Tidigare var det en lång period, några år, som det var omöjligt att få kontakt med min psykmottagning.
Att ringa till dem gick till såhär:
Det är ett samtal före, du placeras i kö … väntar, väntar, väntar, väntar … du är nu först på tur … väntar … väntar … väntar… väntar… personen du söker är upptagen just nu, du sätts på väntlista … väntar … väntar  … väntar, ditt samtal kopplas fram, tuuut tuuut tuuut …personen du söker är upptagen just nu, du sätts på väntlista … väntar … väntar … väntar, ditt samtal kopplas fram, tuuut tuuut tuuut tuuut tuuut … personen du söker är upptagen just nu, du sätts på väntlista, väntar, väntar, väntar väntar, väntar, väntar, ditt samtal kopplas fram, tuuut tuuut tuuut tuuut tuuut … personen du söker är upptagen just nu, du sätts på väntlista, väntar väntar väntar … ditt samtal kopplas fram
Tut tut.
(Samtalet kopplades bort)

Jag ringer igen och samma sak upprepas. Fastän jag är först på tur och väntar väntar väntar väntar, kopplas fram flera ggr, personen är upptagen flera ggr, så kopplas mitt samtal bort!!

Jag var inlagd över jul och minns inte mycket av den perioden då jag dels fick ect-behandling och starka ångestdämpande. Men något jag minns väl och med värme är att en söndag, det var tredje eller fjärde advent, så kom två personer från sjukhuskyrkan med lite extra gott fika och en gitarr. De satt i dagrummet och spelade och sjöng jullåtar för oss och jag tyckte mycket om det för det gav mig lite julstämning mitt i allt elände.

På en av avdelningarna i slutenvården i min stad så placeras patienter dömda till vård tillsammans med två andra ”patientkategorier” som jag inte specificerar för att behålla anonymiteten. Jag har varit på den avdelningen många gånger och snacket går ju alltid, särskilt i rökrummet, och då kunde jag via andra patienter få veta att patient X och Y var där på RPT (rättspsykiatrisk vård) och man kunde också ”snappa upp” det utifrån hur personalen agerade eller pratade med patienten. den enda slutsatsen jag kunde dra av det var att personen var där för att hen hade begått ett brott. Men jag visste inte vilket brott. 

Vid ett vårdtillfälle så var där två patienter, lite äldre än mig, som jag tyckte var snälla och rolig att hänga med i soffan på avdelningen. Personalen sa åt mig att jag skulle ”akta mig” för dem för ”de är inga bra personer” men jag tänkte att de aldrig skulle göra något mot mig och jag vill inte döma personer för saker de har gjort utan för hur de är. Efter att jag fick veta att de båda var dömda till vård så gjorde jag så att jag sökte upp dem på en hemsida som redovisade domar mot personer och det jag fick se gjorde mig rädd. Jag förstod vad personalen menade med att de inte var bra personer. Jag blev utskriven men svängdörrspatient som jag var så var jag snart tillbaka på avdelningen och bara en av de här två personerna var kvar och hen hade ett skov i sin sjukdom och jag var livrädd för honom. Jag visste vad han har gjort för att hamna där och jag visste under vilka ”omständigheter” det hade skett och nu var omständigheterna likadana. 

Vid flera vårdtillfällen har det funnits patienter dömda till vård som jag har varit rädd för och att veta att de har begått ett brott, men inte vad för brott, spädde på rädslan ordentligt. Jag var bara en liten trasig tjej med ptsd pga sexuella övergrepp, självskadebeteende och självmordstankar och i efterhand har jag fått veta att jag varit medpatient till mordbrännare, våldtäktsmän och mördare utan att veta om det. 

Att blanda ”vanliga” patienter med dömda brottslingar utan att de ”vanliga” patienterna får vetskap om det och var de har gjort tycker jag är fel. Det är otryggt.

Jag har en lång historik av psykisk ohälsa; depression och ätstörningar och diverse vårdkontakter och vårdformer. På något sätt har jag fortsatt med livet ”utanför” psykiatrin samtidigt och tog i början av året examen från min universitetsutbildning. Jag fick ett jobb som jag trivdes sådär på, och framåt sommaren sökte jag mig vidare. Jag fick det nya jobbet, mitt drömjobb, och skulle börja efter semestern. Men under semester dalade måendet drastiskt och min mamma fick mig att följa med till psykakuten. Vi hade försökt att använda den självvalda inläggningen som jag hade kontrakt för, men vi ringde dit klockan 20:01. Självvald inläggning i min region är enbart tillgänglig mellan 08:00 och 20:00, så vi blev ombedda att åka till akuten för läkarbedömning.

Jag ville inte bli inlagd och läkaren på akuten satte LPT på mig. Jag var ett vrak. Jag slutade äta, jag självskadade flera gånger på avdelningen och försökte även ta livet av mig men blev påkommen varje gång. Vid ett tillfälle avvek jag också och blev så småningom körd av polis tillbaka till avdelningen. Jag såg ingen mening med att leva och var arg över att alla tvingade mig till det. Läkarna började prata om ECT och informerade mina föräldrar om det. Läkarna sa att om jag inte gick med på ECT skulle vistelsen på avdelningen bli ännu längre. Den var redan flera veckor lång. Alla började tjata på mig om ECT, försökte övertala mig att säga ja för tydligen ger de inte ECT som en tvångsåtgärd (det var i alla fall var skötaren ska till mig). Tillslut sa jag ja, för jag ville på något vis må bra och eftersom alla sa att det var den enda lösningen och min familj led av mitt lidande…

Jag märkte inte riktigt av biverkningarna i början mer än att jag behövde få berättat för mig av mamma vad som hade hänt den senaste tiden och varför jag var inlagd. De säger att det vände för mig efter några behandlingar, att jag började må bättre, men jag vet inte riktigt. Jag är tveksam. Absolut, jag kanske började äta och prata mer, men jag mådde inte bättre egentligen.

Jag blev så småningom utskriven och hoppade direkt på mitt nya jobb. Min hjärna var långsam och jag var skör. Jag försökte stå ut, hålla ut, och familjen pratade om hur bra det var med ECT.
Några månader senare slutade jag med mina mediciner för att jag var återigen trött på allt. Trots drömjobbet. När min öppenvårdsläkare fick veta det på ett läkarsamtal där min mamma närvarade och hon hade fått veta att jag återigen inte mådde bra satte hon LPT.

Ganska snart blev det tal om att göra fler ECT-behandlingar eftersom ”det hade funkat så bra i somras”. Mamma tyckte att de hade gett mig för få behandlingar förra gången. Hon hade hört av någon bekant vars anhörig hade haft x antal behandlingar och nu hade ett helt nytt liv. Det samma borde ju gälla för mig?
Jag ville inte ha ECT, men kände mig tvingad till det. Det kändes som att det var ett ultimatum: må bra och ta ECT eller fortsätt må dåligt och förstör familjen. Så jag sa ja och fick tillbaka biverkningarna av bland annat minnesrubbningar. Så småningom avbröts behandlingarna då någon av läkarna ansåg att ECT inte hade gett den effekt de förväntade sig. I journalen står det att ECT inte ska ges till mig som ett första alternativ i framtiden. Det är jag glad för.

Det var ingen som var elak mot mig. Det var ingen som höll fast mig när jag skulle sövas inför varje behandling. Det var ingen som utsatte mig för något trauma. Min familj ville mitt bästa, läkarna ville att jag skulle överleva och skötarna ville inte öppna dörren och upptäcka att mitt nästa suicidförsök var lyckat under deras övervakning. Jag sa ja för att jag var tvungen, inte för att jag trodde på det eller för att jag ville.

Nu har det snart gått exakt ett år sedan min andra omgång av ECT. Jag lever och jag mår helt okej jämfört med att vara på jakt efter möjligheter att ta mitt liv. Jag tvivlar fortfarande på om livet är värt att leva och önskar ofta att jag vore död. Jag minns väldigt lite från förra året. Knappt något från mitt första jobb efter examen i januari, och lika lite från drömjobbets första halvår efter sommarsemestern. Jag skäms när kollegor pratar om förra årets projekt och arbetsuppgifter och jag inte vet vad de pratar om eftersom allt är borta. Jag känner en otrolig maktlöshet av att ha förlorat så gott som ett helt år av mitt liv, av minnen. Även om minnena kanske inte var positiva i och med hur jag mådde så känns det som att ”de” tog ifrån mig något viktigt. Jag kommer aldrig med göra ECT igen. Även om jag kanske mådde bättre efter några omgångar. Jag minns ju inte, så jag får bara lyssna när min familj säger att det gav effekt i början.

Jag var rädd för innebörden av ECT, av ”elchocker”, och det blev ju inte så bra för min del kanske, men jag vill heller inte säga åt andra att INTE göra det om vården anser att det är lämpligt för just dig. Som för min mammas bekantas anhörig var det livsavgörande. Läkarna och personalen på avdelningen berättade om andra patienter som vände helt och hållet efter behandling och aldrig mer behövde bli inlagda. Det var inte läskigt att få behandlingen. Man sövs och sedan vaknar man upp, antagligen med ont i huvudet och muskelvärk i kroppen och en kraftig förvirring, men biverkningarna av det slaget minskar efter andra och tredje gången. Men JAG skulle inte göra om det. Inte när jag vet vad det kostade mig och att jag sitter här igen, ett år senare, och undrar om livet är värt att leva.

Nästa vår har jag varit inom psykiatrin i elva år.

Har år av historik med depression,ångest,självskadeproblematik, suicidförsök.
   Senaste åren självinstyrd inläggningsmöjlighet. För en vecka sedan möttes av en för mig ny läkare på akutjourmott på annat sjukhus flera mil fr stad jag bor i. Hade kontaktat ett jourteam jag träffade i den stad jag bor i och sjukhus där. Väl bemött fick invänta sjuktaxi åka flera mil. Väl inne på akutpsykiatrisk mott för första gången i anknytning till just denna klinik i dåligt försämrat mående jag inkom.

Hade självmordstankar haft en tid och kraftig ångest och nedstämd samt nära i tiden återfallit i självskada.

Läkaren ändrade strategi något jag aldrig tidigare erfarat även om jag varit med om väldigt mkt tom sådant som bryter mot lag.

Denna läkare ordinerade en av mina injektioner jag akut kan få men denna gång blev ej inlagd,
  injektionen gavs i på en brits jag fick lägga mig på. Sedan annat rum, annan brits. Jag somnade ett tag. Väcktes, kördes bort och ut där en taxi beställts för köra mig tillbaka flera mil, där jag fick sitta med en för mig okänd manlig taxi shafför.

Väl utanför min lägenhet på svag ben tog mig in upp för trapporna och ensam jag bor fick lägga mig.

Tänker är det så här det ska gå till???

Känner till flera med självmordstankar som skickats hem och sedan avslutat sitt liv efter utskrivning alt hemskickad.

Vet läkaren, läkare vad det kan få för konsekvenser när de gör på detta tillvägagångsätt???

Tänker de över huvud taget eller bryr man sig inte eller kostnadsfråga, platsbrister.

Ge en injektion eller två och skicka ut den sökande.

Tänker många som har psykisk funktionsnedsättning eller sjukdom har heller ej något hem alls att komma till.

Är det så här psykiatrivården ska få göra i fortsättningen med?

Är det vård?
Ska det,
Får det gå till på detta vis.

Mina tankar går i olika banor efter denna olustiga situation jag möttes av. Undrar om det kan ha att göra med mina tidigare flertalet anmälningar i ärenden tidigare som har med denna klinik att göra då jag varit tvungen göra anmälan till patientnämnd, Ivo samt polis.

För bara 1 vecka sedan ändrade en för mig ny läkare strategi.

Jag fick injektion eftet samtal och skickades hem i en taxi sent på kvällen inpå nattkvisten.

Fick sitta och åka alla mil tillbaka hem igen med för mig okänd manlig taxichafför.
   Måsye säga kändes fruktansvärt.

Nu är jag ändå lyckligt lottad som har ett eget hem att komma till men finns många som mår psykiskt dåligt som inte har det.

Får psykiatrin göra såhär mot de som mår så dåligt oavsett ett hem eller hemlös?

Ser det som stor risk och ovärdigt!!!

Ganska respektlöst.

Mår jag bättre nu???

Jag självskadade genom att dunka mitt huvud i väggen. Det rann blod men ingen kom. För att de ansåg att en annan patient mådde sämre. Jag tryckte på kallelse knappen men de gick in och stängde av den så det skulle sluta pipa. När jag gick ut för att hämta någon tog sjuksköterskan tag i min handled och skrek ”vad fan gör du” och drog in mig på mitt rum. Efter 2 timmar låg jag på toa golvet. Då gav dom mig 2 stesolid (starka lugnande som helst inte ska användas på barn) och lämnade mig igen. På golvet. 
Mycket för att de hela tiden trott att jag kommer sluta självskada om dom inte bryr sig. Men jag hade ändå fortsatt i 1 år utan att dom förstått att det inte handlade om uppmärksamhet.

Det är så mycket jag vill skriva om psykiatrin som jag önskar att jag hade vetat innan jag behövde söka hjälp där. Min erfarenhet är att det kan vara ok men det kan också traumatisera mer. Bristen på transparens är det läskigaste, att man är helt själv och inlåst, trots att man söker hjälp självmant. Jag har haft fyra psykoser. Alla har varit pga sömnsvårigheter och extrem stress och potentiellt av den psykofarmaka jag skickats hem med när jag sökt akut. Hade väldigt mycket fysiska symptom innan den första psykosen utlöstes och trodde jag hade fått en stroke, MS eller någon annan inflammation eller infektion i hjärnan eftersom många sjukdomstillstånd kan utlösa psykoser. Det var som om huvudet brann och jag blev väldigt förvirrad, fick jättesvårt att prata och tappade känseln på vänster sida. Det gjorde mig väldigt rädd. Önskar att den somatiska och psykvården inte var så isolerade från varandra och att det hade utretts somatiskt. Andra gången var värst. Skickades till något som liknade en cell mer än ett rum, det stank urin och det var kladdigt på golvet och britsen som var min ”säng”. Jag var livrädd och det var bara män på avdelningen, i personalen och patienter. Jag hade precis flytt från en våldsam relation och minns hur jag blev tillsagd att ta en medicin direkt när jag kom till avdelningen. Blev svimfärdig och seglade ner på golvet och personalen skrattade. Jag kröp omkring i korridoren för att jag inte vågade gå in i cellen eller somna. Jag blev tillsagd att gå in och försöka sova. Väcktes av att männen kom in och lös på mig med ficklampa vid flera tillfällen, stod i dörröppningen och skrattade. Det jag minns sen har jag både tvivlat på eftersom jag hade en psykos och velat förtränga men jag vet att detta har hänt. Mina psykoser har aldrig inneburit att höra röster eller se i syne. Bara extrem rädsla, paranoia och förvirring. Men ibland också som att jag var skyddad av omgivningen,  utanför psyks väggar. Men vem tror på en psykotisk patient? För det både låter som och var en mardröm. Jag ”lyckades” somna i cellen och vaknade till av att flera personer kom in med filmkamera. Det är först åtta år senare, efter att blivit fri från de tunga antipsykotiska medicinerna (som förövrigt inte ges någon hjälp att bli fri ifrån) , inlagd på psyk och igen bara män på avdelningen som flashbacksen kommer och jag minns blåmärkena jag hade efter nätterna i cellen. Jag minns att jag vaknade igen och ligger på mage på britsen och säger sluta.  Jag vet inte om jag blev våldtagen den första natten men mina flashbacks är så tydliga. Jag minns också att jag på en avdelning jag flyttades efter avdelningen med cellen hade en person avlidit. Jag blev skrämd av personalen, ingen var heller intresserad av att hjälpa eller trösta eller förstå och att se en person rullas ut på bår under ett svart lakan var fruktansvärt sorgligt. Och skrämmande. Sen kom tack och lov ett par kvinnor i personalstyrkan och hjälpte mig med lugnande strategier, att säga ’stopp’ och då var det som att paranoian rann av mig. Jag lyckades tjata mig till att bli utskriven eftersom jag bara mådde sämre av att vara där och fick tack och lov bli inlagd i en annan stad tills jag mådde bättre. Jag önskar att någon hade berättat att det inte tjänar något till att överklaga ett LPT- beslut i förvaltningsrätten, bara för att få gå ut på promenad (vilket verkligen hade hjälpt efter att vara inlåsti två veckori sträck). Det är otroligt få som får rätt och du hamnar i ett register pga domslutet är en offentlig handling. Denna handling kan hamna på krimfup,  en databas för brottsmål. Som om förnedringen inte redan var nog.