Jag är inlagd på lpt och avvek, var hemma några timmar och skar mig. Såret behövde tydligt sys, och när jag kom tillbaka till avdelningen så var det precis när natten skulle byta av kvällspersonalen. Kvällssjuksköterskan kollade på såret och sa att ”det behövs nog sys” precis innan hon gick hem. När nattsjuksköterskan kollade på det erbjöd han att lägga på steristrips. Jag sa flera gånger att det behöver sys, har sytt många gånger innan och vet när ett sår behöver sys. Han vägrade och sa att det inte var djupt och det fanns inte så mycket jag kunde göra eftersom att han vägrade lyssna. Dagen efter kollade en annan sjuksköterska på såret och kontaktade läkaren, som sa att såret hade behövt sys och blev arg på sjuksköterskan för att han inte kontaktat läkaren. Detta har skett innan med samma sjuksköterska och jag blir så frustrerad att han inte lyssnar på mig, som uppenbarligen verkar ha bättre koll på sår än honom

Gått hos BUP sedan 13 års ålder, var delvis suicidal redan från början men inget jag delade med min dåvarande kontakt.
När jag var 14-15 fick jag en psykolog och efter ungefär 4 månader hos honom mådde jag sämre än någonsin.
Till slut bröt jag totalt ihop, satt och grät hysteriskt under ett helt möte och sa att jag inte ville leva mer.
Han frågade om jag tänkte ta livet av mig idag och jag tittade ner i bordet och skakade lite lätt på huvudet.
Han funderade en stund och sa sedan ”vet du vad att jag har hört värre än detta så jag tror inte att det är så illa ändå”.
Jag blev helt paff och förstörd ville bara så så så gärna få hjälp. Jag skickades ut ur rummet och skulle åka hem.
Dom kommande 5 veckorna kom jag tillbaka till samma psykolog och sa gråtandes att jag ville ta mitt liv, varje gång möttes jag med samma ord om att det ”nog inte var så illa ändå” och fick under samtalen inga vidare frågor eller stöd.
Sista veckan precis när jag är påväg ut genom dörren säger han efter förtydligande om att det inte alls är illa med mig att han ska ringa min mamma. Jag bönade och bad om att han inte skulle göra det men gick till slut därifrån med vetskapen om att han skulle ringa min mamma.
När jag kom hem efter det mötet försökte jag ta mitt liv.
Försöket var grovt misslyckat och har först nu 3 år senare berättat det för någon.
2 veckor efter detta sa psykologen till mig att jag var friskförklarad och inte längre skulle ha någon samtalskontakt med BUP utan bara skulle vara inskriven hos en läkare för medicinering.
Kommande åren skulle bestå av grovt självskadebeteende och suicid tankar som vid vissa tillfällen höll på att bli till verklighet.
Aldrig känt mig så osynlig och förbisedd som då och det har fått mig att i efterhand må mycket sämre än vad jag gjorde innan.

Vill mest dela att hade det funnits tröst som ex en kram så hade många bältningar eller att jag lämnat psykologens rum när längtan efter det blivit outhärdligt inte behövt ske. Omtanke o empati o tröst. Att få känna trygghet fysiskt när ord inte räcker o jag själv inte har orden. Att bara få gråta ut o att det inte behöver intellektualiseras. För ibland finns bara smärta o sorg. Speciellt när man varit sjuk länge o missat en massa viktiga år o alla gått vidare i sina liv. När man inte ser någon ljusning o man känner att man förstört allt. Har en trauma diagnos som visat sig som grav anorexi o självskadebeteende o fått alla diagnoser o mediciner. Jag önskar så mottagningar o enheter för trauma. Där små delar kunnat få trygghet. Där just trygghet o empati var viktigast när jag varit totalt livrädd. Då jag istället mötts med poliser, handbojor, tvång, fastspännande, slit o släp o hårda händer o arga o irriterade röster o  tunga mediciner. Tröst är jag övertygad hade funkat bättre o jag hade antagligen inte blivit mer traumatiserad av vården då.

Större delen av 2022 och 2023 spenderade jag på psykiatriska slutenvårdsavdelningar. Under denna period var det oändligt många upplevelser som var fruktansvärda. Flera av dem med läkare. Jag mådde väldigt dåligt, var suicidal och fast i ett självskadebeteende. Jag hade lpt och flyttats till en ny avdelning. Jag har autism och har svårt med förändringar. Så att komma till en ny avdelning var fruktansvärt. Så jag hanterade det på enda sättet jag visste, att självskada. Jag bad om läkarsamtal för att bli utskriven direkt när jag kom dit. Läkaren gjorde bedömningen att jag skulle skrivas ut trots att hen till och med skrev i min journal att jag skulle gå och suicidera, slutade med att jag hamnade på akuten några timmar senare efter ett suicidförsök. Men det värsta var vad jag såg att hen skrivit i min journal om min extremt korta tid på avdelningen. Där står det bland annat ”vill hela tiden visa att hen mår dåligt och försöker skada sig framför folk” och ”under den korta perioden på avdelning ** försökte patienten hela tiden att skära sig eller dunka huvudet i väggen, för att klart och tydligt visa att hen mår dåligt och det är typiskt för emotionell instabil personlighetsstörning, att man vill ha uppmärksamhet”. Jag blev så ledsen när jag läste detta. Är detta vad de tror om mig? Det är ju helt fel! Jag gjorde allt för att skada mig för att det var det enda sättet jag visste att hantera svåra situationer. Jag har ingen som helst aning om hur hen helt plötsligt tror sig veta att jag har vissa baktankar med mina handlingar. Baktankar som inte ens stämmer! Hen satte dessutom diagnosen EIPS på mig efter denna korta interaktion.

Samma läkare har även sagt till mig att jag kan fortsätta att försöka ta livet av mig för jag kommer ändå inte lyckas, jag är ju ung. Min kropp vill leva

Hela min barndom har varit trasslig. Jag fick min autism och adhd diagnos efter 3 års kontrollen (vi tror att allting blev en miss, man kan inte utreda en 3 åring). När jag var runt 10 år började jag självskada. I mars 2023 spårade mitt mående totalt. Jag började självskada mer, jag drog mig undan från både vänner och familj. Juni 2023 tog jag min första överdos. Jag blev hämtad av ambulans och kördes till sjukhuset. Dom skickade sedan mig till psykakuten där jag satt i timmar och väntade.. när det väl var min tur sa dom ”vi anser att du har en väldigt hög suicid-risk så vi bestämmer att det är bäst att du stannar kvar här” efter 3 dagar inlagd kommer dom in och säger att det är dax för läkarsamtal. Jag går in i samtalsrummet där de sitter en psykolog och en läkare. Dom säger att jag inte har visat några speciella täcken på att jag inte längre vill leva under tiden jag varit där och säger därefter att jag är fri att gå hem. Jag säger emot att jag inte orkar mera,, att jag har rummet fullt med mediciner och att jag kommer återigen göra ett försök när jag kommer hem. Dom svarar ”ta livet av dig kan du göra när som helst så du behöver inte göra det idag”
Jag lämnade slutenvården, med en klump i magen efter att ännu en gång blivit svikt..

Jag känner mig väldigt trygg med min behandling då jag vårdas av ett DBT-team. Det innebär att jag både har färdighetsträning i grupp samt individualterapi en gång i veckan. Utöver det kan jag ringa min terapeut mellan sessionerna för att undvika självskada eller självdestruktivitet. Det här hjälper mig mycket i min vardag och jag känner mig trygg med mina behandlare som ständigt finns tillgängliga, har respekt för mig som patient samt validerar mina känslor och upplevelser.

Jag vårdades inom slutenvårdspsykiatrin för mitt självskadebeteende. Hade ofta extravak för att de ville förhindra att jag skadade mig själv men jag lyckades göra mig själv illa flera gånger trots extravak. Tillslut började de under nätterna att regelbundet komma 2-3 stycken personal och ta av mig täcket och känna igenom hela min kropp så att jag inte hade skadat mig eller höll på med det i smyg. Otroligt kränkande att bli avriven täcket flera gånger i timmen varje natt och ha ett flertal skötare, både kvinnliga och manliga, som tafsar dig inpå huden, utan ett ord, för att sedan lägga på täcket igen, gå därifrån för att komma tillbaka och upprepa allt igen en liten stund senare.

Kom i kontakt med psykiatrivård i 20 års ålder. Tagit 25 år att ta mig tillbaka efter depression, självskada, suicidförsök, ECT, övergrepp innan men även inom psykiatrivården.

Varit ensam i min kamp men gjort allt jag kunnat. Anmält, talat med chefer för klinik samt vittne, läkarchef, AT läkare, inblandade.
 Alla har tysta ned lagt locket på.
  Idag håller jag inte tyst om detta. Jag kämpat för mina och andras lika rättigheter även om jag vet svårt då man oftast aldrig får hjälp eller stöd och står ensam i allt.

Har ändågått vidare till patientnmnder och framfört tips men mkt verkar segt.

Jag vet med gången och erfarenheter av mkt som bör komma fram till ytan.

Jag vill ingen annan ska gå igenom det jag gjort därför är jag vass i denna fråga.

Ja det bör börja bli stora förändringar inom psykiatrivård nu så här får det ej fortsätta år efter år.

Får katastrofala konsekvenser!

Jag vet.

Jag var inlagd pga psykisk ohälsa och självskadebeteende och mådde  otroligt dåligt där inne, när jag blir stressad eller får mycket ångest så leder det tillslut till kramper som kan vara upp till 45min. Jag känner alltid av det innan sen blir det svart, jag minns inte hur länge jag låg avsvimmad på det kalla golvet men jag vaknar av att en personal drar och sliter i mig och säger ”varför är du så uppmärksamhetskrävande” ”Sluta spela död” ”Du behöver inte lägga dig på marken och låtsas vara en ål” ”Res dig upp, du har din säng där borta inte på golvet” Och sedan flina hon till och stängde dörren. Där blev jag lämnad helt ensam, rädd för vad som hände, rädd att inte vara trygg nånstans och hennes vidriga kommentar. Har aldrig varit med om detta tidigare och det gör ont att vårdpersonalen verkligen inte hade någon respekt. Allt står i mina journaler om mina kramper.

Jag hade gjort mig illa inne på psykiatrin och behövde sys. När jag vägrade sys så sa sjuksköterskan ”ja de är klart, du behöver ju bara uppmärksamheten…” och hällde sprit direkt på såret och gjorde rent. Sen var de inte mer med de. Där stod jag och grät och kände mig förnedrar.