Opsynliga – berättelser från psykiatrin

Bevittnade tre självmord

Detta är sååå sååå sjukt.

Under min tid på sjukhus fick jag ”mer PTSD” än vad jag redan hade. Fick under denna tid bevittna 3st självmord. Sjuka händelser.

Än idag hör jag skriken, än idag ser jag henne hänga där i sina lakan, på sitt rum.
Vi hade ”krismöte” på avd efter. Jo tack, det va inte mycket till hjälp.
Personalen va själva i chock.

Vid en annan incident.
Än idag hör jag larmen, larmen och ambulanserna som är skickade från soma sidan till psyk. Hon avled av överdos på sitt rum. 24år gammal

En annan man, äldre man, han dog inte på psyk pga självmord utan pga bristande kunskap på den somatiska vården på psyk. Till frukost tog han sitt insulin, det va extremt högt då jag hörde, satt vid bordet bredvid, mannen tog mjölk till tabletterna vilket jag reagerade på, extremt farligt med mjölk vid högt insulin. Dagen gick och jag fick själv hjälpa mannan då han blev sämre och sämre. Inget gjordes. Eftersom jag lider av min komplexa ptsd under den tiden sov jag Max 3h per natt. Jag hörde hur läkare och natt personal sprang ut och in. Jag gick vid ett tillfälle ut för att kolla. Mitt i natten duschade dom honom. Jag sa till Ssk att ni bör skicka över honom. Han är sjuk i diabetes. Inget gjordes. Tidigt på morgonen kommer 2st ambulanser. Jag skriker… varför gjorde ni inget. Jävla inkompetenta…. (Ja, va inte på den tiden så fin verbalt). Men saken är den att jag pratade med en ssk som jag ansåg va den bästa. Hon sa… DU HADE RÄTT HELA TIDEN. Fy fan. Dom lät bara honom dö. Kan inte förlåta dom för detta. Och tog själv på mig skulden ett bra tag.

Sedan har jag varit med om x-antal sjuka händelser. Galet.

Läs mer om: #Lagligt? • #PTSD • #Slutenvård • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 6/9-2021

Fick inte samtalsterapi, bara ECT

Jag har bestämt mig för att sluta med alla psykmediciner läkarna har prackat på mig de senaste åren. Alla säger jag för det ÄR många. En efter en har jag fått. Mediciner som sagts hjälpa mot än det ena och en det andra. Mediciner som jag har trott hjälpt mig då man som sjuk desperat litar på läkarnas ord och kompetens. De berättar inte om de negativa effekterna, biverkningarna och hur de systematiskt dödar ens hjärna, kropp och själ. Det håller de hemligt och ger ofta rådet att inte googla eller läsa biverkningarna som står i bipacksedlarna som följer med alla pillerburkar. De ger en mer eller mindre medvetet medeciner som krockar och motverkar varandra eller till och med höjer effekten och biverkningarna. Men det får vi inte veta. Ibland är det så illa att läkarna inte ens vet detta själva. De kan omöjligt hålla allt detta i huvudet och är alltför ignoranta att själva kolla upp alla mediciner de skriver ut. Detta innebär en direkt fara för patienternas liv i värsta fall. I bästa fall, om vi har tur, blir det inga bestående men. Men det är som att spela rysk roulett. Jag har tidigare varit en förespråkare för psykofarmaka. Tyckte att om det finns hjälp att få varför inte ta den då. Varför må dåligt och försöka stå ut när det bara är att medicinera bort det. Sa att ibland måste man. Det var innan jag förstod att de inte hjälper utan gör raka motsatsen. De förvärrar problemen och gör måendet ännu sämre och så ger läkaren ytterligare ett piller för att ’hjälpa’ men istället blir du ännu sjukare och måste få ytterligare ett piller. Till slut är du inte dig själv längre utan bara ett tomt skal. Kemisk lobotomering. De medicinerna som skulle ta bort din ångest ger dig istället ännu mer ångest. Tar bort den lilla glädje, kreativitet och livslust man fortfarande har kvar… Det är inget liv. Jag åkte in akut på psyk för fyra år sedan. Det var första gången jag hade kontakt med psykvården. Det första de gjorde var att ge mig ECT vilket såhär i efterhand är heeelt sjukt. De brände sönder min hjärna, helt krasst, och det borde vara totalt förbjudet utan undantag. Det säger sig ju självt att det är skadligt att tillföra hjärnan el. De framkallar ett krampanfall som är kraftigare än ett Grand Mal. När en epileptiker får ett sådant anfall gör sjukvården ALLT för att få stopp på det så fort som möjligt för att minimera risken för hjärnskador. Hör gör de tvärtom samtidigt som man sövs och får starkt muskelavslappnande medel för att motverka frakturer i kroppen som är en stor risk att få annars. Vissa patienter, de som anses bli ’hjälpta’ av ECT är de som blir smått euforiska efter en behandling. Det tillståndet är vanligt efter en fysisk skallskada genom olycka. De skulle mao lika gärna kunna slå ett basebollträ i huvudet på patienten och nå samma effekt. Vad ECT gör mer med hjärnan är för mycket för att dra här men läs gärna på. Och OM någon ni känner blir erbjuden denna misshandel så snälla hjälp dem att säga NEJ. Man tror ju att detta är något ovanligt som tas till som allra sista utväg men så är inte fallet. Det var som sagt första gången jag hade kontakt med psykiatrin och det pga djup depression. Jag borde erbjudits samtal och stöd som behandling i första hand men den typen av hjälp existerar inte. Det var i princip ” Det är ECT som gäller eller så kan vi inte hjälpa dig”. Jag är inte heller ensam om detta utan de elektrifierar patienter på löpande band tre dagar i veckan. Och det bara på sjukhuset jag var inlagd på. Hur många fler som görs vet jag inte. Men med tanke på att många sjukhus forskar och får bidrag för att utföra detta så är jag rädd att det är många. Detta är samma läkare som sen ordinerar en mediciner. Då kan man lätt förstå att de bryr sig föga om hur man mår. De gav mig just samma behandling man ger grisar före avlivning. För att de blir lugnare och mer medgörliga. Säger inte det allt? När jag nu, efterklok som man kan bli, ser tbx på dessa fyra år så kan jag inte längre förneka att jag trots alla mediciner de facto blivit sämre. Och nog för att jag har förlorat ett gäng hjärnceller på kuppen men jag kan ändå dra slutsatsen att OM medicinerna och behandlingen psykiatrin gett mig hade gjort någon som helst nytta så hade jag självklart mått lite bättre idag. Eller jag hade ju iaf inte mått sämre!?! Jag har i fyra års tid BETT om samtalshjälp, beteendeterapi och ångesthantering. Fyra år! Inte fyra dagar, inte fyra veckor, inte fyra månader utan FYRA ÅR! Jag har fortfarande inte fått det. Det kostar väl förmycket. Eller så besitter de inte kunskapen. Eller viljan. Eller resurserna. Detta trots att all forskning visar att just samtal är det som är mest effektivt mot psykiskt dåligt mående och det som fungerar bäst. Tusen gånger bättre än piller. Mänsklig kontakt. Någon som lyssnar och bryr sig. Utan att komma med pekpinnar, hån, kränkningar och förminskande attityd som tyvärr verkar vara mer regel än undantag för läkarna inom psykiatrin. Jag trodde och hoppades att jag bara haft otur och råkat ut för de värsta men ju mer jag pratar med andra utsatta och ju mer jag läser så inser jag att detta är utbrett och vanligt i dagens Sverige. Klart att det finns änglar och underbara läkare även inom psykiatrin men de är tyvärr utrotningshotade. Det är en hierarki och jargong som är svår att förstå om man inte upplevt det själv. De yngre nya läkarna ställer in sig i ledet och vågar inte säga pip av rädsla. Det sitter på riktigt AT-läkare runt om på landets psykakuter som bollar självmordsbenägna människors liv i sina händer, med en avtrubbad empatilös maktgalen överläkare som bakjour. De skickar hem människor som inte längre vill leva för att de inte är ’tillräckligt’ suicidala eller svarar ’fel’ på en fråga i formuläret och därmed inte uppnår full pott i poäng på riskstegen. Sen skickar de med lite tabletter och säger till en att söka igen om det blir värre. Kan någon snälla förklara för dem att det inte kan bli värre än att vilja dö och inte orka leva. Det förstår vilken människa som helst men inte läkare som ska HJÄLPA dem som inte kan hjälpa sig själva. Jag vet att nån nu kanske tänker att detta ändå inte kan vara sant. Att det jag skriver är överdrivet eller tom hittepå. Jag förstår er i sådana fall. Jag har helt ärligt själv tvivlat på om det jag hört, sett och råkat ut för verkligen är sant. Man vare sig kan eller vill tro det. Det låter ju fruktansvärt! Inte klokt! Sjukt! Pga detta har jag vid i princip alla mina möten med psykläkare det sista halvåret haft med mig min man, min mamma eller båda två. De är chockade och kan knappt tro heller att det de hört och sett är sant. Det är tom så att även de har blivit illa bemötta som anhöriga. Det är tydligen ok att behandla dem lika illa. Jag har sett dem båda sitta och gråta och BE läkarna att hjälpa mig och läkarna har bara lagt över ansvaret att hålla mig vid liv på dem och på mina barn. Nu kanske det var bra för jag lever ju tack vare dem, min familj Jag lever INTE tack vare läkarna iaf! Och jag mår inte bra tack vare läkarna, tack vare deras sk behandling eller tack vare deras piller. Tvärtom! Hade det hängt på dem så hade jag med stor sannolikhet inte andats idag. Och det får mig att tänka på alla dem som hamnar i psykvårdens klor och inte har någon familj. Vem ska hålla dem vid liv? Vem ska kämpa för dem när de inte orkar själva? Vi alla måste göra det! Du och jag! Jag hoppas att det jag skrivit nu kan hjälpa dem. Att det kan öka förståelsen från omgivningen. Att ni som står utanför och ser på ska inse att det inte bara är att rycka upp sig eller ta sig i kragen. Och att man kämpar mot så mycket mer än sig själv och sitt dåliga mående. Att man även om man söker och försöker få hjälp kanske inte får det. Utan när man är som mest utsatt, utlämnad, känslig och i behov av någon som tar en på allvar och lyssnar kanske istället möts av detta. Empatilösa maktgalna läkare som drivs av status och inkomster från läkemedelsbolag. Detta är bara min historia och mina upplevelser och jag önskar som sagt att jag bara haft otur och varit ensam om detta men det är jag inte. Vi är många. Alldeles för många för att kunna blunda för problemet. Ingen kan känna sig trygg med psykvården i Sverige och det måste uppmärksammas spridas och tas på allvar. Folk dör, varje dag, helt i onödan.

Läs mer om: #Bemötande • #ECT • #Mediciner • #Slutenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 6/9-2021

”Patienten testar gränserna”

Så många på så fel plats. ”Vi botar bara det mest akuta” sa en läkare till mina föräldrar. Jag som inte hade varit inne speciellt mycket på den tiden med svår anorexi tackade och bockade, nu kunde jag äntligen dö. Gå nu tillbaka till frasen mina föräldrar fick till sig. Jag blev sedan nekad hjälp efter suicidförsök och när jag lades in igen visste dem inte om jag skulle överleva. Överläkaren ville ha bort mig, det skulle se dåligt ut i statistiken med en pat. Som dog….

Får höra av vissa från vården idag att jag bör vara tacksam att han tillslut konverterade till LPT, ”han räddade ditt liv”

Och han är precis likadan idag, det är så jävla hemskt att veta hur många som far illa när dem kommer in och möts av honom

En vän till mig fick frågan av honom ”om jag släpper ut dig nu, kommer du ta ditt liv då?” Hon svarade ”ja” och fick gå.. hon hittades medvetslös med hjärtstopp en halvtimma senare.. i journalen står det ”patienten testar gränser, gjorde det lätt för polis att hitta henne och hade ej som avsikt att ta sitt liv, därav beslutas att pat. Ej ska komma på bedömning efter somatisk vård avslutas”
Det finns så mycket att skriva om denna jävla chefsöverläkaren, han är sjuk i huvudet

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #Slutenvård • #Suicid • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet Publicerad 6/9-2021

Diskriminering av POC med autism

As a parent to an a special need child I knew i will not be treated in the same way as Swedish pears who are parenting special needs children or any kind of disability, but what I never expected in my wildest dreams was my son will be converted to criminal for exhibiting autistic traits and sentenced indefinitely to Swedish maximum psychiatric hospital for years and no journalist, organizations lawyers or local media will be willing to pick up the case and put an end to the drama frightens me .
My same son who was stabbed 2014 in a home and justice was not served , the courts claimed he didn’t have the psychological capacity to witness or press charges against someone. Suddenly he has the capacity in 2019 .
Knowing that this doctor (a psychiatrist) still exists among us is frightening how many of her patients’ relatives has she been banned from visiting and communicating with their loved ones. She banned me from communicating and visiting my son. The last restriction has passed and she has not still allowed us to visit or communicate. I called today demanding to speak to he I learned in a very horrible disrespectful manner that she is on vacation.
A hospital counselor that is supposed to be of help to vulnerable and oppressed people like my son is instead applying for Conservatorship for him just to cover their tracks and silence us .
This is the sixth time they are applying , they started in 2016 , she has applied twice and this time the courts granted her request of a conservator is so sickening .
Allowing racial doctors who are acting according to their ego is so heartbreaking that shows the level of nonchalant attitude of the politicians and the system .
Medicating a patient to the extent that even a layman can take note of the devastating side effects of the medications such as rashes , shaking, twitching and rotten gums can be noticeable .
Working as a caregiver I witnessed most Swedish parent’s recommendations respected by doctors, occupational therapists, disability case workers but not that of blacks .
POC are never good enough , they are deviant toxic banned with any explanation or help to fix the “ toxicity”. I have watched our autistic people of color die in a group home and the mother was asked to present the power of *name* before the kommun can tell her what happened to her son

Läs mer om: #AnhörigaVittnar • #Autismspektrumtillstånd • #Bemötande • #Diskriminering • #Lagligt? • #Mediciner • #Rasism • #Vårdkvalitet Publicerad 6/9-2021

Förminskad och misstrodd

När jag sökte akut till en psykiatrimottagning våren 2013 led jag av extremt svår utmattningsdepression, svår panikångest, och klarade inte längre av att leva.

Min man följde med mig för ett första möte med en psykiatriläkare och en behandlare. Jag var extremt ljus- och ljuskänslig, vilket jag hade meddelat i förväg på telefon. Till det togs ingen hänsyn. När jag berättade att starka stimuli, såsom ljud och ljus gav mig så starka och långvariga panikångestattacker att jag inte klarade av det, så ryckte de mer eller mindre på axlarna.

Jag skulle kunna berätta en en rad horribla erfarenheter där, men nöjer mig med att i min första berättelse beskriva detta första besök. Det började med att jag blev starkt misstänkliggjord; aldrig hade de väl hört talas om att någon blev extremt ljud- och ljuskänslig av utmattningssyndrom? I själva verket visste jag redan att det inte var så ovanligt, och blev chockad över hur de kunde angripa mig redan på tröskeln av vårdapparaten.

Och de fortsatte strax, och satte in stöten på skuldbeläggande: hur kunde jag göra det så svårt för min man? Och varför behövde jag ha honom med mig? Var jag inte självständig nog att klara mig själv? Läkaren och behandlare bortsåg därmed ifrån vad de redan visste om mig, dvs att min ljud- och ljuskänslighet var så otroligt stark att jag knappt kunde vara i dagsljus. Vanliga gata- och trafikljud gav mig sådana starka panikångestattacker benen bara vek sig under mig. Jag behövde alltså hjälp bara för att ta mig till psykiatrimottagningen.

Eftersom jag också sedan tidigare har haft många erfarenheter av rasism inom vården, så ville jag ha med mig min man som stöd (men just den aspekten berättade jag inte om, eftersom det säkert skulle ha kunnat uppfattas som ”provocerande”).

Det första samtalet, som jag hade hoppats kunna hållas kort, blev utdraget till nästan två timmar. Då var jag helt slut, efter att ha blivit ifrågasatt och ”kritiserad”. Man upprepade flera gånger att man inte riktigt trodde på att jag verkligen led av utmattning – trots vad jag hade berättat. Snarare antydde de av att jag led av tvångsföreställningar och inbillning. Ljus och ljud var inga farliga saker, och så var det med det.

Något de hade lovat mig inför det första besöket, var att jag skulle få hjälp med den oerhört starka ångesten. Men psykiatriläkaren skrev endast ut den mildaste dosen av Atarax, vilket endast marginellt mildrade den vilda ångesten under ca 40 minuter. När effekten klingade av, började ett panikångestanfall som, med vissa vågor och dalar, höll i sig i nära ett dygn.

Detta var mitt första möte med psykiatrin.

Läs mer om: #Ångest • #Bemötande • #Diskriminering • #Maktmissbruk • #Psykakuten • #Rasism • #Utmattningssyndrom • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 29/8-2021

Pappa tog på sig ansvaret att sitta vak

Efter självmordsförsök och fortsatt suicidrisk blev jag inlagd på bup slutenvård. Jag var inlagd ett långt tag och under en period försökte jag ta mitt liv flera ggr i veckan eller flera dagar i rad på avdelningen. Efter varje försök togs det jag försökte ta mitt liv med bort och dörren till mitt rum låstes. Jag tvingades vara ute på avdelningen oftast ensam och brottas med all ångest och självmordstankar. Redan efter några timmar efter försöket kunde jag få tillbaka det jag försökte med?! Trots de regelbundna försöken fortsatte personalen endast titta till mig var 20onde ibland 40onde minut. Detta pågick ända till att min pappa kom tillbaka till avdelningen en dag och möttes av att jag försökte strypa mig själv inne på mitt rum. Personalen bara stod där och lät min pappa försöka ta bort det runt halsen. Jag återhämtade mig ganska fort och pappa gick iväg för att ha ett kort möte med ssk. Personalen struntade helt i att ha uppsikt på mig och min pappa fick be om att någon skulle sitta med mig så jag inte kunde försöka igen. Antingen kvällen eller dagen därpå sa pappa till mig att packa ihop mina grejer för att åka hem. Han tog på sig ansvaret att vara vak 24/7 hemma eftersom avdelningen inte kunde göra det. Efter något enstaka försök kan jag förstå deras ”misstag” att inte kunnat ha uppsikt på mig, men efter 10+ självmordsförsök är det inte ett misstag längre.

Läs mer om: #AnhörigaVittnar • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Slutenvård • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 27/8-2021

För högfungerande för att få hjälp

Jag blev suicidal som 11-åring, framförallt på grund av att jag hade en fruktansvärt jobbig situation i skolan. Har sen levt med varierande intensitet av ångest, depression, låg självkänsla, ätstörningar, och en allmän känsla av att jag är värdelös. Har även varit utbränd två gånger. Det tog 13 år för mig att söka hjälp hos psykolog på vårdcentralen, och jag träffade där två olika psykologer. Lång historia kort så tyckte psykolog 1 att jag absolut inte kunde ha adhd, eftersom jag kan sitta stilla i min stol, och hade bra betyg på gymnasiet. Trots att jag på screening-formulären jag tjatade mig till fick 71p på WURS (över 34 är en indikation på adhd), men han vägrade skriva remiss eftersom han var övertygad om att mina svårigheter berodde på min ångest och depression (spoiler: det är tvärtom). Psykolog 2 hade inställningen ”ja, jag ser en viss problematik hos dig, men den är inte tillräckligt omfattande, och jag tror inte att du behöver adhd-medicin, du behöver bara träna mer”. När jag kom till honom var jag ganska djupt i en depression, och under året jag gick hos honom fick jag visserligen jättebra hjälp för många av mina problem, men han lyssnade inte alls på mig när jag pratade om att jag ville ha en utredning.

Det är först i efterhand som jag insett hur mycket gaslighting de utövade kring min adhd-problematik. Bytte vårdcentral, och träffade en läkare som på 45 minuter lyssnade mer på mig än mina psykologer gjort under flera år, han sa att han absolut skulle skriva en remiss eftersom min beskrivning av hur jag fungerar är spot on för högpresterande kvinna med adhd. Han noterade även att det skulle vara värt att utreda mig för autism också, något jag inte funderat över.

Remissen avvisades från båda instanser den skickades till, de enda i regionen där jag inte själv skulle behöva betala ca 30k för utredning, med motiveringen att jag ”har ett jobb och en bostad”, och att jag därför inte behöver hjälp.

Jag fick ett tag senare via en stödgrupp på facebook tips om en klinik i Köpenhamn som gör utredningar på svenskar som nekas utredning i Sverige. Jag fick tid där jättesnabbt, och åkte trots rådande pandemi dit i våras. Den psykologen var fantastisk. Han var så upprörd över det bemötande jag fått, och kunde efter utredningen konstatera tre saker: jag har primärt ouppmärksam adhd, har också solklar autism, och att anledningen till att jag inte fått diagnoserna tidigare förmodligen är att jag har en intelligens som är gränsfall mensa-nivå, vilket gör att min hjärna har arbetat på övertid för att kompensera för mina begränsningar, men det har skett på bekostnad av mitt mående och att jag inte har någon aning om vad min faktiska potential är.

Sen jag fick resultatet av utredningen är det som att jag bara stängt av och tappat alla mina coping-strategier. Efter 27 år av att inte förstå VARFÖR allting är så svårt, av att tro att det är något fel på mig, så orkar jag inte försöka vara neurotypisk längre, för jag är inte det. Det är några månader sedan diagnoserna nu och jag har, via en dyr privat klinik, börjat försöka hitta en medicinering som kan funka. Jag har insett att jag behöver stöd i hur jag ska hantera min funktionsnedsättning, och ska börja träffa personer som kan hjälpa mig att styra upp mitt liv. Jag vet att neuropsykiatrin har sina brister, men jag får liksom inte ens komma in i det systemet, utan hänvisas tillbaka till primärvården.

Det tog över tre år från det att jag började försöka få en utredning, tills att jag blev diagnostiserad. Jag är så ledsen över att bristen på kunskap om hur adhd och autism ofta påverkar kvinnor. Min historia är inte unik, och jag känner flera som också har kämpat flera år för att få hjälp, med varierande resultat. Jag önskar att vården hade en bättre förståelse för att adhd och autism är ett spektrum, att fördomen om hyperaktiva pojkar, eller bara har ett intensivt intresse, bara är en del av det. Samhället har andra förväntningar på flickor och kvinnor, och därför vänds våra svårigheter oftare inåt, vi blir deprimerade, utvecklar ångest och för många av oss sker inte kraschen förrän vi flyttar hemifrån, börjar plugga/jobba, eller blir föräldrar. Och det är också bara en väldigt förenklad bild. Inställningen att man inte har ”tillräckligt stora svårigheter” för att få vård är också djupt problematisk. Det enda som händer när man inte får rätt stöd och hjälp tidigt är att risken för att man får en större problematik senare istället ökar.

Jag önskar också att det fanns mer information om hur det är att vara både autistisk och ha adhd, eftersom det är två diagnoser som på många sätt är varandras motsatser, behovet av en förutsägbarhet i vardagen och oförmågan att skapa och hålla en rutin är ett äventyr. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag är för högfungerande för att kunna ha adhd, att jag har ett hem som jag kan betala hyran för, har klarat att plugga, kan ha ett jobb, osvosv. Sanningen är den att jag visserligen överlever, men bakom ytan så är jag ett enda stort kaos. Hela livet ska inte behöva handla om att försöka hitta tillräckligt med energi för att klara av jobbet, bara för att krascha när jag kommer hem, lägga hela helgerna på att städa/tvätta/diska/laga mat eftersom jag inte orkar göra det när jag jobbar, man ska kunna känna att man orkar leva också.

Läs mer om: #ADHD/ADD • #Ångest • #Autismspektrumtillstånd • #Bemötande • #Diagnostisering • #Diskriminering • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 27/8-2021

År av vanvård

Jag har varit aktuell inom psykiatrin (slutenvården och öppenvården) i mer än halva mitt liv. Under den tiden har jag varit med om många kränkningar, sexuella övergrepp, mobbing och även en tortyrliknande situation som gett mig vårdrelaterad PTSD. Nu tänkte jag berätta om min situation sedan ca 2013. Sedan dess har jag i princip haft ”vak” av närstående, dygnet runt hemma, pga att vården inte velat behandla mig. Många turer fram och tillbaka, in och ut på slutenvårdsavdelningar med LPT och även frivillig inläggning tidvis.
Problemet började ca 2013 när jag fick en psykos, men jag misstroddes, och uppgavs simulera. Trots att jag berättade om hörsel- och synhallucinationer och slutade äta och dricka och var livrädd att någon skulle komma och tortera, våldta och föra bort mig, även då jag var inlagd på avdelning. Jag gick ner 11 kg på en vecka för att jag varken åt eller drack mer än det lilla vatten personalen tvingade i mig med medicinerna jag stod på. Jag var helt personlighetsförändrad, och närstående som kom på besök skrek jag åt och trodde att de var demoner. Jag skulle livnära mig på ”livsenergi”. Jag pratade även med röster, och ville vid ett tillfälle skrivas ut barfota. Men då satte som tur var den vikarierande överläkaren LPT, och jag blev kvar på avdelningen.
Där, på avd, mobbades jag av både patienter och personal, som inte trodde på mig. De satt utanför mitt rum i korridoren och hade högljudda diskussioner om huruvida jag simulerade eller inte.
Det hela kulminerade i en bältning som var mycket märklig. Hela situationen var konstig. Det blev tyst på avdelningen och man började smälla i dörrar. En sska som jag kände sedan innan kom in på mitt rum och betedde sig annorlunda mot hur hon brukade vara, och gav mig mat som jag är allergisk mot, som det står i journalen att jag är allergisk mot. Därför kunde jag även ha fått en allergisk reaktion mot maten, vilket är livshotande.
Jag blev orolig av den konstiga stämningen som var på avd, och klättrade då upp i ett fönster och började banka på det för att ta mig ut. En skötare kom då, och bad mig gå ner, och när jag skulle gå ner från fönstret, så ramlade jag ner och slog huvudet i golvet. När jag öppnade ögonen så stod tre skötare över mig och hånflinade.
Jag sprang ut från mitt rum och försökte ta mig ut från avd, på diverse sätt. Lång historia kort; Jag blev bältad på det mest inhumana sätt och när jag vaknade nästa morgon låg jag kvar i bältessängen. Inte fastspänd längre, dock utan att någon satt hos mig och jag låg kvar där i bältessängen.
Efter det här fick jag efter många månaders in och ut från slutenvårdsavdelningar, en psykosdiagnos. Och började behandlas med antipsykotika, inte den medicinen som jag förut fick, som förvärrar psykoser.
Lång historia kort, igen: Jag revs upp från mitt boende, och skickades till ett gruppboende i ett annat län, som inte klarade av att ta hand om mig, trots att jag hade vak där också, konstant. Så de skickade ut mig i hemlöshet. Inget boende, behandlingshem eller dylikt, i hela landet ville ta emot mig.
Min 70+ förälder förbarmade sig över mig, och tog hem mig. Och sedan 2015 har min förälder bedrivit högspecialiserad vård hemma hos sig, med mig. Hen har alltså suttit vak, dygnet runt, sedan 2015. Min åldrande förälder sover på soffan utanför mitt rum, för att säkerställa att jag inte hoppar ut från ett fönster, eller går ut och tar livet av mig på annat sätt. Detta kan ske när jag dissocierar, eller blir psykotisk, att jag försöker ta livet av mig eller skada mig allvarligt. (Jag har ett avancerat självskade- och suicidbeteende sedan tonåren.)
Därför är nästintill hela hemmet säkrat som en slutenvårdsavd. Glasrutor på dörren till balkongen och vitrinskåpen är försedda med okrossbart skydd, kökslådan med knivar, saxar och tändstickor är låst med nyckel, medicinerna är inlåsta i ett kassaskåp i ett rum med låsbar dörr. Det finns ingenting framme som är av glas, och min anhörig har ständigt på sig en väska med akutmedicin att ge mig om jag råkar i svår dissociation eller ångest.
Jag kan inte lämnas ensam sedan psykosen 2013, pga risken för självskada/suicid, och har därmed alltid haft vak, sedan jag skrivs ut från slutenvården, hemma.
Problemet har varit att vi stått helt utan hjälp mellan 2015 och 2021. Jag fick ingen att prata med längre, då den läkaren jag hade i mitt tidigare landsting, bara bestämde, mot min vilja, att jag skulle byta landsting. Vi vädjade om hjälp hos den nya överläkaren, men hen ville inte hjälpa oss. Vi bad om planerad inläggning, men det sa hen att de inte gjorde här. När vi desperat ringde en gång och sa: ”Hjälp oss, snälla hjälp oss!” Så var hens svar: ”Vad ska jag hjälpa er med då?”
På 6 år hade jag ingen vårdpersonal att prata med. De förvägrade mig all hjälp, trygghet och omsorg. Vi var helt utelämnade till oss själva. Jag fick medicin, men ingen vård. Och jag blev sämre och sämre. Jag trodde att jag var avlyssnad och att det fanns agenter på gatan, jag satt och lyssnade på röster helt avskärmad. Jag kissade på mig och skrek så grannarna kom och knackade på. Jag slutade duscha på ca 1 år när jag var riktigt deprimerad. Min anhöriga tvättade av mig med våtservetter och vi tvättade mitt hår i handfatet.
Vi sökte aldrig akut när det var som värst, för vi hade gett upp. Det fanns ingen vård för mig, det fanns ingen som ville hjälpa mig. Det här har gett mig svåra men, och jag förstår inte hur man kan vanvårda en person som var så svårt sjuk, som jag var. Oavsett hur mycket vi skrek på hjälp fick vi ingen.

Läs mer om: #AnhörigaVittnar • #Bältesläggning • #Bemötande • #Dissociation • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Psykossjukdomar • #PTSD • #Självskadebeteende • #Slutenvård • #Suicid • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet Publicerad 10/8-2021

”Jag hade lätt varit din pojkvän”

För 6 år sedan blev jag inlagd för svält på en slutenvårdsavdening. Jag fick gå in i ett undersökningsrum med en äldre manlig mentalskötare för att han skulle ”ställa lite frågor” i väntan på läkarsamtal. Väl inne i rummet pratade han om att jag var vacker och frågade varför nån så vacker som jag kunde må dåligt. Sedan frågade han mig om jag hade en pojkvän varpå jag svarade nej. Då sa han: ”Om jag var yngre hade jag lätt varit din pojkvän”. Sedan gav han mig hans privata mobilnummer och ville ha fortsatt kontakt. Jag anmälde honom direkt till läkaren när läkarsamtalet började.

Några dagar senare fick jag berättat för mig att han fått en ”tillsägnelse och att han skämdes” men att han fick jobba kvar.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #Slutenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 10/8-2021

Tvångsmedicinering traumatiserade mig

Jag var inlagd på tvångsvård för anorexi under julen. Min fysiska hälsa försämrades och jag blev allt svagare. Överläkaren skrev ut mig på grunderna att de inte kan göra mer för mig. Jag höll med de och skrev ut mig. Under samtalet ville överläkaren ge mig en depåtdos av Haldol på utvägen. Jag avtackade mig detta mycket bestämt och sa att det är oansvarigt att skicka hem mig med en injektion i kroppen som jag aldrig tidigare ens prövat i tablettform. Då jag är extremt känslig för neuroleptika så ger även de minsta tablettdoserna mig svåra biverkningar. Överläkaren skrattade bort detta och viftade bort min genuina oro. Vid utgången innan dörren öppnades sade överläkaren: ”Nästa gång du kommer hit på LPT ska du få Haldol på tvång!”. Det kändes och var ett direkt hot. Jag var livrädd.

En vecka senare beslutades det av öppenvården att min situation och min hälsa var ohållbar och att jag var tvungen att läggas in på HSL denna gång. Jag kom till samma avdelning och samma överläkare. Det första hen säger är: ”Hej! Vad kul att se dig här! Nu ska vi börja med Haldol!”. När jag började gråta och vädja om att slippa detta på grund av stark rädsla för biverkningar så reste sig överläkaren och lämnade rummet med orden: ”Jag orkar inte lyssna på dig!”.

Villkoret att få stanna kvar och få hjälp för min anorexi var att ta Haldolinjektionen vilket blev en slags tvångsåtgärd på HSL. Jag vädjade ända in i det sista att de skulle låta mig prova den i tablettform men ingen lyssnade på mig.

Direkt 24 timmar efter injektionen började det mest traumatiska jag varit med om. Allt började snurra. Jag såg skepnader i rummet. Jag började prata med objekt och möbler i rummet. Jag svävade mellan att vara relativ klar i tankarna till att plötsligt inte kunna formulera sammanhängande ord och meningar. Det var som om jag befann mig på olika platser samtidigt. Jag trodde vid några tidpunkter att jag befann mig utomlands och sedan i en bubbelpool med badskum, trots att inga badkar finns i toaletterna.

I samband med dessa förnimmelser började jag krampa. Mina ögon rullade bakåt i huvudet och jag kunde inte se skötarna som satt i rummet. Jag var tvungen att be de stå närmare mitt ansikte för att kunna få ögonkontakt. Min hals krampade så att jag fick svårt att svälja. Min överkropp krampade rytmiskt åt ena sidan så att jag fick svårt att andas och nacken vred sig så mycket åt sidan när jag stod upp att jag inte kunde gå rakt.

Jag hade kommit dit för att just få stöd med att äta mer och nu kunde jag inte äta fast mat då jag inte kunde tugga och svälja utan att det halvt fastnade i halsen. Den kvävningskänslan var en näradöden känsla upplevde jag. Att inte kunna andas fritt med fria andningsvägar.

När det hade gått många timmar fick jag till slut motgift i form av Akineton och Pargitan mot akut dystoni. Dessa mediciner hjälpte otroligt mycket och gjorde så kramperna avtog. Men traumat av det som hände förstörde min tillit till vården. Jag skrev ut mig så fort jag kunde gå och stå och prata relativt normalt igen.

När jag kom hem gjorde jag genast en anmälan och utredningen visade på att överläkaren hade gjort fel och att man inte får preparera depåtinjektioner innan en prövat medicinen i tablettform först. Jag fick skadestånd men lever fortfarande med rädslan att det kommer hända mig igen. Jag kände mer som att injektionen bara var ett sätt att straffa mig för att jag inte hade gått upp i vikt under behandlingsperioden. Det var den värsta julafton jag någonsin haft. Idag är jag rädd för sprutor och nålstick.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #Mediciner • #Slutenvård • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet Publicerad 10/8-2021