Jag upplever att man blir förminskad. Och inte lyssnad på. Har varit bland psykologer, kuratorer och läkare i nästan 20 år.
Utredningar, hjälp och känslan av att någon inte vill hjälpa en.
När jag bett om verktyg hos en samtalskontakt så har jag fått höra ’du är ju helt omöjlig’ när jag rabblade upp allt jag testat men som inte funkat.
Har upprepade gånger sökt akut för tankar om att ta mitt liv, skada mig själv och depression. Endast en gång har jag blivit erbjuden hjälp i form av inläggning. Det känns som att man existerar utan att leva, man provar sig fram men inget funkar och inom psykiatrin får man höra att man inte kan ge några svar utan att man måste lista ut saker själv. Men när idéerna är slut då? Och man är helt förtvivlad över jakten på välmående som aldrig kommer?
BUP är ett skämt också

SI som jag nämner i texten står för självvald inläggning, kallas på vissa håll brukarstyrd inläggning. Det är ett kontrakt mellan slutenvården och öppenvården. Patienten får vara på sluten avdelning men frivilligt och ha eget rum och hand om sin egen medicin.

-10 maj 2022 på akutmottagningen
Efter att ha sovit på en observationsplats under natten får jag senare på förmiddagen träffa en läkare. Jag har uttryckt natten innan och även under detta besök att jag behöver hjälp för att jag mår dåligt. Jag har en vecka innan blivit våldtagen och har spenderat senaste tiden på min SI-plats samt hemma hos en vän och har i stort sett inte gjort annat än att sova. Jag ber om att få bli inlagd för att få avlastning, ha någon att prata med, någon som ger mig medicin samt ser till att jag äter och inte skadar mig själv då jag är rädd för vad jag ska göra när alla känslor kommer ikapp. Läkaren svarar då mig att de inte kan hjälpa mig, men uppmanar mig att jag ska prata med min kontaktperson om att få flytta in på ett boende “för då har du ju sällskap”.
Att läkaren inte är medveten om att jag aldrig skulle få plats på ett sånt boende för att jag inte är tillräckligt sjuk för det, och att det heller inte är en handling som händer i en handvändning och är en lösning på en akut krisreaktion verkar inte spela någon roll.

– 9 maj 2022 kommer jag in på akutmottagningen.
Jag får efter ungefär tre timmar träffa en läkare. Jag förklarar att jag efter en våldtäkt som skett, och som jag inte vill prata om, mår väldigt dåligt. Jag har som vanligt fått fylla i ett formulär om min psykiska hälsa där jag bland annat fyllt i att jag skulle döda mig själv om jag bara kunde, att jag inte kan fatta några beslut, att jag mår så dåligt att det är outhärdligt och att jag sover alldeles för mycket. Läkaren är endast intresserad av mina eventuella självmordsplaner. Jag svarar att jag är för trött för att ta ett beslut om att existera, jag orkar ingenting. Jag önskar om att bli inlagd på avdelning X, vilket uppmuntrats av personalen som mötte mig under min SI-inläggning då jag redan då mådde så dåligt. Efter att ha efterfrågat bakjouren får jag ett besked om att jag inte kommer läggas in. Jag får då en stark panikångestattack, jag gråter och skriker rakt ut och har extremt svårt att få luft. Läkaren fortsätter att ställa en massa frågor fastän jag inte kan prata. Jag tar ett krampaktigt grepp om soffan, i ett försök att samla mig men tar bara rossliga snabba andetag. Jag känner mig så himla liten, ensam och utlämnad. Tillslut får jag en lergigan och ett glas vatten och blir sedan lämnad ensam. Helt ensam, i en svår svår sorg. Läkaren står fast vid sitt beslut om att neka mig inläggning med svaret att “vi måste vara sparsamma med våra platser”. Jag får sova på observationsplats.

-Vintern 2021/2022 på avdelning X.
Efter att ha varit på avdelningen i ungefär 2 veckor säger en läkare, efter en misslyckad nattpermission, att han tänker skriva ut mig för att jag “inte anstränger mig”. Han säger att “det här är ingen semester”. Jag och denna läkare får senare en bättre kontakt och jag får ut mycket av våra samtal, men jag tycker att det är bedrövligt att jag behövde göra mig förtjänt av att få rätt vård genom att säga saker som han tyckte var bra. Jag vet att han skrev ut många som han ansåg inte ansträngde sig, bland annat en kvinna som gång på gång överdoserade tabletter när hon blev utskriven. Att ha en inställning om att personer som självskadar inte vill bli bättre eller inte anstränger sig tillräckligt är en genomgående syn som jag upplevt inom psykiatrin. Mer kunskap kring varför man självskadar behövs.

-Vintern 2021/våren 2022 på avdelning X
En skötare på natten sover på sitt pass. Jag har under min vistelse kommit ut som ickebinär och han vägrar kalla mig för mitt namn samt säger att jag är förvirrad i min identitet och att det är “strunt”. Han kallar Pride-paraden för ett “jävla ståhej” och under ett annat samtal där jag lyfter att jag ska utredas för ADHD säger han att “diagnoser bara är påhitt”. Jag pratar med kuratorn och avdelningschefen om detta under min vistelse

-Sommaren 2021 på avdelning X
En natt har jag mycket flashbacks och ångest och kan inte sova. En skötare sitter uppe med mig och pratar. Han hämtar isstavar åt mig och lyckas efter ungefär 40 min att få ner min andning till normalläge. När han går ut ur rummet för att göra något kommer en sjuksköterska in, en äldre kvinna, hon säger argt “Nu får du ta dom här och sluta störa oss!” och trycker ett par tabletter i min hand. Hon säger inte vad det är för tabletter. Jag är rädd och sväljer dom och somnade gråtandes.

-Våren 2022 på avdelning X
En skötare på avdelningen är min kontaktperson. Jag har några dagar tidigare försökt ta livet av mig. Jag får på kvällen starka självskadetankar och går för att leta upp henne. Jag knackar på personalrummet, dom hänvisar mig till ett annat rum där hon sitter. Jag knackar på och får inget svar. Går tillbaka till personalrummet och säger att jag inte hittar henne. Blir ombedd att vänta. Sätter mig i allrummet. 10 minuter går. Jag sitter och kramar ett par isstavar. 20 minuter går. Hon kommer ut ur rummet och jag ropar på henne och hon går rakt förbi. Jag går i vredesmod in på mitt rum, kastar isstavarna i väggen och självskadar så hårt med mina knytnävar att jag får blåmärken på mina armar.

-Vinter 2021 på avdelning X
En skötare skäller ut mig när jag ber om att få låna ett par landstingsstrumpor. “Du har ju varit hemma på permission, varför har du inga egna strumpor?!”. Hemma på permission hade jag överdoserat tabletter och strumpor var det sista jag tänkte på. Jag är redan skör och känner mig som en belastning för allt och alla. Jag går in på mitt rum och bryter ihop och gråter hejdlöst i över en timme. En sjuksköterska kommer in och ser mig ledsen och jag berättar för henne. Svaret jag får är “det är viktigt att patienter har sina egna kläder”.

-Våren 2022 akutmottagningen
Jag slussas in och ut på akutmottagningen och SI. Jag minns inte exakta datum men försöker flertalet gånger bli inlagd på akuten, och till följd av att jag inte blir inlagd överdoserar jag tabletter. Tillslut när jag är på min SI plats försöker jag på en permission ta livet av mig genom att ställa mig vid tågspåret. Detta är enda gången det gått någorlunda fort och lätt att bli inskriven på avdelning X, trots att jag förut uttryckt samma dödslängtan, livströtthet och uppgivenhet men blivit tillsagd att “söka igen när det blir värre” men ändå “innan du gör något dumt”: Denna gyllenne mellantid verkar vara enda gången man får komma in.

Jag hade varit inneliggande på PIVA några dagar enligt LPT med personalvak pga suicidalt beteende. En eftermiddag flyttas jag ganska plötsligt till en allmänpsykiatrisk vårdavdelning. På ronden dagen därpå, efter en stökig och jobbig natt bestäms att jag ska få en spruta med cicordinol samt en tablett med lugnande för att sedan flyttas tillbaka till PIVA eftersom jag fortfarande krävde mer tillsyn än vad de på avdelningen kunde erbjuda. De skulle sedan hålla en plats åt mig på avdelningen dagen efter så att Jag skulle kunna komma tillbaka till avdelningen och få fortsatt vård där och tillsammans med läkare, personal från öppenvården och min arbetsgivare planera för SIP-möte innan hemgång.

Det som i stället händer är att jag får vänta flera timmar efter ronden innan jag får sprutan med svaret att ”hon är ensam sjuksköterska på avdelningen nu så hon kan inte göra det”. Först senare på eftermiddagen är det dags att få den, men det visar sig att de valt att ändra vad det är jag ska få eftersom jag tydligen haft någon biverkan på den tänkta medicinen tidigare. Istället för Cicordinol får jag Phenergan intramuskulärt. De säger att det tar ca en timma innan det börjar verka så jag försöker distrahera mig under den tiden. Sedan börjar det krypa i kroppen på mig som när jag fått Lergigan vilket jag säger till en sjuksköterska. Då säger hon att ja, det är ju Lergigan i injektionsform jag fått. Då brister det för mig och jag blir ledsen och arg, det står i varningar i min journal att jag inte tål Lergigan, att jag får kraftiga biverkningar i form av myrkrypningar av det. Jag börjar bland annat riva upp sår på mina armar så det blöder och tankarna och viljan att avsluta mitt liv blir ännu starkare. Jag ber om att få något som hjälper mig att komma bort från obehaget, något som jag somnar av och de hämtar jourläkaren eftersom rodnande läkare gått hem för dagen. Han kommer in i rummet och säger att jag ska få något lugnande, men i samma mening säger han ”förresten så skriver jag ut dig nu”.

”Det är nolltolerans vad gäller självskada här och det vet du”. Jag blir helt chockad eftersom jag trodde att Jag fortfarande var där på LPT, men nej, det hade han tydligen meddelat tidigare att det var avskrivet. I fullständig panik, med fruktansvärda biverkningar och i förtvivlan kastas jag ut från avdelningen med bara en enda sak i huvudet, jag ska avsluta mitt liv. Vad som händer senare har jag svårt att redogöra för, men minst två gånger plockas jag av tågspåret, jag tar otroliga mängder tabletter, ligger några timmar på IVA för övervakning, söker PAM men blir avvisad, försöker hänga mig i ett träd utanför sjukhuset, mer intox, söker medicinakuten och blir tillslut inlagd på en medicinavdelning för att få antidot mot läkemedel jag tagit för mycket av.

Den här händelsen hade mycket väl kunnat vara slutet på mitt liv, deras policy om nolltolerans mot självskada försatte mig i en livsfarlig situation där jag i efterhand inser att jag inte ens var medveten om vad jag gjorde.

Minns hur jag under en pågående självskadehandling på avdelning blir bemött med så mycket ilska. Skötaren som hittar mig drar en högljudd suck, kommer ilsket fram och rycker åt sig det jag skadar mig med för att sedan avsluta med ett irriterat: ”Men lägg av nu!” innan hon lämnar rummet.

Under en lång vårdtid och flera veckor av extra vak bad sjuka jag om att gå på toaletten med stängd dörr. Skötaren säger att den litar på att jag inte skulle göra något som sätter honom i skiten. Det ansvaret låg på mig. Sjuka jag skadar mig själv i badrummet medan skötaren skrollar Facebook i fåtöljen utanför. Han blir arg på mig.

En kväll har en patient på avdelningen stark ångest.
Hon kastar saker och försöker skada sig. Personalen bältar henne och två skötare går tillbaka till personalköket precis utanför mitt rum. Jag hör den ena säga till den andre ”Om hon nu ska skada så kan hon väl göra det i tystnad som *mitt namn*, nu vill hon bara ha uppmärksamhet.

Pratade med min fasta vårdkontakt på öppenvården om hur mina impulser att självskada varit. Hon sa under samtalet att det enda som kan hjälpa dig är att låsas in på rättspsyk med tvångshandskar. Blev så chockad över vad hon sa. Jag mådde ju betydligt bättre nu än vad jag gjort för några år sedan. Hon borde väl stötta mig och hjälpa mig att orka fortsätta kämpa för att må bra. Efter det samtalet tvivlade jag mer på om jag någonsin kommer må bättre och bli helt självskadefri. Insåg att det hon sagt absolut inte var okej och att jag skulle kunna klaga eller anmäla men vågade aldrig. Var ju bara hon och jag i rummet och vem skulle tro på en psykiskt sjuk persons åsikt om hon som är ”frisk” och klarar av att jobba säger motsatsen. Viste ju hur mycket sämre man blev behandlad så fort dem läste diagnosen Emetionel Instabill personlighetsstörning i journalen när man sökte för fysiska sjukdomar/problem. Varför skulle någon då tro på mig när jag berättar om hur jag blivit behandlad och det bara är jag som varit där och bevittnat det. Ord skulle ju står ju mot ord då och vem väljer man att tro på, mig som har personlighetsstörning eller vårdpersonal som anses frisk och psykiskt stabil?

När en läkare på en öppenvårdsmottagning inom psykiatri skrattar åt en i telefonen när man berättar om sina självskadebeteenden för första gången. Sen sänker rösten något och säger ”’men lilla vännen. Du vet väl om att de är kotym att svälta och skära sig nu för tiden? Det är trendigt och alla gör det. Jag skulle kunna satsa pengar på att min dotter låser in sig i garderoben och skär sig. Inget att oroa sig för”.

Jag var inlagd på en psykiatrisk slutenvårds avdelning för barn och unga. Det min första av många inläggningar och jag var rädd. En dag kom en av skötarna in och skulle försöka prata med mig. Jag ville inte vara ute i allrummet utan höll mig i mitt eget rum hela dagarna, de ville få ut mig. Han säger att han vill se mina armar, rädd som jag är visar jag dem och skäms. Ärren var något jag skämdes över. Det var INGEN förutom jag som skulle få se dem. Skötaren säger ”man ser i alla fall att du är högerhänt”. Jag kände mig så arg och besviken på mig själv. Efter det tog det lång tid för mig att kunna släppa garden och låta mig själv gå i kortärmat.

Jag lades in efter lång väntas och många år med en dysfunktionell psykiatri på avdelningen för självskadebeteende, jag kom dit med hopp inom mig som inte funnits på länge. Min vistelse där gjorde att mitt hopp försvann. Gång på gång ”pausades” min behandling, ibland av anledning att jag självskade vilket i sig inte är konstigt eftersom det faktiskt är deras inriktning och gång på gång kändes det som att det var på nåder jag fick sätta mitt fot innanför avdelningens dörrar igen tills den dagen jag inte längre var välkommen tillbaka. Då, mitt uppe i en trauma behandling tog beslut av högt uppsatta personer på avdelningen att jag inte skulle få vara där mer, att dom skulle hjälpa mig i öppenvård så jag skickades hem. I fem månader stod jag utan någon som helst stödinsats, med förvärrade ptsd symtom i samband med att jag faktiskt hade börjat prata om det jag utsatts för i livet. När de fem månader passerat fick jag äntligen veta att jag skulle få fortsätta med samma psykolog men på hemma plan, i en vecka höll dom det beslutet innan de ändrade sig och drog tillbaka även det. Jag har inte fått någon vård sedan dess, och det finns ingen vård för mig i sikte. För mig gav inte avdelning ”ett liv värt att leva” som är deras motto, för mig krossade dom det lilla jag själv byggt upp.