Då har man som anhörig upplevt att en autistisk kille på 18 år, under en ångestattack, blir nedbrottad av 4 väktare och bältad till en säng. Han ropade desperat på sin pappa men pappan fick inte komma in i rummet och lugna ner honom. Killen har aldrig varit våldsam och är världens snällaste. Allt han gjorde var att försöka tränga sig förbi de fyra vakterna som stod framför dörren.

Det var fem år sen jag för sista gången blev utskriven från BUPs slutenvård. Minnena av bältningar, sondningar och personal som hade vardagliga konversationer som om de satt i lunchrummet medan en av dem satt ovanpå mig har inte försvunnit. Jag har precis påbörjat en traumabehandling för att hantera detta. Jag behöver alltså vård för vad som hänt inom vården.

Jag va alltid uppe först. Svåra sömnstörningar pga PTSD och äs. Larmet går. Det springer personal till min ”granne”, all personal från alla avd springer dit. En skötare hade precis gått dit för att kolla läget innan rapport på morgonen. Personal leder ut henne från rummet. Hon ser svimfärdig ut. Jag går förbi. Där hänger hon i gardinstången. Tagit sitt liv. Jag försvann i allt. Men skriken som hennes barn skrek när dom kom ekar fortfarande i mitt huvud och synen försvinner aldrig från min näthinna.
Mamma kom och stöttade mig i det hela. Personalen stöttade varandra.
Det va fruktansvärt och kommer nog alltid va.

Första gången jag blev lagd i bältessäng var traumatisk. Jag låg mitt i en korridor och kände mig utstirrad. Personalen spände fast mina ben, min midja och min vänstra hand men när de kom till min högra hand steg läkaren in. Istället för att spänna fast min hand så höll han den och gav mig tröst. Det är det finaste som hänt mig under alla hundratals tvångsåtgärder jag varit med om. Glömmer det aldrig.

Jag minns knappt detta själv, utan har fått det återberättat av min mamma som var med vid tillfället. Hon hade åkt in med mig till vuxenpsykiatrin, men jag hade fått panik när läkaren sagt att jag måste läggas in. Paniken grundade sig i en extremt dålig erfarenhet sen tidigare o trauman under vårdtiden. Så jag sprang ut från jour rummet, men min mamma som suttit i väntrummet hann stoppa mig innan jag hann öppna den låsta ytterdörren. Jag satt i ett hörn i entren o hyperventilerade. Mamma och en sköterska försökte prata lugnande med mig, något jag inte minns alls. Men läkaren tittade bara på, o sa: äh låt henne vara, hon svimmar snart.

Jag vet inte hur allvarligt detta räknas, jag hade ändå lite tur.

Jag var inlaggd i ungefär en månad, under den tiden fortsatte jag med min vanliga medecinering men så plötsligt skulle de höja den dubbelt så mycket. Trots att den var på max dos. Även personalen som gav mig medecinen tyckte det var konstigt men de följde ordern ändå. Jag gick på 200% dosen i runt en vecka innan de kom och sa att det skett ett misstag och att det var fel och undrade om jag var okej. Tur väl för mig så var jag det, men tänker ibland på vad som hänt om det misstaget skett med en starkare, farligare medecin? Tex en jag tar idag? Det skulle kunna fått dåliga, om inte farliga konsikvenser. Nu hade jag tur, men någon annan kanske inte skulle ha det.

Ett tag när jag mådde dåligt både i min anorexi och depression och var inlagd under en längre period så hade jag 10 olika läkemedel för min psykiska ohälsa. Utöver det hade jag medicinering mot mina då somatiska sjukdomar så allt som allt hade jag 15 olika mediciner. Jag minns att jag själv ville ha mer och mer medicin för det var den enda hjälpen jag fick. Nu i efterhand när jag själv jobbar som sjuksköterska och ser min medicinlista så kan jag inte förstå hur jag kunde stå på benen. Jag måste ha varit helt nerdrogad, och visst jag överlevde men det var inte pga läkemedel utan med hjälp av terapi och mitt sociala nätverk.
Är ändå alltid så tacksam för att psykiatrin räddade mitt liv och höll mig kvar när min kropp och psyke inte orkade mer.

Jag sökte mig till BUP som 11 åring. Min pappa var orolig för mitt mående under sommaren och tog mig till vårdcentralen för att få vägledning. Fick remiss till BUP och kallades dit efter några veckor. Kunde inte komma på de tider de gav (två stycken) så de sa att det uppenbarligen inte var så illa. I december samma år är jag 12 år gammal och försöker ta mitt liv. BUP tar mig på allvar då, dock så säger de att självmordsförsöket enbart var för uppmärksamhet. Vid första mötet med BUP i hemregion (var i en annan region när jag hamnade på sjukhus) får jag antidepressiva utskrivna. Kastas runt mellan olika personer från jourteamet, får ingen riktig samtalshjälp. Medicineringen trappar de bara upp mer och mer. Tillslut sitter jag som 13 åring på maxdos som ger mig milda symtom av serotonin syndrom. Jag tar upp det med mina föräldrar och läkare men de säger att jag bara vill sluta ta min medicin och att det inte är någon fara. Det är så otroligt obehagligt att varje dag genomlida serotonin syndrom (även fast det inte är grovt) så jag väljer att själv sluta ta min medicin. Gömmer för mina föräldrar att jag inte tar den och samlar alla tabletter på rummet. Får abstinens av att ha gått från 200mg till 0mg på en gång. Mår skit en stund men kände att det var värt det för att slippa ha skakningar, illamående, diarré, kallsvettning, etc. BUP visste inte om detta, jag hade ropat efter hjälp så länge utan att ha blivit tagen på allvar så jag kände inte att jag kunde berätta. Dock så saknade jag den obehagskänsla medicinen gav mig, utvecklade ett missbruk. Alla samlade tabletter som jag hade använde jag för att ge mig själv serotonin syndrom. Tog små överdoser som jag sedan trappade upp och lärde mig hur mycket jag skulle ta för att få önskad effekt. Försökte få hjälp för detta men BUP tog mig fortfarande inte på allvar.

Jag försöker ta mitt liv igen, denna gång med alla tabletter jag samlat på mig och hamnar på sjukhus igen. Försöker berätta om missbruket för läkarna där men de tror bara jag gjort patetiska självmordsförsök.

Är 14 och missbruket blir värre, jag överdosera minst en gång i veckan. Börjar tro att jag skadat levern och tar upp det med BUP men blir än igen inte tagen på allvar. De byter min medicin till en annan antidepressiv medicin någon gång på hösten/vintern när jag är 14. Två självmordsförsök på ca två månader, dör nästan båda gångerna. Hamnar på psyket och har idag PTSD symtom från vistelserna.

Stabiliseras lite efter andra vistelsen på psyket, dock inte pga psykiatrin alls. Har äntligen en psykolog, känner mig dock inte super trygg med henne. Känner inte att medicineringen fungerar och BUP väljer att byta medicin på mig. Denna nya medicinen ger mig dock grova dagliga panikattacker. Tar upp det med läkaren och de säger åt mig att testa en liten stund till. Panikattackerna fortsätter och det är inte hållbart så de byter tillbaka till den medicin jag hade tidigare. Jag bönar och ber om att få byta från SSRI till en SNRI men de säger att tyvärr går det inte. Så de sätter in medicin för bipolär sjukdom tillsammans med antidepressiva för att ”stabilisera” mitt mående (som förövrigt inte har dessa dalar och toppar de prata om).

Är nu 18, tar medicin som inte ger någon effekt och mår fortfarande skit. Tar maxdos av antidepressiva och måendestabiliserande och har gjort det i flera år utan någon synlig effekt. Allt är det samma som utan medicinen och jag funderar igen på att sluta ta den.

Jag var inlagd för min anorexi och gjorde en psykiatrisk utredning samtidigt, de kom fram till att jag har PTSD & ADHD. När ADHD diagnosen var satt började jag på en medicin som kapade min aptit nästan rätt av. Det var otroligt svårt att kunna äta när jag inte kände någon hunger alls, trots personalvak. Jag hade även problem med magkatarr & hade sura uppstötningar och kände mig mätt hela tiden. När jag kom hem och skulle hantera maten helt själv var det så jäkla tufft att äta utan kroppens normala hungersignaler. Sedan ansåg äs enheten att jag hade ”för många diagnoser” eller var ”för komplicerad för dem” så jag hamnade utan vård några veckor efter jag kommit ut från slutenvården. Jag fick sedan bra vård tack och lov men de var inte alls inriktade på ätstörningar. Det var ren tur att jag inte föll tillbaka med tanke på omständigheterna.

Jag var 18år och var inlagd på slutenvården för vuxna. Jag var rädd och ville inte vara till besvär. En dag blev jag satt ensam på ett möte med avdelningschefen och avdelningens läkaren och chefen skällde ut mig för att jag inte blev bättre och att min komplexitet fick personalen att må dåligt. ”Du förstör skötarnas vardag för att du är så problematisk”. I min bemötandeplan stod plötsligt att personalen jag litade på inte fick prata med mig men det fick jag aldrig reda på förrän jag blev utskriven. Mina vårdkontakter i öppenvården fick inte ha kontakt med mig och trots vårdplan som involverade dem så var de strängt förbjudna att besöka avdelningen. Till slut blev jag utskriven för ”kraftig försämrat mående” trots att jag blev inlagd för suicidrisken. Jag slutade samma dag på somatiska intensiven. Jag bad aldrig mer om hjälp från personalen och låg ensam på mitt rum livrädd. Har varit tvungen att bli inlagd flertalet gånger sedan dess men har aldrig någonsin bett om hjälp utan istället försökt roa personalen för att ingen skulle må dåligt pga mig. Vi anmälde händelsen (som var en av flera) men trots möte med psykiatrin osv så hände ingenting. Jag tänker aldrig mer riskera att bli inlagd igen.