Jag väntade flera månader på att få komma till den neuropsykiatriska mottagningen efter att jag fått min autismdiagnos. Efter första läkarbesöket bokades ett nytt för uppföljning tre månader senare. Jag fick beskedet att de inte kunde ge något annat stöd än att i princip hålla i mina sjukskrivningar. Efter ett suicidförsök som krävde vård på IVA kastades jag ut från ätstörningskliniken jag gick på och stod totalt utan vård. Jag fick själv försöka ringa den neuropsykiatriska mottagningen för att fråga efter hjälp, ett samtal, vad som helst. Men de hänvisade bara till den läkartid som redan fanns, som fortfarande var en dryg månad bort. Jag hann göra ytterligare ett allvarligt självmordsförsök innan dess.
Sond i väntan på specialiserad ätstörningsvård
Jag har många gånger fastnat på psykiatriska avdelningar i väntan på specialiserad ätstörningsvård. Det brukar sluta med sondmatning på tvång eftersom psykiatrin har noll kompetens kring hantering och bemötande av svåra ätstörningar. Det enda de kan göra är att vänta på att jag blir så pass medicinskt dålig att de får sätta en sond.
Före i kön
På temat vårdkö. Jag har typ aldrig behövt köa för att få börja i behandling eller få utredningar (trots att jag gått ett 10 tal olika behandlingar och gjort mängder av utredningar). Det på kliniker där jag vet att andra fått vänta i flera år. Min upplevelse är att det är för att jag haft ett väldigt allvarligt självskadebeteende med frekventa suicidförsök så jag flyttas helt enkelt före i kön. Dessutom är jag är ”likeable” patient. Ung, söt, vit tjej som har lätt att kommunicera och är trevlig mot personalen. Det är såklart bra för mig men det skickar också väldigt konstiga signaler om att man ska behöva vara destruktiv för att få vård. Dessutom tror jag att om jag inte haft mina attribut som ”trevlig patient” så hade jag inte heller flyttats före i kön.
Vårdkö NPF-utredning
Har haft återkommande depressioner i hela mitt liv. Började på bup som 10 åring och har provat ca 12 st olika antidepressiva mediciner utan framgång. 2018 nämner en läkare att jag eventuellt kan ha en NPF-diagnos och jag ställs i kö. Jag får höra att det inte finns NÅGON psykolog på min mottagning för alla har sagt upp sig och efter ett år i kön kan dom fortfarande inte ge mig något besked om när en utredning kan tänkas starta. Eftersom jag ändå inte känner att jag har något att leva för lägger jag mina sparpengar på en privat utredning och får en adhd-diagnos. Efter det tar det 10 månaderna innan jag får medicineringen som den privata psykologen och psykiatrikern tror ska hjälpa och enda anledningen till att jag får medicinen är att jag åker till psykakuten och ber dom lägga in mig för jag orkar inte med mitt liv.
Ingen konkret behandling
Jag har bulimi och har fått höra av ätstörningsmottagningen att de har först tider för behandling om ett år. Ändå kräks jag varje dag och behöver gå på kontroll en gång i veckan, har haft farligt lågt kalium till följd av bulimin men ändå får jag ingen konkret behandling. Jag har slutat ta tillskott av kalium för jag orkar inte gå runt i en cirkel av äta-spy-ångest-träna men jag blir sämre och sämre I min bulimi, märker det på mina tänder…
Det enda jag fått från min mottagning är mediciner och 5 olika läkare
Jag har borderline. En psykiatrisk diagnos som för lidande ofta slutar med självmordsförsök. Sedan mina två utvärderingsmöten som jag ska få DBT (vilket är den enda vården för personer med borderline) så har jag väntat 1 år och 3 månader. Under denna tid har ingen annan mottagning velat/kunnat ta emot mig då jag är ”under pågående vård”. Det enda jag fått från min mottagning än så länge är mediciner och 5 olika läkare.
Väntat i 1,5 år på hjälp från psykiatrin
Jag är diagnosticerad med ADD och GAD, samt sjukskriven med utmattningsproblematik. Hamnade i öppenvårdspsykiatrins system när jag sökte hjälp för stress, ångest och utmattningsproblem som gjorde att jag inte klarade av att arbeta. Det tog sex månader innan jag kunde träffa en läkare och bli sjukskriven. På Psyk sa de att det inte gick att diagnostisera innan de gjort en mer djupgående utredning. Men för att göra det behöver jag först komma fram i kön, oavsett vidden av min problematik. Så fram tills dess står jag nu utan stöd från psyk eller den vanliga öppenvården(då de bara hänvisar mig till psykiatrin).
Jag har nu väntat 1,5 år på att psyk ska hjälpa mig att förstå vad mina problem består av, med Sjukskrivning var tredje månad baserat på mina symptom. Det kan ta upp emot 1,5 år till innan det är min tur i kön, men det är väldigt oklart enligt min läkarkontakt.
Tid om 4 veckor, även om personen var suicidal
Min kompis ringde till psykakuten och sa att hen var självmordsbenägen och mådde fruktansvärt dåligt. De hänvisade till att hen kunde få en inbokad tid om 4 veckor. Veckan efter försökte hen ta sitt liv, men lyckligt nog vaknade hen upp på akuten. Då var hen välkommen till psykiatrin.
Psyk höll på att bli min död
Har haft kontakt med öppen psyk ganska länge. Tills jag fick världens bästa läkare på vårdcentralen. Slutade på psyk. En nära vän till mig orkade inte leva och jag hade hade benzo utskrivet, jag hade slut på medicin o valde att gå till en bro för att hoppa. Jag blev op lite här och där men fick ej komma till akutpsyk. Senare blev jag våldtagen och förstörd. Min sambo körde in mig till akutpsyk där min värsta resa skulle börja, dom drog bort min benzo på några dagar, jag höll mig instängd på mitt rum då jag har social fobi. Inte en enda gång kom personalen för att fråga hur det va, jag skulle ringa på klockan om det var något. Dom satte olika diagnoser hela tiden vilket ledde till en mängd av olika mediciner. I flera år höll det på, jag kom in för självmordsförsök, självmordstankar osv. Fler med, inga. Samtal, ingen behandling, inget mer än antidepressiva och stämningsstabiliserande. Jag vägde runt 50 eller mindre när jag började, gick upp till över 100kg pga alla olika med. Jag hade 14 olika samtidigt. Tillslut fick ja nog, tvär slutade med alla o gick ner 30kg poff!! Mådde lite bättre ett tag men sedan utvecklades anorexin igen, sociala fobin blev värre o värre o tankarna på döden likaså. Tog mod o ringde öppenvården, tog månader innan ja fick hjälp alls. När ja väl fick en att prata med o ja berättade om mina försök sa hen men vänta detta har inte vi fått rapport om. Akutpsyk hade inte rapporterat när jag låge inne i veckor, om mina självmordsförsök eller tankar. Hur skulle jag då kunna få eftervård!? Det stod med i journalen dock inte allt. Så under flera år gick jag utan hjälp på hemmaplan, enda ”hjälpen” ja fick va att ligga inne, eller bli hemskickad med några lugnande. Antidepressiva som gjorde mig sjukare vilket ingen trodde på, jag låg enbart på soffan, min sambo fick göra allt. Ibland säga till mig att de va dags för en dusch. När ja slutade med alla anti och började med enbart benzo igen förändrades allt, jag började städa, duscha.. Tyvärr utvecklades anorexin igen o missbruk av annat. Av alla trauman ja varit med om men aldrig fått hjälp med!! Min tro på vården är total förstörd!! Aldrig mer akutpsyk!!
Ätstörning och autism
Jag hade varit inlagd på en ätstörningsavdelning i flera månader pga anorexi. Jag hade innan vårdats på en psykiatrisk avdelning med sondmatning under tvång. Den uttalade planeringen hade varit att jag skulle fortsätta i dagvårdsbehandling och vara kvar på ätstörningsavdelningen till det fanns plats på dagvården. Allt för att jag inte skulle bli sämre av ett glapp hemma. Det blev inte så. Plötsligt hade förutsättningarna ändrats, dagvården hade lång kö och avdelningen kunde inte behålla mig. Jag fick efteråt veta att kön till avdelningen också var väldigt lång och att någon högre upp i organisationen hade gått igenom alla patienter och valt ut den med högst vikt (jag) som skulle skrivas ut för att bereda plats för andra. Det fanns alldeles för kort tid för att förbereda att jag skulle kunna klara mig ensam hemma i två månader. Boendestödet var inte igång, det fanns ingen uppdaterad krisplan från psykiatrin, jag hade inte heller lyckats hålla matschemat hemma på permissioner. Det var mycket jag behövde se till att olika instanser ordnade. Vilket gjorde mig utmattad. Jag försökte förklara detta för överläkaren på avdelningen, att det var svårt att orka hålla matschemat på permissioner när all min energi gick åt till att lösa allt runtomkring. Hen blev arg och talade skarpt om för mig att jag skulle fokusera på att äta och lita på att vården gör sitt jobb. Problemet är att jag vet av mångårig erfarenhet att vården inte gör någonting självmant. När jag då belyste en rad punkter som varit avdelningens ansvar som de inte gjort blev hen ännu argare och ansåg att jag skulle fokusera på att bli frisk istället för på paragrafer.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
