Pratade med överläkaren på ätstörningsmottagningen att jag har problem med träning (mår både bättre av det samtidigt som tvång är förekommande), att jag behöver tips hur jag ska tänka/göra. Hennes svar? ”Gå på gruppträningspass, man blir glad av att se andra människor”.
Inlagd med tvång – läkare kommenterar vikt
Jag var inlagd på en psykiatrisk avdelningen, på ett stort universitetssjukhus, för svår depression med suicidalitet, och inlagd på LPT (tvång) .
Träffade avdelningsläkaren (överläkare).
Man kan tro att min svåra depressionen skulle vara det vi pratade om, men nej än en gång min vikt.
Han: öh öh det här med vikt är ju känsligt o du är ju överviktig. Inflammationer kan ju bildas i fettvävnaden (som om jag inte heller skulle kunna vara reumatiker o ha ont i lederna) . O det kan ju vara svårt med motivationen att träna.
Jag, blir så less vad har detta med saken att göra just då o min svåra depression?
1. jag äter antidepressiva, vet de flesta att det kan påverka vikten.
2. Jag har alltid tränat, minst 3 gånger i veckan, cyklar till jobbet, inte för vikten skull utan för att det är ett bra sätt att rensa hjärnan.
3. Jag hade ont i lederna innan jag blev överviktig.
4. Min vikt har inget med min depression att göra
Läkaren körde med härskarteknik, du vet väl om du inte går med på den behandlingen (ECT) kan vi tvinga dig, du är ju inlagd på LPT. Önskar att det inte bara var vikten han påpekade utan andra irrelevanta saker.
Efter mötet med denna läkare mådde jag inte bättre snarare sämre, återigen denna fokus på vikten.
I samtal med min rumsgranne framkom det att han även upplyst hen vid första mötet om
”Du vet väl om att du är tjock”, hennes reaktion hade blivit tystnad….
Jag var dock inte tyst, upplyste avdelning personalen om att jag vägrade träffa denna läkare igen o han inte skulle ha något med min vård att göra.
Denna gång så funkade det inte att försöka trycka ner någon så att man till slut inte orkar annat än säga tack snälla doktorn. Jag vet hur man ska behandla patienter, hur god samtalsmetodik fungerar o hur man skapar en god behandlingsallians med sina patienter (är kurator).
Dagen efter kom överläkaren in på mitt rum. ” Du måste prata med mig för du är här på tvång så det så, o jag kan tvinga dig”.
Jag svara jag behöver ingenting, ut med dig härifrån. Sluta med att jag fick byta avd för jag har samarbetssvårigheter. Jo, jag tackar ja, har jag aldrig hört förut att jag skulle ha.
Enligt sjuksköterska på den avdelning jag kom till, är det inte bara jag som haft” samarbetssvårigheter” med denne läkare. Han är en tyrann o maktmissbrukare.
Söker man på hans namn o privata firma. Är alla recensioner negativa 1/5…
Men ändå får han arbeta kvar.
Avskiljd och inlåst utan personal
Jag var 17 år, inlagd på BUP efter 2 allvarliga suicidförsök. Ångestattack efter ångestattack, utsatt för tvångsåtgärd efter tvångsåtgärd. Neddrogad av alla mediciner. Rädd, PANIK.
Jag minns denna dagen och natten trots allt så väl även om jag försökt glömma för den dagen och natten var bland det värsta jag upplevt. Jag var avskiljd på förmiddagen och fastspänd 3h 15min och blev uppsläppt på eftermiddagen.
Efter en incident blir jag avskild i mitt rum. Ett tomt rum med bara en blå madrass på golvet.
Minns att jag går runt i rummet, min ångest är så stark.
Personal sitter vak utanför dörren, jag försöker hantera min ångest och går runt i rummet, tills jag hör flera röster utanför rummet och nästa sekund öppnas dörren och dem kommer in flera personal i rummet, jag ser i samma sekund att dörren till mardrömsrummet är öppen och får panik, jag flyr ner på golvet i hörnet.
Läkaren kommer in i rummet och dem orden hon sa till mig minns jag än idag. Jag skulle få flytta till PIVA. Sen gick läkaren och alla andra ut från rummet. Jag minns att jag sitter kvar helt stilla på golvet och försöker förstå det läkaren sa, jag är lite i chock och en inre oro växer inom mig för jag visste inte riktigt vad det skulle betyda för mig, vad som skulle hända, när och varför. Det var nu mardrömstimmarna bara hade börjat. Den värsta kvällen och natten jag varit med om. Jag hade sån sjuk panik över att vara inlåst i ett helt tomt rum helt ensam. Min ångest var obeskrivlig. Jag kunde inte komma till ro, min oro och ångest var så stark och jag mådde så illa. Jag bad om att bli utsläppt. Det kändes som om jag höll på att bli galen. Jag gick runt i rummet i timmar och jag hade sån panik över att vara inlåst att jag slog och sparkade på dörren och slog mig själv. Jag minns att jag vid ett försök att fly ut från rummet när dem öppnade dörren för att lämna en festis så var dem flera personal. Jag försökte uttrycka att jag hade panik där inne och frågade vad som skulle hända. Minns att en sjuksköterska sa att jag måste stanna på rummet och att dem väntade på att polisen skulle komma och hämta mig. Hela kvällen försökte jag ta in vad som verkligen skulle hända. Jag var så rädd och orolig.
Nattpersonalen kom och bytte av kvällspersonalen. Men dem kom aldrig in och hälsade. Dem öppnade inte dörren på hela natten. Jag kunde inte komma till ro och var vaken hela natten. Gick runt i rummet och jag minns min panik att vara inlåst helt ensam i rummet. Dem satt två personal utanför och det var då jag insåg att dem låst dörren för på kvällen så var det alltid en personal som höll för dörren när jag försökte fly ut. Men på natten så satt en personal på en fåtölj mot dörren och den andra också utanför men när jag röck i handtaget och försökte sparka mig ut så var det helt omöjligt för jag kände att dörren var låst.
Jag minns att jag inte hade så mycket batteri på min mobil, enda som jag kunde distrahera mig med.
Min mobil dog tillslut och jag frågade om jag kunde få ladda min mobil, men dem svarade inte. Dem svarade inte mig på hela natten. Jag fick inte mina kvällsmediciner. Efter midnatt, vid 01-04 så kämpade jag för att hantera mina ångestattacker. Allt kändes helt hopplöst, min ilska över att vara inlåst i flera timmar övergick till att jag blev mer rädd och ledsen och kunde inte sluta gråta. Jag förstod ingenting, hur kunde dem bara låsa in mig helt ensam i det rummet i flera flera timmar. Jag bad gråtandes om att få prata med sjuksköterskan genom dörren. Allt jag önskade var att få hjälp att hantera min ångest, att inte vara ensam. Jag försökte få kontakt med dem flera gånger men oftast så svarade dem inte eller sa att jag skulle gå och lägga mig. Jag bad om att få prata med sjuksköterskan och få vb mot min ångest. Efter många försök så hämtade dem sjuksköterskan när jag satt på golvet i hörnet, jag tänkte såklart att sjuksköterskan skulle komma in i rummet. Jag var lugn och satt bara på golvet gråtandes. Dem ropade på mig genom dörren och sa att sjuksköterskan är här nu ifall jag ville prata med henne. Jag frågade varför hon inte kunde komma in och prata, men dem svarade att ifall jag ville prata med henne så fick jag göra det genom dörren. Jag gav upp, blev så ledsen, allt kändes så hopplöst. Det kändes så omänskligt.
Jag minns att jag la mig på madrassen på golvet, jag frös så mycket och hade bara en filt. Minns att jag bara låg där och stirrade i intet, somnade till en liten stund på morgontimmarna. Drömde läskiga mardrömmar så vågade inte somna om och satt upp mot väggen. Minns att helt plötsligt öppnades dörren och två skötare från dagpersonalen kom in i rummet. Jag kände mig helt tom och likgiltig. En av skötarna berättade att det kommer komma två poliser och hämta mig och att han kommer komma in igen när dem väl kommer.
Jag var så rädd och mådde så illa.
Inlåst och avskild ensam i ett tomt rum i 18h 7min…..
ECT mot min vilja
Jag vårdades under LPT på psykiatrins slutenvård för anorexia och depression där en läkare var allt annat än mänsklig mot mig. Fick ECT-behandling mot min vilja under tvång. Blev fasthållen och skrek att jag inte ville och ändå så söver de mig. Upplevde massa biverkningar från behandlingen, bland annat minnesluckor som är vanligt. Sa saker om och om igen men visste inte om det. Då säger läkaren till mig att jag fejkar minnesluckorna. Kände mig så kränkt. Får sedan höra från en skötare på avdelningen att ECT-behandlingen inte givit något resultat alls, vilket inte läkaren berättat för mig utan bara fortsatt med behandling efter behandling trot att hon visste detta. Är tacksam att jag tog mig därifrån levande.
Mina föräldrar fick sondmata mig
Jag var inlagd på psyk med lpt i 15 månader. 9 av de månaderna levde jag på sondmat. Det var mina föräldrar som fick sonda mig då personalen hade ”för mycket att göra”. Personalen skyllde på mina föräldrar när jag inte tog emot sondmaten och behövde bli bältad.
Tröskeln för bältesläggning sjönk fort
Genom min extremt långa tid som patient inom både barn och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin hade jag aldrig varit med om att bältas. Har lagts in och tvångsmedicinerats så att jag tappat räkningen. Men när jag väl blev bältad första gången 2020 insåg jag att tröskeln för att återigen hamna i bältessängen sjönk direkt. Så idag, 4 år senare hotar personal med bältessängen och rullas in på rummet nästan samtidigt som jag skrivs in. Idag arbetar jag inom vården och jag dissocierar fortfarande så fort jag hör en säng rullas i korridoren. Jag kommer aldrig glömma hur det känns att inte ha en egen bestämmanderätt.
Läkaren sa att det inte var något övergrepp
Jag var hos en läkare som läste i journalen att jag varit utsatt för sexuella övergrepp i barndomen. Hon frågade om det och när hon förstod att det inte hade varit någon penetration så skrattade hon högt och sa ”jaha, men då var det ju inga övergrepp, vad skönt!”
”Du vet att man ibland behöver säga nej va?”
Jag var med om sexuellt utnyttjande, övergrepp och våldtäkt av ett ex. Konsekvenserna blev att jag hamnade i depression och olika ångesttillstånd. När jag sökte hjälp för händelserna och äntligen orkade öppna upp mig blev min behandlares första reaktion: ”du vet att man ibland behöver säga nej va?”, varpå jag kände mig övergiven och skuldbelagd. När jag sedan berättade för en annan vårdgivare om andra olämpliga beteenden från mitt ex sade denne: ”du har redan berättat om honom”. Jag kände mig då invaliderad på nytt och har efter detta svårt att öppna upp mig. Det är många gånger som jag bara har gråtit och inte velat prata om mina trauman.
Inte uppsläppt pga tics
En bältning frågade jag när jag skulle få komma upp och sjuksköterska och läkare som var på avdelningen kom. Jag har tics där jag rycker i kroppen och som förvärras kraftigt när jag är mår dåligt. Därför var ticsen ganska starka när läkaren kom in och hen sa då att de inte kunde släppa upp mig trots att jag var lugn så länge jag hade mina tics. Då började jag gråta för att jag visste att om det var så skulle jag aldrig släppas upp.
Körde bältessängen framför andra patienter
Jag var inlagd för depression. Fick vittna hur en patient på rutin blev bältad för att tas till ECT. Några skötare var gulliga och bad oss gå undan när de skulle rulla hen dit… men senare rullade de ändå omkring patienten, bältad, framför patienterna. Det som är så sjukt är att de verkligen verkade göra det på rutin. Jag hoppas att hen vet att hen är värd allt i världen trots det hen fått utstå. Och att ingen behandlar hen som att hen är ”jobbig” för att hen är sjuk. Och att personalen lär sig hur man bemöter svårt sjuka människor med respekt, emotionell intelligens och som om de har ett mänskligt värde
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
