Jag hade en panikångestattack, inlåst på toaletten och sittandes på golvet inom slutenvården. En skötare tog sig in, tittade på mig och frågade irriterat varför jag andades så konstigt.

Var inlagd med LPT på Piva. Var min första gång där och det var ett enda kaos inuti. Kunde inte stoppa mina panikattacker och satt bara på golvet å grät och grät av ren skär ångest. Till slut kom en av skötarna in och frågade om jag ville komma ut till allrummet en stund. Men jag kunde varken röra mig eller prata, så hen satte sig helt enkelt brevid mig på golvet och bara fanns där. Berätta små historier ibland och ibland bara satt tyst med mig.
Att hen valde att sätta sig brevid mig på golvet ingav en trygghet och ett tyst-stöd som för mig  betydde mycket mer än vad hen nog kunde veta.

Andra samtalet på BUP, m en för mig ny behandlare (psykoterapeut) Hen sa något i stil ned; ”Jag läste lite snabbt i din journal att du har atypisk anorexi… Men du är ju inte ens smal”.
Min ordinarie ätstörningsbehandlare satt med men sa inget. Kändes som att hen borde ha använt sin specialkunskaper och sagt till den andra. Men icke, upplevde det som att personalen inte vågade ifrågasätter varandras okunskap eller beteende.

Det har hänt samma läkaren sagt till mig på olika tillfällen tex ”det är runt 27 gånger nu under detta år du varit här. du slår snart rekord” och en annan gång när jag var påväg att göra något sa hen ”den som vill ta sitt liv ringer inte efter hjälp” och skickade hem mig.

Hörde en annan skötare säga till en annan skötare i receptionen ”jag tror på allvar hen har uppmärksamhets-problem”

Sen säger alla man ska söka hjälp där vare sig det är första gången eller 100:e gg för det ska inte spela någon roll. men sen får man höra sånthär? tror de det blir lättare? de visste till och med vilka diagnoser jag hade.

Jag hade gått hos BUP sedan jag var ungefär 13 år för ångest,  depression och misstänkt personlighetsstörning. När jag fyllde 18 skulle jag remitteras till vuxenpsykiatrin för vidare vård. Jag blev inte remitterad dit, utan hamnade på min vårdcentral istället.  Genast när jag kom till vårdcentralen fick jag höra att mina problem var alldeles för grova för att de skulle kunna hjälpa mig på vårdcentralen och hänvisade mig till vuxenpsykiatrin. Jag söker mig dit och får vänta i över 1 år innan jag får träffa en psykolog för att göra en utvärdering. Efter det mötet tar det ytterligare 6 månader innan jag får träffa en läkare. Väl hos läkaren pratar vi bland annat om mitt  problem med mardrömmar, sömnterror som jag har flera varje natt och ger mig sömnbrist. Efter 15min hos läkaren får jag utskrivet beta blockerare. Han säger därefter adjö. Utan att ha diskuterat orsaken till mardrömmarna eller mina andra problem- han rusade bara vidare. 20 min totalt får jag prata med läkaren. Och får bara hastigt utskrivna piller. Som jag sedan ser efter egen research att de inte alls går ihop med mina andra mediciner eller hälsotillstånd. Jag söker mig då istället till en privat mottagning. De gör en intensiv utredning och det visar sig att jag har ADHD samt bipolär sjukdom. Den privata mottagningen remitterar tillbaka mig till vuxenpsykiatrin efter att jag fått mina diagnoser för att de ska kunna ge mig det stödet jag behöver. Vuxenpsykiatrin skriver i min journal i april månad att jag ska få träffa en läkare i juli månad. Men där är inget datum inskrivet. Månaderna går och jag väntar på att få en kallelse. Det blir november, och jag har fortfarande inte blivit kallad. Att jag ännu lever är ett mirakel jag får tacka min familj och mina vänner för.

Jag var hos min psykoterapeut och vi pratade om min depression och min starka prestationsångest gällande studierna. Jag har alltid haft höga krav på mig själv för att nå mina mål. Jag berättade att mina mål var det enda som höll mig kvar i livet och ifall jag skulle misslyckas med dem hade jag lika gärna kunnat dö, det var så det kändes. Det jag får som svar är ordagrant ”Skrota dina drömmar och mål, det är inte något för dig”.
Där och då rycktes min sista anledning att leva bort. Jag reste mig upp utan att säga ett ord, smällde igen dörren och gick hem för att planera hur jag skulle avsluta mitt liv. Som tur är lever jag fortfarande.

Jag hade vårdats på en avdelning på psykiatrin i en länge tid tillbaka och tog en överdos på en av mina permissioner. Jag skickades till akuten och blev tagen som intoxlarm och folk sprang överallt för att hjälpa mig. Jag grät och var ledsen och ville inte ha hjälpen. Tillslut tog de upp mig på intensiven där läkaren sa att jag skulle dricka laxerande men när jag vägrade det sa hon att hon skulle gå och läsa i min journal för att se vad de skulle göra. Fem minuter senare kom hon tillbaka och det första hon sa vad ”sluta Datta med henne, hon vill bara ha uppmärksamhet och hon vill hamna här och bli omhändertagen av oss” jag grät och skrek. Försökte dra ut infarterna och gå. Sjuksköterskan (stor tung man) tryckte ner mig i sängen och la sig över mig för att hålla fast mig. Jag låg och grät och skrek att jag ville ringa min mamma innan de gav mig propofol och jag somnade. Personalen från psykiatrin reagerade starkt på läkarens bemötande och ville hjälpa mig att anmäla. Men anmälan togs aldrig emot. Istället fick jag veta att den här läkaren ville träffa mig och prata. Grejen var bara att när väl mötet kom hade hon fått veta att jag ville prata. Jag fick i alla fall fram frågan om varför hon sa och gjorde som hon gjorde. Då svarade hon långt om att ”jag blev rädd du skulle slå mig och jag har pratat med andra kollegor på jobbet som är rädda för att gå till jobbet ibland för att du ska vara där och de ska behöva rädda dig mot din vilja. ” hon la över ansvaret på mig. Det var jag som var fel. Det var jag som gjort fel. Jag har aldrig i hela mitt liv slagit en personal under dessa 10 år inom vården. Anmälan blev inte av. Och jag får fortfarande ont i magen och ångest och Flashbacks av mina vistelser på IVA

Jag var inlagd på en ätstörningsklinik och var sjuk i svår anorexi. Vid en panikångestattack klarade jag inte av att få i mig det bestämda intaget av näringsdryck. Behandlaren som var med mig satt bara och tittade på mig. Tills hon sa att jag slösar bort någon annans liv genom att sitta där och motsätta mig behandlingen. Och att om någon dör i vårdkön så ligger det på mig. Det var hennes sätt att motivera ett barn med psykisk sjukdom att ta sig vidare i behandlingen.

Jag sa till en läkare som jag träffade för första gången (en av de ”bästa” på mottagningen); att jag var oroad över min mens som försvunnit och allt hår jag tappade. Att jag kanske var för mager…? Jag Sa också att jag var ledsen, bar på en del sorg och traumatiska händelser.
Han sneglade upp på mig, sa att jag var ”snygg i kroppen” tittade sedan ner och skrev i sitt receptblock,
Ut antidepressiva mediciner (som jag absolut inte efterfrågat)

Totalt varade besöket (som jag tagit sats för att ens komma till) i ca 5 minuter.

Jag följde med en vän till psykakuten som stöd. Varje gång jag öppnade munnen för att berätta om situationen (min vän mådde för dåligt för att kunna ge en större bild) tystade läkaren mig genom att säga ”tyst nu, lilla blomma”. Hon var helt ointresserad av allt jag hade att säga och bestämde sig för att min vän skulle skickas hem utan hjälpen hen sökt för, utan att hon fått någon större förståelse för situationen. Min vän kunde inte vara ensam så hen fick sova hemma hos mig. Nästa morgon åkte vi tillbaka till psykakuten och en annan läkare gjorde bedömningen att min vän var i akut behov av hjälp.