårdas av min förövare gjorde att jag betedde mig allt mer kaosartad med eskalerande självskador och suicidförsök. Han satt bland annat extravak åt mig. Han sa till mig att jag inte fick säga något, och att om jag sa något skulle han se till så jag inlåst på rättspsyk bland sexualbrottslingar.
Efter ungefär ett halvår av fler och fler inläggningar på avdelningen, kom det tillslut fram vad som hänt i ett samtal med en överläkar som jag litade på. Jag försökte berätta, men fick inte riktigt prata klart. Överläkaren blev upprörd och avslutade samtalet. Jag tänkte igen att jag gjort fel. Ett par dagar senare kom överläkaren in på mitt rum, sa att skötaren inte jobbade på avdelningen mer och gick sedan ut igen. Hen sa aldrig något mer om det hela. Ingen på HVB-hemmet tog upp det med mig heller, jag utgick från att de helt enkelt inte brydde sig eller att de skämdes över mig.
Den enda som över huvud taget benämnde det hela för mig var en annan skötare. Han sa till mig att det som skötaren gjort var fel, och att det också var fel av cheferna att förbjuda personalen att prata med mig om det. Jag är mycket tacksam för att han bröt mot det förbudet, det var den enda friska rösten i det hela.
I övrigt visste jag inget om hur de tänkte, vad de gjort eller inte gjort. I min journal skrevs en anteckning på två rader om att det framkommit att en skötare utsatt mig för sexuella övergrepp, inget mer.
Jag försökte glömma att det hela hänt, men mitt mående kvar kaosartat. jag blev runtflyttad mellan olika avdelningar och boenden och sågs som hopplös. Tre år senare mötte jag en annan läkare, som råkar läsa anteckningen i journalen. Hen reagerar och frågar mig mer om händelsen. Det blev första gången någon pratade med mig om det. Jag fick bättre hjälp kring det, och det hela ledde till att jag ville förstå mer om hur vården resonerat. Jag kontaktade överläkaren, hen berättade tillslut i ett mail att hen och en chef konfronterat skötaren. Han hade först nekat och sagt att jag hittat på, men så småningom erkänt det hela. Han fick sparken. Överläkaren mindes inte hur de tänkt kring polisanmälan mer än att det inte gjordes någon sån. Men de hade informerat mitt HVB-hem om vad som hänt. Jag lyckades även kontakta den som varit föreståndare för HVB-hemmet, hen mindes att de fått infon men kom inte ihåg vad de gjorde med det. Sammanfattningsvis var det ingen av alla dessa skötare, sjuksköterskor, socionomer, psykologer, psykoterapeuter och psykiater runt mig som pratade med mig om det som hänt, trots att de visste. Och då hade ändå skötaren ifråga erkänt vad han gjort.
Jag har ingen aning om fall jag orkat med att göra en polisanmälan, men jag hade velat få frågan och få veta att någon varit beredd att stötta mig i det. Jag hade velat att någon tydligt och spikrakt förklarat för mig att det som hänt inte var mitt fel. Jag hade velat få berätta vad som hänt och få rätt hjälp med att hantera det. Jag hade velat känna att professionen slutit upp runt mig och stod på min sida.
Faktum är att vårdens tystnad var det som fick mig att känna mig mest värdelös. Med tiden kunde jag i någon mån förstå att skötarens stördhet var något som drabbat mig utan att det var mitt fel. Men att professionen medvetet agerat som de gjorde var svårare att förklara på något annat sätt än att jag inte varit värd att hjälpa. Den där tystnaden kan jag fortfarande ha mardrömmar om. Drömmar i stil med att jag ligger fast i ett brinnande hus, brandkårspersonalen kommer fram, tittar på mig och så går de ut igen. Ingen av dem säger något.

Jag hade självinstyrd inläggning jag visste det var läge söka akut för tillfällig medicinsk hjälp och för inläggning i 2 dygn.
   En ung manlig AT läkare hänvisade mig till undersökningsrum för han skulle lyssna till mitt hjärta och lungor. Var i dåligt skick just då. Försämrat mående, depression och ångest efter trauman. AT läkaren var ensam med mig i undersökningsrummet, beordrade mig ta av mig min bh och han började massera mina bröst. Jag blev chockad och mådde jättedåligt. Ingen hörde, ingen såg. Framfört detta senare till en chef och påtalar aldrig läkare får vara ensam med brukare eller pat. Ändå fortgår detta.
   En vårdare åstadkom fysiska skador på min kropp med blödningar under min hud, vårdaren sparkade ned mig, knuffade mig baklänges, la sig över, på mig. Har fotodokumenterat skadorna. Visat chefer och talat med dem. Även patnämnd fått se bilder. Chefer bryr sig inte om något av detta.

En manlig patient tog på sitt könsorgan. Gick sedan fram till mig och körde ned sin hand innanför min tröja, ner imellan och på mina bröst.
   En manlig vårdare står intill och såg detta, vårdagen bara skrattade åt situationen och tyckte det var kul.

Det var för mig mkt obehagligt, äckligt och kränkande.

Har varirit med om många sexuella övergrepp och trauman även ute i samhället så detta inget jag hade behövt få uppleva.

Jag vill inte personal ska normalisera sådana här dumheter!

Respektlöst!

Jag är förtvivlad. Aldrig fått hjälp eller stöd fr psykiatrin efter sexuellt övergrepp och en fysisk misshandel på psykjourrmott och akutpsykiatrisk vårdavdelning.

Den fd manliga vårdare som sparkade mig osv slutade ett tag därefter. Fick veta denna fd vårdare som misshandlat mig hade sökt för att försöka utbilda sig till polis.

Detta till min rena förskräckelse!

Vad är detta för samhälle?!

2015 rekommenderade en vårdenhet att jag skulle få traumabehandling hos BUP pga sexuella övergrepp i tidig barndom. Jag fick dock endast en kurator. De fåtalen gånger jag försökte berätta om vad jag varit med om fick jag istället höra att det jag utsatts för antingen var ”normalt”, eller att jag ljuger. ”Stämmer det verkligen?”, ”Ja”, tystnad, ”Vet du vad, jag tror faktiskt det ligger till såhär…”. Jag hade vid denna tidpunkt utvecklat ett självskadebeteende för att hantera traumat, något som gjorde min kurator säker på att mina erfarenheter egentligen var till överdrift.

Kuratorn förstår dock att jag har det jobbigt hemma och gör en ny rekommendation om familjeterapi. Båda föräldrar dyker upp och öppet trakasserar mig under kommande träffar. Mina föräldrar är stensäkra på att de är där för att det är mig det är fel på och att det är okej att prata om hur jobbigt det är att vara förälder till någon som mig. Terapeuten vägrar försvara mig, ett 14-årigt barn, i denna situationen. Familjeterapin blir sedan helt avskild, och jag har senare läst i journalen att mina föräldrar knappt dök upp. Allt denna ”terapi” gjorde var att outa vad jag sagt om mina föräldrar vilket försatte mig i en svårare hemsituation än den jag redan var i.

Jag har 9 år senare aldrig fått traumabehandling, den enda anledningen jag sökt mig till psykiatrin till att börja med. Det jag däremot har fått av BUP är traumatiserande bemötanden, otaliga mediciner, olämpliga och rentav skadliga behandlingar, utredningar med diagnoser som ställs och skrivs av utan reson.

Jag är nu del av vuxenpsykiatrin. Den egentliga skillnaden är att jag nu faktiskt blir tagen på allvar, men det hjälper mig ändå inte då jag är så lågt prioriterad i de oändliga köerna. Jag tjatar om någon form av hjälp för en traumatisk uppväxt som hindrar mig från att ha ett socialt liv, men jag får bara höra att ”de inte kan göra något” eftersom trycket är så högt. Nästan ett decennium av att stå på och stå ut. Jag slösade bort min tonår, min skolgång och ironiskt nog det som fanns kvar av mitt psykiska välmående. Och för vad? För att hamna på en jävla hög.

Jag har brottats med ett sexuellt självskadebeteende i ett par år och bor på behandlingshem nu, pågrund av bristande kompetens även för öppenvården anser mig som komplex.

Delade om ett sexuellt övergrepp jag varit med om som barn. Min behandlare svarade då att ”nej men det är inget övergrepp, det är normalt att barn leker så med varandra och utforskar varandras kroppar”.

Att jag hade blivit utsatt var inte något nytt, inte heller var reaktionerna det.
För ett år sedan öppnade jag upp mig inför min sjuksköterska på psykiatrin, där jag önskade att få kontakt med en psykolog. Men så blev det inte, psykologerna hos psykiatrin finns enligt sjuksköterskan ”bara till för de som behöver absolut hjälp”. Sköterskan sa även då att det handlade om människor som försökt ta livet av sig. Varje dag möts jag av ett obehag i kroppen när jag får flashbacks för grova övergrepp som jag blivit drabbad av, det är på gränsen till att jag inte kan leva på det sättet jag önskar. Men det räcker inte, för att prata så behöver jag må sämre (deras uppfattning av sämre). Jag vill inte behöva gå till en kurator på Umo för att läka mig själv.

Var utsatt för våldtäkt som 12åring, hade problem som 25åring på grund av EMDR behandling som var tuff. Blev suicid och sökte hjälp akut. På Psykakuten sa överläkaren ”du som är så stor borde ju kunnat putta bort honom, ellerhur?”. Blev hemskickad. Det gick inte bra när jag kom hem och var strax där igen, fast inte via psykakuten.

Tänk om psykiatrin kunde lära sig av tandvården när det gäller bemötande. Jag har en svår ptsd, troligtvis cptsd, efter ett år av nästan dagliga sexuella övergrepp och en traumatisk uppväxt. Jag har varit livrädd för tandläkaren, att ligga ner i en stol på rygg och dessutom ha saker i munnen har känts övermäktigt. I våras var jag dock tvungen att gå till tandläkaren och de var helt fantastiskt respektfulla. Ett gratisbesök med samtal och information och sen en undersökning på mina villkor. De gjorde allt för att underlätta och var hela tiden lugna, trygga och stöttande. Aldrig frustration över att jag bröt ihop eller kröp ihop och vi fick pausa.

Planen var att åtgärda alla problem med mina tänder under kraftigt lugnande, men förra vecka fick jag akuta problem och min tandläkare är på semester. Eftersom jag redan ätit lite den dagen kunde jag inte få det lugnandet, men fick annat lättare lugnande. Jag var rädd för att träffa ny personal eftersom efter alla år med kontakt med psykiatrin så vet jag att har man träffat en bra så lär det dröja igen. Men alla jag träffade var underbara. Medan det lugnande verkade kollades jag till av jättegulliga tandsköterskor och tandläkaren och tandsköterskan som gjorde behandlingen var helt fantastiska. När jag fick panik över röntgensaken i munnen så fick jag en spegel så jag kunde se vad jag hade i munnen och tandsköterskan valde i sista stund att inte springa ut när röntgen togs för att stötta mig. De var mjuka, stöttande, peppade, inkännande och lyssnade på allt jag sa. När jag blev rädd för att någon skulle komma in utan att jag hörde det stängde de dörren. När jag fick panik och fick för mig att de var män så pratade de resten av behandlingen för att jag skulle hålla mig kvar i verkligheten. Jag grät av glädje, lättnad och tacksamhet när jag gick. Från psyk brukar jag gå gråtande efter kränkningar och dåligt bemötande.

Om all vårdpersonal, speciellt i psykiatrin, var sådär så skulle förtroendet för vården öka och sannolikt skulle patienterna må lite, lite bättre när det inte behöver slåss för vård, utsättas för kränkningar av personal och bli misstrodda.