Jag fick ECT på tvång i höstas. Planen var 6st behandlingar, men efter 2st berättade en vikarierande överläkare att de inte får tvinga mig till det, så hen avslutade min behandling.

Efter tvånget har min relation till kroppen kraftigt försämrats, och det känns inte som att det är min kropp längre. Läkarna tog den kontrollen ifrån mig, och det känns som att ha blivit utsatt för ett övergrepp. Det är nu snart 6 månader sedan, men alla flashbacks och påverkan på mitt psyke gör att det känns som att det lika gärna hade kunnat ha hänt igår. Jag har absolut ingen tillit kvar till psykiatrin, och jag är livrädd för att någon gång behöva läggas in i slutenvården igen.

Efter många trauman och nu mycket, mycket problem tog psykiatrin det lilla som fanns kvar av mig och knölade ihop det och kastade bort.
Fyra år sedan bad jag om traumaterapi. Jag står fortfarande utan. Nu kan jag inte ens bo hemma längre. Tänk vad som skulle kunna förhindrats om de gav mig traumaterapi första gången jag bad om det. Tänk att de vårdtrauman från inläggningar efter suicidförsök pga. Hopplösheten av att inte få hjälp faktiskt har kunnat förhindrats.

Jag hatar er, och jag förlåter er aldrig.

Jag var inlagd pga psykisk ohälsa och självskadebeteende och mådde  otroligt dåligt där inne, när jag blir stressad eller får mycket ångest så leder det tillslut till kramper som kan vara upp till 45min. Jag känner alltid av det innan sen blir det svart, jag minns inte hur länge jag låg avsvimmad på det kalla golvet men jag vaknar av att en personal drar och sliter i mig och säger ”varför är du så uppmärksamhetskrävande” ”Sluta spela död” ”Du behöver inte lägga dig på marken och låtsas vara en ål” ”Res dig upp, du har din säng där borta inte på golvet” Och sedan flina hon till och stängde dörren. Där blev jag lämnad helt ensam, rädd för vad som hände, rädd att inte vara trygg nånstans och hennes vidriga kommentar. Har aldrig varit med om detta tidigare och det gör ont att vårdpersonalen verkligen inte hade någon respekt. Allt står i mina journaler om mina kramper.

En manlig patient tog på sitt könsorgan. Gick sedan fram till mig och körde ned sin hand innanför min tröja, ner imellan och på mina bröst.
   En manlig vårdare står intill och såg detta, vårdagen bara skrattade åt situationen och tyckte det var kul.

Det var för mig mkt obehagligt, äckligt och kränkande.

Har varirit med om många sexuella övergrepp och trauman även ute i samhället så detta inget jag hade behövt få uppleva.

Jag vill inte personal ska normalisera sådana här dumheter!

Respektlöst!

Jag är förtvivlad. Aldrig fått hjälp eller stöd fr psykiatrin efter sexuellt övergrepp och en fysisk misshandel på psykjourrmott och akutpsykiatrisk vårdavdelning.

Den fd manliga vårdare som sparkade mig osv slutade ett tag därefter. Fick veta denna fd vårdare som misshandlat mig hade sökt för att försöka utbilda sig till polis.

Detta till min rena förskräckelse!

Vad är detta för samhälle?!

Jag hade gjort mig illa inne på psykiatrin och behövde sys. När jag vägrade sys så sa sjuksköterskan ”ja de är klart, du behöver ju bara uppmärksamheten…” och hällde sprit direkt på såret och gjorde rent. Sen var de inte mer med de. Där stod jag och grät och kände mig förnedrar.

Efter 1,5 månads tvångsvård och försök till övertalning att gå med frivilligt på ECT behandling blev jag tillslut tvingad. Jag var så rädd och hade ingen kunskap om vad ECT är för något och jag med min okunskap tänkte att det kunde likställas med lobotomi. En dag blev jag hämtad till läkarsamtal, när jag kommer in i rummet säger läkaren till mig ”Antingen bestämmer du dig angående ECT eller så bestämmer jag.” Jag svarade att jag inte ville och att jag var rädd för att tappa minnet av min mamma som gått bort, läkaren svarade ”då bestämmer jag att du kommer att få ECT behandling eftersom du är tvångsinlagd.” Den behandlingen hjälpte mig ingenting utan resulterade i panikångestattack, rädsla och en känsla av maktlöshet.

För några år sedan disgnostiserades jag med ätstörning UNS. Efter behandling, samtal och medicinering återhämtade jag mig någorlunda men vid tuffare perioder i livet så har problematiken återkommit. Vid en inläggning med LPT tog jag tillslut modet till mig att ta upp med läkaren att jag återigen hamnat i en period med självsvält och jag känner att jag önskad näringsdrycker som komplement till kosten, jag hade vid denna tidpunkt inte ätit på flera dagar vilket personalen visste om. Responsen från läkaren var ”fortsätt att kämpa med maten.” Vilket jag redan gjorde och önskemålet om näringsdrycker avfärdades med att jag skulle kämpa med maten. Den styrka och mod som jag hade samlat på mig under senaste veckan försvann direkt. Efter läkarsamtalet sa en sjuksköterska till mig att jag ”ligger på gränsen till undervikt” den meningen etsades fast i min ätstörda hjärna vilket resulterade i att jag fortsatte med självsvält tills jag låg långt under gränsen till till undernäring. Den meningen triggade mig så oerhört mycket och jag fick ingen hjälp med min ätstörningsproblematik.

Jag hade blivit utsatt för tvångsåtgärder för första gången och tiden efter där är mörk. Tvångsåtgärder dagligen, flera gånger per dag oftast. Med andra ord kaotiskt och traumatiserande. Efter några veckor insåg dem att dem glömt skicka in papperna för att min tvångsvård skulle gälla. Jag hade alltså utsatts för xx tvångsåtgärder utan att ha haft någon tvångsvård. Jag vet dem anmälde sig själva och skickade till IVO angående det men jag hörde inte ett ord och tvångsvården sattes ju bara och tvångsåtgärderna genom åren växte och jag lever idag med ptsd. Ibland önskar jag att jag anmälde där och då. Men det var så mörkt och jag kände mig så liten så jag tänkte att sättet de behandlade mig på var det som var rätt. Sista gången jag skrevs ut därifrån gav min familj dem en chokladask. Jag önskar jag vågade berätta för dem då men jag vet att min familj idag har mycket skuldkänslor. Men det var inte min familj som gav mig ptsd. Det var vården. Vården som skulle skydda mig, hjälpa mig och hålla mig säker. Istället drog dem mig längre ner under ytan.

Efter fyra veckor på lpt i suicidprevention efter mina tre överdoser detta år som bland annat resulterat i vård på IVA sa överläkaren som fattat lpt beslutet ”jag är inte rädd att du ska ta ditt liv”. Dessa fyra traumatiska veckorna inlåst med tvångsvård var alltså i onödan?