För 6 år sedan blev jag inlagd för svält på en slutenvårdsavdening. Jag fick gå in i ett undersökningsrum med en äldre manlig mentalskötare för att han skulle ”ställa lite frågor” i väntan på läkarsamtal. Väl inne i rummet pratade han om att jag var vacker och frågade varför nån så vacker som jag kunde må dåligt. Sedan frågade han mig om jag hade en pojkvän varpå jag svarade nej. Då sa han: ”Om jag var yngre hade jag lätt varit din pojkvän”. Sedan gav han mig hans privata mobilnummer och ville ha fortsatt kontakt. Jag anmälde honom direkt till läkaren när läkarsamtalet började.

Några dagar senare fick jag berättat för mig att han fått en ”tillsägnelse och att han skämdes” men att han fick jobba kvar.

De här kommentarerna fick jag höra av en skötare första kvällen jag blev inlagd på LPT för suicidalitet.

”Varför gråter du för? Vad har du att vara ledsen över? Du är inte sjuk! Det finns såna som är sjuka på riktigt! Med riktiga handikapp! Som sitter i rulltol! Det där kan vi snacka riktig sjukdom! Är det krig eller? Är du i ett krig? Har du upplevt krig? Inte? Vad har du då att vara ledsen över? Du kastar bort ditt liv! Gör något med dig själv. Skaffa en pojkvän och barn. Börja lev. Du kommer ångra dig annars.”

Jag har PTSD. Vare sig han visste om detta eller inte så var kommentarerna onödiga och okänsliga. Han påstod att han sade så för att ge ”motivation”.

Jag var inlagd på tvångsvård för anorexi under julen. Min fysiska hälsa försämrades och jag blev allt svagare. Överläkaren skrev ut mig på grunderna att de inte kan göra mer för mig. Jag höll med de och skrev ut mig. Under samtalet ville överläkaren ge mig en depåtdos av Haldol på utvägen. Jag avtackade mig detta mycket bestämt och sa att det är oansvarigt att skicka hem mig med en injektion i kroppen som jag aldrig tidigare ens prövat i tablettform. Då jag är extremt känslig för neuroleptika så ger även de minsta tablettdoserna mig svåra biverkningar. Överläkaren skrattade bort detta och viftade bort min genuina oro. Vid utgången innan dörren öppnades sade överläkaren: ”Nästa gång du kommer hit på LPT ska du få Haldol på tvång!”. Det kändes och var ett direkt hot. Jag var livrädd.

En vecka senare beslutades det av öppenvården att min situation och min hälsa var ohållbar och att jag var tvungen att läggas in på HSL denna gång. Jag kom till samma avdelning och samma överläkare. Det första hen säger är: ”Hej! Vad kul att se dig här! Nu ska vi börja med Haldol!”. När jag började gråta och vädja om att slippa detta på grund av stark rädsla för biverkningar så reste sig överläkaren och lämnade rummet med orden: ”Jag orkar inte lyssna på dig!”.

Villkoret att få stanna kvar och få hjälp för min anorexi var att ta Haldolinjektionen vilket blev en slags tvångsåtgärd på HSL. Jag vädjade ända in i det sista att de skulle låta mig prova den i tablettform men ingen lyssnade på mig.

Direkt 24 timmar efter injektionen började det mest traumatiska jag varit med om. Allt började snurra. Jag såg skepnader i rummet. Jag började prata med objekt och möbler i rummet. Jag svävade mellan att vara relativ klar i tankarna till att plötsligt inte kunna formulera sammanhängande ord och meningar. Det var som om jag befann mig på olika platser samtidigt. Jag trodde vid några tidpunkter att jag befann mig utomlands och sedan i en bubbelpool med badskum, trots att inga badkar finns i toaletterna.

I samband med dessa förnimmelser började jag krampa. Mina ögon rullade bakåt i huvudet och jag kunde inte se skötarna som satt i rummet. Jag var tvungen att be de stå närmare mitt ansikte för att kunna få ögonkontakt. Min hals krampade så att jag fick svårt att svälja. Min överkropp krampade rytmiskt åt ena sidan så att jag fick svårt att andas och nacken vred sig så mycket åt sidan när jag stod upp att jag inte kunde gå rakt.

Jag hade kommit dit för att just få stöd med att äta mer och nu kunde jag inte äta fast mat då jag inte kunde tugga och svälja utan att det halvt fastnade i halsen. Den kvävningskänslan var en näradöden känsla upplevde jag. Att inte kunna andas fritt med fria andningsvägar.

När det hade gått många timmar fick jag till slut motgift i form av Akineton och Pargitan mot akut dystoni. Dessa mediciner hjälpte otroligt mycket och gjorde så kramperna avtog. Men traumat av det som hände förstörde min tillit till vården. Jag skrev ut mig så fort jag kunde gå och stå och prata relativt normalt igen.

När jag kom hem gjorde jag genast en anmälan och utredningen visade på att överläkaren hade gjort fel och att man inte får preparera depåtinjektioner innan en prövat medicinen i tablettform först. Jag fick skadestånd men lever fortfarande med rädslan att det kommer hända mig igen. Jag kände mer som att injektionen bara var ett sätt att straffa mig för att jag inte hade gått upp i vikt under behandlingsperioden. Det var den värsta julafton jag någonsin haft. Idag är jag rädd för sprutor och nålstick.

Jag har inte upplevt rasism, utan tvärtom. Jag är ung, blond och blåögd. Har ett efternamn som slutar på -sson. Jag har många gånger blivit bättre behandlad och bemött än mina anhöriga eller fostersyskon som har andra hudfärger, pratar andra språk eller har andra efternamn.

Diagnosen ledde varken till insatser eller förståelse för mitt mående. Diagnos är stigmatiserande och behövs definitivt inte när det inte leder till återhämtning. I mitt fall ökade min misstro till psykiatrin med autismdiagnos. Gå inte till psykiatrin och tro att du tillfrisknar.

Min historia med psykiatrin är så komplex den kan bli. Jag har sedan 11-års ålder i perioder mått väldigt dåligt psykiskt. Jag var sjuk i anorexi, depression och idag har jag både en vårdrelaterad PTSD men också PTSD på grund av saker som hänt utanför sjukhusens väggar.

2018 var jag med om ett sexuellt övergrepp och 2019 fick jag diagnosen PTSD i samband med inläggning på psykiatrin efter ett självmordsförsök. Denna inläggning gav mig mer trauman och det var nära att jag blev våldtagen av en manlig medpatient… Hur som helst, vid utskrivning skickades en remiss för traumabehandling. Men jag fick inget samtalsstöd under väntetiden utan jag fick klara mig på egen hand, vilket jag faktiskt klarade av trots allt. Jag jobbade, började plugga till sjuksköterska osv.

Nu, idag  när jag äntligen är inskriven på en PTSD-mottagning bedöms jag vara för instabil för att få traumabehandling. 3 år har gått sedan jag diagnostiserades med PTSD och tyvärr har jag utsatts för flera traumatiska händelser som gjort att jag mår fruktansvärt. Jag har förståelse för att en traumabehandling är tuff och att jag kanske inte är i skick för det just nu, men jag får ingen annan hjälp direkt. De säger att jag är för instabil men kommer inte med några förslag/ideér/hjälp kring hur jag ska bli mer stabil…

Och trots 5 suicidförsök (2 riktigt allvarliga som gjorde att jag hamnade på IVA) den senaste månaden bedöms jag vara för stabil för heldygnsvård. ”Vill du dö så kommer du dö”, sa läkaren jag träffade efter mitt senaste suicidförsök. Jag har gång på gång försökt tjata mig till att åtminstone få något slags samtalsstöd, helt utan resultat. Idag lever jag för att mina vänner ringt 112 vid varje suicidförsök. Men ska det verkligen vara så? Att man ska behöva räddas av sina vänner och inte av vården? Nästa gång kanske inte mina vänner är tillgängliga och då kommer jag dö, så är det helt enkelt. Jag är rädd konstant och litar inte på mig själv när jag får ångestattacker, vilket jag får varje kväll/natt. Jag har gjort flertalet suicidförsök den senaste månaden och har suicidtankar varje kväll/natt. Trots det är jag ”för stabil” för heldygnsvård men ”för instabil” för öppenvård. Vad fan gör man då?

Jag har under de senaste åren varit inlagd väldigt frekvent inom slutenvården. Min öppenvård föreslog att vi skulle skriva ett självvald inläggning kontrakt för att jag enklare skulle kunna hamna inom slutenvården när det behövdes. Som ett led i att jag skulle få vara delaktig i min vård och att hinna att stoppa i tid. Många gånger har jag tyckt att processen att komma till avdelningen varit för komplicerad så jag har bävar inför det, låtit det gå alldeles för långt och det har slutat med vårdintyg vilket vi vill. Självvald inläggning lät bra och var en snabbare väg dit även om jag sedan konverterades till hsl och lpt. Sen kom corona vilket gjorde att de stängde ner Självvald inläggning och det som kändes som en trygghet togs nu ifrån mig. Pandemin har varit lång och det här har tyvärr gjort att jag vid samtliga inläggningar hamnat på lpt för att läkarna som tillhör andra ställen än min öppenvård inte tyckt att jag är i behov av slutenvården..

Jag var feldiagnosticerad länge med bipolaritet. Jag medicinerades kraftigt och stod i perioder på fem olika neuroleptika samtidigt. Jag blev bara sjukare, ångesten blev värre, suicidförsöken fler och tvångsåtgärderna blev vardag. Det tog fyra år innan någon ifrågasatte diagnosen och jag fick göra en neuropsykiatrisk utredning. Den visade på solklar autism. Bipolariteten avskrevs och så även diverse personlighetsstörningar jag fått på vägen. Jag var trettioett och vägen tillbaka är fortfarande inte över ytterligare fyra år senare. Men nu har jag i alla fall ett svar på varför jag fungerar som jag gör.

När jag gjorde en ADHD-utredning ville psykiatrikern jag träffade ge mig en ätstörningsdiagnos istället. Motiveringen till detta var att jag tidigare haft en ätstörning, och att jag nu låg på gränsen till undervikt. När jag bad dem att fokusera på ADHD-utredningen, och förklarade att maten inte längre var ett problem (jag hade tidigare bulimi, men har aldrig haft dysmorfi eller anorexi). Vi bestämde att läkaren skulle följa upp min vikt, och lämnade därefter ämnet. Någon vecka senare kommer en preliminär sammanställning av utredningen. Psykiatrikern skriver där att ”jag har uppenbar ätstörningsproblematik men saknar insikt” och att ”de kognitiva svårigheterna som påvisades i testen under utredningen (som dessutom var helt i linje med ADHD-problematik) kunde bero på näringsbrist”. Jag var totalt oförberedd på detta, och kände mig ännu en gång otroligt besviken på psykiatrin. Tack vare att jag under denna tid blivit läkarstudent var jag i en position där jag kunde ifrågasätta beslutet, och bad därför om en annan psykiaterns utlåtande på mottagningen. Denna psykiater ogiltigförklarade ätstörningsdiagnosen, och gav mig en ADHD-diagnos. När jag pratade med den nya psykiatern, och frågade hur hens kollega kunde ge mig en helt felaktig diagnos, svarade hen att kollegan jobbat på en ätstörningsklinik och ”var van vid manipulativa patienter”, och färgad från arbetet där. Som om det skulle vara en ursäkt.

Var i ett djupt skov med mycket självmordstankar och en konstant önskan av att skada mig. Hade vak och hen somnade. Hade hen inte somnat hade jag inte lyckats skada mig själv den gången