Att få ha psykologsamtal och läkarsamtal digitalt har tillåtit mig att få behålla samma vårdkontakter som faktiskt fungerat och som känner mig, trots att jag flyttat. Nu har jag bytt klinik och allting är bara kaos

Tillslut var mitt enda försvar att spotta på dom. Då la dom en handduk över min näsa och mun som dom höll fast.
Jag kunde inte längre andas…

jag är rädd att j inte klarar mer har inte fått rätt hjälp i rätt tid j tycker inte att vården har någon vård för cptsd kvinnor som blivit utsatta för hemska  trauman klarar ej av att skriva mer ingående …psykvården är ett kaotiskt h…. med alla olika svåra tillstånd på samma ställe o många läkare o vårdare verkar både aggressiva o svåra mentala tillstånd även de.Hemsk känsla …j vill inte mer

Förnyade recept via 1177 och klickade i engångssamtycke till att psykläkaren fick kolla i läkemedelsförteckningen.
Senare upptäckte jag att nån varit in i dolda uppgifter. Blev rätt fundersam, jag har inte dolt nåt.
Kollar om jag dolt nåt och det visar sig vara ett mer än två år gammalt recept på en medicin (ej narkotikaklassad) som jag inte tagit på två år och antagligen därför dolt.
Kontaktar Läkemedelskollen och får veta att läkare måste ha ett speciellt medgivande från mig för att gå in i dolda uppgifter.
Det hade inte läkaren bett mig om.
Samma läkare har vid minst ett annat tillfälle utan tillåtelse läst i andra vårdgivares journaler.

… men de förväntar sig att man ska lita på dem till 100% … annars anser de att man ”har bristfällig formell och emotionell kontakt”

Genom min extremt långa tid som patient inom både barn och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin hade jag aldrig varit med om att bältas. Har lagts in och tvångsmedicinerats så att jag tappat räkningen. Men när jag väl blev bältad första gången 2020 insåg jag att tröskeln för att återigen hamna i bältessängen sjönk direkt. Så idag, 4 år senare hotar personal med bältessängen och rullas in på rummet nästan samtidigt som jag skrivs in. Idag arbetar jag inom vården och jag dissocierar fortfarande så fort jag hör en säng rullas i korridoren. Jag kommer aldrig glömma hur det känns att inte ha en egen bestämmanderätt.

Jag var hos en läkare som läste i journalen att jag varit utsatt för sexuella övergrepp i barndomen. Hon frågade om det och när hon förstod att det inte hade varit någon penetration så skrattade hon högt och sa ”jaha, men då var det ju inga övergrepp, vad skönt!”

År 2020 hade jag en psykolog. Jag skulle genomgå prolonged exposure-terapi (traumaterapi) för bl.a. ett sexuellt övergrepp när jag var fyra år gammal. Psykologen hade andra planer. Istället för att fokusera på att jag skulle bearbeta mina trauman ville han ha genomgående och detaljerade beskrivningar av vad jag gör när jag onanerar, hur jag gör och hur ofta. Sedan senast? Vad använder du? Hur då? Kom du? Hur kändes det? Sedan skulle jag byta till att beskriva övergreppen på min nakna fyraåriga kropp. När läkaren var med på ett samtal betedde han sig helt annorlunda; han verkade inte kåt alls. Inget skrevs i journalen om det vi faktiskt pratat mest om. Jag minns att jag frågade honom om jag fick ta mitt liv nu och då sa han att ”hans gräns gick där”. Jag gick från sista sessionen vi genomförde och gjorde ett självmordsförsök, hamnade på hjärtintensiven. Ingen fick veta på nästan fyra år.

Det känns som om jag blev utnyttjad för att jag var kraftigt övermedicinerad, hade svår PTSD och var den suicidala ”revolving door patient”. Hur genomgående vidrigt är det inte att jag antagligen hade rätt i att jag hade hamnat i trubbel om jag berättat?

Jag var med om sexuellt utnyttjande, övergrepp och våldtäkt av ett ex. Konsekvenserna blev att jag hamnade i depression och olika ångesttillstånd. När jag sökte hjälp för händelserna och äntligen orkade öppna upp mig blev min behandlares första reaktion: ”du vet att man ibland behöver säga nej va?”, varpå jag kände mig övergiven och skuldbelagd. När jag sedan berättade för en annan vårdgivare om andra olämpliga beteenden från mitt ex sade denne: ”du har redan berättat om honom”. Jag kände mig då invaliderad på nytt och har efter detta svårt att öppna upp mig. Det är många gånger som jag bara har gråtit och inte velat prata om mina trauman.

En bältning frågade jag när jag skulle få komma upp och sjuksköterska och läkare som var på avdelningen kom. Jag har tics där jag rycker i kroppen och som förvärras kraftigt när jag är mår dåligt. Därför var ticsen ganska starka när läkaren kom in och hen sa då att de inte kunde släppa upp mig trots att jag var lugn så länge jag hade mina tics. Då började jag gråta för att jag visste att om det var så skulle jag aldrig släppas upp.

Jag var inlagd för depression. Fick vittna hur en patient på rutin blev bältad för att tas till ECT. Några skötare var gulliga och bad oss gå undan när de skulle rulla hen dit… men senare rullade de ändå omkring patienten, bältad, framför patienterna. Det som är så sjukt är att de verkligen verkade göra det på rutin. Jag hoppas att hen vet att hen är värd allt i världen trots det hen fått utstå. Och att ingen behandlar hen som att hen är ”jobbig” för att hen är sjuk. Och att personalen lär sig hur man bemöter svårt sjuka människor med respekt, emotionell intelligens och som om de har ett mänskligt värde