Det har skett många kränkningar men de som nog påverkat mig mest är att inte bli trodd.
Jag led av c-ptsd och hade svåra dissociativa störningar. Genom åren har såväl läkare och överläkare anklagat, journalfört och bemött mig genom att påstå jag låtsas för att få uppmärksamhet, trots att dissociation är en vanligt förekommande störning hos pat med c-ptsd. Jag har haft så svåra störningar som lett till kramper och andningsuppehåll. Vid en inläggning lät läkaren bli att ge mig kramplösande medicin för att ”se när krampen upphör av sig själv”. Hen hade gått hem för dagen. När jag på kvällen krampade ringde sjuksköterskan ner till psyk akut för att det fanns ingen ordination kvar på medicin o jag hade så svåra kramper som i ett epilepsianfall. Men avdelningens läkare hade faxar till jouren tidigare och sagt till de att ingen medicinering ska ordineras. Jag var på tvångsvård. Det gick lite mer än 2h innan kramperna slutade. 2 timmar där varje muskel vred sig i kroppen, från tå till käkarna. Jag hade kissat ner mig. Och jag hade fruktansvärt ont efteråt i dagar av den muskelanspänningen. Min puls o blodtryck var tidigare skyhöga men läkaren tyckte inte vitala parametrarna behövde kollas mer trots att även min syresättning sjönk avsevärt.
Jag grät efteråt. Hur kan man göra ngt så omänskligt. Jag har som barn varit utsatt för många års grova sexuella övergrepp av flertal män. Mamma hade psykos. Jag led tillräckligt av mina trauman som jag dessutom inte fick hjälp för. Och så blir man inte trodd och åter traumatiserad. Det här var bara ett tillfälle av oändligt många. Jag har blivit utskriven mitt i ett dissociativt anfall. Man har nekad mig vård för man trodde jag spelar teater och tar plats av de som verkligen är sjuka. Jag har vägrats lugnande när jag skakat som ett asplöv av ångest pga hemska flashbacks för att jag ”överdriver”. Jag har blivit bältad trots att jag då återupplevde övergrepp. Jag har blivit feldiagnostiserad 16år med borderline och bipolär men har hela tiden haft komplex ptsd, en (min första o enda) utredning visade 16år efter stämpeln borderline att jag bara uppfyllde 2 kriterier för det men alla för ptsd o panikångest. Jag har låsts in på lpt månader i streck utan terapi. Jag har blivit sydd utan bedövning efter en självskada. Jag har blivit tvångsmedicinerad med antipsykotiska läkemedel när jag ist haft dissociativa störningar. Jag har blivit utskriven efter ett självmordsförsök för att jag tvingades lova skriftligt att inte skada mig på avdelningen (mitt självskadebeteende var livsfarligt och flera gg om dagen så jag kunde inte hålla mig till en sådan överenskommelse) så jag skrevs in för ett problem och skrevs ut för samma inom loppet av 24h. Jag har blivit hemskickad med lugnande piller från psyk akut när jag precis avgiftasts på beroendecentrum. Läkare ordinerade vak men fick inte in personal så min partner satt vak mer än 12h. Vak har somnat och jag skadat mig. Man har släppt ut mig trots ingen utgång var tillåten, gick hem o tog en överdos. Ja, listan kan fortsätta länge till o allt finns i mina journaler, svart på vitt. 18 år av vanvård. 18 år jag inte får tillbaka. Man har berövat mig inte bara mina rättigheter utan även mitt egenvärde genom att systematiskt tuta i mig att jag ju inte ville bli frisk. Att få höra att man är hopplös, omöjlig att rehabilitera, inte vill bli frisk under så många år när allt man gör är att överleva de trauman som skadat mig för livet med ett lidande så ofattbart, det knäcker en. Jag har behövt söka vård för psykiatrins ”vård”. Som tur är har jag till slut hittat en behandling som hjälpt och idag är jag fri från allt det som plågat mig. Men psykiatrin har ärrat mig för en livstid.
Läkare som sätter sin makt främst
Jag träffade en ny läkare efter tidigare dåligt bemötande i psykiatrin. Eftersom jag har blivit utsatt för kränkande behandling av andra läkare, så vill jag ha stöd med mig i form av min psykolog. Ångesten blir annars för stor av att sitta ensam med en läkare som kan behandla en hur som helst. Att ha med psykologen skulle ge lite trygghet. När jag tar upp det på det andra besöket hos den här läkaren så blir svaret direkt nej. Det finns inte en chans att kunna diskutera detta. Jag ”förlorar mitt autonomi” om jag har med mig psykologen som stöd, enligt hen. Hen viker sig inte en tum, inte ens när min mamma eller psykologen pratar med hen. Än en gång får jag inte det stöd jag behöver, utan känner mig överkörd av en läkare som mest verkar gilla att visa sin makt. Så jag blir tvungen att byta läkare igen!
Respektlös psykolog!
Jag gick i terapi för OCD. Jag sa bland annat att jag kan ha väldigt stökigt hemma för att jag inte vill ta i det som ligger på golvet för då måste jag tvätta händerna igen och igen. Och städar jag så håller jag på i evigheter för att det måste bli perfekt, vilket istället leder till att jag inte ens orkar sätta i gång.
Min psykolog ville komma hem till mig för att se hur jag har det. Jag ville inte det utan ville prata om min problematik på mottagningen. Viktigt för mig med integritet. Hen sa ”det är svårt att tro dig eftersom du sitter här och ser så proper ut”. Vi bokade in ett besök hemma hos mig mot min vilja trots att jag sagt nej flera gånger. Som tur var ställdes det in och jag vågade säga nej efter det. Förmodligen vågar inte alla, som mår dåligt och ligger i händerna på psykiatrin, säga nej.
Min pappas historia och min historia
Jag kommer ta upp två historier. Det lilla jag vet av min pappas erfarenheter av slutenvården och min erfarenhet av den öppna vården. Båda är väldigt korta.
Min pappa kom till en sluten psykiatrisk avdelning efter ett självmordsförsök. Han fick bara mediciner och ingen kontakt med en psykolog. Samtidigt behövde han förhindra att en annan patient försökte strypa sig utan att personalen gjorde någonting. Öppenvården hjälpte honom inte då han dog av suicid för ett par år sen.
Min historia är på ett sätt kortare men sträcker sig under flera år. Både inom Öppenvården men också med ätstörningsbehandlingar där de inte lyssnade på en över huvud taget. Den värsta erfarenheten var när jag bönade och bad om att få hjälp med en sak, men eftersom det inte stämde in på vad min psykolog ville så avslutades kontakten.
Tvångsåtgärder
Jag kommer inte ihåg hur många gånger jag blivit bältad och sondmatad under mina inläggningar på barnpsykiatrin. Jag förstår att jag behövde få i mig näring, men jag har mardrömmar flera gånger i veckan. Jag minns hur fem personer tryckte mer mig i bältessängen, spände fast armar och ben. Jag minns sjuksköterskans parfym när hen stoppade in sonden genom näsan och hur den kom ut genom munnen, och hur jag hoppades att jag skulle kvävas till döds. Jag minns hur det inte fungerade när den nya sjuksköterska utan vana skulle hantera sonden. Hur de gick ut och rådfrågade läkaren medan två personal tryckte ner mig mot golvet, hur en tre gånger så stor person satt ovanpå mig för att hålla mig nere. Varje gång någon säger ordet bälte eller har den söta parfymen sjuksköterskan hade bryter jag ihop.
Jag minns allt det här, jag förstår att jag var i livsfara utan vård. Men jag kan inte låta bli att undra, fanns det inte något annat sätt?
Behandlingen gjorde mig sjukare
Jag fick diagnosen anorexia nervosa av min dåvarande behandlare. Våra samtal gick ut på att hen berättade om andra patienter hen haft under åren som var citat ”sjukare än mig”, eller citat ”smalare än mig”. När vi gick igenom veckans matdagbok sa hen ofta att det såg bra ut, att det inte var så farligt, för andra patienter har ju ätit mindre.
Jag hade dock krav och överenskommelser på mig från behandlingshemmet jag bodde på om att äta enligt matschemat jag hade när jag skrevs ut från en allmänpsykiatrisk slutenvårdsavdelning, så det gjorde att personalen på boendet såg till att jag fick i mig mer mat, enligt vad de fått till sig för ”regler”. Vilket skapade ännu mer krig i mitt huvud än vad anorexia redan gör.
Så att jag enligt behandlaren åt ”bra” när jag åt mindre än vad som var överenskommet med personalen på boendet, gjorde att jag kände mig ännu mer värdelös. För om det jag åt så som när min behandlare sa att jag åt ”bra”, hur skulle jag då kunna äta som jag egentligen skulle och behövde? För hen sa ju att det var ”bra” när jag åt mindre än det.
Varje gång jag skulle väga mig hos hen var också hemskt. Att väga mig var redan svinjobbigt på grund av anorexian och så, men även här sa hen ”men det var ju inte så farligt”, när hen såg min vikt. Och jag ville bara sjunka genom golvet.
Jag upplevde att jag blev sjukare i min ätstörning under tiden jag gick hos den här behandlaren. Det i princip enda bra hen gjorde, var att remittera mig vidare till dagvården. Dagvården hjälpte mig, istället för att fortsätta att göra mig sjukare.
Livsfarlig dos Theralen
När jag var inlagd på en barnpsykiatrisk slutenvårdsavdelning sa min överläkare att jag var tvungen att ta theralen varje timme. Jag ifrågasatte den höga dosen som jag skulle ta varje timme men läkaren sa att om jag inte tar theralen varje timme kommer de att bälta mig och ge mig det med tvång. Jag ville inte bli bältad, så jag tog den stora dosen Theralen varje timme. Jag somnade vid 18 på kvällen och vaknade 13 dagen efter. En behandlare kom in i mitt rum och var extremt orolig. Hen berättade att de har försökt att väcka mig hela morgonen och var tvungna att ringa till akuten efter att de sett att jag fått så pass mycket theralen. Akuten ville att jag skulle dit och ta blodprover då de var oroliga över att min lever skulle ha blivit skadad av så pass mycket medicin. Min behandlare frågade mig varför jag hade bett om så pass mycket medicin. Jag svarade att det var läkaren som hade sagt till mig att jag var tvungen att ta så mycket medicin. Sedan fick jag veta att min överläkare hade skrivit in i min journal att jag tydligen hade bett om att få så pass mycket theralen, och sedan hade min överläkare tagit ledigt och åkt iväg på semester. Min behandlare berättade att om jag hade fått en till dos av theralen den kvällen hade det varit en stor fara för mitt liv.
Trodde inte på min ätstörning
Jag har anorexia men har aldrig fått höra rakt ut av någon läkare att jag är diagnostiserad med det men jag uppfyller alla ”krav” och de har pratat om anorexia. Men iallafall under ett möte på bup sa min psykolog ”Ja jag vet inte om … (min läkare) tänker att du har någon sorts ätstörning” och ”det kommer ju tjejer och killar hit med grov anorexia och de behöver vi lägga in men du är ju inte riktigt där. Hen verkade inte tycka att jag behövde gå upp i vikt heller fast jag enligt bmi är under lägsta normalvikt och har gått ner mer än 10 kilo sen innan min ätstörning.
Bältad när ångesten var över
Jag var inlagd på slutenvården och fick med jämna mellanrum svåra ångestattacker. Under en av dessa attacker fick jag injektioner och lyckades efter en liten stund lugna ned mig. När jag alltså redan blivit lugn och inte utgjorde någon fara för mig själv längre så kommer läkaren in och säger ”vi kommer lägga dig i bälte”. Jag blev alltså bältad efter att jag hade HAFT en ångestattack som vid den tidpunkten redan gått över.
Journalen efter läkarbesök
Jag läste i min journal efter ett läkarbesök hos psykiatrin, under denna tid gick jag i KBT behandling. Jag hade samtalet för att jag hade stora problem med sömnen, ångest samt för att allmänt prata om mitt mående.
I journalen beskrevs jag som lat och verklighetsfrånvänd när jag berättade att jag ibland hade smutstvätt på golvet, vilket jag ansåg vara ganska vanligt bland folk i min ålder (baserat på mina vänner).
Jag beskrevs som inkompetent och okunnig när jag berättade att jag sällan lagade mat, både pga ett återfall i en ätstörning samt att min mamma nästan alltid lagade maten hemma.
Utöver det så sökte jag enligt läkaren uppmärksamhet med mitt utseende (färgat hår, mycket smink och piercing) och att jag då ljög när jag sa att det är så jag känner mig som mig själv.
Pricken över i:et var att jag var mobilberoende och rastlös när jag inte använde den, eftersom att jag då användet mobilen i väntrummet samt skakat på foten under samtalet (för att hantera min sociala ångest).
Tycker att det känns så förnedrande att bli så feltolkad och förolämpad ”bakom min rygg” när jag bara försökte vara trevlig, öppen och få hjälp med mina problem.
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
