När jag var inlagd, för ett svårt depressivt skov i min schizoaffektiva sjukdom, bad jag att få prata med en i personalen. Jag hade kraftig psykotisk ångest och bara självmordstankar i huvudet. För det första fick jag samtalet i korridoren med ingen möjlighet till sekretess. Efter att försökt berätta hur jag mådde fick jag rådet att gå i lövskog, det skulle hjälpa! Det viktiga var just ”löv”skog. Likaså gå på en stenig strand. Där satt jag inlåst på en psykavdelning, med kraftig ångest och självmordstankar. Det var så kränkande och allt blev med ens ännu mer hopplöst. Jag var för dålig för att säga något. Jag slöt mig än mer inom mig. Det var en specialistsjuksköterska, psykiatrisjuksköterska, som jag pratade med.
Skrivas ut eftersom ”hen inte vill leva”
××××××Journalanteckning×××××××
”Sammanfattningsvis bedömer vt [avdelningens överläkare] att patienten är färdigbehandlad, varken ECT eller antidepressiva kan bidra till att hindra pat från upprepade suicidförsök då hen har bestämt sig för att hen inte vill leva.”
××××××××××××××××××××××××××××
Detta var överläkarens beslut efter att kommunen inte beviljat behandlingshemsvistelse. Psykiatrin hade erbjudit sig betala hälften av kostnaderna. Kommunen sa nej, då jag inte hade något missbruk utan ”bara” psykisk sjukdom. Hur kan man som överläkare ta ett beslut att jag var färdigbehandlad, då jag hade kvarstående självmordsrisk och som byggde på psykotiska symtom? Färdigbehandlad = utskrivning från avdelningen.
Bakgrund och nutid: Sedan 2007 (till journalanteckningen 2010) hade jag varit inlagd mer tid än jag var hemma. Mycket svåra depressioner med psykotiska symtom med flera självmordsförsök. Jag har varit i ”grönsaks tillstånd” majoriteten av inläggningarnas början. Kraftig ångest, med dissociationer, depersonalisering och derealisering och då också psykotiska hallucinationer och vanföreställningar där självmord var den enda lösningen som jag hade. En tidig psykologutredning visade inte på någon personlighetsstörning, ändå fick jag efteråt 3 olika sådana diagnoser vid 3 olika slutenvårdstillfällen. Med sådana diagnoser i journalen blev jag aldrig bra bemött när jag var inlagd. Det var också bara slutenvården som hävdade dessa diagnoser.
Sedan 2016 har jag diagnosen Schizoaffektiv sjukdom. Jag har haft fler långa slutenvårdstillfällen efteråt, men nu har jag bättre medicinering och hjälp av öppenvården. Rätt diagnos = rätt och bättre hjälp! Öppenvården har alltid trott på mig och varit en grundtrygghet. Jag har haft samma sjuksköterska, samtalskontakt och psykiater i nu 13 år! Men inom mig finns en rädsla och ångest att behöva bli inlagd igen, med risk för nya trauman
Självmordsförsök nonchalerades
En av alla gånger jag låg inlagd på BUP så försökte jag hänga mig på mitt rum varje dag, flera dagar i streck (minns inte längre exakt hur många, men närmare en vecka tror jag). Jag mådde med andra ord fruktansvärt dåligt och det enda jag ville var att dö. Det enda personalen gjorde när detta hände var att låsa rummet. Så var saken enligt dem ”löst”. Jag mådde lika dåligt, snarare sämre eftersom jag inte hade den utvägen då, men fick ingen annan hjälp. Det enda de gjorde var att låsa dörren. Jag var kvar med mina känslor som jag inte stod ut med, som gjorde att jag ville dö. Och gick sönder inuti, ännu mer av att mina allvarligt menade självmordsförsök tycktes nonchaleras – på en slutenvårdsavdelning.
Jag delade rum med en person under den här tiden. På natten hade vi dörren öppen och personal satt utanför hela natten. Enda anledningen till detta ”halv-vak” var att hen jag delade rum med var orolig och inte kände sig trygg med att jag inte skulle göra något. Så för hens skull satt de utanför på nätterna.
Jag förstår än idag inte varför de inte tog mig på det allvar de sa att de gjorde, men visade gång på gång på gång att de inte gjorde. På den tiden vågade jag inte göra något destruktivt när någon såg av respekt för andra (vilket jag lärde mig att göra senare), vilket gjorde att de i stort sett ignorerade att de hade en patient som dagligen försökte hänga sig och desperat bara ville dö. Istället för att hjälpa mig. Hade de sett mig då (och alla andra tillfällen på BUP), hade de hjälpt mig under den här tiden, så är jag övertygad om att det inte hade behövt gå så långt som det sedan gjorde.
De som behöver hjälpen ”på riktigt”
Jag tar sista kraften till att våga ringa psykiatrin. Jag håller på att gå sönder och behöver komma i kontakt med min läkare. Får ett svar ’hen har inte tid’ jag kommer dö, men det finns inga tider? Jag skakar. Hen som tar emot samtalet säger högt och tydligt det finns dem som behöver hjälpen på riktigt. Jag lägger på telefonen med gråten i halsen. Hur kan man besvara någon på det sättet, när man hör hur någon skakar på rösten av panik? Jag förstår att tider knappt finns men man måste bemöta på ett bättre sätt, hjälpa på något annat sätt än att tala om att människor har det värre än mig, vi ska inte jämför våra psykiskt dåliga mående med varandra. Det är så otroligt mycket fel i ett samtal som gjorde så ont men samtidigt så fick det mig att bli arg.
Mina problem kändes urlöjliga
Min samtalskontakt som jag haft i flera år är min livlina. Men under ett uppehåll med min samtalskontakt för att gå i terapi sa PTP-psykologen ”du kommer inte alltid ha din samtalskontakt och du kommer inte ha kontakt med psykiatrin. Du får gå till vårdcentralen.” Och ”du kan inte komma hit och prata om att din mamma är dum”. Hen nämnde även att hen hade haft patienter som på något sätt drabbats av dådet på Drottninggatan. Det fick mig att känna att mina problem var urlöjliga
Panikångest
Jag fick en svår panikångestattack när jag var 17, jag skakade okontrollerat och grät. Min förälder ringde sjukvårdsupplysningen som sa att jag ”borde dricka en kopp te så blir det bättre”. Vid den tiden kunde jag inte röra mig frivilligt utan låg och grät hysteriskt. Tillslut ringde min förälder efter ambulans, som fick leda mig ut ur huset till en bår p.g.a att jag tappat känseln i benen. När jag fick träffa en läkare frågade den vad jag tagit för droger, och när jag sa att jag inte tagit något sa den gång på gång ”vi vet ju att du ljuger” medan jag fick mer och mer panik, eftersom ingen trodde mig. Jag fick sen ta ett drogtest och innan resultatet kom tjatade de på mig att sluta ljuga för dem. Drogtestet visade att jag inte hade tagit något och jag fick svårare än innan att lita på vuxna i allmänhet och läkare i synnerhet.
Terapi
Var lite extra ledsen en dag och ringde min terapeut. Jag sa Varför blir det inte bättre? Sen gick det snabbt, jag bokades in på möte med läkaren som skrev ut mig eftersom jag inte samarbetade Helt plötsligt stod jag på gatan och grät och fattade ingenting
Psykakuten
Efter flera års dåligt mående och noll hjälp från min vårdcentral så gick det till slut så långt att jag var tvungen att ringa efter ambulans då jag inte längre stod ut med mina självmordstankar. Ambulansen kom och tog jättebra hand om mig och jag tänkte att nu äntligen kommer jag att få riktig hjälp. Kördes till min närmaste psykakut och ack så fel jag hade… väntrummet är helt fullt med mer eller mindre helt förtvivlade människor, personalen sitter i ett inglasat rum och bryr sig över huvudtaget inte om oss i väntrummet.. Efter SEX timmar så fick jag äntligen träffa en läkare, en ensam ung läkare på hela akuten.. Efter ca 10 min så var mötet klart och jag blev hemskickad med en remiss tillbaka till min vårdcentral.. denna upplevelse har gjort att jag mådde ännu sämre än innan, jag har insett att det inte finns nån hjälp att få och jag måste klara mig själv i fortsättningen.. detta hände för ca 1 år sen och tack vare familj, vänner och att jag har ett stabilt jobb gör att jag klarar vardagen. Hade jag inte haft dessa så hade jag inte levt idag, och jag lever en dag i taget utan hjälp av den så kallade psykvården..
Läkaren lät bli att ge kramplösande
Det har skett många kränkningar men de som nog påverkat mig mest är att inte bli trodd.
Jag led av c-ptsd och hade svåra dissociativa störningar. Genom åren har såväl läkare och överläkare anklagat, journalfört och bemött mig genom att påstå jag låtsas för att få uppmärksamhet, trots att dissociation är en vanligt förekommande störning hos pat med c-ptsd. Jag har haft så svåra störningar som lett till kramper och andningsuppehåll. Vid en inläggning lät läkaren bli att ge mig kramplösande medicin för att ”se när krampen upphör av sig själv”. Hen hade gått hem för dagen. När jag på kvällen krampade ringde sjuksköterskan ner till psyk akut för att det fanns ingen ordination kvar på medicin o jag hade så svåra kramper som i ett epilepsianfall. Men avdelningens läkare hade faxar till jouren tidigare och sagt till de att ingen medicinering ska ordineras. Jag var på tvångsvård. Det gick lite mer än 2h innan kramperna slutade. 2 timmar där varje muskel vred sig i kroppen, från tå till käkarna. Jag hade kissat ner mig. Och jag hade fruktansvärt ont efteråt i dagar av den muskelanspänningen. Min puls o blodtryck var tidigare skyhöga men läkaren tyckte inte vitala parametrarna behövde kollas mer trots att även min syresättning sjönk avsevärt.
Jag grät efteråt. Hur kan man göra ngt så omänskligt. Jag har som barn varit utsatt för många års grova sexuella övergrepp av flertal män. Mamma hade psykos. Jag led tillräckligt av mina trauman som jag dessutom inte fick hjälp för. Och så blir man inte trodd och åter traumatiserad. Det här var bara ett tillfälle av oändligt många. Jag har blivit utskriven mitt i ett dissociativt anfall. Man har nekad mig vård för man trodde jag spelar teater och tar plats av de som verkligen är sjuka. Jag har vägrats lugnande när jag skakat som ett asplöv av ångest pga hemska flashbacks för att jag ”överdriver”. Jag har blivit bältad trots att jag då återupplevde övergrepp. Jag har blivit feldiagnostiserad 16år med borderline och bipolär men har hela tiden haft komplex ptsd, en (min första o enda) utredning visade 16år efter stämpeln borderline att jag bara uppfyllde 2 kriterier för det men alla för ptsd o panikångest. Jag har låsts in på lpt månader i streck utan terapi. Jag har blivit sydd utan bedövning efter en självskada. Jag har blivit tvångsmedicinerad med antipsykotiska läkemedel när jag ist haft dissociativa störningar. Jag har blivit utskriven efter ett självmordsförsök för att jag tvingades lova skriftligt att inte skada mig på avdelningen (mitt självskadebeteende var livsfarligt och flera gg om dagen så jag kunde inte hålla mig till en sådan överenskommelse) så jag skrevs in för ett problem och skrevs ut för samma inom loppet av 24h. Jag har blivit hemskickad med lugnande piller från psyk akut när jag precis avgiftasts på beroendecentrum. Läkare ordinerade vak men fick inte in personal så min partner satt vak mer än 12h. Vak har somnat och jag skadat mig. Man har släppt ut mig trots ingen utgång var tillåten, gick hem o tog en överdos. Ja, listan kan fortsätta länge till o allt finns i mina journaler, svart på vitt. 18 år av vanvård. 18 år jag inte får tillbaka. Man har berövat mig inte bara mina rättigheter utan även mitt egenvärde genom att systematiskt tuta i mig att jag ju inte ville bli frisk. Att få höra att man är hopplös, omöjlig att rehabilitera, inte vill bli frisk under så många år när allt man gör är att överleva de trauman som skadat mig för livet med ett lidande så ofattbart, det knäcker en. Jag har behövt söka vård för psykiatrins ”vård”. Som tur är har jag till slut hittat en behandling som hjälpt och idag är jag fri från allt det som plågat mig. Men psykiatrin har ärrat mig för en livstid.
Läkare som sätter sin makt främst
Jag träffade en ny läkare efter tidigare dåligt bemötande i psykiatrin. Eftersom jag har blivit utsatt för kränkande behandling av andra läkare, så vill jag ha stöd med mig i form av min psykolog. Ångesten blir annars för stor av att sitta ensam med en läkare som kan behandla en hur som helst. Att ha med psykologen skulle ge lite trygghet. När jag tar upp det på det andra besöket hos den här läkaren så blir svaret direkt nej. Det finns inte en chans att kunna diskutera detta. Jag ”förlorar mitt autonomi” om jag har med mig psykologen som stöd, enligt hen. Hen viker sig inte en tum, inte ens när min mamma eller psykologen pratar med hen. Än en gång får jag inte det stöd jag behöver, utan känner mig överkörd av en läkare som mest verkar gilla att visa sin makt. Så jag blir tvungen att byta läkare igen!
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
