17 år och inlagd hos BUP med LPT. Jag försökte ta mig in på expen för o hoppa ut genom fönstret. Då tar en manlig personal tag i mig och drar bort mig flera meter för att sedan kasta ner mig i marken. Jag går vidare mot mitt rum och slänger en kopp kaffe på en personal i ren ilska. Han skriker ”är du helt dum i huvudet eller?!”. Dagen efter pratar jag med enhetschefen som säger att den manliga personalen inte gjort något fel.

Det värsta med traumabehandlingen var att tvingas sitta på tre obligatoriska föreläsningar tillsammans med bland annat manliga patienter. Jag minns ingenting från föreläsningarna för jag blev så triggad att allt mitt fokus låg på att försöka hålla tillbaka tårarna och att dölja det när jag misslyckades.

Jag har fått mbt terapi, för min borderline (där jag äntligen lärt mig att prata om mina känslor, vilket varit väldigt hjälpsamt), efteråt fick jag ptsd behandling (som givit mig mycket mer flashback och mardrömmar än tidigare )med samma psykolog . Jag var tvungen att avsluta kontakten med psykologen och separationen tog hårt på mig. Nu får jag höra att jag inte ska få prata mer då jag fått så mycket terapi, utan vi ska hitta andra strategier. Konstigt att man äntligen får lära sig att berätta om jobbiga saker och sen ska det bara läggas locket på. Dessutom har separationen trigga i gång mycket känslor hos mig, någon som vården skapat och dessutom alla mardrömmar och flashback som jag inte haft så mycket av på länge har också vården skapat så drar de bara undan mattan för mig. De får mig att må bättre genom att hjälpa mig att prata om känslorna och sen skapar de massa negativa känslor hos mig som jag inte får prata om. Jag har inte vågat prata med någon på 10-15år och sen gör de så här, får mig bara att känna att jag ska stänga in mina känslor igen och att jag inte blir tagen på allvar.

Psykiatrin vill inte behandla ptsd för det är inom ramarna på primärvården men primärvården tycker att ptsd är en för svår diagnos att behandla

Enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård ”ska tvångsvård vara en sista åtgärd när alla andra alternativ har uttömts.”

För mig som patient blev LPT första alternativet. Jag blev heller inte tillfrågad huruvida jag ville inlägges frivilligt enligt journalen.

Dessutom övervägdes inte andra tillvägagångssätt före polishandräckningen utan läkarutlåtande.

Cocktailen bestående av sömnbrist pga vård av multisjuk make, sorg och brutal polishandräckning samt mycket dåligt bemötande från polis och tvångsvård tillsammans med injektioner av psykosmediciner under fasthållande väckte trauman från min ungdom till liv.

Ovan cocktail kunde tvångsvården inte tolka rätt. En ST läkare och en underläkare beslöt i samråd med bakjour (ej namngiven i journalen) Vårdintyg § 4 LPT  kl 15.53. Detta befästes av ytterligare en läkare SAMMA DAG kl 16.42.

Hur kunde LPT utfärdas så snabbt? Varför behövde ST-läkaren och underläkaren konsultera bakjour? Borde inte LPT beslutas av färdigutbildade läkare?
Var besluten baserade på slentrian eller kollegialt samförstånd? Jag anser att detta är jäv, då dessa läkare känner varandra.

En ÖVERläkare skrev: Vårdintyg skrevs för att hennes lillebror har stått på det. Läkare ska utfärda vårdintyg.

Min bror initierade TELEFONLEDES polishandräckning till tvångsvård utan läkarutlåtande. Bilavståndet mellan honom och mig var och är 610 km. Vi hade och har bara sporadisk kontakt.

Det verkar som om psykiatrin har striktare regler än polismyndigheten vad gäller polishandräckning.
Vissa regioner dömer fler till tvångsvård jämfört med genomsnittet i landet. Varför?
Visst borde regioner där tvångsvård döms ut oftare än genomsnittet i Sverige, be läkare utanför regionen att skriva dessa två vårdintyg för LPT?

Detta är inte jämlik vård.

Varför fick jag ingen hjälp att överklaga LPT och varför fick jag ingen kontaktperson? Enligt journalen bad jag flera gånger om kontaktperson – förgäves.

Arbetsgivare söker i databaser med personuppgifter och därmed kommer f d tvångsvårdade inte ens till anställningsintervju. Nog borde dessa skatteintäkter behövas? Alternativet blir kanske svartjobb, kriminell verksamhet etcetera?

Haft diagnosen c ptsd sen 10 år tillbaka men inte fått traumabehandling. Senaste 2 åren har jag åkt in och ut på slutenvården pga suicidförsök. Trots över 20 akutremisser från slutenvården får jag ingen terapi på öppenvården. Läkarna blir tröttare och tröttare på mig och jag har mötts av förslag om att flytta in på boende eller pröva x antal olika läkemedel. De försöker också hitta olika alternativa diagnoser ”för så sjuk kan man inte vara av enbart trauman”. Inget har hjälpt. Nu ska jag förhoppningsvis få traumaterapi privat via nätet hos en ideell förening i höst.

Min komplexa ptsd kommer enbart från slutenvården och hur dem betett sig mot mig. Jag mår så otroligt dåligt, hela mitt liv har blivit en mardröm jag inte kan fly från. Jag är alltid spänd och rädd. Så himla rädd att det ska hända igen. Drömmer mardrömmar. Det känns som att jag fortfarande är i det, att händelserna händer om och om igen. Det är så illa att ibland är det de enda jag tänker på. Min psykolog vill att jag ska gå en ptsd behandling, men jag vet inte hur jag ska klara av att prata om det. Att prata om det triggar, det är liksom inte hjälpsamt. Och att behöva leva med att jag aldrig kommer få rättvisa för det dem utsatte mig för.. är olidligt.

Sex månader efter tvångsvårdens slut fick jag ett uppföljningsbrev om ECT. Brevet var inte rekommenderat. Brev kan exvis komma i orätta händer. Det fanns heller inte med frankerat svarskuvert.

Vederbörande region tillhör de regioner vilka tar betalt för tvångsvård.

Tre kvinnor från tvångsvården hade undertecknat brevet med enbart sina förnamn. Mitt personnummer angavs dock och även med de tre sista siffrorna.

Då först förstod jag att jag hade blivit utsatt för ECT. Jag tog då reda på hur göra för att få kopia på min journal.

Tyvärr dubbelkollades inte inmatad information till ECTs Kvalitetsregister av ansvarig för ECT.

Enligt journalen hade jag minnesstörningar men till ECTs kvalitetsregister uppgavs inga minnesstörningar.

Dessutom saknas följande i journalen om ECT:

Information till patienten om att det är frivilligt att delta i ECTs kvalitetsregister.
Information till patienten att man kan när som helst kan begära sitt utträde ur registret.

ECT har givit mig permanenta minnesstörningar över en period, så jag minns ingenting. Ovan är alltså enligt journalen.

Ja har en lång historia inom psykiatrin och varit mycket inlagd vård avd psy och nu inte behövt på många år men nyligen behövde jag bli inlagd vård avd psy igen Fast jag ingenting inte ville pga hur dom behandlat mig innan vid inläggning vård avd Men har kämpat längre att få stödsamtal av psykiatrin i öppenvården och nu tog min ork slut och jag orkar inte längre kämpa själv Och sover mycket dåligt och jätte mycket ångest och stress och oro Så motvilligt åkte jag till psykiatrin akut och även där behöva jag kämpa för att bli inlag Dom tycker att det inte var så akut med mitt mående Men blev inlag och jag hade min andra kväll börja få mycket ångest och vill prata med en personal och det skulle dom fixa sa dom Men tiden gick och jag drog mig undan alla och satte mig och lyssna på hög musik i med min mobil och där satt jag ensam i ca 5 timmar och jag såg att folk passade mig Såg ben dom gick förbi mig Och till sist sa en av personalen Att jag skulle gå in på själv avd igen Men jag Kun de inte pga all ångest Jag var helt genom svettig och yr mår illa mm Och det kom en sjuksköterska och han sa att jag ska kontakta en läkare för jag behöver någon mot min panikångest rätt snabbt och jag ville verkligen få någon Men sen gick det åter tid och natt personal hade börjat jobba Hörde det på en röst jag kände igen från natt en innan Och till sist mer eller mindre kröp jag in till min säng Jätte svettig Svårt att andas och yr mår illa Kom en nattskötersak in med min natt medicin men jag sa Att jag ej Kun de ta den just nu pga får nästan ingen luft pga ångest Då svarade sköterskan Låt bli då Jag försöker häva den värst panik ångest själv och tog ett beslut Satte mig vid utgången från hela våren avd psy Jag vill åka hem om jag inte fick hjälp nu med min ångest Och till sist fick jag min nattmedecin som var ny för mig Det kom upp en läkare och förklara att den skulle nog hjälp mot min ångest lite också Och eftersom klockan var så mycket kund vi test det första Den hjälp lite iallafall Fick lite ro Men nästa dag ville jag prata med läkare och att kunna få någon som hjälper mig min panikångest om det skulle bli lika dant igen Läkare vägrade och det slutade att jag åkte hem igen i stället Men jag tog nog all mot till mig att ens vågar söka akut hjälp denna gång och så bryde sig ingen Satt helt ensam på en vård avd psy i minst 5 timmar utan att någon bryde sig Då kan jag lika gärna vara hemma och få panik ångest Nu kommer jag aldrig våga åka till psykiatrin akut

Jag sålde sex stor del av tonåren in till 20-års åldern. Blev utsatt flertal gånger för trauman och varenda gång jag försökte beskriva allt till vården så beskrev jag i journalen som någon med ”sexmissbruk”
Jag var komplext traumatiserad pga 10 åt av trauma av olika män. Men jag blev ändå stämplad som ”sexmissbrukare” och fick därför ingen hjälp.