I somras mådde min sambo så illa att hon rymde och hotade med självmord. Det slutade med att vi åkte till psykakuten. Väl där fick vi vänta i flera timmar i ett rum. Det fanns absolut inget att göra, vi fick inte gå ut och det fanns inte ens någon mat. All den väntan gjorde allt värre. Min sambo blev allt mer deprimerad och behövde därifrån för att få luft och inte känna sig instängd samt få någon mat. Men det tillät de inte. Det var psykisk tortyr. När man mår så illa ska man inte behöva vänta så länge på en akutpsyken. De ville sen lägga in henne över natten. Som tur är gick det övertala dem att inte göra det. Hade det skett är jag säker det skulle leda till ett självmordsförsök. Kommer aldrig åka dit eller rekommendera någon annan att söka ”hjälp” akut. Den psykiska påfrestningen gör det så mycket värre man klarar sig bättre själv. Ingen ska behöva uppleva sådan tortyr när man mår dåligt. Även en psykiskt frisk person skulle börja må dåligt av det.
Dåligt bemötande skylls på min diagnos
Jag berättar för min nya läkare om att jag tidigare har blivit dåligt behandlad i psykiatrin och att jag har mått dåligt av det. Istället för att ta det jag säger på allvar och t.ex. beklaga det, så säger hen bara att det ofta blir missförstånd när man har diagnosen som jag har.
Det här var dessutom en mottagning specialiserad på min diagnos! Det hen sa gjorde mig bara ännu ledsnare och jag kände mig ännu mindre värd.
Vakna upp psykiatrin!
Jag blev remitterad till psykiatrin. Jag blev kallad till en läkare efter någon månad och blev satt på väntelista för terapi. Sedan hände ingenting. Tiden gick, jag ringde upprepade gånger först till sekreterare och sedan till verksamhetschef. Jag fick inte veta någonting, inte vad jag väntade på eller hur lång tid det skulle ta. Jag mådde periodvis otroligt dåligt och var i stort behov av stöd och hjälp. Detta påtalade jag för verksamhetschefen men det verkade inte inverka alls. Efter 4-5:e samtalet och c:a nio månader ordnade verksamhetschefen så att jag fick en tid till en skötare för stödsamtal (alltså inte terapi). Hen sa att de inte förstått (trots flera av dessa samtal där jag uttryckt desperation) att jag var intresserad av stödsamtal. Jag fick en kallelse men tiden var inte praktiskt möjlig för mig som jobbar och dessutom hade jag utöver det blivit sjuk, så jag lämnade återbud med avsikten att återkomma för att boka en annan tid. Efter ytterligare någon tid ringde så en dag den så kallade terapeuten. Hen var otroligt otrevlig och det visade sig att hen endast arbetade på mottagningen en dag/vecka med sin KBT-terapi, en veckodag som jag överhuvudtaget inte skulle ha någon praktisk möjlighet att komma. Hen sa att hen skulle prata med sin chef eftersom denna situation (att någon inte kunde komma denna enda veckodag hen arbetade hade inträffat tidigare) och återkomma till mig. Det gjorde hen inte. Istället fick jag ett brev veckan efter undertecknat av verksamhetschefen och en hyrläkare jag aldrig träffat som meddelade mig att jag skulle avskrivas från vårdbehov vid denna mottagning eftersom jag tackat nej till de erbjudanden de gett mig. Enligt min uppfattning är detta en verksamhet som inte bedriver någon vård. Hur kan man i psykiatrin ha väntetider på 9 månader?! Förmodligen längre eftersom jag tryckte på gång på gång. Detta är ju en verksamhet som har en specialistfunktion i vårdkedjan, man blir remitterad om den vanlig vården inte räcker. Här borde ju finnas tillräckligt med kompetent personal och framför allt psykologer så alla som behöver får SPECIALISTHJÄLP för just deras problem inom säg en månad! Vilket århundrade eller decennium lever psykiatrin i egentligen?! Följer de inte med i forskningen? Vet de inte att den psykiska ohälsan kostar samhället 40 miljarder/år. Här behöver man ju utöka och vara på tårna med snabb hjälp så att inte problemen permanentas och blir allt mer svårbehandlade. Hur ser det ut med självmordsbenägna, får de omgående hjälp? Det psykiska lidandet är stort i Sverige, vi blir allt ensammare som folk och en fungerande psykiatri allt mer angelägen. Istället sitter man här och gör ingenting, i fullständig passivitet utan kompetens. Vakna upp psykiatrin och sätt igång och jobba, och se till att väcka upp politikerna också! Om de nu överhuvudtaget tilldelar tillräckligt med medel så får de i alla fall inte ut någon vård att tala om för slantarna. Och hur kommer det sig att de accepterar det, och inte bryr sig?! Helt ofattbart!
Skaffa pojkvän så löser det sig
Det här hände för ca 2 år sedan.
Jag besökte en överläkare på vuxenpsykiatrin i min stad för att få min sjukrivning förlängd. Jag är sjukskriven för depression, bulimi och ångest och har varit det i olika grad de senaste 10 åren. När jag kom in till hen så sa hen direkt att hen hade läst min journal och undrade vad hen kunde hjälpa till med. Jag svarade att sjukskrivningen behövde förlängas och sen ville hen att jag berättade hur jag hade det idag. När jag berättade att jag hade mycket ångest så avbröt hen mig med orden ”om du går ner i vikt så skulle du må mycket bättre”. (Jag vägde då ca. 110 kg) Jag sa att jag redan försöker att göra det för att mina knän ska göra mindre ont och att jag gör det på ett hälsosamt och väldigt försiktigt sätt pga att jag har bulimi och inte vill att den ska förvärras. Till svar fick jag: ”VA!! Har du en ätstörning? Hur länge har du haft det?” Jag hade då haft bulimi i 9 år och fick kontinuerlig samtalshjälp för det, vilket står i min journal. Hen gick vidare med att fråga: ”Vill du verkligen gå ner i vikt då?” Detta efter att jag nyss hade berättat att jag har bulimi!!. Jag hade då redan lyckats gå ner 5kg på ett hälsosamt sätt vilket jag berättade.
Då sa hen: ”Ja, men om du skaffar dig en pojkvän så ska du se att allt löser sig. För du är väl heterosexuell??” Jag försökte förklara för hen flera gånger att det inte fungerar så att man automatiskt mår bättre bara för att man är i en relation.
I slutändan så gav hen upp diskussionen om att ha pojkvän och förlängde sjukskrivningen. Jag gick därifrån både arg och fruktansvärt kränkt bla. eftersom hen hela tiden hade ifrågasatt om jag verkligen hade provat att göra si eller att göra så. För om jag nu hade gjort det varför hade det då inte någon effekt på mitt mående?
Jag anser att det visst har haft effekt eftersom jag ”bara” hetsåt och kräktes 2-3 gånger dagligen då i stället för, som förut, 7-8 gånger dagligen. Det har gått väldigt sakta men framsteg har jag ju gjort.
När jag träffade min samtalskontakt tog jag upp det som hände på mötet med överläkaren och hen sa bara ”du är inte den enda som har sagt det här om hen”, men jag tror inte att det hände något utav att jag berättade för när jag blev kallad nästa gång för att förlänga sjukskrivningen igen så hade jag fått en tid till samma hemska överläkare. Jag ringde då till sekreterarna och begärde en tid till en annan läkare eftersom jag hade blivit så kränkt av hen förra gången.
Jag kunde inte tro att en läkare i dagens samhälle kunde vara så okunnig och ignorant och speciellt inte en ÖVERLÄKARE!!
Berättar om sig själv
Jag berättar för min samtalskontakt om konflikterna som jag och min sambo brukar ha. Konflikterna är hemska; vi kastar saker, jag självskadar och vi är våldsamma mot varandra så att grannarna ringer polisen. Jag behöver verkligen hjälp för det här.
Min samtalskontakt kommenterar det med att hen blir så trött på sin partner ibland och att de tjafsar om hushållsarbetet. Att hen berättar det hjälper mig inte ett dugg, istället känner jag att hen inte alls tar mig eller mina problem på allvar! Jag vet att andra också bråkar, men jag är där för att prata om mig och få hjälp för mina problem.
Måste man vara självmordsbenägen?
2017 var första gången jag sökte hjälp för att jag mådde psykiskt dåligt. Vände mig till UMO. Fick träffa en kurator som så att jag hade vitaminbrist sa jag skulle gå till läkare. Gick till min läkare tog blodprover men allt var normalt så jag fick tid hos kurator där istället. Efter några månader blev jag remitteras till en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Efter några månader igen blev jag remitteras till vuxenpsykiatrin då jag fyllde 18. Mådde fortfarande inte bättre. På vuxenpsykiatrin fick jag träffa en läkare och psykolog tillsammans. Jag fick antidepressiva utskrivet men hur mycket jag än tjatade fick jag inte samtalskontakt. Efter några månader fick jag träffa psykologen själv en gång. Hen sa bara att hen inte kunde hjälpa mig då alla andra ska lära sig respektera mig. I september/oktober började medicinerna strula och jag bad om läkartid. Fick tid i januari då det inte var akut. I december bad jag att bli remiterad till annan mottagning. Men den andra mottagningen ville inte ta emot mig. Ska nu tillbaka till vårdcentralen. Anledningen till att jag inte trivs på den första mottagningen är för att dem har ljugit i mina journaler så jag litar inte på dem. Ska man verkligen behöva vara självmordsbenägen för att få hjälp? Mår fortfarande inte bättre snarare sämre och sämre.
Ingen vård
Komplext traumatiserat.
Klarat livet hyfsat tills för 2 år sen.
En eftermiddag och diagnos PTSD satt. Panik, ångest och psykologen hjälpte till så att läkaren skrev ut ett 100-p lugnande över helgen.
Kände själv att nej det här går inte.
Gick ner till psykakuten.
Fick sitta i korridoren på psykakuten för att ”inte störa dom andra i väntrummet”
”-Vi stänger snart, jag kan köra hem dig eller så måste jag tyvärr be dig gå”
Försök till att inte finnas längre den helgen..
Ingen inläggning på sjukhus.
Ifrågasatt på öppenvården om det var så att jag verkligen var på akuten? Var tvungen att ta med labbproverna på ett paj inre.
Ingen inläggning på psyk.
Läser tillbaks på akuta suicidrisker och konferenser där det står att agerandet borde skett annorlunda.
Medicinering och medicinering.
Fortsatt medicinering.
Våldtäkt en del av äktenskapet
Har en mkt lång tid bakom mig inneliggande på lpt. Under 15 års tid har jag varit inlagd på lpt mer än halva tiden. Däremellan också på hsl med konverteringsbeslut vilket innebar att om jag ville bli utskriven skulle de omvandlas till lpt.
Jag har en bakgrund av grova sexuella övergrepp. Jag lever också sedan drygt 25 år med en partner som våldtar mig o slår mig. Min psykolog tyckte inte att jag skulle gnälla över det. Har man låtit gifta sig så gör man ju en överenskommelse om att sex är en del av äktenskapet. Min läkare på slutenvården tyckte att jag måste sluta se mig som ett offer o gav mig em dikt som en annan patient skrivit. Den hette: jag har ett val. Jag är inget offer
Psykiatrin förlängt min sjukdom med 10 år
Har åkt i och ut på Psyk i ca 15 år. Har sammanlagt legat inne på lpt ca 6 år. Har väldigt många dåliga erfarenheter. En läkare stod o skrek att jag var så STÖRD att det inte finns någon hjälp. En läkare skrev vid en prövning till förvaltningsrätten att de bara kunde erbjuda mig palliativ vård ( vård i livets slutskede).
En annan gång när jag legat på lpt i 5 månader sa läk vid ett samtal på måndagen att jag blir utskriven på onsdagen. Hen skrev av lpt:t. Jag sa då att jag gärna ville åka på permission o komma tillbaka på onsdagen o bli utskriven. Då säger hen att jag har total avsaknad av följsamhet. Hen skrev ett nytt lpt o jag blev kvar i 2 mån till.
Jag har under åren ätit enorma mängder medicin som inte hjälpt utan bara gett biverkningar. För 4 år sedan träffade jag en ny psykolog. Jag är nu medicinfri, har inte varit inlagd på 18 månader o inte legat på intensivvården på 2 år( har legat på intensivvården ca 25 ggr innan pga kraftiga överdoseringar av läkemedel)
Jag anser att psykiatrin genom tvång, etc och tvånsmedicinering förlängt min sjukdomstid med minst 10 år. Jag har inget gott att säga om slutenvården.
Föräldraledig utan ersättare
Min psykiatriska mottagning står utan psykolog när jag skulle behöva den hjälpen. Psykologen är föräldraledig, och det har de tydligen inte kunnat planera in så att en ersättare kan anställas.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
