I min journal från BUP står det att dom inte ville ge mig trauma-vård efter våldtäkt. Utom bara hjälp att glömma det. Att jag skulle växa ifrån det

(Alla namn är påhittade)
För ett tag sen så försökte både jag och personalen få tag på min kontaktperson Lisa i öppenvården, men fick aldrig något svar och hon ringde aldrig upp. Jag skickade flera sms men fick aldrig svar på dem heller. Plötsligt ringer det från min mottagning och det är Maria som jag känner mycket väl från slutenvården. Jag blir förvånad och undrar varför HON ringer mig. ”Jag är ju din nya kontaktperson” jaha, och var är Lisa då? ”Hon har gått i pension, sen hade du Lars som kontaktperson men nu är det jag, visste inte du det?”
Och nej det visste jag verkligen inte. Att Lars varit min kontaktperson hade jag ingen aning om, och det var ingen som informerade mig varken om det eller att Lisa hade gått i pension ”för flera veckor sen” som Maria sa i telefonen.

Det finns flera gånger som vården har svikit mig, när jag har lämnats kvar med en känsla av förnedring, eller som en krossad liten spegel efter att inte ha blivit lyssnad på. Men det största sveket jag upplever att vården har gjort är att pränta i mig att jag inte är något mer än mina symptom, att mitt värde mäts i skalor av depression, hur pass suicidal jag är, hur mycket jag har självskadat. Det största sveket är att de inte stöttade och hjälpte mig, att de lät mig falla i den här fällan som nu gör att jag är fast flera år senare. Jag kan inte släppa taget om destruktiviteten för då tappar jag hela mig själv. Jag hatar att det är så här.

Jag har en lång historia av psykisk ohälsa och varit inskriven inom psykiatrin i flera år. När jag blev tvungen att flytta i början på 2022 remitterades jag vidare till en annan psykiatrimottagning. Jag var själv osäker till om jag ville byta mottagning för jag var rädd att allt skulle gå fel. Min dåvarande samtalskontakt lovade mig att allt skulle lösa sig och gå smidigt till då jag redan hade en väl etablerad kontakt inom psykiatrin. Remissen skickades slutet på februari 2022. Hela sommaren gick utan att jag fick någon samtalskontakt. November 2022 fick jag min första tid till läkaren men vi kom inte alls överens. Istället för att försöka hjälpa mig började hon klaga över hur överbelastade de var och hur stressad hon var. ”Som tur var” blev jag återigen tvungen att flytta och remitterades vidare till ytterligare en ny mottagning. Jag tänkte ”nu kan det inte bli sämre än vad det varit senaste året”. Men ack så fel jag hade. Psykoterapeuten jag fick träffa på den nya psykiatrimottagningen var så otrevlig och när jag ville byta behandlare skuldbelagde han mig och tog det personligt vilket han tydligt sa till mig. Det triggade igång en ordentlig försämring i mitt mående och jag drabbades av flertalet ångestattacker vilket till slut ledde till att jag behövde bli inlagd inom slutenvården. Nu är det juni 2023 och jag har alltså inte haft en riktig psykiatrikontakt sedan mars 2022.

Detta hände sommaren 2019 – jag jobbade extra inom ett företag, då jag behövde få in pengar. Traumat som hände var att en okänd man bröt sig in i den lilla boden jag stod i och drog ned sina byxor för att ”hjälpa” honom.

Allt vart polisanmält och allt det där.

Jag sökte till psykiatrin om att få någon sorts hjälp. Det enda dom gjorde var att skratta åt mig i telefon ifrån psykiatrin och sade åt mig att söka akut – för dom tog inte hand om dessa fall.
Det gjorde mer ont i psyket än vanligt, jag blev nekad vård – för min psykiska hälsa och att min PTSD vart ännu värre, trauman över vad som hade hänt tidigare i mitt liv blev mer livande och att de vägrade hjälpa mig för detta.. efter våldtäkter och massa saker – blev nekade hjälpen jag verkligen behövde.
Dom skrattade och sa åt mig att söka annan vart.

En 70årig manlig skötaren som gled sitt könsorgan mot mig när de fasthöll mig och de andra männen hånskratta. En sen kväll, helt själv med dessa män i ett rum.

Dom försökte tvinga mig att väga mig i underkläder och ta EKG med enbart en manlig sjuksköterska som gett mig flera sexuella kommentarer om min kropp när jag var inlagd för anorexi med LPT.

Jag har haft en tuff uppväxt och än idag har jag det mycket tufft Jag har nog haft dom flesta diagoser psykiatrin kan ge en men utan så mycket utredning om dom stämmer På sen are tid har jag fått en behandling av psykiatrin och utredning för adhd Och atisum Och jag har både adhd Och lätt atisum och ptsd också pga mitt liv varit tufft och är tuff och tyvärr så har psykiatrin också get mig fler trauma än jag hade innan jag frivilligt sökte upp psykiatrin som ung vuxen Jag har som sagt fått en behandling av psykiatrin trots jag varit inom psykiatrin i ca 35 år nu Och behandling hjälp mig mycket blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt och efter denna behandling så hade vi ett överlämning möte i min ordinarie psy Jag och en terapeut som gav mig min enda bra behandling För att då kanske psykiatrin kunde hjälpa mig mer sa den terapeut Men tyvärr så händer det igen på något viss Psykiatrin har svårt att hjälpa mig och kan skylla på långa köer till bla trauma behandling Men psykiatrin berättar inte heller hur man ska gå till väga för att få en trauma behandling Min läkare sa att dom som mår sämre kommer först till trauma behandling men så är det inte Man måste ställa sig i en kö för att kunna få hjälp med trauma Så småningom Jag hade kunnat stå i den kön längre redan om någon sagt detta Och visst har jag nu fått utredning och en kontaktperson i psykiatrin Men när jag mår exta dåligt nu Har jag ingen att prata med Min kontakt person inom psykiatrin har ju inte alltid tid med mig Hon har ju fler brukar att ta hand om Och min läkare i psykiatrin Har jag ibland svårt att få igenom saker med Tex ville ha en sip men sa ifrån för länge sedan Om detta Och jag har inte hört något om detta Det värsta är att jag bli trött och trött pga måste kämpa själv med allt

Jag var inlagd i ett och ett halvt år, som ett barn, på vuxenpsykiatrin. De visste inte vad de skulle göra med mig, så de förvarade bara mig.

jag var inlagd på bup slutenvård o över 16månader i sträck. bältesläggningar, sondningar och tvångsinjektioner var min vardag. när jag kom dit var jag bara en tjej som mådde dåligt och var svårt sjuk i anorexi, när jag kommer därifrån var jag trasigare än någonsin och tjejen som en gång funnits var helt borta. Det bestämdes i förväg att jag skulle sondas och bältas varje dag. Jag fick frågan 3-4ggr om att försöka sondas frivilligt. alla de 100tals andra gångerna frågade eller försökte de inte ens göra det utan bälte eftersom bälte var deras rutin. utöver det fick jag nästan aldrig möjlighet att prata om vad jag varit med om eller någon form av behandling alls. jag låstes in, utsattes för trauman, behandlades som ett problem som behövde hanteras istället för än människa och blev helt förstörd. jag fanns inte kvar alls. efter alla trauman jag lever kvar med idag som kan trigga igång panikattacker så kan jag fortfarande inte fatta hur man kunde tycka det var okej. ja, de höll mig levande, fysiskt, men resten av mig försvann. Jag har otaligt av berättelser om allt fel personal och läkare utsatt mig för. Puttad genom korridorer, folk som skrattar åt mig medans jag legat bältad, läkare som sagt ”du vill ju det här”, personal som jämfört patienters självskador, avdragen alla kläder medans fem män höll fast mig och liknande saker jag inte klarar av att tänka på. att man inom barnpsykiatrin ser det som vardag att bälta barn är för mig helt sjukt. att ingen reagerar är ännu sjukare. barn traumatiseras och blir sjukare men ändå tänker man inte om. det gör ont i hela min kropp att veta att det idag är nya barn som går igenom exakt det som hänt mig och så många andra och det finns inget jag kan göra för att hjälpa dem.