När jag var inlagd på slutenvården hade jag självskadat mig. När sjuksköterskan kom sen för omläggning suckade hon och sa surt ”Nu gav du mig ännu mer arbetsuppgifter ikväll”. Hon hade med sig en sjuksköterskeelev med..

Jag försökte avvika under en promenad och ville verkligen inte tillbaka. Väl tillbaka på avdelningen tar överläkaren direkt ett beslut om avskiljning. Detta var första gången jag var med om det. Jag förstod inte vad som hände när de släpade in mig i det tomma rummet och låste dörren. Enda meningen personalen utanför upprepade var ”du får komma ut när du har lugnat ner dig”.

Jag kom in till bup och jag minns hur rädd jag va, det enda jag ville va någon som fanns där med mig men istället låstes jag in ensam i ett rum utan möbler och fick höra att jag inte kommer släppas ut därifrån förrän jag är helt lugn, jag va där i nästan 2h innan de valde att lägga mig i bälte istället

Överläkare inom slutenvården är nog bland de värsta. Hur kan dom ens sova gott om nätterna? Inslaget som Kaliber lagt ut om SU, det stämmer så på pricken även på mitt lokala sjukhus. Borde göras en del granskningar där också. Men risken är stor att läkarna ryggdunkar varandra och ingen tror på den enskilde patienten. För vem tror på en person som mår psykiskt dåligt? Att skriva ut patienter i förtid oavsett självskada/suicidförsök är en policy även på mitt lokala sjukhus…men ingen vågar prata högt om det. Vet människor som slutat söka vård på psykakuten på mitt lokala sjukhus för läkarna där är helt omöjliga. Ingen blir lyssnad på och anhöriga har ingen talan. Skandal!

Har vårda mitt barn sedan 6 månader tillbaka dygnet runt för anorexia nervosa, självskadebeteende och starka suicidala tankar /impulser. Svåraste framför allt jag upplever det är att man inte får något stöd eller hjälp ifrån vården på något sätt. Vi har varit i kontakt med många olika instanser. Det var endast en av dessa som faktiskt någorlunda hörde oss men pga svåra självskadebeteende så kunde vi ej få slutenvård. Varje gång jag ringde och vädja om hjälp till prima eller på besöken fick man ofta till svar vi hör att det är tufft men de är bara kämpa på. Nätter man fått vaka pga hens svåra ångest och suicidala tankar. Utbrotten och ilskan vi som familj fått ta och försöka hantera ensamma. Bråken som varit dagligen pga maten. Fått agera psykolog, kurator, vårdare och behandlare istället för mamma i månader. Trots besök på psykakuten där hen säger att hen inte orkar mer och inte vill mer att hen gjort planer, skrivit brev och vill avsluta vill man inte lägga in hen. Och hen vill själv läggas in för hen inte orkar mer hemma och vill få hjälp. Vi blir hemskickade med en folder med tips för distrahera hen. Idag måste jag fortfarande se till att mediciner, mat, hygien sköts och vara med dygnet runt. Och utöver det då så kan jag såklart ej jobba och måste ringa och tjata på försäkringskassan varje månad för dom är sena med utbetalningarna och man ligger efter ekonomiskt 1.5-2 månader hela tiden. Önskar inte detta helvete till någon

Jag var inlagd på psyk med lpt i 15 månader. 9 av de månaderna levde jag på sondmat. Det var mina föräldrar som fick sonda mig då personalen hade ”för mycket att göra”. Personalen skyllde på mina föräldrar när jag inte tog emot sondmaten och behövde bli bältad.

När mitt barn blev inlagd för andra gången på en vecka för suicidrisk och självskador är jag desperat när vi ska bli hemskickade igen. Jag gråter och säger att vad är det som säger att hon inte ställer sig framför en bil när vi kommer ut. Vi får då svaret att vi föräldrar måste acceptera att den risken finns.
Jag kommer ALDRIG acceptera att den risken finns. Nu är vi vårdare och ska punktmarkera henne dygnet runt.

Samtal med läkare inom slutenvård: ”Du är inte deprimerad, du har bara lite lägre energi än de flesta andra men det är en del av din personlighet. Som Ior i Nalle Puh.”

Genom min extremt långa tid som patient inom både barn och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin hade jag aldrig varit med om att bältas. Har lagts in och tvångsmedicinerats så att jag tappat räkningen. Men när jag väl blev bältad första gången 2020 insåg jag att tröskeln för att återigen hamna i bältessängen sjönk direkt. Så idag, 4 år senare hotar personal med bältessängen och rullas in på rummet nästan samtidigt som jag skrivs in. Idag arbetar jag inom vården och jag dissocierar fortfarande så fort jag hör en säng rullas i korridoren. Jag kommer aldrig glömma hur det känns att inte ha en egen bestämmanderätt.

En bältning frågade jag när jag skulle få komma upp och sjuksköterska och läkare som var på avdelningen kom. Jag har tics där jag rycker i kroppen och som förvärras kraftigt när jag är mår dåligt. Därför var ticsen ganska starka när läkaren kom in och hen sa då att de inte kunde släppa upp mig trots att jag var lugn så länge jag hade mina tics. Då började jag gråta för att jag visste att om det var så skulle jag aldrig släppas upp.