Jag kom till ett multidisciplinärt team, med läkare, sjukgymnaster och psykologer.

Efter ett långt bedömningssamtal beslutades att jag inte fick börja där för att jag har trauma.

Jag trodde det var sådant som multidisciplinära team kunde ta sig an och hantera. Genom att se helheten istället för att separera de olika sjukdomarna.

”Du har samsjuklighet”

Ja, det var därför jag hade sökt dit, eftersom de beskrev sin verksamhet utifrån begreppet multidisciplinärt team.

Min dotters psykiska ohälsa och anorexia började nog redan i 7an. Högpresterande, målmedveten och tävlade i olika grenar. Jobbade, och presterade max. Vi sökte då hjälp och fick samtals terapi inom bup. Började då hets äta istället. Sändes till dietist men hon var helt ute och cykla och det blev inte bra. Dottern fick höga betyg och ville plugga på annan ort. Jag var tveksam då måendet var sådär. Men jag släppte iväg henne. Hon kom hem väldigt trasig, djupt deprimerad och utmattad. 16  år och hamnade i sängen i 9 veckor. Jag började söka hjälp. Hon själv ringde soc. Det var kö på bup och jag fick hela tiden höra att det finns de som är sjukare de som behöver hjälpen mer en din dotter. Hon ligger I högen av sökande. En kväll körde jag henne till akuten men de tog ej imot det var fel län. Sökte morgonen efter igen till bup. De frågade om hon skadade sig själv nä sa jag.. Då fick vi fortsatt vänta.. Tills hon gjorde det. Så blev det då fick vi komma dit. Hon sattes då på medicin men någon mer hände ej alla tider avbokades.. Mitt i covid. Samtal avbokades gång på gång. Jag började ifrågasätta dottern undrade varför hon inte fick hjälp. En ny tid och nya sår. Visade sig att hon tagit tabletter och vi hamnade på akuten. Ett dygn sen fick hon en ny terapeut på bup. Helt oki men läkare var det inga och mediciner gav väldiga biverkningar. Hon kämpade och nån enstaka läkare gav nya diagnoser ny medicin. Så över ett år senare dök en ny läkare upp. Han beklaga att hon inte fått hjälp och sa att de diagnoser hon fått var fel. Ny medicin igen massa prover hjärnröntgen mm. Han lovade henne jag släpper inte dig. Ditt liv är viktigt.. Vi såg han aldrig igen.  Avbokade tider och väntan var lång. Dock så fick hon voxra av han som triggade  anorexia igen. Tappade 50 procent av sin vikt och nästa resa börja. Fyllde 18 och hamnade på vuxenpsykiatrin. De lovade dyrt och heligt hjälpa henne bara hon började äta. Nä nån hjälp fick hon inte läkartider avbokas, läkare som undrar varför någon som hon ung och vacker mår dåligt. Att hon med grav undervikt och puls på 45 enbart såg slank ut.. Dottern berättade för sköterskan. Hon ville att hon skulle ljuga ihop att hon var rädd för män så hon fick byta läkare . Jag tog kontakt med både henne och chefen. Det har inte hänt något efter det och nu gått ett halvår till. Nya läkaren avbokat.  Remiss till ätstörningsenheten igen men de avbokade idag. De tyckte sist hon hade för svåra tankar. Vi letade upp en online hjälp för ocd och har haft privat hjälp men utan läkare så blir det bara som plåster ej läkt.

Jag är för sjuk för att få hjälp. Hur sjukt det än låter så är det sanningen. Ingen vågar längre bära ansvaret. Jag tar mig inte till öppenvården så vård där funkar inte. Inget behandlingshem vågar ta emot mig.

Psykologen som sa till mig att hon har uppskattat våra samtal. Det var inte bara jag som uppskattade dem. Jag kände mig mer som en människa än enbart en patient.

En av gångerna jag var inlagd så kom jag väldigt nära en av skötarna. I början trodde jag att jag inte alls skulle tycka om henne, men hon blev snabbt min trygga punkt. Den som verkligen förstod mig på riktigt. Den som tröstade mig när jag var ledsen, grät eller hade ångest. Hon blev som min extra mamma.

Jag var inlagd på slutenvård efter intox i suicidsyfte. Jag gick motvilligt med på att på psykiatrisk slutenvård dagen efter då jag var ”somatiskt färdigbehandlad”. Jag har stora sociala svårigheter och autism & ADHD, trots det så var det två ST-läkare, en ssk-student, en ssk, någon annan student och en överläkare med på mitt läkarsamtal. Alltså jag och sex professionella. Fick ingen fråga om det var okej för mig att delta. Sedan fick jag direkt ingående berätta om mitt suicidförsök och jag sa att jag mådde lite bättre. Överläkaren sa ”du verkar inte må så bra, hur är du när du mår bra då? Är du alltid såhär blyg?” Och jag säger ”mm”. Här sitter jag alltså med sex helt främmande människor och ska berätta om det svåraste. ”Du får prata högre, jag är gammal så jag hör dåligt” sa hon och de två läkarna smålog mot varandra. Det låter kanske inte så farligt, men med tanke på att mina problem sedan väldigt nyligen har bortförklarats med ”blyg” hela mitt liv, så kände jag mig förnedrad och återupplevde alla gånger jag varit med om det. Att ens sätta mig i den situationen (jag förstår att utbildning krävs osv) när man i den senaste anteckningen från öppenvården kan läsa att jag inte ens klarar av en ny kontakt med EN person, får mig faktiskt att bli väldigt besviken på vården. Attityden från läkaren fick mig också att vilja springa därifrån. Jag har varit med om liknande situationer både innan och efter diagnos, och mår dåligt bara av att tänka på dessa situationer  .

jag har under min sjukdomstid (i främst anorexi sen även annan psykisk ohälsa) aldrig velat ta emot medicinering, av olika anledningar. har många gånger behövt bli inlagd pga av svält, då har bältningar och sondningar skett. som man kanske förstår så var det väldigt jobbigt för mig. eftersom min situation var så pass illa så fortsatte alltid läkare, sjuksköterskor, skötare, mina föräldrar osv tjata på mig att ta emot medicin, främst ångestdämpande. en sjuksköterska som jobbade på den bup jag var på då hade själv berättat för mig att hon själv lidit av anorexi, man märkte att hon hade mer förståelse än många andra. det hon gjorde en morgon var att hon tog med sin egen medicin, exakt samma som jag hade ordinerat. hon hade med två glas vatten och sa att vi både skulle göra det samtidigt, tillsammans.

Som nybliven 18-åring var jag inlagd på vuxenpsyk. Pga covid var besök förbjudna och jag var så rädd. En kväll satt jag och grät ute i tv-rummet varpå en skötare kom och kramade om mig, hårt och länge. Han satt och pratade med mig och tog sig tid. För mig betydde det så mycket att han gav mig fysisk närhet, trots att jag misstänker att det var emot deras restriktioner. Så lite fick mig att känna mig lugnare och tryggare.

Hade en tuff period när maten gick trögt och för att pigga upp mig gjorde en personal på heldygnsvården alltid glada gubbar med grönsker på mina mackor. En annan bäddade ned mitt ”Warmies djur” under täcket när jag åkt på permission. Kunde inte låta bli att fnissa åt deras medkänsla och små gester för att lysa upp i mörkret. Så tacksam för dom, för det tillsynes ”lilla”. Det gör så mycket att bara vara en medmänniska.

Då har man som anhörig upplevt att en autistisk kille på 18 år, under en ångestattack, blir nedbrottad av 4 väktare och bältad till en säng. Han ropade desperat på sin pappa men pappan fick inte komma in i rummet och lugna ner honom. Killen har aldrig varit våldsam och är världens snällaste. Allt han gjorde var att försöka tränga sig förbi de fyra vakterna som stod framför dörren.