Hela min barndom har varit trasslig. Jag fick min autism och adhd diagnos efter 3 års kontrollen (vi tror att allting blev en miss, man kan inte utreda en 3 åring). När jag var runt 10 år började jag självskada. I mars 2023 spårade mitt mående totalt. Jag började självskada mer, jag drog mig undan från både vänner och familj. Juni 2023 tog jag min första överdos. Jag blev hämtad av ambulans och kördes till sjukhuset. Dom skickade sedan mig till psykakuten där jag satt i timmar och väntade.. när det väl var min tur sa dom ”vi anser att du har en väldigt hög suicid-risk så vi bestämmer att det är bäst att du stannar kvar här” efter 3 dagar inlagd kommer dom in och säger att det är dax för läkarsamtal. Jag går in i samtalsrummet där de sitter en psykolog och en läkare. Dom säger att jag inte har visat några speciella täcken på att jag inte längre vill leva under tiden jag varit där och säger därefter att jag är fri att gå hem. Jag säger emot att jag inte orkar mera,, att jag har rummet fullt med mediciner och att jag kommer återigen göra ett försök när jag kommer hem. Dom svarar ”ta livet av dig kan du göra när som helst så du behöver inte göra det idag”
Jag lämnade slutenvården, med en klump i magen efter att ännu en gång blivit svikt..

Hej. Jag vill berätta om en bältning jag utsattes för. När 8 personal, två på varje lem, håller mig fast på golvet kommer ansvarig sjuksköterska ner bredvid mig på knä och tar ett strypgrepp. Jag ser sadismen i ögonen och inser att detta har han väntat på. Bältessängen körs fram i korridoren och jag lyfts upp på den och blir fastspänd. Sedan rullas jag till mitt rum som är tömt på alla möbler och hör hur sjuksköterskan säger att han ska göra iordning injektionerna.  Han blir borta en ganska lång stund och under tiden har det börjat klia i hela ansiktet. Sedan kommer fyra personal in i rummet och sjuksköterskan, han har med sig en cocktail på fyra olika ”mediciner” och personal frågar vilken sida jag ska vändas mot, så de ska veta vilket ben och vilken arm som ska kopplas loss för att kunna dra ner byxor eller ta av tröjan. Han svarar att det inte blir nödvändigt för han tänker ge medicinen i framsidan på låren, två i varje ben, genom tyget, som var ett ganska hårt tyg. Varje injektion gör väldigt ont för han träffar tydligt både nerver och själva benet i låren. När det är klart spenderar jag fyra timmar helt oförändrad och klarvaken i bälte med växande svullnader i båda låren.  I efterhand på nästa läkarmöte säger läkaren inget om själva medicineringen och att sjuksköterskan slant med handen. Det förnekades att jag hade blivit strypt, 8 personal hade tydligen inte den uppfattningen om vad som skett. Sjuksköterskan hade fått byta till en annan avdelning att arbeta på märkte jag när jag träffade honom igen flera år senare fast nu nattskift.

Jag känner mig väldigt trygg med min behandling då jag vårdas av ett DBT-team. Det innebär att jag både har färdighetsträning i grupp samt individualterapi en gång i veckan. Utöver det kan jag ringa min terapeut mellan sessionerna för att undvika självskada eller självdestruktivitet. Det här hjälper mig mycket i min vardag och jag känner mig trygg med mina behandlare som ständigt finns tillgängliga, har respekt för mig som patient samt validerar mina känslor och upplevelser.

När jag var inlagd på bup i en stad långt ifrån hem träffade jag en fantastisk sjuksköterska. Hon kom och kramade mig varje gång jag hade panik och lugnade mig. Jag blev ganska fast vid henne så läkaren sade att vi inte skulle vara med varandra mer. Men ändå kom hon till mig när jag hade panik, för hon ville inte lämna mig ensam. Det var ingen annan som brydde sig.

Jag har under flera års tid varit in och ut på samma slutenvårdsavdelning. Även om det gett mig trauman jag väldigt gärna skulle vara utan så är vissa inom personalen en trygghet när jag är där. Dom känner mig bättre än jag själv vill erkänna, dom har räddat mitt liv gång på gång. Några få har övertalat läkare om att vissa åtgärder borde gå att undvika. Dom har gjort allt för att jag ska slippa tvångsåtgärder och hållit min hand genom allt och det kommer jag vara evigt tacksam för. Mitt i allt det hemska.

Jag har varit inlagd inom slutenvården flertalet gånger senaste åren, de flesta av dem på LPT. Tyvärr får jag säga att de flesta av läkarna jag träffat har utnyttjat den makt som de besitter i och med att de har fullt ansvar för mig som LPT-patient. En överläkare drog tex in mina besök pga att jag inte ville börja med en medicin hen hade föreslagit. Personalen var som tur var fantastisk och vi gjorde en deal att jag fortfarande får ha besök så länge överläkaren har hunnit gå hem, och de lovade mig att inte skriva in i journalen att jag haft besök. Helt sinnessjukt att både patient och vårdpersonal ska behöva gå bakom ryggen på en överläkare. För jag har läst alla lagar, personalen har läst alla lagar, och ingenstans står det att en läkare får sätta in restriktioner/begränsningar för att patient och läkare är oense. Alla visste att det var fel av överläkaren att göra så, men ingen sa något för hen var ju en person i maktposition.

På PIVA hade jag i min ångest dragit ett lakan runt halsen. Resultatet blev att man, utan att ens fråga hur jag mådde, varför jag gjorde som jag gjorde, hur de kunde hjälpa etc, tog bort lakan, filt och kudde från min säng. I över ett dygn, tills min mamma röt ifrån och talade om hur omänskligt det var, fick jag ligga på den blå kalla sjukhusmadrassen i plast utan täcke eller kudde. Man menade att jag fick ”skylla mig själv”.

Jag vårdades inom slutenvårdspsykiatrin för mitt självskadebeteende. Hade ofta extravak för att de ville förhindra att jag skadade mig själv men jag lyckades göra mig själv illa flera gånger trots extravak. Tillslut började de under nätterna att regelbundet komma 2-3 stycken personal och ta av mig täcket och känna igenom hela min kropp så att jag inte hade skadat mig eller höll på med det i smyg. Otroligt kränkande att bli avriven täcket flera gånger i timmen varje natt och ha ett flertal skötare, både kvinnliga och manliga, som tafsar dig inpå huden, utan ett ord, för att sedan lägga på täcket igen, gå därifrån för att komma tillbaka och upprepa allt igen en liten stund senare.

Jag är 33 år och hade gått till psykiatrin under 10års tid. Jag har blivit slussad till psykiatrin för att jag från början led utav anorexi. Det visste dock inte vuxen psyk när jag började att då dit. Det var inget som utreddes och jag blev medicinerad för allt möjligt. Jag ville inte berätta om anorexin eftersom jag tyckte det blivit min livsstil. Jag har ätit alla möjliga sömnmediciner. Fått ECT och adhd diagnos som tagits tillbaka när jag förklarade att jag haft anorexi. Det har synts tydligt då jag ofta varit underviktig. Men jag kom ändå undan med det i många år. I slutet nu har jag fått utskrivet iktorevil och innan det xanor för att sova. När jag och läkaren missförstått varandra att jag skulle ta två /kväll och han menade att han sagt 5 ggr i veckan men inte helg. Så fick jag slut medicin för tidigt. Jag var vaken 5 dygn sa upp mig från jobbet och började på allvar tro att jag skulle dö. Jag sökte upp stafettläkarna men ingen ville gå emot överläkarens recept. Nästa gång dom missade att skriva ut receptet i tid fick jag ett ep anfall och slog upp ansiktet efter tre dagar. Läkaren sa under nästa videosamtal att det var roligt att se att jag lever. Jag anmälde stafett läkaren som inte ville skriva ut medicinen när den tagit slut.

ECT har räddat mitt liv. När jag börjar dippa blir jag inskriven på psyk och börjar behandlingen sen kan jag bli utskriven och slutföra den polikliniskt. Jag brukar få 12-15 behandlingar. Jag har fått minnesbiverkningar men jag tycker det är värt det. Behandlingen har gett mig livet tillbaka när allt varit som mörkast och inget annat fungerar.