Opsynliga – berättelser från psykiatrin

Tio år av runtslussning

Tio år av att slussas runt, hänvisas vidare, falla mellan stolarna. Nekad, felmedicinerad och feldiagnosticerad.
Bägaren rann över för mig det här året. En solig vårdag blev jag hemskickad än en gång, försatt i en livsfarlig situation utan en enda livlina. Jag bestämde mig för att aldrig söka hjälp igen. Det kändes som att det var min sista gnista hopp som släcktes. Mitt blod på deras händer. Jag undrar hur de sover om natten.

Jag höll inte mitt löfte, och blev tvungen att söka hjälp igen. Föga förvånande – utan framgång.
Så fortsätter slussandet, en oändlig loop tills någon av parterna ger upp. Jag är ihärdig, hoppet är det sista som lämnar eller vad man nu säger. Hopp om förändring.

Läs mer om: #Mediciner • #MellanStolarna • #Vårdkvalitet Publicerad 9/7-2021

”Svarta kvinnor är aggressiva”

På psykakuten förklarade överläkaren där att jag var väldigt aggressiv något som är vanligt hos svarta kvinnor. För att dom har något hormon mer än andra så det skulle kunna vara så för mig med.

På en psykiatrimottagning säger personen som utreder mig att tro på energier och kunna läsa av människors energier kan vara kulturellt betingat så att bedöma att någon har skitzoid personlighetsstörning på grund av detta kan vara väldigt – vitt och eurocentriskt. Men han bedömde ändå att jag hade det. Han satte dessutom 4 andra personlighetsstörningar på mig när jag var som mest deprimerad, helt isolerad och väldigt suicidal. Något dom själva erkänt ”kan” ge fel utfall…
När jag nu släpat mig själv ut ur utbränningsdepressionen och försöker få dom att ändra min journal eller ge mig ny utredning avvisar dom mig helt och säger jag får skaffa ny utredning (helt enkelt) ngn annanstans för ärendet är minsann avslutat – det tog mig 3 år att få den utredningen.

Det har hänt så mkt under tiden jag haft kontakt med psykvården. Jag kan inte säkert säga att att allt har berott på rasism. För ofta är det inte lika öppet som dessa ggr. Men att en läkare kan med att sitta mittemot en och skratta åt ens ticks och göra narr av en på telefon till annan vårdpersonal… kanske behandlar dom alla så. Det är ganska omänskligt i alla fall.

Läs mer om: #Bemötande • #Depression • #Diskriminering • #Journalföring • #Lagligt? • #Psykakuten • #Rasism • #Utmattningssyndrom • #Vårdkvalitet Publicerad 9/7-2021

Överläkaren lyssnade inte

Jag lades in över nyårshelgen för suicidprevention. Hela min vård var kaos efter att ha blivit utkastad från en ätstörningsbehandling strax innan jul och ingen annan plan fanns, ingen fungerande kontakt. När jag fick träffa överläkaren efter helgen fick jag ett iskallt bemötande. Jag försökte börja förklara att allt kändes hopplöst, att det inte fanns någon plan. Jag blev bryskt avbruten med ett ”Jag tänker inte gå in i det där”. Hen informerade bara att jag skulle skrivas ut omedelbart. Jag fick inga frågor om suicidplaner. Jag packade min väska, gick ut från avdelningen direkt in på apoteket och tog en kraftig överdos med paracetamol. Jag låg sedan flera dygn på medicinsk avdelning med förhöjda levervärden.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #MellanStolarna • #Överdos • #Slutenvård • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 9/7-2021

”Åk hem och ät glass”

Jag fick ett rätt stort återfall i en gammal ätstörning under tiden jag hade kontakt med den öppna allmänpsykiatrin. Jag berättade för en psykolog att jag inte kunnat äta på x antal dagar. Han blev lite orolig och bad läkaren komma in. Hon räknade ut mitt BMI och kom fram till att jag fortfarande var lite överviktig och att det därför inte var någon fara. Hon frågade ifall jag gillade glass, jag svarade ja och hon sa att jag skulle åka hem och äta det. Sedan gick hon.
Det tog över ett halvår innan de skickade en remiss till en ätstörningsmottagning (som hade väldigt lång kö) och ätstörningen hann bli ännu värre.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Öppenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 23/6-2021

Hur nära döden ska man vara för att få hjälp?

Jag hade ätstörningar som tonåring, men lyckades bli frisk från dem. För ca. två år sedan gick jag in i väggen, fick en djup depression, mycket självmordstankar och ett återfall i min ätstörning. I samband med min krasch blev jag tvångsinlagd. Jag förklarade för personalen att min ätstörning hade kommit tillbaka och att jag behövde hjälp, men trots att jag bönade och bad om remiss till ätstörningsenheten vägrade läkarna ens prata med ätstörningsenheten. Detta trots att jag under vårdtillfället inte åt mat på 17 dagar, fick sond, personalen fick stoppa mig från att träna varje vaken minut. Jag rasade i vikt, men jag fick inte prata om min ätstörning med personalen eller läkarna eftersom ”de inte ville ge luft åt problemet och förvärra ätstörningen”.

När jag sedan blev utskriven fortsatte den nedåtgående spiralen. Jag gick flera mil om dagen och åt i princip ingenting. Min kontakt i öppenvården försökte kontakta ätstörningsenheten, men då var jag för djupt inne i ätstörningen och ville/vågade inte ta hjälp.

Knappt 2 månader efter att jag blivit utskriven från avdelningen låg min vikt 2 hg över tvångsvård och jag bestämde mig för att lägga in mig frivilligt. Då fanns det inga platser och jag lämnades återigen ensam med mitt ätstörningsmonster. Jag valde att vårdavsluta pga rädslan för tvångsvård.

Under hösten fick jag en ny läkare på psyk. Hans främsta uppdrag var att motivera mig till att gå till ätstörningsenheten. Vid det här laget övertränade jag, svalt, hetsåt, tog vätskedrivande, överdoserade laxermedel och kräktes nästan varje gång jag åt något. När jag väl var beredd att gå till ätstörningsenheten vägrade de ta emot mig eftersom ”de inte trodde att jag skulle fullfölja behandlingen”.

Det har nu gått mer än två år och jag har inte sett röken av någon ätstörningsvård. Hur nära döden ska man behöva vara för att få hjälp?

Läs mer om: #Ätstörningar • #Vårdkö • #Vårdkvalitet Publicerad 23/6-2021

Tvingas äta mat man alltid avskytt

Har har mycket att säga om ätstörningsvården, men främst den inneliggande. Orimligheten att en person, som inte ätit riktig mat på veckor, en dag plötsligt ska äta 6 gånger om dagen. Det är stora portioner och mat som man inte ens gillade innan ätstörningen tvingas man äta för att annars blir det sondmatning direkt.
Alltså, den fysiska smärtan, illamåendet, och den fruktansvärda frustrationen av att försöka äta, med hela hjärtat, men kan inte få ner de sista tuggorna utan att klökas, och då direkt bli dragen till behandlingsrummet för sondsättning och sondnäring. Varenda dag. Fyra gånger om dagen.
Jag förstår att det är viktigt att snabbt komma upp på en bättre vikt, men att en tvångsåtgärd ska ligga på att äta upp alla oliver (som du alltid AVSKYTT) då finns det ingen rimlighet eller mänsklighet i vården. Vi gör vårt bästa. Så gör det bästa för att hjälpa oss på bästa sätt. Bryt inte bara ned oss, hjälp oss.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Slutenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 23/6-2021

Gick ned i vikt för att bli tagen på allvar

När jag var inlagd pga suicidförsök och anorexia så fick jag många gånger höra att ”du är ju inte så underviktig så…”. På öppenpsykiatrin märkte jag att jag fick mer hjälp om jag gick ner vikt (pendlade i vikt) vilket ledde till att jag triggades till att gå ner i vikt för att jag ville ha hjälp och ville bli tagen på allvar. Jag var lika sjuk oavsett vikt.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #Öppenvård • #Slutenvård • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 23/6-2021

Patientens fel om man inte klarar behandlingen

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om hur illa ätstörningsvården fungerar. En av de mest förödande sakerna är att vården i de flesta aktiva behandlingar ges efter en exakt, väldigt fyrkantig mall. Ofta är den också tidsbegränsad. Passar du inte in, försämras du under tiden, är du körd. Ansvaret för utebliven förbättring läggs nästan alltid helt på patienten som då inte bedöms tillräckligt motiverad. Det är ett enkelt sätt att skylla ifrån sig på när behandlingen inte fungerar, att det är patientens fel – inte behandlingen. Dessutom anser jag att även de patienter som inte ständigt har motivationen på topp förtjänar vård. Vården behöver individanpassas mycket mer, speciellt för oss med flera samtidiga diagnoser. Men som det är nu på många ställen straffas patienter som inte klarar de högt ställda kraven med att bli avslutade från kliniken. Jag undrar vad som skulle hända om man gjorde så i den somatiska vården. Skulle en diabetiker som trots standardmedicinering fortfarande har för högt blodsocker helt sonika kastas ut från mottagningen?

Läs mer om: #Ätstörningar • #Vårdkvalitet Publicerad 23/6-2021

Hon sa att jag hade en personlighetsstörning

Jag blev diagnostiserad med en ätstörning 2019 tillsammans med en depression, ångest och självskadeproblematik. När jag gick till min vårdcentral skickades det både en remiss till psykiatrin och äs-mottagning. Ingen av dessa ville egentligen ta emot mig då de tyckte jag passade mer in på varandras mottagningar. Tillslut fick jag gå en gruppterapi på psykiatrin mot självskadebeteendet men det var ingen som hade koll på mig. Jag gick dit varje vecka i ett halvår utan att någon frågade eller kollade hur jag mådde (det var typ små föreläsningar). Min ätstörning och självskadebeteende som var extremt sammankopplat eskalerade och jag blev suicidal pga det. Ett par veckor innan gruppterapin var slut fick jag själv gå till en av gruppledarna och be om hjälp. Som tur var var hon en ängel och hjälpte och räddade mig. Men min egna kontaktperson hörde inte ens av sig trots att hon skulle det. Läkaren på psykiatrin misstrodde mig och sa att jag snart skulle komma till äs-mottagningen så de kunde inte hjälpa mig. När jag ett par veckor senare fick börja på äs-mottagningen var jag i extremt dåligt skick psykiskt och fysiskt. Jag fick en behandlare tilldelat mig. Jag upplevde ingen connection med denna behandlaren alls men bestämde mig för att ge henne en chans. Jag öppnade upp mig och hon tog emot det på ett sätt som fick mig att känna mig extremt invaliderad i min problematik. En gång påstod hon att jag hade en diagnostiserad personlighetsstörning. Jag frågade varför jag aldrig fått reda på detta och berättade om hur jag inte känner mig igen i den diagnosen. Hon insisterade att hon hade löst det i en av mina journaler. När jag bad henne kolla upp vart det stod hittade hon det inte. Veckan därefter sa hon att hon hade hört det från läkaren men att läkaren sen i efterhand hade sagt att jag inte hade den diagnosen. Jag var helt förstörd efter att min behandlare sagt att jag hade en personlighetsstörning. Jag kände att mitt liv var slut. Sen när jag försökte förklara hur mycket det hade skadat mig veckan efter förminska hon det igen. Ett par veckor senare skulle hon på semester och efter den nämnda incidenten och annat hade jag fått nog. Jag kontaktade mottagningen via 1177 om att jag vill träffa en annan för att ev byta behandlare men fick inget svar. Sen fick jag svar när hon var tillbaka av henne att jag inte fick byta behandlare. Hon sa flera kränkande saker som tex att jag var ett Emo fast jag klädde mig sötare.

Efter ett halvår på mottagningen hade jag inte kommit så långt i min återhämtning och fick ett ultimatum att jag antingen skulle börja äta exakt efter matschemat eller gå dagvård efter sommaren. När jag kom tillbaka efter sommaren hade det skett en liten förbättring men inte särskilt mkt. Hon sa att hon ville att jag skulle gå dagvård men att jag inte kunde göra det för den var stängd. Några veckor senare sa hon att hon skulle skriva ut mig och att hon trodde att livet i sig skulle göra mig frisk. Jag tappade allt hopp om att kunna bli frisk och fick starka självmordstankar. Den främsta anledningen varför jag inte gjorde nånting aktivt var för att jag inte ville validera hennes stereotyp hon hade om mig.

Jag har också upplevt att nästan allting handlade om vikten. Jag fick varje vecka reda på min vikt och det kändes som att det var enbart i fokus. Inte varför jag hamnat där jag var från början

Läs mer om: #Ångest • #Ätstörningar • #Depression • #Öppenvård • #Självskadebeteende • #Vårdkvalitet Publicerad 23/6-2021

Gick ned i vikt för att få vård

Som 16åring tvingade jag mig själv att gå ner 10 kg i vikt på en månad för att jag så gärna ville att min BUP-kontakt i öppenvården skulle ta min ätstörning på allvar och ge mig hjälp i den, istället för att styra om samtalsämnet till annat varje gång jag tog upp det. Jag fick ett samtal med en ätstörningsklinik efter att ha hamnat på ett BMI under normalviktig men ingen vidare kontakt eller uppföljning utöver att jag vägdes vid ett tillfälle, och att min psykolog frågade mig vid ett tillfälle senare om mina matvanor.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Barnpsykiatri • #Öppenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 23/6-2021