Jag var 16 år när jag var inlagd på bup. Varje dag brottade jag ner och trycktes på mage mot golvet. Alla skrik på hjälp ledde bara till att dom höll hårdare. Alla försök att ta sig loss gjorde bara saken värre.
Jag blev sammanlagt nerbrottad fler gånger än vad jag fick frågan ”hur mår du?”
Läkaren kunde skriva över mig från hsl till lpt bara för att de ansåg att dom var ”tvungna” att hålla fast mig när dom egentligen inte ens försökte på andra sätt innan.
Detta skylldes på personalbrist.

På den första avdelningen jag var inlagd blev jag utskriven trots att jag mådde ännu sämre än när jag kom. Jag grät och hade panik.
Personalen var frånvarande och jag pratade nästan inte alls med dem på de 10 dagarna jag var där. Oftast satt de med sina telefoner och sa att vi patienter stöttade varandra så bra att de inte ville lägga sig i. Ingen tog intiativ till samtal och jag vågade inte. Läkaren sa att jag hade behandlingsresistent ångest. En skötare kom in en kväll och sa att jag kastade bort mitt liv. Hon sa också att mina armar såg hemska ut och att jag skulle skämmas över dem i framtiden. En annan sa att det bara var att sluta skada sig och att jag skulle bli sämre av slutenvård. Problemet var bara att jag hade blivit behandlad i öppenvården och med sex veckors intensiv dagvård och ändå blivit sämre. 
Det var väldigt konstigt förhållningssätt till patienterna på avdelningen och jag tycker inte ens det borde få kallas behandling. En ung kvinna med vanföreställningar som var inlagd samtidigt blev utskriven fast hon inte sov alls och hon låg i korridoren på golvet och skrek och grät. Efter en långhelg skrev överläkaren ut 13 av 16 patienter och flera av dem var verkligen inte färdigbehandlade. 

Efter det så blev jag inlagd igen efter några dagar på ett annat sjukhus. Där var jag i nästan 10 veckor. Personalen där var helt annorlunda. De gav mig ordentlig behandling, utredning där jag fick träffa en psykolog och jag fick rätt medicinering. De såg mig som en människa och tog sig tid att prata. De smugglade in extra fika, gav massor med ångesthanteringstips och jag blev inte utskriven förrän allt var ordnat med öppenvården och mediciner. Trots att min vård konverterades till tvångsvård är jag i efterhand tacksam. När jag ville skriva ut mig o de berättade att de skulle sätta LPT fick jag panik. En kvinnlig AT-läkare la händerna på mina axlar och satt och andades med mig tills jag blev lugn. När jag hade LPT tog de sig tid för att jag skulle få komma ut på promenader. De satt hos mig när jag hade ångest och jag fick kramar och stöttning varje dag. Innan jag blev inlagd hade jag skadat mig varje dag i fyra månader. På avdelningen fick jag ett fåtal återfall på impuls, men ingen blev arg. Läkaren som kom in för att sy var förstående och lugnade mig. Han höll i mina händer och sa att ingenting var mitt fel. Att jag var sjuk. De var hela tiden noggranna med att bekräfta att ingenting de gjorde, som när jag fick vak och när jag inte fick gå ut, var en bestraffning. Utan att de gjorde det för att hjälpa mig. Och de menade det verkligen. 
Jag är så otroligt tacksam att jag hamnade där. Det finns bra psykiatripersonal och bra avdelningar också. 

De gav mig hoppet tillbaka, jag går i skolan igen och jag har varken varit inlagd eller skadat mig sen jag blev utskriven. Jag mår mycket bättre nu och det är tack vare personalen på den avdelningen.

Avdelningen är överbelagd, en patient som inte har något rum utan har sin patientsäng i tv-rummet sitter på sin säng och slår huvudet hårt i väggen om och om igen. Jag springer till personalens kontor men ingen är där, jag ropar/skriker efter personal men ingen svarar. En annan patient, min vän, försöker hindra patienten från att skada sig. Jag är rädd att han också ska bli skadad. Flera andra patienter hjälper mig att leta efter personal men det finns ingen personal i de allmänna utrymmena. Vi patienter har ingen larmknapp att trycka på. Vi är rädda både för patienten som skadar sig men också för patienten som försöker ingripa ska skadas. Efter några minuter kommer en personal från ett behandlingsrum och ingriper. De har inte hört vad som hänt, all personal har varit upptagna i patientrum med stängda dörrar. 
Vi patienter är skärrade, vad skulle hänt om något ännu allvarligare hände och ingen personal finns att hitta? Vi är inlåsta, utelämnade och inte trygga.

När jag var 25 år bedömde min läkare på öppenvården att jag hade kroniska suicidtankar och att det aldrig skulle gå över och inte fanns något att göra åt det, så ingen behandling erbjöds för det. Jag stod även på mediciner mot bipolaritet och psykos trots att jag inte hade någon psykossjukdom eller bipolär diagnos. Hade inte förmågan att ifrågasätta läkaren.

När jag var 19 år så var jag inlagd på en allmänpsykiatrisk avdelning på grund av min anorexi. Jag mådde fruktansvärt och vid ett samtal med min behandlare utryckte jag tankar på suicid vilket gjorde henna orolig. Hon tvingade därför mig ha ett läkarsamtal med överläkaren på direkten. När jag berättar om mina sucidtankar och planer för läkaren tittar han på mig och sa att om jag faktiskt velat ta livet av mig så hade jag redan gjort det. Han menade att jag hade rätt att avvika från avdelningen när som helst och därför enkelt kunnat ta livet om jag nu verkligen velat det på riktigt. Eftersom jag var inlagd på grund av min ätstörning fick jag dock knappt gå ut alls utan bara 15 minuter per dag tillsammans med personal. Jag hade därför inte möjligheten att ta livet av mig även fast jag var inlagd ”frivilligt”. Han sa även att jag gärna fick ta lviet av mig och att det då var mitt egna val. Efter samtalet var jag mycket upprörd och ledsen och kände mig sviken av läkaren. Jag frågade då även min behandlare om hon inte fortfarande var orolig för mig då mina tankar var lika påtagliga som innan. Hon sa då att hon inte var orolig alls då det nu var läkaren som gjort en bedömning och därför bar ansvaret. Därefter gick hon och lämnade mig själv helt förstörd. 

Kvällen efter bestämmer jag mig för att försöka ta livet av mig. Jag hade förberett brev mm. redan långt innan läkarsamtalet så nu när jag visste att jag fick gå så såg jag min chans. Till personalen sa jag att jag skulle sova hemma och till mina föräldrar sa jag att jag skulle sova på avdelningen. Jag tog mig till närmsta butik och införskaffade det som jag behövde för att avsluta mitt liv. Då jag endast hade mitt bankkort i mobilen var jag tvungen att ha den på tills jag betalat. Samtidigt hade mina föräldrar spårat mig och förstod var som var på gång. De kom snabbt och stoppade mig en bit in i försöket. Jag vägrade åka tillbaka till avdelningen så vi åkte hem och sov. Dagen efter hade jag ett nytt läkarsamtal med samma överläkare som fått reda på vad jag gjort genom en sköterska som jag pratat i förtroende med. Återigen menade han att jag inte ville dö utan bara överdrev för om jag verkligen velat så hade jag ju lyckats med mitt försök. Där och då försvann all min fötroende för psykiatrin.

När jag var inlagd hade jag periodvis extravak, det värsta var toabesöken som var extremt integritetskränkande. Speciellt vid ett tillfälle minns jag att jag frågade om en annan skötare (som just den timmen inte hade mitt vak) kunde följa med på toa istället då den som satt vak var, för mig, en helt ny personal jag inte träffat förut (då ville jag hellre ha med nån som redan varit med på toabesök) och sa flera gånger att det var anledningen. Men då säger vaket ”nej det är jag som sitter vak nu, då är det jag som är med. Vi byter bara byta ifall en manlig personal sitter vak o du behöver gå på toa. Vi gör samma jobb så jag följer med dig”. Självklart blir jag extremt frustrerad när jag VET att jag får välja vem som är med om den är tillgänglig, eftersom dagpersonalen sagt det och gör så. Tillslut lyckas jag övertala henne och kan gå på toa. När hon tar över vaket igen säger hon ”jag känner mig otroligt förnedrad och sårad, som att du favoriserar personalen, när du beter dig sådär”. Jag sa med tårar i ögonen ”om du känner dig förnedrad av att jag hellre går på toa med nån annan som ändå redan varit med förut, hur förnedrande tror du inte det är FÖR MIG som behöver ha nån som fucking stirrar på mig när jag är på toa?! Det är ingenting personligt mot dig, du är säkert en fin människa men blir du så kränkt av en sån här sak kanske du borde byta jobb” och åherre vilken diskussion det ledde till. Hur som helst, dagen efter frågade jag ssk hur det faktiskt ligger till med valmöjligheter kring toabesök (dusch, ombyte ink). Då fick jag bekräftat, som jag sa, att jag visst fick välja nån annan oavsett om vaket är en kvinna. 
Och en tanke som slog mig var, varför tjafsa om att va med vid toabesök? Varför ville skötaren så gärna vara den som stirra på mig när jag sitter på toa? Lite obehagligt..

Jag har tappat räkningen på hur många suicidförsök jag gjorde under alla de där mörka åren. Det jag minns är att allra flest försök gjordes innanför de låsta dörrarna på psykiatriska avdelningar. Det var där jag inte fick hjälp. Där jag jag blev utsatt för övergrepp. Där jag feldiagnosticerades, felbehandlades och medicinerades sönder.

Jag är så trött nu och vill bara ge upp. Efter år av köande och krig ska jag äntligen få traumabehandling. För de trauman som slutenvårdspsykiatrin gett mig. Problemet är att jag också har anorexia och är autistisk. Men jag kan inte få ätstörningsbehandling på högre vårdnivå än öppenvård. Alla försök till hjälp från ätstörningsavdelningen har lett till dåligt bemötande och nya trauman. De vill inte samarbeta, vill inte autismanpassa, vill inte överhuvudtaget ha mig där. Men jag kan inte heller få dagvård. För dagvården bygger på att patienten är självgående. Jag måste då kunna både ätträna i grupp och kunna hantera min ångest självständigt. Och jag kan inte det. Förhandlingarna om individanpassad dagvård är helt låsta och jag har fått veta att min mottagning (som är fantastiska) är rädda för att ta upp mitt fall på högre nivå för då riskerar jag att istället få ännu mindre stöd även i öppenvården.

Så nu ska jag försöka ta mig igenom en påfrestande traumabehandling utan att kunna upprätthålla ett adekvat näringsintag alls, med kraftig undervikt och påtagliga svältsymtom. För att ätstörningsvården inte har resurser, system eller kompetens att möta upp mitt vårdbehov. Jag och traumapsykologen är överens om att vi måste testa ändå, det finns liksom inga alternativ. Men jag är så rädd för att jag bara ska kollapsa. Att jag ska bli så dålig i anorexin igen att de låser in mig på psykiatrisk avdelning igen. För då är det över. Jag överlever inte fler övergrepp från dem.

Min kombination av diagnoser; autism, anorexi, PTSD, är inte ovanlig. Ändå står vården totalt handfallen och bemöter mig som att jag är nåt slags unikum som de inte kan förväntas ta något helhetsansvar för. Hur kan vi inte ha kommit längre än såhär? Jag känner mig så värdelös, som att jag inte har några som helst rättigheter till vård pga min funktionsnedsättning.

Var inlaggd och gick DBT/ PTSD terapin på NHV, nationell högspecialiserad vård för självskador. Fick då tilldelat mig en psykolog som har förändrat hela mitt liv, hon blev min räddning från det destruktiva, hon lyssnade, peppade och kom med så kloka råd. Kommer aldrig glömma henne!