Min vuxna dotter som bor hemma har diagnosen EIPS. Hon är suicidal och har självskada. När hon efter att ha kämpat flera veckor hemma med krisplan osv så gör hon trots detta ett självmordförsök. Vi behöver då söka akut sjukvård och blir efter några timmar övervakning på vanliga akuten hänvisade till psykakuten. Där bli hon, efter lite tjat, inlagd på slutenvård kl 5 på morgonen. Oturligt nog på en psykosavdelning då den avdelning som är anpassad för EIPS-patienter var fullbelagd. Detta betyder att varken personal eller läkare har rätt utbildning för rätt förståelse och rätt bemötande av dotterns problematik. Vilket märks väldigt tydligt då vi har erfarenhet på hur bra det är på rätt avdelning. Hon fick tex kommentaren av en personal: ”Varför är du här, du kan inte bo här vet du”…

6 timmar efter inskrivning meddelar ansvarig läkare på avdelningen att dottern ska skrivas ut. Pga att hon redan gjort ett suicidförsök så bör hon inte stanna, då dom ska ”värna om det friska och inte främja det sjuka”. Detta trots att dottern väldigt tydligt förklarar att hon känner sig misslykad då hennes suicidförsök blev så ”dåligt” och hon vill hem och straffa sig själv för att hon inte ens klarar av att göra ett vettigt försök.

Jag som mamma hade ett långt telefonsamtal med läkaren. Läkaren förklarade att forskning säger att det är ”korta inläggningar” som gäller för den här patientgruppen. Vilket vi vet och hört förr, men det brukar handla om 3-5 dygn. Dottern har nu varit inlagd 6 timmar!!!! Efter tårar och tjat blir hon till slut lovad att få stanna 3 dygn. Med orden: ”skadar hon sig när hon är här blir hon utskriven direkt” och ”om 3 dygn kommer hon bli utskriven så ni vet det”. Dvs ingen bedömning om hur hon mår då.

Samma eftermiddag som hon skrivits in är dottern av olika anledningar upprörd och ledsen och hon frågar om hon får gå ut och äta med sina föräldrar några timmar på kvällen. Hon får då svaret att ”ja, du har fri gång” enligt läkarens bedömning. Så när dottern frågar, ”jag får alltså gå ut hur jag vill själv” och får då svaret ”ja”. Då säger hon: ”då vill jag gå ut nu” och dom släpper ut henne helt själv. Jag tackar gudarna för att dottern nu valde att ringa sin pojkvän som stöd istället för att ta livet av sig… Jag får nu ringa avdelningen och meddela att ett av de viktigaste anledningarna till att hon behöver slutenvård är att hon inte kan bli lämnad själv. Att hon är suicidal och en risk för sig själv. Och begär att hon inte ska få ha fri gång utan bara får lämna avdelningen i sällskap med anhörig eller personal. Detta ändras då i journalen.

Dagen efter inskrivningen blir hon kl 17:00 hemskickad på tvångspermission över natten, pga platsbrist och att dom måste prioritera sjukare patienter. Trots att vi bönar och ber måste hon alltså åka hem på permission. Det har läkaren redan bestämt. Helt utan att prata med varken dottern eller oss. Vi ber om ett samtal med läkaren men hon vägrar komma till oss. Vi föräldrar får nu återigen vaka över henne. Så att inget händer.

Dagen efter nattpermissionen (dygn 2 av dotterns beviljade 3 dygn) får vi prata med ännu en ny läkare. Som inte har någon aning om vad som hänt kvällen innan. När vi förklarar så tror han inte på oss. Han uttrycker det som ”nattpersmissionen gick ju bra så hon ska vara hemma på permission en natt till”. Detta är alltså en jourläkare som aldrig träffat dottern och som uppenbarligen inte läst på om hennes problematik heller. Jag frågade vad han menade med ”att det gått bra”. Det har ”gått bra” för att dottern lever och inte har skadat sig eller?? Eller vad betyder ”gått bra”?

Eftersom första läkaren som jag som mamma tjatade och grät mig till vård, sa att ”dottern blir utskriven direkt om hon skadar sig”, och andra läkaren säger att ”nattpermission har ju gått bra så då kan hon vara hemma en natt till” så är det väldigt svårt att förstå i vilka lägen man faktiskt får den vård man behöver.

Vi bönar och ber att vår dotter ska få stanna en natt till. Detta alltså trots att hon redan är inskriven. Och dvs sista dygnet innan redan bestämd utskrivning. Så att hon kan få lite vila, vård och översyn och att vi föräldrar kan få sova lugna en natt. Till slut accepterar läkaren detta och hon får stanna. Den sista natten av henns tre utlovade dygn…

Jag var på mitt första besök hos vuxenpsykiatrin (öppenvård) efter många år i bup. Hade grava sömnproblem och bipolär sjukdom. Jag var ofta vaken många dygn i streck och fick psykoser till följd av det, jag var 18 år, mådde fruktansvärt och desperat efter att hitta en lösning på sömnen. Läkaren sa att jag skulle gå till ett psykosteam, jag kunde inte förstå varför då jag aldrig hade haft psykotiska symtom utan att ha varit vaken i flera dygn först och resonerade att vem som helst skulle kunna bli psykotisk av det. Jag tolkade även det som att han inte skulle hjälpa mig med sömnen. Idag kan jag förstå varför han ville göra så men då hade jag behövt få en förklaring. Läkaren försökte inte ens förklara utan skrev ut mig på dagen, då jag inte samarbetade. Efter det följde 8 månader av katastrof då jag blev utan mina humörstabiliserande läkemedel som är viktiga för att man över huvud taget ska fungera med bipolär sjukdom.

Detta skedde för inte så längesen. Jag var inlagd pga suicidtankar o jag hamnade inte på den avdelningen jag brukar pga platsbrist sa dom. Ok fine. Kom till en beroendeavdelning. Vilket har helt andra regler. O en personal som inte direkt är vana vid panikångest men det finns också dom som fattar. Denna veckan jag var där så togjag all vb jag kunde få varje dag. Efter ett läkarsamtal blev jag upprörd på den läkaren. Han var arrogant o brydde sig inte. Jag gick ut från det rummet med tårar som sprutar. Sen var det massa snack om att byta avdelning men det hela slutade med att jag hade suicidplaner o blev då konverterad till en kvarhållning. På fredagen kom läkaren, lika arrogant. Han skulle bedömma om det skulle bli ett lpt eller inte. Han satt där o smålog. Han sa ju att veckan har varit bra. Hm tar alla vb mediciner jag kan. Ångest varenda minut. Panikattacker från o till genom dagarna. O sen att jag sagt att jag har planer. Jag vart tokig på denna gubbe. Men han skrev ut mig trots att mitt boende ringt dit o sagt att jag har planer. Då kommer han instormande på mitt rum o skriker; du är utskriven, du ska hem. Funkar det inte kom tillbaka. Gick2 dagar och sen tog jag en överdos. Personal jobbade över på mitt boende pga att de var oroliga för mig.

Jag har varit inlagd i slutenvården under väldigt långa perioder, och varje utskrivning är så svår. Det känns nästan som att flytta hemifrån. Allt som avdelningen har gjort åt en (disk/städ osv) måste man på nytt vänja sig vid att göra själv. Man skapar även band till personalen och andra patienter och det kan vara ganska ledsamt att lämna dem. Man får vänja sig vid ensamheten som är hemma.

Jag har vart med om flertalet utskrivningar. Både bra och dåliga. Bra är när man har framförhållning och utskrivningen blir lugn och så. Men jag har oxå blivit utkastad med mina tillhörigheter i påsar då jag haft ångestattack och självskadat eller tom suicidförsök. För självskadar man blir man utskriven med omedelbar verkan och suicid är självskada enl vissa läkare. Det är farligt.

Skrevs ut från slutenvården sista ssk sa innan jag fick gå var, svara när jag hör av mig. (Sålde min kropp i självskadande syfte) han köpte mig efter jag kommit ut. Även fast jag där inne gråtit över hur sjuka och äckligt de va att behöva vara med dessa män.

Det är oacceptabelt att bli bemött på det sätt som jag fått uppleva på psykiatrin, och ingen ska behöva uthärda mobbning, trakasserier eller den brist på professionellt stöd jag upplevt när man söker hjälp.

Jag vill dela mina erfarenheter av att söka vård inom psykiatrin, där jag tyvärr blivit utsatt för mobbning, trakasserier och ett otillbörligt bemötande.

Allt elände började när jag sökte hjälp för min nydiagnostiserade ADHD-diagnos och för att hantera depression och sömnproblem. Redan från mitt första besök blev jag bemött med misstänksamhet och ogillande av personalen. Jag upplevde att det fanns en negativ förutfattad mening om mig trots att jag aldrig hade haft någon kontakt med dem tidigare.

Vid mitt första möte med en läkare blev jag bemött på ett nedsättande sätt där hon bland annat utbrast ”så du tycker kanske att pandemin är en positiv grej!?” för att jag inte hade något emot att vi ej skakade hand. Mötet var 10 minuter kort och hon lyssnade inte på någonting jag berättade. Jag fick inte den hjälp jag behövde och blev hänvisad till korta besök som kändes som att jag pratade med en vägg.

Trots mina upprepade försök att få hjälp blev jag konsekvent ignorerad. Personalens bemötande var ofta nedvärderande och ibland direkt hotfullt vilket gjorde att jag bara blev mer och mer isolerad och missförstådd. När jag pratade om mina oroligheter runt suicidtankar så utbrast en sjuksköterska bara ilsket och högt att ”Det där har du sagt förr Det där har du sagt förr!!” trots att jag aldrig gjort det och var helt ny på avdelningen.

Jag försökte återkommande boka tid för att få stöd och hjälp men blev ständigt nekad eller mött med motstånd. När jag skickade in officiella klagomål så fick jag repressalier i form av starkare mobbning direkt efteråt.

Att upprepade gånger bli bemött med kroppsspråk och attityder som visar avståndstagande och ogillande är en form av psykisk misshandel som sätter svåra spår och skapar långvarig stress när den inte behandlas.

Jag hoppas genom att dela detta att kunna ge en röst åt andra som har liknande erfarenheter och att öka medvetenheten kring vikten av professionellt och empatiskt bemötande inom psykiatrin. Ingen ska behöva uthärda det jag har gått igenom när man söker hjälp för sin mentala hälsa.

Jag har PTSD, något min psykiatrimottagning konstaterade för 4 månader sedan. Då beslutades det att jag behövde stabiliserande behandling. Jag utvecklade i väntan på stabiliserande behandling psykotiska symptom med allvarlig suicidrisk och fick då veta att jag behövde remitteras till en annan mottagning. Jag får veta att mottagningen kan ta emot veckan efter men i slutändan tog det två månader innan remissen skickades, under de två månaderna sa läkaren på varje besök att remissen skulle skickas ”denna vecka eller nästa”. Tillslut blir jag psykotisk igen och kort efter gjorde jag ett allvarligt självmordsförsök. Då skickades remissen.

Läkaren skrev i journalen kort innan försöket att jag haft en tendens att ”söka ofta på akuten”. Vad trodde hen skulle hända? Jag fick ingen stabiliserande behandling under tiden jag väntade. Den stabiliserande behandlingen skulle enligt deras planering skulle startat direkt efter att utredningen var klar.

Man väntar inte två månader med att remittera patienter med allvarliga hjärtproblem, varför gör vi det i psykiatrin?

Jourläkaren på bup sa att jag förstörde hans jul när han behövde åka hemifrån till jobbet pga att jag kom in akut när jag hade självmordstankar

När jag var inlagd med extravak och satt på toaletten med dörren på glänt, med en skötare i dörröppningen, brukade samma sjuksköterska brutalt slita upp dörren och klampa in, och ge mig morgonmedicinen medan jag satt på toaletten. Det kändes så integritetskränkande i en redan utsatt situation.