Jag var 17 år, inlagd på vuxenpsyk. Personalen ville kroppsvisitera mig och jag ville inte klä av mig naken, fick då höra; ”antingen så klär du av dig själv eller så gör vi det åt dig”.

BI är någonting som har hjälpt/hjälper mig väldigt mycket då jag själv kan styra över inläggningar mycket mer. Att lägga in sig på sina vilkor och slippa behöva gå till akuten när det är som värst. Att istället ha en inläggning som hjälper längst vägen och inte en inläggning som blir ett krav är GULD värt

Jag hade legat inlagd för både anorexi och bulemi från när jag var 13 år och haft psykiska problem sen jag var 10 år gammal
När jag sen var runt 20 gjorde jag ett självmordsförsök för jag såg ingen annan utväg. Dagen efter vaknar jag upp på sjukhuset efter att någon hittat mig utomhus och ringt ambulans och har då mitt psykiatriska läkarsamtal. Han frågar då om jag vill dö? Då sa jag nej för jag va livrädd för vad som skulle hända om jag sa ja. Får då svaret av läkaren att vad bra – vi ser detta som en liten fadäs och jag blir utskriven en timma efter. Jag blev alltså magpumpad och var helt borta 24h och vi ser detta som en fadäs utan inbokad uppföljning. Kände sån skam och otroligt oviktigt efter detta.

Tog en intox under BI, blev utkastad utan hänvisning till övrig vård.

Min vän var svårt sjuk och bönade och bad om hjälp. Psykiatrin vägrade hjälpa henne. De lovade henne ptsd behandling men sa hon behövde bli mer stabil. Hon blev mer stabil och försökte be om det flera gånger innan allt förvärrades igen. De vägrade ge henne det och sa hon ändå skulle dö i suicid. Hon var inte välkommen till psykakuten ens och när polis hämtade henne vid tågspår eller på broar visste tom dem att hon inte var välkommen till psykakuten utan körde henne hem till hennes mamma. Nu är hon död. Hon ville leva. Hon ville få hjälp för att må bättre och precis innan hon dog pratade hon om att börja plugga.

Pga psykiatrin så lever hon inte idag. För hennes liv var inte värt att räddas för hon skulle ju ändå dö i suicid.

Psykiatrin kastade ut mig och bad mig fortsätta knarka när jag i desperation efter att blivit våldsutsatt av en man jag var sambo med och även blivit misshandlad som barn av min alkoholiserade pappa, jag har grov komplex ptsd på papper, jag till slut i desperation sökte hjälp för mitt benzo missbruk som läkaren kastade på mig under denna tid för att sen klippa alla mediciner rakt av. Hemlös arbetslös och nu med ett missbruk så vill ingen myndighet ta ansvar. Dom enda som kämpar är vårdcentralen men deras remisser till psykiatrin hjälper inte…blir utkastad gång på gång. Kanske för att jag alltid haft fast arbete, lägenhet och allt som hör till. Idk psykiatrin i detta landet kan lika bra lägga ner. Läkaren ja pratade med på psyket menade på att en avgiftning inte kommer hjälpa mig då min situation på utsidan kommer kvarstå så ja kan lika bra fortsätta knarka för det måste finnas en plan med soc. Soc som har sagt att de enda dom kan bistå mig med är en plats på ett härbärge där jag anser en utsatt kvinna inte ska sätta sin fot. Hemlös o arbetslös blev ja i samband med att ja till slut anmälde min sambo som fick fängelse, till soc har jag inga ord heller då de kommer med nya ursäkter varje gång till att inte hjälpa mig, den sista gången ja kontaktade dom så sa dom att jag ska ringa socialen i en annan kommun, som jag inte befunnit mig på det senaste året. Har även bevis i form av kontoutdrag på att jag befunnit mig i en annan kommun, men ingen vill ta ansvar för detta. Tillägga att ja precis fyllt 31.

Efter vecka inlagd så fick jag en tid hos öppenvården inom en vecka. Var förhoppningsfull att jag skulle bli utredd för att se vad som är fel. Särskilt efter en dålig utredning sedan innan.

Träffade och har träffat samma läkare i 8 månader. Nu i slutändan så blev det ingen utredning. Bara mediciner som inte funkar samt samtal som kändes som man bara var där för att visa att man fortfarande levde.

Första gången jag sökte hjälp hos öppenvården misstänkte läkaren bipolär typ 2. Jag hann inte utredas klart innan jag flyttade runt en del, men ingen läste i journalen där läkaren skrivit misstanke om bipolaritet. Det tog 10 år tills att jag blev tagen på allvar och blev diagnostiserad.

Var inlagd för min anorexi och depression och upplevde flera gånger att jag inte alls fick vara delaktig i min vård, ingen berättande någonting för mig. Exempel var att de tog bort en av mina mediciner och det fick jag inte reda på för sen jag skulle hämta den morgonen efter

Jag blev hospitaliserad på slutenvården. Jag hade varit inlagd på BUP ett par månader när jag fick permission hem till min pappa. När vi skulle åka tillbaka till sjukhuset så stod jag lam vid min egen ytterdörr och väntade på att någon skulle låsa upp den, för jag var så van vid att allting jämt var låst. Jag insåg inte att jag kunde öppna dörren helt själv.