Var utsatt för våldtäkt som 12åring, hade problem som 25åring på grund av EMDR behandling som var tuff. Blev suicid och sökte hjälp akut. På Psykakuten sa överläkaren ”du som är så stor borde ju kunnat putta bort honom, ellerhur?”. Blev hemskickad. Det gick inte bra när jag kom hem och var strax där igen, fast inte via psykakuten.

Tänk om psykiatrin kunde lära sig av tandvården när det gäller bemötande. Jag har en svår ptsd, troligtvis cptsd, efter ett år av nästan dagliga sexuella övergrepp och en traumatisk uppväxt. Jag har varit livrädd för tandläkaren, att ligga ner i en stol på rygg och dessutom ha saker i munnen har känts övermäktigt. I våras var jag dock tvungen att gå till tandläkaren och de var helt fantastiskt respektfulla. Ett gratisbesök med samtal och information och sen en undersökning på mina villkor. De gjorde allt för att underlätta och var hela tiden lugna, trygga och stöttande. Aldrig frustration över att jag bröt ihop eller kröp ihop och vi fick pausa.

Planen var att åtgärda alla problem med mina tänder under kraftigt lugnande, men förra vecka fick jag akuta problem och min tandläkare är på semester. Eftersom jag redan ätit lite den dagen kunde jag inte få det lugnandet, men fick annat lättare lugnande. Jag var rädd för att träffa ny personal eftersom efter alla år med kontakt med psykiatrin så vet jag att har man träffat en bra så lär det dröja igen. Men alla jag träffade var underbara. Medan det lugnande verkade kollades jag till av jättegulliga tandsköterskor och tandläkaren och tandsköterskan som gjorde behandlingen var helt fantastiska. När jag fick panik över röntgensaken i munnen så fick jag en spegel så jag kunde se vad jag hade i munnen och tandsköterskan valde i sista stund att inte springa ut när röntgen togs för att stötta mig. De var mjuka, stöttande, peppade, inkännande och lyssnade på allt jag sa. När jag blev rädd för att någon skulle komma in utan att jag hörde det stängde de dörren. När jag fick panik och fick för mig att de var män så pratade de resten av behandlingen för att jag skulle hålla mig kvar i verkligheten. Jag grät av glädje, lättnad och tacksamhet när jag gick. Från psyk brukar jag gå gråtande efter kränkningar och dåligt bemötande.

Om all vårdpersonal, speciellt i psykiatrin, var sådär så skulle förtroendet för vården öka och sannolikt skulle patienterna må lite, lite bättre när det inte behöver slåss för vård, utsättas för kränkningar av personal och bli misstrodda.

Var på psykakuten och hade både självmordstankar och planer. Blir hemskickad och läser i journalen efteråt att ”eventuellt suicidplaner men suicidrisken bedöms låg”…

Kom in till psykakuten ( polishandräckning)  polisen lämnade psykakuten efter att ha pratat med personalen. Fick gå in i ett triage rum. De tog kontroller och ställde lite frågor som jag fick svara på som dom sedan skulle lämna över till Läkaren. Fick sedan gå ut och sätta mig i väntrummet, det var väldigt mycket folk samtidigt som mig. Sitter i lugn och ro på en stol i väntrummet så kommer det en äldre herre och frågar om jag har partner varpå jag svarar att ” jag har flickvän ” och fick till svar av honom att ” det gör ingenting jag är singel så du vet”

Sedan gick jag från själva väntrummet där han var och övriga personer för jag fick en obehagskänsla.
Jag gick i korridoren och ställde mig i ett hörn så han inte kan se mig. Tänkte att han bara var nyfiken, tiden gick och efter ca 20minuter så ser jag att han kommer gåendes mot mig men jag stod kvar i hörnet. Då går han fram mot mig och viskar ” jag är kåt, vi kan gå in på toaletten om du vill. Jag sa såklart ” nej det vill jag absolut inte. Lämna mig ifred” då gick han och ställde sig bredvid mig och säger ” säg till om du ändrar dig jag vill gärna slicka dig om jag får” Fick panik så puttade på honom lite lätt sedan knackade jag på triage rummet och då öppnar en skötare och jag berättar vad som hänt. Fick till svar ” ta det inte personligt, lyssna inte på honom ”

Så återigen var jag i väntrummet på psykakuten. Och hade en sådan obehaglig känsla i kroppen vart ju så himla rädd. Och jag som redan mådde psykiskt dåligt och planer på att lämna allt dom tankarna och planerna jag hade blev ju inte svagare så att säga.

Efter en stund så ringer det på utifrån på psykakuten och in kommer en människa samt taxichaufför och då tänkte jag direkt ” jag drar härifrån” sagt och gjort så han jag springa ut genom första dörren och sedan den dörren som går ut till parkeringen. Efter mig så springer en skötare samt den gubben jag råkade utför inne i väntrummet. Jag fortsätter springa en bit sedan hinner skötaren ikapp mig.

För att tillägga jag hade inte hunnit prata med den läkare som gör bedömning och hade inte heller blivit tillsagd att jag måste stanna kvar enligt LPT ( Lagen om psykiatrisk tvångsvård ) Försökte slita mig loss och föll ner på gräset då la dom sig på mig och skötaren tryckte på överfallslarmet men det gick inte och då ropade hon på taxichauffören och skrek åt honom ” mitt överfallslarm räcker inte ut hit. Kan du skynda dig och larma så det kommer hit mer personal. Sedan ser jag bara i ögonvrån hur det kommer utspringandes 5-6 skötare samt 2securitas vakter samt ordningsvakt. Jag försökte slita mig loss i ren panik men lyckades inte. Sedan så delade dom upp sig och och tog tag i båda armar och båda benen och jag bara skrek ” släpp mig ni kan inte göra såhär ” Dom lyckades efter många om och men få in mig i väntrummet men höll fortfarande fast i mig. Tänkte då att ” jag gör ett till försök” sa till dom snälla släpp mig jag får jätteont” då hörde jag någon skötare på Psyk säga till ordningsvakterna ” följ med vi tar henne direkt till bältesrummet.

Sagt och gjort och jag släpades till bältesrummet och blev fastspänd i den vidriga sängen. Tiden gick och efter ca 2timmar kommer dom in och ger mig sammanlagt 5tvångsinjektioner och enligt läkaren som tillslut kom efter 7-8 timmar och sa att jag kunde släppas upp. Sedan fick jag ligga på piva och hade tydligen fått vårdintyg ( LPT ). Jag har ingen koll men kändes inte som att dom agerade rätt. Att bälta mig och låta mig ligga fastspänd i nästan 10timmar och 5tvångsinjektioner utan läkarens tillåtelse.

Jag är fortfarande rädd och får panik, detta hände under början av 2022 februari / mars. Vill aldrig sätta min fot där igen.

Ibland ville ingen ta emot mig och lägga in mig för att jag var för sjuk och dom kunde inte garantera min säkerhet.

Blev mycket sämre psykiskt av att vara inlagd och har trauman från att vara där.

Efter en lång tid med extremt hög stress, trauma och ingen hjälp av BUP fick jag till slut hjälp av min pappa att söka på BUP akuten. Jag hade starka impulser att självskada och hade planer på att ta mitt liv. Att söka BUPs akutmottagning var helt min egen vilja. Väl där ville de inte ens träffa mig, vi fick inte ens komma in utan de gav oss bara ett telefonnummer. Det var ett telefonnummer till BUP akuten. Så pappa ringde och förklarade situationen (att jag hade starka impulser att självskada och planer på att ta mitt liv), det enda de sa var ”vart bor ni?” och när pappa sa vår adress sa de: ”men det är så nära så åk ni hem istället så får vi hoppas att det blir bättre”.

BUP akuten har alltså gett mig rådet (när jag har aktiva planer på att avsluta mitt liv) att åka hem och hoppas att det blir bättre.

Jag har aldrig vågat söka mig till psykakuten efter det, trots att det har behövts.

Var på psykakuten med en nära anhörig som mådde mycket dåligt och var suicid. Hjälpen blev två Atarax och sen åka hem. En sköterska tipsade om att ”leta reda på en skum läkare som kunde skriva ut lugnande under bordet”.

Efter ett läkarbesök på öppenpsyk upptäckte jag att läkaren kopierat en ett år gammal journalanteckning som en annan läkare skrivit. Hen hade även skrivit in värden för blodtryck, puls och vikt trots att hen inte ens tagit dem! Jag har påpekat detta för en chef där som säger att det är svårt att göra något åt.

Juli 2012
Jag var inlagd på HDV.
Jag är ung (21). Liten. Rädd. Otrygg i mig själv. Miljön är påfrestande.
Jag och några patienter står i korridoren och flamsar. Stämningen är bra. Jag trivs just där och då.
Vi triggar varandra och blir mer och mer högljudda.
Jag blir intensiv och en vårdare som tröttnat säger:
”[namn], hur gammal är du?”
”21” svarar jag. Oprovocerat.
”Bete dig så då!”

Då tänkte jag inte mycket på det. Jag var en enda röra och hade nätt och jämnt med mig huvudet. Bara att existera var nog.
Såhär i efterhand är det, det mest psykiskt kränkande jag varit med om.
Hur ”ska” 21-åringar bete sig?
Eller överhuvudtaget vilken ålder eller människa!
Detta gav mig en ordentlig törn och jag försökte efter det alltid vara ”som det förväntas”