Opsynliga – berättelser från psykiatrin

Sadistisk sjuksköterska

Jag var inlagd på en slutenvårdsavdelning, och mådde mycket dåligt. Jag var djupt deprimerad, hade svår ångest och var i det närmaste psykotisk. Den manlige sskan som jag ska berätta om, hade ett mycket märkligt sätt. Han var lynnig, och betedde sig trevligt ena stunden, för att i nästa stund bli kall och obehaglig.
Jag misstänker att han tog anabola steroider, då han såg ut som en body builder och var väldigt biffig. Plus hans oerhört lynniga sätt.
Sskan lade sig i min medicinering, och ville bestämma över min vid behov medicin, trots att jag var ordinerad den, av överläkaren. Han började vägra ge mig den enda lugnande, icke-beroendeframkallande, sprutan jag hade varje dag. Han sa att jag har ”fixa idéer”, och förvägrade mig den när jag bad om den, trots att jag hade svår panikångest.
Han påstod att överläkaren inte ville att jag tog den medicinen, då jag hade liknande preparat som stående medicin. Han sa att det var skadligt för hjärtat, och att ingen ville ta på sig ansvaret för om jag dog. (Vilket var märkligt i första hand, om det nu var så skadligt, varför blev jag beviljad den injektionen?) Jag var alltså inte viktig, utan det viktiga var att ingen blev anmäld, om jag dog av för mycket medicin, som läkaren själv ordinerat.
Vid ett tillfälle gav han mig ”ett val”, som han uttryckte det. ”Antingen fortsätter du med de lugnande du har stående, eller så får du sprutan en gång om dagen.”
Han beslöt sig alltså för att leka doktor och bestämde sig för att ändra min ordination av läkemedel och hälsade överläkaren att jag hade ”gjort mitt val”. Och överläkaren lät honom bestämma.

En annan av alla sjuka händelser han utsatte mig för var i det närmaste sadistisk. Jag väntade på att få höra ett besked från en läkare, och hade väntat enda sedan ronden på morgonen. Sskan var den som skulle ge mig beskedet. Jag hade svår ångest över beskedet, som skulle komma att påverka mig och min vård.
Min anhöriga kom på besök under besökstiden, och vi frågade upprepade gånger om han kunde komma och lämna beskedet när min anhöriga var närvarande, så att jag skulle få stöd i det hela.
Han vägrade. Jag satt med panikångest hela besökstiden, från klockan 14.00-19.00 och höll min anhöriga i handen, som en livboj för att jag inte skulle drunkna av den konstanta panikångesten.
Oavsett hur mycket vi bad att han skulle komma och lämna besked, så brydde han sig inte om det.
När besökstiden närmade sig sitt slut, vid 19.00, så kom det in 2 stycken manliga skötare och talade om att besökstiden var slut, vilket var mycket konstigt, då det aldrig hände vanligtvis. Den ena av skötarna var mycket biffig och såg också ut som en body builder, och de var mycket fientliga och betedde sig som dörrvakter, som ville kasta ut min anhöriga.
Min anhöriga försökte en sista gång att få sskan att komma, men igen fick vi ett nekande svar.
När min anhöriga gått väntade sskan ännu en timme på att lämna beskedet, som om han ville dra ut på mitt lidande så mycket som möjligt. När han äntligen behagade komma var jag i upplösningstillstånd.
Jag frågade varför han låtit mig vänta så länge. Han svarade att han hade tänkt ge mig beskedet nu, vid 20.00 på kvällen. ”Varför berättade du inte det när min anhöriga var här?” Han tittade föraktfullt på mig och svarade: ”Äh, du regredierar bara när hen är här.” Jag hade gråten i halsen. ”Gillar du att se mig lida?” Då såg han bara ännu mer föraktfullt på mig och gick sedan därifrån.
Han återkom ofta till att jag ”regredierade” då min anhöriga kom på besök. Han var den enda i personalen som sa sådana saker till mig, och det han anspelade på var att det var när min anhöriga kom, som jag grät och var sårbar.
Jag vågade helt enkelt inte gråta när inte min anhöriga var där.

Det sista händelsen jag ska berätta om för att ge ännu en inblick i hur macho han var, var när jag vid ett tillfälle dissocierade, och var på väg in i köket för att ta något att skada mig med. Dörren till köket stod av någon anledning öppen, och om jag försökte ta min i köket när dörren var öppen vanligtvis, så brukade alla andra skötare eller sskor putta/leda mig därifrån. Men han bokstavligt talat LYFTE mig ut. Han tog ett mycket hårt tag i mina överarmar, så att det var blåmärken länge efteråt, och bar iväg med mig, (trots att jag är en vuxen kvinna, som inte väger som en fjäder), och satte ner mig en bit därifrån.
Jag blev ännu mer skräckslagen i dissociationen, och förstår fortfarande inte varför han var tvungen att demonstrera sin makt så tydligt. Som om jag vore en vikt i en tyngdlyftningstävling.

Läs mer om: #Bemötande • #Dissociation • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #Mediciner • #Slutenvård • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 15/10-2021

Bristande information och felbehandling

Hej. Vårdas just nu på slutenpsykiatrisk avdelning och blev tipsad om er sida av en annan patient. Jag skulle vilja dela med mig av en av mina historier från psykiatrin som har kommit att prägla hela mitt liv. Hoppas att det inte är för långt.

Första gången jag vårdades inom slutenpsykiatrin var för sex år sedan. Jag befann mig mitt i ett trauma och hade börjat dissociera kraftigt för första gången i mitt liv. Jag var väldigt rädd, för jag visste inte vad det var som hände mig och jag trodde att jag höll på att bli galen, så jag bestämde mig för att åka in till psykakuten. Först ville de skicka hem mig med någon sorts antidepressiva, men jag stod på mig och de bestämde sig till slut för att jag skulle läggas in

När jag kom upp till avdelningen fick jag en säng, och de tog mina skor för att de tyckte att det var för jobbigt att snöra upp dem. Jag fick ingen information om vad som skulle hända, eller att jag kunde få mat och jag hade på den tiden så svår social fobi att jag inte vågade fråga dem. Efter ett dygn fick jag träffande en jourläkare som jag fick väldigt mycket förtroende för (hon var den första som meddelade mig om att jag kunde få mat och när mattiderna var) och hon ville sätta mig på ett antipsykotiskt läkemedel då hon sade att det skulle hjälpa mot dissociationerna (som jag fortfarande inte visste var dissociationer, eftersom att ingen hade informerat mig om vad det var jag upplevde). Jag var väldigt orolig för biverkningar – speciellt för att gå upp i vikt då jag har ätstörningar – så jag bad om något utan viktuppgång som vanlig biverkning. Läkaren satte in Abilify och lovordade det läkemedlet – sade att det var så gott som fritt från biverkningar och sade att jag skulle börja med det dagen därpå.

Nästa morgon kom sjuksköterskan in och delade läkemedlet. Jag sade till henne att jag var orolig för biverkningar och bad henne titta till mig om någon timme. Hon sade att hon skulle komma in. Efter ungefär en halvtimme efter att jag tagit tabletten fick jag feber och frös så att jag skakade. När sjuksköterskan kom in så försökte jag förmedla till henne att jag hade feber, men jag var såpass svag att jag bara kunde mumla fram ”jag har feber”. Hon verkade inte lyssna efter svaret för hon sade ”Okej.” Och gick bara därifrån. Jag somnade och sov till middagen, då jag gick upp för att få i mig någonting.

I matkön så tappade jag plötsligt hörseln och ramlade ihop på marken. Jag försökte säga till personalen som stod och delade ut maten att jag inte kunde höra något men de stod bara och stirrade på mig som om jag var helt galen. Efter ett tag kom en skötare och fick upp mig på fötter och jag kräktes över hela golvet. De tog mitt blodtryck och det var, vad jag i efterhand har förstått, farligt lågt. Jag kommer inte ihåg hela trycket, men jag minns att mitt undertryck låg på 17. Det skall optimalt vara på 80.

Jag fick en kanna saft för att höja mitt blodtryck och sedan lades jag ensam på mitt rum. Det här var en fredag och någon läkare kallades inte in med motivation att ”det finns ingen läkare här på helgen.”. Jag fick ligga där och bälga i mig saft. Jag kunde knappt gå och tog mig inte längre än till toaletten och ingen kom in och erbjöd mig någon mat. Dagen efter kom de och gav mig en ny Abilify och jag vägrade ta den. De sade att ”du kan väl testa?”. Ingen verkade ta i beaktning hur sjuk jag hade blivit.

Efter helgen hade jag blodtrycket hunnit bli tillräckligt stabilt för att jag skulle kunna gå uppe längre stunder. Jag blir då meddelad att jag kommer att bli utskriven eftersom att jag vägrar att ta mina mediciner. Jag försöker förklara situationen, brister i gråt och skriker i desperation att jag kommer att dö om de skriver ut mig. Det stod senare i mina journaler att jag försökte manipulera dem för att få stanna kvar på avdelningen. En sjuksköterska uppmanade mig att låtsas ta läkemedlet för att få stanna kvar. Jag försökte förklara för henne att jag var där för att få hjälp och inte bara för sakens skull. Jag blir erbjuden ett nytt antipsykotiskt läkemedel och blev hemskickad samma dag.

Jag försökte anmäla händelsen till IVO senare men de lade ned ärendet direkt då avdelningen skrivit i mina journaler att jag fått ”god omvårdnad.”. Jag blev sjuk i PTSD efter den här händelsen, men öppenvården diagnosticerade mig med borderline då jag uppfyllde fyra kriterier för det eftersom att jag hade börjat dissociera. Egentligen skall man uppfylla fem och det skall ha pågått en längre tid. Öppenvården har behandlat mig för borderlineproblematik två gånger och jag har kämpat i snart sju år för att få behandling för PTSD. De har kommit med allsköns bortförklaringar genom åren: de säger att jag har ”extra mycket borderline” (nu uppfyller jag förresten bara tre kriterier), ”autismproblematik”, att jag är ”mycket svårbehandlad”, ”omotiverad”, har ”bristande sjukdomsinsikt”. och att jag har ”komplex traumatisering men det är ingen riktig diagnos så det finns ingen behandling för det.”. I april 2020 avslutade de mig från öppenvården efter flera år av att vägra mig en traumabehandling, med motivationen att ”patienten är adekvat medicinerad.”. Den läkaren hade träffat mig en gång, för att skriva ett sjukintyg.

Detta, ihop med andra händelser inom slutenvården, har påverkat mig så svårt att jag i sex år har varit skräckslagen för både läkemedel och vårdpersonal. Det här vet öppenvården om och jag har dragit på mig flera fysiska sjukdomstillstånd som inte är behandlade för att jag inte vågar söka vård. Jag fick en ny öppenvårdskontakt på en annan mottagning i början av det här året och de vill ändå inte ge mig en traumabehandling, utan väljer att gång på gång skicka mig på tio veckors DBT.

Hade jag valt att inte söka psykiatrisk vård så hade jag inte varit lika sjuk idag, varken psykiskt eller fysiskt.

Läs mer om: #Bemötande • #Dissociation • #Mediciner • #Öppenvård • #PTSD • #Slutenvård • #SocialÅngest • #Vårdkvalitet Publicerad 13/10-2021

Diagnos utan utredning

Det står EIPS i min journal, trots att jag inte gjort utredning och min psykolog inte tycker det stämmer in. Detta medför såklart felbedömningar och förändrat bemötande. Jag får frågor som utgår från den stereotypa EIPS-personen, vilket i säg är fel, men också för att jag inte kan svara på merparten av dem. Jag har komplex PTSD och det finns nästan inga ja/nej svar. Så läkarna bedömer inte det jag faktiskt säger, utan vad de tolkar utifrån sin förutbestämda uppfattning av mig, utan att ens ha läst i min journal. Det är som att de säger åt mig vad jag ska tänka och känna, så det passar in i deras box. Resultatet blir att jag återigen står utan adekvat hjälp och tvingas till åter-traumatisering, gång på gång. Lösningen är egentligen enkel; lyssna.

Läs mer om: #Bemötande • #EIPS • #Öppenvård • #PTSD • #Vårdkvalitet Publicerad 12/10-2021

Glömde förlänga LPT

Jag hade varit tvångsinlagd i över två år när jag märkte en dag att de glömt förlänga. Jag vägrade åka dit igen och blev utskriven utan att ens ha träffat en läkare om det. Då hade jag innan det varit tvångsinlagd och gjort flera försök där jag nästan dött. Att sen polisen fick komma samma dag och köra mig till psyk var inte vad jag ville. Dessutom satte de tvångsvård på mig utan att det fanns anledning till det. Jag hade inte gjort något försök och sa inget om det. De påstod att jag sagt jag skulle ta bussen för att köpa tabletter vilket jag aldrig sa eller ens nämnde. Läkaren ville väl bara rädda den andra läkaren som glömt förlänga innan.

Läs mer om: #Lagligt? • #Slutenvård • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet Publicerad 10/10-2021

”Du är bara ute efter tak över huvudet”

”Hur ska du kunna ta hand om andra när du inte ens kan ta hand om dig själv?” säger läkaren på den slutenvårdsavdelning jag är inlagd på när jag berättar att jag blivit antagen till fristående kurs psykologi A på universitetet.
Jag är inlagd pga självmordstankar och ett (enligt läkaren som lade in mig) självmordsförsök. Mitt liv har precis rasat samman, och jag är tekniskt sett hemlös. Jag ser inget ljus och vill inte leva.
”Du behöver inte vård, du är bara ute efter tak över huvudet” slänger han ur sig innan han avslutar samtalet utan att ens titta på mig.

Läs mer om: #Bemötande • #Slutenvård • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 10/10-2021

”Barn tycker om att experimentera”

När jag var 10 år kontaktade en av mina föräldrar BUP för hen trodde att jag kanske hade autism. Det enda de sa var att det är vanligt för barn att vara blyga. Fyra år senare tvingar en förälder mig att gå dit för hen hittade rakbladen jag använde för att skada mig. Jag har skadat mig själv sedan jag var ett barn, men började skada mig med just rakblad efter att jag blev elva år. Blev diagnostiserad med autism när jag var 16. Även fast jag är 100% säker på att jag hade depression och ångest då, lade de aldrig till det i min journal. Efter att jag blev 18 så sa BUP att jag skulle få prata med den enda vuxenpsykiatrin som finns där jag bor. De hörde aldrig av sig, och min psykiska ohälsa rasade samman otroligt snabbt. När jag gick på gymnasiet hade jag noll kontakt med all slags vård. Varje dag hade jag panik attacker och autistiska meltdowns på toaletterna i skolan. Varje dag. En gång försökte jag till och med hänga mig där men lyckades inte. Jag skadade mig själv grovt varje dag men ingen hjälpte mig, även fast en av mina föräldrar ringt till chefen på vuxenpsyk flera gånger. När jag väl fick kontakt där efter kanske ett eller två år, så blev jag inte tagen på allvar. En gång träffade jag en doktor och hen sa ”du vet väl att man ska skära sig vertikalt om man vill dö?” till mig efter att jag sa at jag skär mig varje dag. Jag och min förälder anmälde hen men patientnämden sa bara att de skulle prata med hen, för det fanns inget bevis. Den doktorn jobbar fortfarande där, har sett hen i korridoren när jag varit där på uppföljning av medicin.

Jag tog också upp att jag ville ha någon slags terapi där, vad som helst, men allt jag föreslog blev ignorerat. ”Samtalsterapi där man går igenom hela sitt liv skulle inte passa dig” fick jag höra mycket. Men vad visste de om mig? Jag fick inte ens någon annan terapi som förslag.

Pga allt detta + situationen hemma försökte jag ta mitt liv 10+ gånger under 2017. Varje gång fick jag stanna på sjukhuset en natt, prata m doktor dagen efter och sedan åka hem. Rinse and repeat, varje gång. Ingen verkade ta mig på allvar. Fick höra av en förälder att jag njöt av all uppmärksamhet, att jag inte skulle ha dött av att ta si och så många piller, mm.

När jag var i 20 års åldern så bad jag om DBT behandling och de på vuxenpsyk ringde min gamla psykolog från BUP och jag fick träffa hen igen efter minst tre år bara så att hen kunde säga till mig att jag inte behövde DBT behandlig för ”jag såg inte ut som att jag behövde det.” Hen sa också att det inte skulle hjälpa, även fast hen inte hade träffat mig på flera år.

Efter ett tag fick jag en ny fast kontakt med en sjuksköterska. Hen var hemsk och jag ville aldrig se hen i ögonen. Vid ett tillfälle erkände jag att jag hade skadat mig själv igen och hen gjorde ett ljud som man gör när man tycker synd om någon. Sen sa hen ”hur skulle du må om en vän sa nåt sånt till dig? så känner jag just nu”. Hen fick mig att känna mig skyldig. En annan gång sa hen att alla mår dåligt ibland efter att jag sa att jag ville ta livet av mig.

Har blivit inlagd ett par ggr efter detta. Några ggr när jag ville bli inlagd fick jag prata med en sjuksköterska för bedömning. Jag ville dit för jag hade inget annat val, men jag fick bara höra: ”men du ler ju, så då mår du ju bra. du får åka hem nu” och ”jag kommer skicka hem dig, prata med din partner istället”.
De gångerna jag faktiskt blev inlagd så kunde jag gråta våldsamt på nätterna men de som jobbade där sa bara godnatt och gick. En annan gång när jag blev inlagd blev jag tillsagd av en doktor att jag inte var psykiskt sjuk och att jag är helt frisk. Mår man bra om man är inlagd och har försökt ta livet av sig varje månad under ett helt år? Nej, precis. Jag fick hålla mig för att inte skrika i hens ansikte för jag var så arg. Pga saker som hände hemma vågade jag aldrig/kunde jag aldrig säga åt någon om de hade fel för jag visste ändå att ingen skulle förstå mig; inte ens mina föräldrar gjorde det. Det är fortfarande likadant. Jag fick hela tiden höra att allt var pga min autism och det var det. De gjorde aldrig någonting. Inte mina föräldrar eller psykiatrin. Hela mitt liv har folk sopat mina känslor och tankar under mattan. Psykiatrin (och andra i mitt liv) har fått mig att känna som att jag är helt galen och att jag inbillar mig att det är något fel på mig. Att jag bara vill ha uppmärksamhet. Så ska det inte vara. Varje gång de frågar om jag har tankar på att ta mitt liv så är jag ärlig och säger ja, men de slutar bry sig så fort jag säger att jag inte har en konkret plan. Bara för att jag inte har en klok plan betyder det inte att de kan slappna av. Alla mina försök har varit impulsiva.

Jag kände mig otroligt sårbar en gång så jag berättade för en sjuksköterska om mitt sexuella trauma (som fortfarande påverkar mig) från när jag var ett barn men hen sa ”barn tycker om att experimentera.” Sedan dess har jag aldrig sagt det till någon annan inom sjukvården, för jag vet att ingen bryr sig ändå.

Jag är en transman, och jag har sagt det till psykiatrin många gånger. Men de säger fortfarande ”hon” till mig. Fick läsa igenom min krisplan på en av deras datorer en gång, och då stod det att mina pronomen vad han/hen. Men i resten av dokumentet använde de bara feminina pronomen för mig. Även fast det stod i början av dokumentet att jag inte var ok med det… Min flickvän var på samma psykiatri en gång, och då frågade en överläkare henne vad jag var för kön för hon kallade mig för ”partner” som är neutralt. När hon sa att jag var en transman så frågade överläkaren vilket kön jag föddes som och då var hon tvungen att säga kvinna. Resten av mötet kallade överläkaren mig för ”hon” och ”flickvän”.

Just nu är den enda hjälpen jag får samtal på en habilitering pga min autism varannan vecka. Jag får en slags KBT behandling, men vi gör bara problemlösningar osv för vardagliga saker. Vi pratar aldrig om mina psykiska problem och min pågående självskada som är förmodligen roten till allt. Jag har skadat mig själv allvarligt i elva år nonstop och varit deprimerad i mer än hälften av mitt liv. Och jag är nästan helt övertygad om att jag kommer må och bli behandlad såhär tills jag ger upp.

Läs mer om: #Ångest • #Autismspektrumtillstånd • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Depression • #Diskriminering • #HBTQ • #Journalföring • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Överdos • #Psykakuten • #SexuellaTrauman • #Självskadebeteende • #Slutenvård • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 8/10-2021

Runtskickad och bortglömd

Jag hade gått hos BUP sedan jag var ungefär 13 år för ångest, depression och misstänkt personlighetsstörning. När jag fyllde 18 skulle jag remitteras till vuxenpsykiatrin för vidare vård. Jag blev inte remitterad dit, utan hamnade på min vårdcentral istället. Genast när jag kom till vårdcentralen fick jag höra att mina problem var alldeles för grova för att de skulle kunna hjälpa mig på vårdcentralen och hänvisade mig till vuxenpsykiatrin. Jag söker mig dit och får vänta i över 1 år innan jag får träffa en psykolog för att göra en utvärdering. Efter det mötet tar det ytterligare 6 månader innan jag får träffa en läkare. Väl hos läkaren pratar vi bland annat om mitt problem med mardrömmar, sömnterror som jag har flera varje natt och ger mig sömnbrist. Efter 15min hos läkaren får jag utskrivet beta blockerare. Han säger därefter adjö. Utan att ha diskuterat orsaken till mardrömmarna eller mina andra problem- han rusade bara vidare. 20 min totalt får jag prata med läkaren. Och får bara hastigt utskrivna piller. Som jag sedan ser efter egen research att de inte alls går ihop med mina andra mediciner eller hälsotillstånd. Jag söker mig då istället till en privat mottagning. De gör en intensiv utredning och det visar sig att jag har ADHD samt bipolär sjukdom. Den privata mottagningen remitterar tillbaka mig till vuxenpsykiatrin efter att jag fått mina diagnoser för att de ska kunna ge mig det stödet jag behöver. Vuxenpsykiatrin skriver i min journal i april månad att jag ska få träffa en läkare i juli månad. Men där är inget datum inskrivet. Månaderna går och jag väntar på att få en kallelse. Det blir november, och jag har fortfarande inte blivit kallad. Att jag ännu lever är ett mirakel jag får tacka min familj och mina vänner för.

Läs mer om: #ADHD/ADD • #Ångest • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #BipolärSjukdom • #Depression • #Diagnostisering • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkö • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 1/10-2021

”Om någon dör i vårdkön ligger det på dig”

Jag var inlagd på en ätstörningsklinik och var sjuk i svår anorexi. Vid en panikångestattack klarade jag inte av att få i mig det bestämda intaget av näringsdryck. Behandlaren som var med mig satt bara och tittade på mig. Tills hon sa att jag slösar bort någon annans liv genom att sitta där och motsätta mig behandlingen. Och att om någon dör i vårdkön så ligger det på mig. Det var hennes sätt att motivera ett barn med psykisk sjukdom att ta sig vidare i behandlingen.

Läs mer om: #Ångest • #Ätstörningar • #Bemötande • #Vårdkvalitet Publicerad 30/9-2021

”Snygg i kroppen”

Jag sa till en läkare som jag träffade för första gången (en av de ”bästa” på mottagningen); att jag var oroad över min mens som försvunnit och allt hår jag tappade. Att jag kanske var för mager…? Jag Sa också att jag var ledsen, bar på en del sorg och traumatiska händelser.
Han sneglade upp på mig, sa att jag var ”snygg i kroppen” tittade sedan ner och skrev i sitt receptblock,
Ut antidepressiva mediciner (som jag absolut inte efterfrågat)

Totalt varade besöket (som jag tagit sats för att ens komma till) i ca 5 minuter.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #Mediciner • #Vårdkvalitet Publicerad 30/9-2021

Måste vara en duktig patient

Jag är arg på vården för att de förväntar sig exemplariskt uppförande av sina patienter, som om det inte är en del av sjukdomsbilden att vara lite skev.
Jag är arg på vården för att de säger att jag måste berätta, men när jag väl berättar något markerar de att jag sagt något fel.
Jag är arg på vården för att de säger att det inte finns några förbjudna tankar, men blir arga när jag delar med mig.
Jag är arg på vården för att de tar mina tankar som en personlig kränkning.
Jag är arg på vården för att de hamnar i försvarsställning och hävdar sig så fort jag yttrar att det känns hopplöst och att ingenting hjälper, jag som inte ens hade för avsikt att skylla på dem utan snarare skäms över att det är JAG som är hopplös.
Jag är arg på vården för att de svarar med taggarna utåt så fort jag inte orkar vara trevlig hela tiden.
Jag är arg på vården för att de ställer så höga krav på mig, som att jag är ensam ansvarig för hela min sjukdomsbild och eventuell förbättring. Jag vet inte hur man gör, jag har ingen utbildning i psykologi.
Jag är arg på vården för att de säger att allt blir bättre, men att samma vårdsystem glesar ut träffarna eftersom ”det inte verkar finnas behov av en vårdkontakt” när jag är så uppgiven och förtvivlad att jag inte kan berätta något.
Jag är arg på vården för att de kräver att jag ska vara motiverad till att bli bättre, när hela grejen är att jag har gett upp och bara vill dö.

Jag är arg på vården för att de tar allt som kritik. Om jag inte mår bättre upplever jag det som att de tror att jag anklagar dem. Det gör jag inte, om något anklagar jag dem för just denna attityd. Att det inte går att ha ett konstruktivt samtal utan att de hamnar i försvarsställning och påpekar min egen roll i det hela. Jag vet det, men jag är sjuk, du är anställd, hur kan det tyngsta ansvaret ligga på mig?

När vården ständigt är beredd att hugga tillbaka så fort jag yttrar något som inte är jättepositivt blir det ännu mer omöjligt att prata med dem. Jag upplever plötsligt ett krav att vara duktig och tillmötesgående för att hålla vårdpersonalen glad, men vem mår bättre av att ständigt behöva vara på sin vakt, väga sina ord på guldvåg och ta hänsyn till vårdpersonalens känslor när man har fullt upp med att överleva sina egna känslor?

Jag är arg på vården för att den inte verkar förstå vilket moment 22 patienter lätt hamnar i. Att jag inte kan berätta om mina jobbigaste tankar för de jag borde prata med, och vem ska jag då prata med? Att de förväntar sig att jag ska bli bättre, men att jag inte blir det om jag aldrig får prata om det som gör ondast. Är mina tankar verkligen så förbjudna? Är de så skadliga?

Ilskan rinner av och lämnar mig med uppgivenhet. Jag blir alltmer införstådd i att jag aldrig kommer få hjälp så länge jag har förbjudna tankar, och det är de förbjudna tankarna som gör att jag behöver hjälp. Jag skäms och får dåligt samvete för att jag sa till vårdpersonalen att allt känns hopplöst. Jag skäms för att jag gjorde hen irriterad. Förlåt för att jag inte reagerade som ni förväntade er. Förlåt för att jag är så svår att hjälpa. Förlåt för att jag tar upp en vårdplats när jag ändå är hopplöst omotiverad. Förlåt för att jag söker hjälp.

Jag vill bara ha någon som har skinn på näsan nog att lyssna på vad jag har att säga. Som inte blir kränkt och som inte tar illa upp. Som kan kontrollera sina egna känslor, åtminstone inför mig. Som står kvar genom raseriutbrott och ångestattacker. Jag vill bara ha någon som är beredd att ta emot alla mina förbjudna tankar.

Läs mer om: #Bemötande • #Öppenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 19/9-2021