Under hela min tonår har jag behandlats för anorexia nervosa på en specialiserad ätstörningsklinik. Trots täta möten, hembesök och inläggningar blev jag inte frisk. Anledningen var inte att jag inte gjorde som mina behandlare sa, för det gjorde jag, utan för att den behandling jag fick inte gjorde mig frisk. Av någon outgrundlig anledning har ätstörningsvården hakat upp sig på att det enda sättet att behandla ätstörningar är att lägga allt fokus på mat och vikt (vilket är exakt samma saker som man fokuserar på som sjuk). Det innebär att det enda samtalen på ätstörningsklinikerna handlar om är att redovisa exakt vad man ätit i veckan (matdagbok) samt vägning för att se till så att man gått upp vikt/inte gått ned i vikt. Man diskuterar aldrig orsaken till att man blivit sjuk utan allt handlar om att gå upp i vikt. Klart man aldrig blir frisk då. Jag blev sjuk av en anledning och den fick jag aldrig hjälp med vilket gjorde att jag fortsatte vara sjuk.

Det var inte förrän jag träffade en personal som struntade i ätstörningsklinikens vanliga behandling och istället såg mig som individ och person som jag blev frisk. Hen fokuserade på vem jag är och vad jag ville i livet, inte om jag gått upp 400 eller 600 gram sedan föregående vecka. Hen förstod att jag mådde som sämst när jag gick upp i vikt och att det var då jag behövde mest stöd. Då jag var som ”sjukast” (i bemärkelse av lidande). Inte när jag gick ned i vikt.