Jag var feldiagnosticerad länge med bipolaritet. Jag medicinerades kraftigt och stod i perioder på fem olika neuroleptika samtidigt. Jag blev bara sjukare, ångesten blev värre, suicidförsöken fler och tvångsåtgärderna blev vardag. Det tog fyra år innan någon ifrågasatte diagnosen och jag fick göra en neuropsykiatrisk utredning. Den visade på solklar autism. Bipolariteten avskrevs och så även diverse personlighetsstörningar jag fått på vägen. Jag var trettioett och vägen tillbaka är fortfarande inte över ytterligare fyra år senare. Men nu har jag i alla fall ett svar på varför jag fungerar som jag gör.
Ätstörningsdiagnos istället för ADHD
När jag gjorde en ADHD-utredning ville psykiatrikern jag träffade ge mig en ätstörningsdiagnos istället. Motiveringen till detta var att jag tidigare haft en ätstörning, och att jag nu låg på gränsen till undervikt. När jag bad dem att fokusera på ADHD-utredningen, och förklarade att maten inte längre var ett problem (jag hade tidigare bulimi, men har aldrig haft dysmorfi eller anorexi). Vi bestämde att läkaren skulle följa upp min vikt, och lämnade därefter ämnet. Någon vecka senare kommer en preliminär sammanställning av utredningen. Psykiatrikern skriver där att ”jag har uppenbar ätstörningsproblematik men saknar insikt” och att ”de kognitiva svårigheterna som påvisades i testen under utredningen (som dessutom var helt i linje med ADHD-problematik) kunde bero på näringsbrist”. Jag var totalt oförberedd på detta, och kände mig ännu en gång otroligt besviken på psykiatrin. Tack vare att jag under denna tid blivit läkarstudent var jag i en position där jag kunde ifrågasätta beslutet, och bad därför om en annan psykiaterns utlåtande på mottagningen. Denna psykiater ogiltigförklarade ätstörningsdiagnosen, och gav mig en ADHD-diagnos. När jag pratade med den nya psykiatern, och frågade hur hens kollega kunde ge mig en helt felaktig diagnos, svarade hen att kollegan jobbat på en ätstörningsklinik och ”var van vid manipulativa patienter”, och färgad från arbetet där. Som om det skulle vara en ursäkt.
Extravaket somnade
Var i ett djupt skov med mycket självmordstankar och en konstant önskan av att skada mig. Hade vak och hen somnade. Hade hen inte somnat hade jag inte lyckats skada mig själv den gången
Vården behöver kunskap om kvinnor med autism
Jag önskar att vården haft större erfarenhet av kvinnor med autism då autism generellt ter sig mycket olika mellan kön och individer. Pga. Okunskap från vården fick jag min autismdiagnos vid 19 års ålder – trots svår psykiatrisk problematik sen 13 års ålder. Jag var högpresterande i allt jag gjorde, gick ut gymnasiet med högsta betyg och drömde om att bli läkare.
Efter gymnasiet blev det mycket förändring i mitt liv vilket ledde till en krasch och en plats på slutenvården där jag fick min diagnos. Där sa ansvarig läkare att jag aldrig skulle kunna jobba med människor. Det knäckte mig totalt och fick mig att tappa allt självförtroende. Såhär 5 år senare kan jag bara säga att hon hade väldigt fel. Med rätt verktyg och strategier går det utmärkt!
”Säger jag nej riskerar jag något värre”
Jag har varit på lpt många gånger och det har väll varit rätt i stunden men det är så ofta som det har hotats med tvångsåtgärder bara för att dom vet att dom kan. Den totala maktlösheten att vara tvångsvårdad. Att då också hamna under en överläkare eller övrig vårdpersonal som utnyttjar maktövertaget. Många gånger kanske det varit för mitt bästa eller jag hoppas iaf på det. Men att få hot om sond, mediciner, indragna permissioner, sänkt tillsynsgrad eller vak för att min ångest är för stark och jsg till exempel inte får i mig exakt hela näringsdrycken. Att inte ha något val när läkaren ordinerar mediciner som jag inte vill ha men jag vet att säger jag nej då riskerar jag något värre.
Det är så svårt att se vad som görs för mitt eget bästa och vad som sker för att det varit så sist jag var där eller vilka hot som är deras maktspel. Det värsta är nog ändå maktlösheten, jag har inte något att säga till om och det kväver mig mer och mer för varje gång de skriver ett vårdintyg. Dom förstår nog inte att de där hoten som för dom mest slinker ut av bara farten träffar så ofantligt mycket starkare än dom tror. Dom stämplar ut och går hem. Dom har valt att vara innanför dessa låsta dörrar. inte jag, jag vill bara där ifrån.
Tio år av runtslussning
Tio år av att slussas runt, hänvisas vidare, falla mellan stolarna. Nekad, felmedicinerad och feldiagnosticerad.
Bägaren rann över för mig det här året. En solig vårdag blev jag hemskickad än en gång, försatt i en livsfarlig situation utan en enda livlina. Jag bestämde mig för att aldrig söka hjälp igen. Det kändes som att det var min sista gnista hopp som släcktes. Mitt blod på deras händer. Jag undrar hur de sover om natten.
Jag höll inte mitt löfte, och blev tvungen att söka hjälp igen. Föga förvånande – utan framgång.
Så fortsätter slussandet, en oändlig loop tills någon av parterna ger upp. Jag är ihärdig, hoppet är det sista som lämnar eller vad man nu säger. Hopp om förändring.
”Svarta kvinnor är aggressiva”
På psykakuten förklarade överläkaren där att jag var väldigt aggressiv något som är vanligt hos svarta kvinnor. För att dom har något hormon mer än andra så det skulle kunna vara så för mig med.
På en psykiatrimottagning säger personen som utreder mig att tro på energier och kunna läsa av människors energier kan vara kulturellt betingat så att bedöma att någon har skitzoid personlighetsstörning på grund av detta kan vara väldigt – vitt och eurocentriskt. Men han bedömde ändå att jag hade det. Han satte dessutom 4 andra personlighetsstörningar på mig när jag var som mest deprimerad, helt isolerad och väldigt suicidal. Något dom själva erkänt ”kan” ge fel utfall…
När jag nu släpat mig själv ut ur utbränningsdepressionen och försöker få dom att ändra min journal eller ge mig ny utredning avvisar dom mig helt och säger jag får skaffa ny utredning (helt enkelt) ngn annanstans för ärendet är minsann avslutat – det tog mig 3 år att få den utredningen.
Det har hänt så mkt under tiden jag haft kontakt med psykvården. Jag kan inte säkert säga att att allt har berott på rasism. För ofta är det inte lika öppet som dessa ggr. Men att en läkare kan med att sitta mittemot en och skratta åt ens ticks och göra narr av en på telefon till annan vårdpersonal… kanske behandlar dom alla så. Det är ganska omänskligt i alla fall.
Överläkaren lyssnade inte
Jag lades in över nyårshelgen för suicidprevention. Hela min vård var kaos efter att ha blivit utkastad från en ätstörningsbehandling strax innan jul och ingen annan plan fanns, ingen fungerande kontakt. När jag fick träffa överläkaren efter helgen fick jag ett iskallt bemötande. Jag försökte börja förklara att allt kändes hopplöst, att det inte fanns någon plan. Jag blev bryskt avbruten med ett ”Jag tänker inte gå in i det där”. Hen informerade bara att jag skulle skrivas ut omedelbart. Jag fick inga frågor om suicidplaner. Jag packade min väska, gick ut från avdelningen direkt in på apoteket och tog en kraftig överdos med paracetamol. Jag låg sedan flera dygn på medicinsk avdelning med förhöjda levervärden.
”Åk hem och ät glass”
Jag fick ett rätt stort återfall i en gammal ätstörning under tiden jag hade kontakt med den öppna allmänpsykiatrin. Jag berättade för en psykolog att jag inte kunnat äta på x antal dagar. Han blev lite orolig och bad läkaren komma in. Hon räknade ut mitt BMI och kom fram till att jag fortfarande var lite överviktig och att det därför inte var någon fara. Hon frågade ifall jag gillade glass, jag svarade ja och hon sa att jag skulle åka hem och äta det. Sedan gick hon.
Det tog över ett halvår innan de skickade en remiss till en ätstörningsmottagning (som hade väldigt lång kö) och ätstörningen hann bli ännu värre.
Hur nära döden ska man vara för att få hjälp?
Jag hade ätstörningar som tonåring, men lyckades bli frisk från dem. För ca. två år sedan gick jag in i väggen, fick en djup depression, mycket självmordstankar och ett återfall i min ätstörning. I samband med min krasch blev jag tvångsinlagd. Jag förklarade för personalen att min ätstörning hade kommit tillbaka och att jag behövde hjälp, men trots att jag bönade och bad om remiss till ätstörningsenheten vägrade läkarna ens prata med ätstörningsenheten. Detta trots att jag under vårdtillfället inte åt mat på 17 dagar, fick sond, personalen fick stoppa mig från att träna varje vaken minut. Jag rasade i vikt, men jag fick inte prata om min ätstörning med personalen eller läkarna eftersom ”de inte ville ge luft åt problemet och förvärra ätstörningen”.
När jag sedan blev utskriven fortsatte den nedåtgående spiralen. Jag gick flera mil om dagen och åt i princip ingenting. Min kontakt i öppenvården försökte kontakta ätstörningsenheten, men då var jag för djupt inne i ätstörningen och ville/vågade inte ta hjälp.
Knappt 2 månader efter att jag blivit utskriven från avdelningen låg min vikt 2 hg över tvångsvård och jag bestämde mig för att lägga in mig frivilligt. Då fanns det inga platser och jag lämnades återigen ensam med mitt ätstörningsmonster. Jag valde att vårdavsluta pga rädslan för tvångsvård.
Under hösten fick jag en ny läkare på psyk. Hans främsta uppdrag var att motivera mig till att gå till ätstörningsenheten. Vid det här laget övertränade jag, svalt, hetsåt, tog vätskedrivande, överdoserade laxermedel och kräktes nästan varje gång jag åt något. När jag väl var beredd att gå till ätstörningsenheten vägrade de ta emot mig eftersom ”de inte trodde att jag skulle fullfölja behandlingen”.
Det har nu gått mer än två år och jag har inte sett röken av någon ätstörningsvård. Hur nära döden ska man behöva vara för att få hjälp?
Senast tillagt
- Upprepat övervåld från sjuksköterska
- Bröt lillfingret under bältesläggning
- Bältning som rutin efter nedsövning
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
